Månadsarkiv: september 2012

En läkande miljö

”Med konst i den offentliga miljön behöver man inte hitta till museet. De värden som följer med konsten är viktiga i vården. Ett sjukhus är förvisso en inrättning för vårdproduktion, men det är också här människan upplever sina svåraste stunder. Med konst visar man respekt och skänker värdighet. Inför konsten rätar vi på ryggen och håller kroppen i annan ställning. Kanske har den på så sätt en läkande funktion. Ett projekt som från början väger in konstens möjligheter har stor potential att åstadkomma något fint. Det här är ett av våra mest spännande projekt”. Så inledde Statens konstråds direktör Magdalena Malm startseminariet för arbetet med ett gestaltningsprogram för den offentliga miljön vid Akademisk sjukhuset i Uppsala. Landstinget och Akademiska samverkar kring frågan hur sjukhusstaden mitt i Uppsala ska utvecklas. Gestaltningen av Akademiska är också ett av projekten i det statliga uppdrag som Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitekturmuseet driver under åren 2010 – 2013 med temat Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer.

Visionen för Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer är att långsiktigt stärka den arkitektoniska och konstnärliga gestaltningen av offentliga byggnader, platser och landskap. Genom att utgå från en helhetssyn som väger samman arkitektoniska och konstnärliga perspektiv med tekniska, ekonomiska och sociala målsättningar ska gestaltningsperspektivet bli ett självklart inslag i både planeringen och utformningen av offentliga miljöer.

KÄLLA: http://www.statenskonstrad.se/se/Menu/Samarbeta/Samverkan-om-gestaltning-av-offentliga-miljoer/Akademiska-sjukhuset-Uppsala-lans-landsting

Märkt , , , , , ,

I Botan


Septemberljuset i Botaniska trädgården i Uppsala har en alldeles särskild klarhet. Just det här ljuset förknippar jag med mitt Uppsala, min hemstad. Vilket vackert ord: hemstad. Roligt att vara tillbaka och arbeta i teamet kring gestaltningsprogram för Akademiska sjukhuset.

Märkt

Avregleringens pris

Sveriges bygglovsgranskares stora konferens i Skellefteå samlar över 500 deltagare. Det är en yrkesgrupp som utgör en viktig länk mellan det planerade och det byggda. Under ständig press från folk som väntar besked ska de upprätthålla rättsäkerheten i systemet. Under senare tid har politiker från olika läger överträffat varandra i att skälla på ”onödiga regler” och ”byråkrati” och krävt att det ska ”gå snabbare att sätta spaden i marken”. Likväl måste granskningen ske med stor integritet och rättvisa. Jag talar om regler som kunskapskälla och kunskapsförmedlare och citerar Ralph Erskine som sa ”att reglerna är som slalomportarna i skidbacken – dom får mig att åka bättre”.

Under många båtsomrar som barn besökte familjen varje år Marsö i Kråkelunds skärgård. En dag kom Arne, en av de tre fiskarna på ön, ner till vår båt och bad pappa arkitekten komma upp och titta på en sak. Jag fick följa med. Arne visade hur han hade bytt vindskivorna på sitt hus. Huset låg i skydd för vinden och stack upp lite över bergskanten så som traditionen bjuder. Ja, sa pappa, jag tycker nog att skivan ser lite smal ut. Säger du det, sa Arne och fortsatte: Di gamle säger att det ska vara tolv tum och jag har bara tagit tio. Nästa år hade Arne fällt skog, sågat upp, torkat ur och bytt vindskivorna till tolv tum. Kunskapen gick i arv. Arne kände på sig att det hade blivit fel och han rättade till misstaget. Arkitekten behövde inte ta fram tumstocken och mäta. Med sitt tränade öga såg han att något behövde rättas till och kunde säga det utan att såra. Byggnadstradition och regler är kunskapsförmedlare som bidrar till ett gott byggnadsskick och en byggnadskultur att glädjas över.

Inför väntande avreglering inom byggandet måste vi hålla detta kunskapsperspektiv levande. Priset kan annars bli högt.

Märkt , ,

Inga lösa trådar


Besöker Hamburg med Sveriges Arkitekters styrelse för att planera verksamheten de kommande två åren. Får tillfälle att vandra runt i den nya stadsdelen HafenCity. Promenaden från Rådhuset är kort. Hamburg ”tar språnget över Elbe” och visar hur stadsutveckling i vattennära lägen kan gestaltas. 157 hektar, 5.800 bostäder, 12.000 invånare och 45.000 arbetsplatser anger skalan. Förutsättningarna är goda. Läget nära den gamla stadskärnan är en orsak. De stora tomterna en annan. Men framför allt för att man ser den stora hamnen med alla fartyg och all verksamhet mittemot.

Verksamheterna är blandade, även i byggnaderna. Markplanet används i vissa fall för publika aktiviteter. Det är ett resultat av tuffa exploateringsavtal. Byggnaderna är överlag väl gestaltade och ligger på rad strikt inplacerade efter stadsplanens mönster. Att den sammanhållande planläggningen verkligen har gett effekt kan man se nu när stora delar av HafenCity är färdigbyggd.

Det är ingen tvekan om att här har det planerade också blivit det byggda. Men hur är det med förhoppningarna om ett blomstrande stadsliv? Här råder ännu den lite spöklika stämning som hör till helt nya stadsdelar. Det är något som saknas, något som ligger och lurar; när vaknar den nya staden? Byggnadernas fasader överträffar varandra med kraftfulla mönstereffekter. Det är ett bombardemang av geometri och mönster.

Ute på den flytande plattformen i en av hamndockorna råder däremot ett påtagligt lugn. Jag småpratar med landskapsarkitekten Ann-Sofi Högborg från Svenska Landskap. ”Här finns inga lösa trådar. Alla trådar har samlats ihop. Det är därför det är så lugnt här.”, säger hon.

På väg tillbaka till konferensen inser jag att Ann-Sofi gav mig en ledtråd till svaret på en helt annan fråga jag funderar över: vad är en läkande miljö?

Märkt ,

Hur löser man problem?

Så har då samverkansledaren etablerat sig i byggandet, som ytterligare en typ av ledare att sälla till de många andra som kallar sig ledare. Samverkansledaren förväntas agera coach för att överbrygga gränserna och få aktörerna att samverka och samarbeta bättre. Ofta sker detta utan att kontraktsformerna och affärsmodellerna förändras och då blir uppgiften svår. Projektledaren avhänder sig en central kommunikationsuppgift. Det finns därmed en risk att förvirringen ökar kring vem som i praktiken leder projektet.

För att motverka detta tillgrips den arsenal av redskap som nutida projektledning kan bidra med. Det sker i form av certifierade arbetssätt och checklistor som syftar till att hantera, administrera, tidplanera, minimera, övervaka, kontrollera, revidera, säkra och återrapportera. I utförliga progressrapporter redovisar projektledaren regelbundet för styrgruppen hur arbetet fortskrider. En iakttagelse är att projektledningssystemen till stor del stödjer hantering (management) inte ledning. Projekt betyder ursprungligen just idé, att utveckla något nytt, att ta risk för att uppnå vinst. Projektledning ses numera snarare som det vardagliga genomförandet av något andra har tänkt ut.

Trots alla dessa ansträngningar att kontrollera informationsflödet och styra det i enlighet med beslutsvägarna söker sig informationen andra vägar. Uttryck som att organisationen ”läcker som ett såll” och att ”information är som vatten” som tar sig fram precis över allt, kors och tvärs mellan aktörerna, betecknar väl vad det är fråga om. I förstone kan det hända att man blir förskräckt inför detta synbara kaos, inte minst med tanke på den stora komplexiteten i byggandet och de stora värden som står på spel. Men vid närmare iakttagelse framstår denna informella kommunikation som oljan i maskineriet som får projektorganisationen att fungera.

Anledningen till detta ges av svaret på frågan: hur löser man problem?

Läs hela artikeln Kommunikation och problemlösningsförmåga

Märkt ,

Arkitektur vs administration

Varför inleds projektmöten så ofta med en sammanfattning av det projektadministrativa läget?

Visst är det viktigt att tala om vilka förändringar som har skett i organisationen, hur arbetet förhåller sig till tidplanen och vilka rapporter som har presenterats för projektets ledningsgrupp. Men därmed kommer det administrativa att stå i fokus och vara det alla tänker på. Som om detta var huvudsaken med ett byggprojekt. Varför startar man inte istället med en sammanfattning av det arkitektoniska läget i projektet? Om alla samlades kring frågan om hur långt man har kommit i att lösa den arkitektoniska uppgiften skulle meningen med projektet hållas levande. Alla skulle påminnas om den uppgift gruppen ska lösa och kunna medverka till att fördjupa kunskapen om uppdragets beskaffenhet; hur den ursprungliga problemställningen har ”lösts upp” och vilka nya problemställningar och lösningsförslag som har öppnat sig.

Det är inte oväsentligt hur ett projektmöte regisseras och vad det tar sin början i.

Märkt ,