Månadsarkiv: oktober 2012

No little architects


På Arkitekturbiennalen i Venedig hölls nyligen ett seminarium om arkitekturutbildning för unga. Syftet är inte att utbilda barn till arkitekter. Syftet är att utveckla vår förmåga att varsebli och förstå arkitekturen i hela dess bredd. Det handlar också om att förbereda barnen inför deltagande i framtida planeringsprocesser där de ska kunna ta ställning självständigt och fatta beslut: vad tycker jag?

Arkitektur finns numera på läroplanen i många länder, men lärarna är ännu osäkra på hur man undervisar i detta ämne. Därför samlas kunniga människor från hela världen för att dela erfarenheter av arkitekturpedagogik. Det finns en rik verktygslåda av metoder för att arbeta med den rumsliga upplevelsen i skolan.

Arkitekturbiennalens tema är ”Common ground”, men arkitekturprofessorn Riklef Rambow från Österrike kunde inte finna någon tydlig gemensam nämnare i utställningarna i de många nationella paviljongerna. Och en gemensam referensram är nödvändig om människor ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Han tyckte att staden Venedig erbjöd en sådan referensram som ingen kan motstå och som alla kan dela. Det handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Det behövs begrepp med vilka vi kan förstå och tala om arkitekturens grunder. Och denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. ”Spatial experience”, kallar han detta. Arkitekturpedagogik är inte främst en fråga om att lära ut ord, utan att träna vår förmåga att kommunicera våra rumsliga erfarenheter.

Jag kan i viss mån instämma i Rambows iakttagelser vad gäller utställningarna i de nationella paviljongerna. Men den del av Arkitekturbiennalen som finns i Arsenalsområdet och är regisserad av David Chipperfield visar fantastiskt fina exempel på vad som bildar ”Common ground” i arkitekturen. Under dagarna på Arkitekturbiennalen möter jag påfallande många barn bland utställningsbesökarna. Skolklasser, men också familjer med tonårsbarn som antecknar och fotograferar.

Märkt , ,

Arkitektoniska innovationer

Det finns en enkel tumregel i arkitektarbetet: alla bra projekt ska innehålla minst en överraskning. Någonting nytt och iögonenfallande som förstärker funktionaliteten och förhöjer rumskänslan. Arkitekturens uppgift är inte primärt att lösa den förelagda problemställningen, utan att lösa upp den och omformulera den, så att den slutligen valda lösningen kan tillföra nya värden. I en ständigt pågående strävan efter nya värdeskapande arkitektoniska lösningar visar sig vissa vara omvälvande. Vi kan i efterhand se hur de har växt fram och är resultat av utvecklingsprocesser. De är från början lovande idéer som skiljer sig från tidigare lösningar, vinner spridning och visar sig fungera väl.

Arkitektoniska innovationer handlar om diskontinuitet. De bryter med samtida uppfattningar om lämpliga arkitektoniska lösningar och gör dem i ett slag föråldrade och omöjliga. Diskontinuitet är ett ord som Finn Werne (1997, s. 123 ff.) använder om ismen som revolt och kamp om inflytande. Arkitektur handlar om mötet mellan människa, rum och föremål. Arkitektoniska innovationer rör inget mindre än just detta möte. Tidsdimensionen är viktig för att förstå de nya idéernas ursprung och sociala sammanhang. Arkitekturhistorien berättar också om sambanden mellan ingenjörskonstens landvinningar och den nya arkitekturen: valvbågen, den förspända betongen, stål- och glaskonstruktionerna. Men även om betydelsen av nya beräkningsmetoder, representationsformer och digitala tekniker. De är exempel på tekniska innovationer som har utvecklat arkitekturen.

Med stöd av Finn Werne kan man kanske uttrycka det så att arkitektoniska innovationer är från början nya föreställningar, tänkesätt, metoder och modeller som utan att vara säkrade används i hopp om att de ska leda till något nytt. Innovationsläran lär oss att innovationer bygger på kunskaper (fakta) och aktivt kunskapande (undersökningar), metoder för nytänkande (kreativitet) och genomförandeförmåga (systematik). Det handlar inte om det geniala infallet i första hand, utan om just aktivt kunskapande och systematiskt arbete.

KÄLLA: Finn Werne (1997) Arkitekturens ismer. Arkus och Arkitektur Förlag.

Märkt ,