Till medborgardeltagandets försvar

Örjan Wikforss Foto: Knut Koivisto 2021

I tidskriften PLAN:s temanummer ”Planering och demokrati”, våren 2021, redovisas och diskuteras resultatet av en vetenskaplig undersökning av medborgardeltagande i fysisk planering. Jag har inbjudits att kort kommentera artiklarna.  

I forskningsrapporten ”Samråd i praktiken. Om medborgardeltagande i fysisk planering”, publicerad av Byggforskningsrådet 1984 sammanfattade jag resultatet av en undersökning i sju kommuner: ”Näringsliv och organisationer utövar ett starkt inflytande i planeringsprocessen och det partipolitiska spelet i planärenden dominerar beslutsprocessen. Som planerings- och beslutsprocessen i dag är organiserad är förutsättningarna för medborgardeltagande i fysisk planering små”. Därför är det med stort intresse jag tar del av dessa nya forskningsresultat. 

Mot bakgrund av en både teoretiskt väl förankrad och empiriskt väl belagd genomgång av 714 dialogaktiviteter i elva kommuner kan jag utläsa att medborgardeltagandet som påverkansform fortfarande är liten. Ja, mot bakgrund av fyrtio år av försöksverksamhet verkar den ha havererat. Nazem Tahvilzadeh sammanfattar att det bara är ”enstaka processer som är strikt informerande eller summerande och förhandlande vad gäller kommunikationsform. De allra flesta processer (81%) har också kategoriserats som konsulterande eller rådgivande vilket indikerar nivån på inflytande”. Deltagarna lyssnar som åskådare, men påverkar inte besluten.

Det hela kan liknas vid ett spel för gallerierna som saknar tydlig förankring i de politiska beslutsprocesserna. I vissa markanvisningsprocesser är det fråga om direkt vilseledande aktiviteter, resultatet är ju färdigförhandlat redan innan dialogen startar. Medborgarna beskrivs som planerarnas egen mini-allmänhet eller publik. De synpunkter och krav som medborgarna framför dokumenteras inte konsekvent och förs inte vidare på ett systematiskt sätt. 

Medborgardeltagandet liknas vid en skördefest där planerarna kan välja och vraka bland framförda synpunkter och bestämma vad som faktiskt ska och inte ska kunna påverka det byggda resultatet. Undersökningen visar ”att det som kommuner definierar som medborgardialoger sällan innebär intensiv och ömsesidig kommunikation, utan mestadels envägskommunikation från arrangörer till deltagare. Deliberation innebär att diskussioner inte bara tydliggör vad deltagarna har för preferenser, utan också att de tillsammans når en gemensam syn som tydliggör, prioriterar eller klargör vad deltagarna är eniga kring och i vilka frågor det råder oenighet. Endast fyra procent av de kartlagda aktiviteterna kan kategoriseras som deliberation.” 

Under de fyrtio år jag har läst PLAN har jag aldrig mött en hårdare kritik av planerarnas praktik och yrkesetik. Särskilt mot bakgrund av att kritiken är så väl teoretiskt och empiriskt underbyggd. Men kritiken biter också därför att den är skickligt retoriskt framförd. Den avsiktliga markeringen vid översättningen av det centrala begreppet mini-publics till planeringspublik stämmer till eftertanke och reflektion. Skulle medborgardeltagande ha ett egenvärde och vara en födkrok för planerare och andra aktörer som söker publik?

Medborgarnas möjligheter att påverka utformningen av sin närmaste omgivning har begränsats på olika sätt under senare år. Det har ansetts vara ett onödigt och försenande hinder för effektiv byggproduktion. Planeringens snåriga kostig ska omvandlas till en autostrada, ansåg dåvarande bostadsminister Stefan Attefall och läxade upp de kommunala och regionala planerarna att lyssna mera till exploatörerna än till invånarna. Det allmänna intresset har fått stå tillbaka för det enskilda intresset. Pendeln har svängt.

Som Stig Montin noterar i sin artikel ”Inbjudet medborgardeltagande i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen” ändrades rubriken för andra kapitlet i PBL om allmänna intressen till ”Allmänna och enskilda intressen” (SFS 2018:900).  Vilket han anser kan tolkas som att enskilda intressen ges företräde och i förlängningen blir identiska med allmänna intressen. Nyspråket firar triumfer, tolkningsmöjligheterna är obegränsade och villervallan total.

Artiklarna är skrivna ur ett stats- och förvaltningsvetenskapligt perspektiv. Det är de politiska implikationerna av röriga medborgardialoger med oklara syften som med all rätt kritiseras. Det som saknas i min läsning är en analys av utformningsprocessen. Det designvetenskapliga perspektivet bör tillföras diskussionen. Det går nämligen inte att utforma meningsfulla artefakter utan kontakt med användarna. För att tala med Thomas Thorild, tänka fritt är stort, tänka rätt är större. Rätt i betydelsen vad som är bra för den andre. Att tänka i enlighet med samvetet.

Kravet på att planeringsprocessen borde kompletteras med medborgardeltagande växte fram under och efter 1968-revolten. Inte minst arkitektstudenter, unga yrkesverksamma arkitekter och planerare och forskare tog initiativ till försök att involvera invånarna i förändringar i deras närmaste omgivning. Strävan var ordagrant ”att öppna processen”. Femtio år senare beskrevs skadeglatt 1968-revolten som den misslyckade revolutionen. Men vad man har bortsett ifrån i sådan historieskrivning är att den framför allt var ett uppror mot auktoriteter. Och planerarna ville inte längre själva stå långt ifrån medborgarna. Det blev en yrkesetisk fråga att alltid beakta de sociala konsekvenserna av olika förslag till förändring.

Planeringsprocessen började ses som en kunskapsprocess i vilken kunskapen om planerade förändringar stegvis byggs upp och i vilken invånarnas erfarenheter, synpunkter, krav och önskemål var oundgängliga. Kontakten med invånarna blev en helt nödvändig del av arbetet. Dialogen blev formen. Men politikerna deltog inte i dialogen. De avvaktade resultatet för att kunna förhålla sig till det fritt i ett senare skede. Det som var tänkt som en växelverkan mellan invånare, planerare och politiker reducerades till dagens medborgardialog mellan invånare och planerare.

Statsvetare kritiserade redan då den tidens former av medborgardeltagande för att det inte passade in i det representativa demokratiska systemet och dömde ut försöken. Då precis som nu. Jag ser fortfarande fram emot deras bidrag till att också föreslå lämpliga organisatoriska former för medborgardeltagande som förenar planeringsprocessen med beslutsprocessen.

Om man ser på fysisk planering som en kunskapsprocess blir begreppet dialog allt annat än urvattnat.

Johan Asplund visar i ”Genom huvudet” (2002) att problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften mellan problemställare och problemlösare och att denna dialogiska modell finns i all problemlösning. Problemlösning är aldrig monologisk. Den är kommunikatorisk. Därför kommer kvaliteten på kommunikationen att vara avgörande för kvaliteten i det byggda resultatet.

Stadsplaneringens huvuduppgift är att arrangera dessa replikskiften mellan problemställare och problemlösare. Medborgardialogen syftar till ingenting mindre än att se till att medborgaren som problemställare är närvarande i arbetet – hela tiden och överallt för att direkt och indirekt bidra med kunskap genom kommunikation. Något som är helt avgörande för framgången i arbetet.

Men här finns också ett annat skäl. Medborgardialogen låter oss möta varandra i frågor som är angelägna och meningsfulla just i vår roll som medborgare. Vi får möjlighet att komma till tals, men också lyssna på människor vi inte kände tidigare. 

Finns det någon bättre integrerande kraft i ett civiliserat samhälle?

Referenser

Asplund, J. (2002). Genom huvudet: problemlösningens socialpsykologi. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Montin, S. (2021). Inbjudet medborgardeltagande i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. Tidskriften Plan, 21/1.

Tavilzadeh, N. Planerings(re)publiken: medborgardialogens effekter. Tidskriften Plan, 21/1.

Tavilzadeh, N. Att se medborgardialoger som minipubliker. Tidskriften Plan, 21/1.

Wikforss, Ö. (1984). Samråd i praktiken: om medborgardeltagande i fysisk planering. Stockholm: Byggforskningsrådet.

Vattenytor

Små vattendrag kantade av överhängande, täta lövträd och det starka solljuset under sensommardagar framkallar en djup svärta i vattnet med reflexer och speglingar i oändliga mönster. Så startade mitt intresse för det som utspelar sig ovan, på och strax inunder vattenytan i oansenliga vattendrag vår, sommar, höst och tidig vinter.

Min hemvist under sommaren är norra Uppland med sina många bruksmiljöer och mer eller mindre vildvuxna parker. Här finns de många små vattendragen.

Platserna är Öregrund, Johannisfors, Forsmark, Lövstabruk, Österbybruk och Ramnäs i Västmanland som jag besökte om och om igen vid olika tidpunkter, väderlekar och ljusförhållanden under åren 2015 till 2019 med min mätsökarkamera, det oumbärliga stativet och ett polarisationsfilter för att kunna visa precis vad jag såg över och under vattenytan. En enstaka fotografering kan ta flera timmar för att få ljus, spegling, reflex, rörelse, skärpa och skärpedjup att stämma.

Än mer tid tar övergången från tankar om allt möjligt till full koncentration på ett ensamt grönt löv som seglar omkring i höstgul omgivning. Till en början finns inga motiv, inget att hämta och inget att fotografera. Allt är bara brunt. Men vandringen i naturen tar till sist överhanden, allt annat kommer i bakgrunden och lätt svettig flera timmar senare vaknar man upp ur ett fotoflöde som kanske, kanske gav ett riktigt napp.

För en man som ingenting vet är berg endast berg, vatten endast vatten och träd endast träd. Men när han har studerat och lärt sig litet är berg inte mera berg, vatten inte mera vatten och träd inte mera träd. Men när han helt har förstått, är berg åter berg, vatten åter vatten och träd åter träd.
/Indiskt ordspråk/

Successivt började jag ordna bilderna i sekvenser och söka efter musik. Jag har velat låta varje bild vila stilla en stund utan rörelse för att sedan försiktigt tona över i nästa. Till sist fann jag en jazzhymn komponerad och framförd av Andreaz Hedén på piano i ett akustiskt levande rum. Till min glädje har kompositör och skivbolag gett mig möjlighet att använda den.

Videofilmen är HD-format vilket gör det möjligt att spela upp eller spegla den från en dator eller smartphone på stor skärm med riktigt fin skärpa och hög ljudkvalitet.

Titel: Vattenytor
Foto: Örjan Wikforss
Musik: Andreaz Hedén
Skivbolag: Compunctio
Längd: 9.29 min
Format: HD 1080p
Distribution: Youtube
© 2019 Örjan Wikforss

Blogg blir bok: Bygga stad eller bara stadsmässigt?

Bloggen har blivit bok. De utvalda texterna har fokus på stadsplanering. I min förra bok ”Kort sagt – 33 kolumner om det tänkta och det byggda” (2011) var fokus på processen, kommunikationen, projektledningen och förmågan att få det tänkta och drömda att också bli det byggda. Texterna presenterades i den ordning de skrivits. Här är det istället användarperspektivet på det byggda resultatet som står i centrum och hur väl dagens stadsplanering förmår hävda de allmänna intressena. En blogg skriver du ju löpande, utan att veta vad som komma ska. Under redigeringen fann jag ett antal återkommande frågeställningar och testade att ställa samman texterna tematiskt.

Baksidestext
2010-talet var ett årtionde då stadsplaneringen i Sverige förändrades i grunden. Enkla recept som att bygga tätt och högt överallt vann gehör. Den erfarenhetsbaserade kunskapen städades bort under paroller som effektivisering, avreglering och marknadsanpassning.

Balansen mellan allmänna och enskilda intressen kom inte bara att rubbas, tyngdpunkten förflyttades till förfång för det allmänna. Öppna platser, torg, parker och skolgårdar, ja allt som inte redan var bebyggt blev nu öppet mål för exploatering.

I den villervalla som uppstod lämnades de stora frågorna om livet i staden åt sitt öde medan bostadsbyggandet nådde rekordnivåer.

Under den här tioårsperioden skrev Örjan Wikforss korta texter allteftersom i sin blogg Kort sagt. Utgångspunkten är en övertygelse om rummets betydelse för människan och glädjen över att dela en vacker och väl fungerande omgivning med andra människor.

Bokens temarubriker
Till staden hör vardagsbestyren * Om undran inför förändringar i närmaste omgivningen * Den vilda jakten på byggbar mark * En oberoende byggforskning i allmänhetens tjänst * Arkitektarbetet är aldrig knutet till en ensam hjälte * Triangeldramat mellan människa, rum och föremål

Boksläpp
Boksläppet ägde rum på Blekinge Tekniska Högskola när utbildningen i Fysisk planering firade sitt 30-årsjubileum den 31 oktober 2019. Det var en mycket fin dag med många kloka inlägg och där den nya professionen planeringsarkitekter stod i centrum, liksom hela det kunskapsfält som successivt växt fram och som nu utgör bas för utbildningen. Hela boklådan tog slut, kul att få berätta och signera!

Team
Förläggare på Svensk Byggtjänst är Helén Strandgren. Thomas Schiöler är redaktör. Petra Fagerlind svarar för den grafiska utformningen. Manfred Otterheim gjorde filmen. Tack för fint samarbete som har tillfört mycket till helheten.

Tack
Tack också till Suzanne de Laval för tuff motläsning med vassa synpunkter och Maria Wikforss som hjälpte mig att sätta upp bloggen och som har läst och lämnat sypunkter på många av texterna. Hennes användarperspektiv har varit ovärderligt. Tack också till er som publicerat många av texterna under årens lopp. Redaktörerna på Fastighetsnytt Daniel Bergstrand och Mattias Fröjd, presschef Elisabet Näslund som är redaktör för Sveriges Arkitekters blogg och arkitekt Martin Nordahl på Archileaks.

Beställ boken
Läs mer och beställ boken

Se filmen

Bimbluffen

Steget från manuell projektering till CAD togs på bara tio år i en klassisk S-kurva för genomslag av innovationer i industrin. Men det förväntade steget från CAD till bygginformationsmodellering segar betänkligt.

Redan i mitten av åttiotalet formulerades idén hos Internationella standardiseringsorganisationen om hur aktörerna i ett byggprojekt i framtiden delar data ur samma informationsmodell med alla fördelar detta skulle ha. ”A God´s gift”, utropade en ung installationsprojektör häromdagen, men med tillägget ”om bara inte de övriga projektörerna uppfann sina egna informationsmodeller”. Aktörerna vet ju inte exakt vilka data de andra behöver och så skapas onödigt stora informationsmängder och just det kaos som skulle undvikas med BIM.

Många projektörer utför idag ett heroiskt arbete med att försöka hålla koll på alla versioner och informationsleveranser, men riskabelt och dyrt är det. Man levererar både BIM, 3D- och 2D-CAD till olika aktörer i samma projekt! Tala om att det blir krångligt.

BIM har i all hemlighet blivit ett riktigt stort problem för många ingenjörs- och arkitektföretag. I styrelserna är man bekymrad över den uteblivna lönsamheten i IT-satsningarna. Det är nämligen svårt att få tillräckligt betalt för den omfattande informationshanteringen och samordningen mellan de olika delmodellerna. Och framför allt betalar inte kunderna för den nytta som var tänkt i förvaltningsskedet. Programleverantörerna höjer priserna i en monopolliknande situation och datalagringen ökar i gigantisk omfattning med ökade kostnader som följd.

Ingen vill bekänna färg. Så länge kunderna kräver det kan vi leverera det. Alla sjunger digitaliseringens lov, men svär bakom kulisserna.

Stora uppdragsgivare trycker på för att BIM ska användas trots de många ofullkomligheterna i systemen och de ännu kvarvarande bristerna i de ofullständigt standardiserade över-föringsformaten. Och trots att de själva inte fullt ut tar användning av modellerna i förvaltningen. Den förhärskande strategin är att driva på BIM-implementeringen för att på så sätt så småningom slipa ner och övervinna hindren. Detta leder till en massa merarbete med improviserad standardisering. Så kan till exempel ett tiotal arkitektkontor i Stockholm bilda arbetsgrupp och finna ut sin egen begreppsapparat för att hjälpligt ta sig igenom sina projekt.

Fokus måste istället läggas på att definiera och minimera vilken information som är nödvändig för ett byggprojekt och hur den ska klassificeras och systematiseras. Det finns dock ljus i BIM-mörkret. Det blir man klar över vid läsning av den nyutkomna boken CoClass i vilken Svensk Byggtjänst presenterar ett gemensamt, digitalt språk som är baserat på internationell standard. Nu är det dags för bygg- och fastighetsbranschen att ta gemensamt tag i denna möjlighet och vända BIM till sin fördel i en uppåtriktad S-kurva.

Bilden: Visionen visades i en artikel i tidskriften FORTUNE redan år 1956.

Publiceras även i Fastighetsnytt. Läs debatten här.

Gärna bostäder, men också hus för kultur

Det omfattande bostadsbyggandet och skillnaderna i inkomst, utbildning, hälsa och livslängd mellan olika stadsdelar driver frågan om lokaler för kultur och möten. Segregationen försvagar livskvaliteten och den sociala hållbarheten. En successiv utflyttning av verksamheter från utsatta områden under många år behöver mötas av permanenta satsningar på nya verksamheter som bejakar att vi lever tillsammans i olikhet och mångfald.

Nya bostäder är dessutom ofta ytsnåla och små och bostadshusen ligger tätt på gränsen till trångt. Det behövs hus som svarar på frågan: Var ska vi ses?

Kommunerna ställs därför inför ett växande behov av nya lokaler för delvis nya ändamål. Det som fattas är mötesplatser av olika slag, hus som är allmän egendom, helt utan kommersiella biavsikter.

Dessa gemensamma mötesplatser måste vara öppna och välkomnande för alla. Inte för att passivt hänga och vänta, utan för att kunna dela kulturupplevelser med andra människor och framför allt för eget skapande och samskapande. Det öppnar för nya kontakter och ingångar i arbetslivet. Det handlar mindre om att vara åskådare och mer om att själv utöva kultur.

Gränserna mellan olika kulturformer är inte längre lika skarpa som tidigare och nya gränsöverskridande kulturformer utvecklas. Framtidens kulturlokaler erbjuder de professionella kulturutövarna scener och kontakt med sin publik, men det är just kombinationen av det professionella utövandet och invånarnas eget skapande och samskapande som står i fokus.

Bibliotek, teaterscen och evenemangssal i en mångsidigt användbar black box, verkstäder av olika slag och mötesrum och café utgör kärnfunktioner. Dessa nya byggnader ska alltså klara av flera uppgifter samtidigt. De ska vara mötesplatser, men också scener och verkstäder för kulturproduktion med tillgång till modern teknik. De ska var generella så att olika verksamheter kan bedrivas i samma lokaler vid olika tidpunkter under dygnet och flexibla så att de enkelt kan byggas om efter nya behov.

Det handlar om att kunna ställa om mellan olika verksamheter i takt med att intressena hos användarna förändras. Idag kan man se ett tydligt fokus på musik, dans, film, video-, webb- och pod-produktion, men också klassiska verksamheter som keramik, slöjd, teckning och målning. Personalen fungerar som mentorer och stöd. Med en klok lokaldisposition underlättas deras uppgift att varsamt vaka över verksamheterna.

Som mötesplatser måste de kunna rymma öppna möten dit vem som vill kan söka sig, men också enskilda möten för människor som är i direkt behov av integritet och trygghet. Det innebär både samlande öppna och avgränsande slutna rum, rum för spontana möten och rum för koncentration och avskildhet. Rum som möjliggör flexibel användning, men som fullt ut stöder varje specifik användning.

Central placering i bostadsnära lägen är avgörande för att erhålla tillräcklig exponering och inbjudan till verksamheterna i kulturhusen. Exponeringen kan förstärkas genom särpräglad arkitektur. Grundläggande är att förstå flödena i stadsdelen. Hur människor i olika åldrar och med olika bakgrund och kön rör sig i området på olika tider av dygnet. Med en klok placering av byggnaden kan man påverka, förändra och förbättra flödena i området och skapa upplysta, befolkade och trygga nya platser som alla människor vågar besöka.

Det gäller att undvika misstaget att på nytt bygga renodlade bostadsområden. Om jag fick önska så skulle det finnas många små kulturhus i bostadsnära lägen mitt i stadsdelarna som står och lyser som lyktor i vintermörkret och bjuder in till oväntade möten och nya möjligheter.

Bild: Lokstallet i Katrineholm. Framgångsrik konvertering till kulturhus. Här finns scen och dansgolv, studios och verkstäder, café och mötesrum, samt en modern black box med teaterscen, foajé och loger. Foto: Örjan Wikforss

Länk till: Framtidens kulturlokaler – publikation och bildspel

Regler är en arbetsbesparande uppfinning

Det går inte en dag utan att någon kräver färre regler. Regler ses som något onödigt ont. Bättre då att lita till den osynliga handen och att dess marknadsmekanismer styr allt till rätta med automatik. Det är så lätt att vinna poäng på krav om regelavveckling, trots att det inte finns något enda exempel på en demokratisk marknadsekonomi som klarat sig utan gemensamma regler som balanserande motkrafter till marknadsmekanismerna.

När begreppet regler används i den politiska debatten handlar det allt som oftast om statens roll i marknadsekonomin. Men regler är också ett nyckelbegrepp för olika professioner. Regelanvändning och regelförståelse är starkt förbundna med kärnan i yrkeskunnandet.

Politikens förförande lockrop om regelförenkling kan få förödande effekter om de utan eftertanke förs över till olika yrkesdomäner. Och det är dessvärre just det som nu sker inom stadsplanering, arkitektur och byggande. För vem vill inte ha modernare byggregler, snabbare planbesked och fritt fram att bygga helt efter eget huvud? Den goda viljan håller på att bli det bästas fiende.

Tillgången till regler är i själva verket en grundförutsättning för att vi överhuvud taget ska kunna föra över kunskaper mellan olika yrkesgrupper och generationer. Regler är en specifik och mycket praktisk kunskapsform. De utgör ”en mänsklig konstruktion med syfte att tjäna den praktiska diskursen”, en tids- och arbetsbesparande uppfinning, enligt filosofen Joseph Raz i ”Practical Reason and Norms” (1975).

Yrkeskunnandets omistliga tre dimensioner är påståendekunskap, färdighetskunskap och förtrogenhetskunskap. Yrkesutövaren måste inte bara besitta formella kunskaper utan också tillräcklig användningsfärdighet och förtrogenhet med den specifika situationen som reglerna tillämpas i. Reglerna fångar vetenskapligt verifierad kunskap, men också en fond av erfarenhet och beprövad kunskap. De speglar det kollaborativa i all yrkesutövning och utgör en av många uppbyggd kunskap, ett slags kollektiv intelligens.

Djupt yrkeskunnande är också att ha omdömet att inse värdet av regeln och hur den kan och inte kan tillämpas i den specifika situationen. Men också hur den kan utvecklas. Forskaren och författaren Maria Hammarén uttrycker det så här fint i avhandlingen ”Ledtråd i förvandling” (1999):

”När den verklige experten handlar i samklang med sin kunskaps innersta kvaliteter är hon med sina sinnen närvarande i en värld med historia som står öppen för nya erfarenheter”.

Utan denna insikt kan många regler te sig både obegripliga, krångliga och onödiga. Ut åker därför värdefull teoretisk och praktisk kunskap, utan att ersättas av ny, när politiken röjer i yrkesdomänerna utan att inse konsekvenserna.

Bild: Markthalle, Rotterdam Foto: Örjan Wikforss

Konstens nya roll där den behövs som bäst

Vi kommer alla dit förr eller senare. Till sjukhusen som nu byggs ut i rasande fart. Tyvärr är det inte ovanligt att sjukhusmiljöer lämnar mycket i övrigt att önska vad gäller arkitektonisk och konstnärlig gestaltning.

Det tar sig uttryck i plottriga miljöer där bristande orienterbarhet kompenseras med en skyltflora som gör miljön än mer svår att hitta rätt i. Nöden har ingen lag och därför används även publika ytor för tillfällig uppställning av utrustning, rullstolar, sjukhussängar, bårar och överblivna möbler. Ja, dessvärre även för patienter som väntar på en plats i patientrummen. Bristande inköpsrutiner resulterar i en flora av möbeltyper, färger och tyger som inte passar ihop. Och det blir steg för steg en allt värre kakafoni av detta allt eftersom åren går.

Det är inte primärt fulheten som är problemet, utan att det så tydligt sänder budskapet att här fungerar inte planeringen; patienten och besökaren är inte välkommen och vi som ansvarar för sjukhuset lyckas inte hålla ihop verksamheten.

Man kan också iaktta att den ofta mycket fina konst som en gång har hängts med känsla och kunskap i väntrum, korridorer och patientrum skyms av skyltar, ställ, möbler och roll-ups med information av olika slag. Ja, man kan till och med se hur konstverken fysiskt skadas av detta.

En som helhet genomtänkt och värdig sjukhusmiljö framhåller det professionella bemötandet av patienter och besökare. Patientens och den anhöriges osäkerhet, ovisshet, otrygghet kan inte byggas bort, men miljöns gestaltning kan understryka att här blir du mottagen och behandlad på bästa tänkbara sätt. Konsten kan ge miljön en värdighet som får dig att sträcka på ryggen och erfara att någon bryr sig om dig.

Konsten är en del av den framtida sjukhusmiljön som helhet, inget som ska hängas på, smycka, läggas till eller i efterhand anpassas till något som redan är färdigbyggt. Konstnärernas uppgift är inte bara att medverka med olika verk, utan att också tillföra sin kompetens under planering och projektering av sjukhusen. Det ställer krav på arbetssätt som välkomnar det konstnärliga arbetet och gör det praktiskt möjligt att åstadkomma denna integration i byggprocessen.

Konstens uppgift är en annan än arkitekturens, den är experimentell och utmanande. Arkitekturen är den långsamma konstarten vars primära uppgift är att fylla sin funktion för dess brukare och att vara användbar och förvaltningsbar under lång tid. Men konsten kan fungera autonomt och samtidigt vara integrerad i den arkitektoniska gestaltningen.

Många sjukhusprojekt rymmer goda avsikter, men har trots det stora brister beroende på avsaknad av sammanhållande riktlinjer. Det behövs en grammatik för alla de många delbeslut på olika nivåer som resulterar i den färdiga miljön. Och det är den patienter, besökare och personal möter. Det är den vi upplever och ingenting annat.

Foto: Akademiska Sjukhuset, Uppsala, Hus B14, Ingång 85, textil av Lennart Rodhe, ”Blomsterväv” 1972. Dokumenterat av Marianne Jonsson i projektet ”Konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer”, Statens konstråd.

Inlägget publiceras även i Fastighetsnytt nr 3/2017

När allmänintresset blev ett särintresse

Som ett mantra upprepas numera att den som inte är direkt berörd inte har anledning att lägga sig i plan- och byggfrågor. Nu är det raka rör, snabba spadar i jorden och inget onödigt krångel som gäller. Bortglömt är att bakom plan- och bygglagstiftningen ligger erfarenheterna av vad som saknades i den när man byggde snabbt och mycket förra gången. Hänsynen till den enskilda människan, hänsynen till naturen och hänsynen till kulturmiljön.

Det är alltför lätt att i ivern att lösa ett problem rasera värden och hela system som vi tar för självklara. Som en demokratisk planeringsprocess där enskilda och allmänna intressen balanseras på ett klokt sätt och är föremål för folkvalda politikers överväganden.

Det hela sker i små steg och börjar med inskränkning av rätten att överklaga beslut och fortsätter med minskning av kretsen som anses berörda. Och detta verkställs i ett debattklimat där planering och byggande sakta men säkert börjar betraktas som om det vore en alltigenom privat fråga. Men mer offentlig än när man bygger kan man inte vara, man visar ju upp sig på stadens scen och påverkar den gemensamma miljön utmed våra gator, torg och parker. Det är därför byggandet alltid kommer att vara en politisk fråga som går långt utanför det privata.

Vi behöver dessvärre inte resa långt bort för att finna inskränkningar i yttrandefrihet och invånardeltagande. Där den enskilda människans ord väger lätt och insynen, möjligheten att påverka och utkräva ansvar är allt annat än en självklarhet. Där en protest ses som en otillåten obstruktion.

När ett problem tas ur sitt sammanhang är det alltför enkelt att lansera fiffiga patentlösningar. Som att bygga många precis likadana hus på helt olika platser som alla i själva verket har helt olika förutsättningar för bebyggelse. Och utan att ta hänsyn till människorna, naturen och kulturmiljön på varje specifik plats.

När enskilda människor invänder mot detta stämplas de som motståndare till att lösa bostadskrisen. De kritiseras för att bara värna egenintresset och inte vara öppna och välkomnande till alla nya invånare. Det är en otroligt stark och negativ stämpling av alla dem som vill debattera hur vi bygger städer som inte bara är täta utan också gröna och som skapas med invånarmedverkan.

Lyssna noga på debatten och du kommer att upptäcka att allmänintresset numera allt oftare ses som särintresse. Det är det inte!

Även publicerad i Fastighetsnytt 5/2016.

Lyckliga gatan – finns den?

Sedan en tid hämtar jag barnbarn på förskolan två gånger i veckan. Ett stort förtroende som kräver full koncentration på uppgiften. Det påminns man om av den där lilla handen som tar fatt i min när vi snubblar kring i byggsveriges slutprodukter på hemvägen.

Ja, vi snubblar bokstavligen över ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser och förundras över hur det kommer sig att det ser ut och fungerar som det gör. Det blir så uppenbart att det är det byggda slutresultatet och ingenting annat som räknas när man upplever miljöerna i barnets perspektiv. 

Utsläppt i verkligheten efter de många åren i ombonade sammanträdesrum och trygga föreläsningssalar möter jag vad en gigantisk planerings- och byggindustri producerar i innerstaden ena dagen och förorten den andra. Jag önskar mina barnbarn lyckliga gator, men vi får kämpa mot resultatet av en uppenbar obalans mellan allmänna och enskilda intressen. Det skaver rejält när det allmännas bästa har fått stå tillbaka för enskilda intressen.

Gatorna, torgen och parkerna är gemensamma rum, allas egendom och de måste värnas, vårdas, utvecklas och utökas. De måste vara välkomnande och tillgängliga för alla. Jag kan riktigt höra sammanträdesrummens snack om hur de ”bara naggas i kanten” och hur ”vi istället höjer kvaliteten på det som blir kvar”. Nonsens, det är kvadratmeter som behövs när barnen går på upptäcktsfärd. Rörelsefriheten är av avgörande betydelse för hälsa och utveckling.

Ena dagen i innerstaden med överfulla pyttesmå lekplatser i bullriga lägen, nästa dag i ytterstaden med stora fria grönytor, gång- och cykelvägar skilda från biltrafiken och ringlande promenadvägar utmed strandkanten där vi hör löven prassla. Den ena dagen i vad som anses vara mönsterstad och ”enda vägen” i stadsbyggandet, den andra i vad som kallas rena fördärvet (sic!) som förebild för framtidens stad. Och vars robusta stadsväv därför kan byggas sönder och samman eftersom den inte anses vara ”riktig stad”.

Hur kan det komma sig att man ställer den täta stadens korta avstånd och dubbelutnyttjande av infrastrukturen mot ytterstadens gröna stadslandskap med fria ytor att röra sig i, mot varandra? Att vi inte kan ha motsägande fakta i huvudet samtidigt? Det handlar ju om två saker som gäller samtidigt och parallellt: vi behöver bland annat spara energi genom täthet, korta avstånd och begränsa bilismen och ha tillgång till stora gröna fria ytor. 

Att bygga tätt, mycket och centralt har kraftfulla företrädare laddade med kapital, argument och stinna projektportföljer. Därför behöver vi starka företrädare för de allmänna intressena som förmår hävda betydelsen av gemensamma platser, fungerande gaturum, torg och parker.

Men de allmänna intressena måste också stödjas av en stark och effektiv plan- och bygglagstiftning och företrädas av myndigheter som är väl samordnade och vars ledning ser det allmännas bästa som sin huvuduppgift. Ledare som värnar medarbetarnas professionalism och integritet. Gärna samverkan, men med full respekt för varandras roller och kompetenser.

Stadsbyggande är så mycket mer än summan av enskilda projekt. Det blir så påtagligt när vi snubblar fram över allt det som har blivit över i fogarna mellan projekten, där man inte har fått ihop helheten och där de allmännas företrädare inte har tagit matchen fullt ut. 

Den upplevda helheten här och nu är det enda som räknas för den som använder staden.

Publiceras även på archileaks.se

Komprometterande utemiljöer för barn

Under våren har barnens utemiljöer i staden debatterats bland annat i en omfattande, prisbelönt artikelserie i Svenska Dagbladet ”Vi bygger miljöer vi kommer att ångra” och i tidskriften Arkitektur ”Mörka utsikter”. En av källorna till denna debatt är en ny kunskapsöversikt ”Bygga stad för barn” författad av Suzanne de Laval och utgiven av forskningsstiftelsen Arkus.

En sak som står alldeles klar när man läser in sig på denna fråga är att barnens utemiljöer tidigare stod i centrum för stadsplanering och byggande. Under 60-talet och fram till 90-talet var barnens utemiljöer något som ägnades kunskapsutveckling, inlevelse och omsorg. Det var en planeringsfaktor av högsta prioritet underbyggd av vetenskaplig forskning och systematiserad erfarenhet. Men i samband med avvecklingen av bostadspolitiken i början av 90-talet rann detta ut i sanden. Nu var det upp till marknaden att visa att den även kunde hantera barnens levnadsvillkor i den förtätade staden.

Barnens uppväxtvillkor, att de kan röra sig fritt, känna både trygghet och äventyrlighet ansågs viktiga för deras hälsa och utveckling i flera avseenden. Att själv kunna gå eller cykla till skolan istället för att som idag skjutsas av föräldrar oroliga för otrygga trafikmiljöer. Att kunna springa och leka och busa på stora ytor istället för att trängas på inhägnade ”utsläppsgårdar” med mindre utrymme per barn än vad Jordbruksverket föreskriver för grisar.

När det gäller barnens utemiljöer är kvalitet till stor del fråga om kvantitet, att det finns tillräckligt många kvadratmeter för fri lek. Att hävda att mycket små ytor av påstått högre kvalitet kan ersätta detta utrymmesbehov är falskt. Det finns en gräns som när den passeras skapar ovärdiga miljöer.

Hela idén om den förtätade staden bygger på att alla ska kunna bo och leva där. Då kan man inte tänka bort en grupp, speciellt inte barnen. Helt skruvade kompromisslösningar som att bygga uteplatser på taken eller nedsänkta under gatunivån som i Hagastaden presenteras på fullt allvar. Andra stadsdelar försvaras med att det inte är tänkt att barn ska bo här (sic!).

Fastighetsbranschen och byggbranschen hävdar stenhårt fortsatt avreglering, men sätts då obevekligen på provet att också klara av barnens utemiljöer. När balansen mellan det allmänna intresset och det enskilda förskjuts mot det enskilda, kan man inte hävda att vi kan strunta i barnen i vårt kvarter för det får det allmänna ta hand om någon annanstans. Något mer komprometterande än att begära det fulla ansvaret för att planera och bygga framtidens stad och sedan inte klara av att göra den barnvänlig finns inte.

Publicerad i Fastighetsnytt nr 3, 2016.