Månadsarkiv: november 2012

En arkitekternas Crocodile Dundee

De stora byggföretagens krokodilgrupper – ja, de kallas så av dem själva – sätter tänderna i arkitekternas förslag och rensar bort allt nytänkande. Resultatet är till förväxling lika bostadshus som placeras ut i olika delar av landet, utan hänsyn till platsanalys och lokal byggnadskultur. För utveckling av bostadsbyggandet i Sverige krävs en arkitekternas Crocodile Dundee som spärrar käften på krokodilerna och släpper fram innovationerna.

Märkt ,

Årets julklapp

Handelsplatsernas hallar, lastkajer, ödsligt överblivna ytor. Infrastrukturens terminaler, tunnlar, oändliga trafikleder. Evenemangsindustrins scener, arenor, schabrak sedda ur kameraögats perspektiv. Entréer, foajéer, caféer, trapphallar, korridorer, gallerior. Allt är ”flöden” och ”mötesplatser”.

Vår tids flytande rum är extrema i sin strävan mot öppenhet och fri rörelse näst intill självutplåning. Allt är rörelserum för horder av människor som tänks flöda genom alla dessa mellanrum i hopp om att finna något.

Borta är vistelserummet, det omsorgsfullt utformade rummet, det för människan stödjande, funktionella och trygga rummet. Men också det gränsöverskridande och för sinnena utvecklande rummet. Rum som vidgar vår begreppsvärld, gör oss klokare, värdigare och kanske rent av lyckligare. Rum där vi finner ro, finner oss själva och kan komma i resonans med andra.

Den gröna nödutgångsskylten leder oss mot utgången i alla formlösa hallar där vi irrar omkring mellan gondoler. Och letar efter något livsnödvändigt. Människans grundinstinkt är i dessa lägen att fly – från en känsla av fara och skräck, att hitta en flyktväg. Är det med denna känsla av obehag vi ska behöva uppleva stadens, infrastrukturens och byggnadskomplexens rum?

Nej, för till Årets Julklapp har hörluren utsetts.

”Med den köper vi tillgång till ett privat ljudrum” säger Anders Mildner i DN idag och fortsätter: ”Det blir ett skydd mot världens alla ljud, som vi inte själva väljer. Tystnaden blir ännu mer exklusiv och kommer att säljas dyrare. För majoriteten kommer den inte att existera”.

Märkt

Medborgarens syn

Samtal med människor som läser planer för att bilda sig en uppfattning om ett förslag till förändring har lärt mig att de bedömer området som helhet, vad det innehåller, hur det fungerar och hur det ser ut. Att det är identifierbart och har originalitet och en historia att kunna relatera till. Orienterbarhet, skala och rörelsemönster är viktig faktorer, liksom att det är praktiskt, vackert och robust.

Det är fogarna, ägogränserna och förvaltningsgränserna som ställer det till och förstör helheten och den praktiska användbarheten. Användaren bedömer det hon ser, ingenting annat.

Detta innebär att det som medborgaren – användaren – bedömer som viktigt aldrig är en enskild aktörs ensak. En bra plan är ur medborgarens perspektiv alltid resultatet av flera aktörers förmåga att samverka och faktiskt lyckas bygga det tänkta, planerade och utlovade.

En bra plan tillför värden och är därför meningsfull. Den måste innehålla win-win koncept. Att bygga har tidigare varit ett tecken på framsteg, något positivt. Det gäller även för den enskilde: att bygga eller inreda sin bostad, att förbättra för familjen, att utveckla. Det har förvandlats till något negativt, något som försämrar och förstör. Ingen vill stå som Svarte Petter när staden förtätas. Därför växer misstron mot planeringen. Nu vill det till en planering som skapar värden som kan förstås och uppskattas av alla berörda – även grannar.

Det tidigare positiva begreppen samråd-medborgarinflytande-deltagande syftade till att finna dessa win-win koncept. Nu har de förbytts till sin motsats: processer som endast syftar till att nå acceptans – samrådets absoluta motsats. ”Att bygga för ett bättre samhälle” har bytts mot ”vi får nog finna oss i”.

I en bra plan kan icke-experten orientera sig, förstå skala och avstånd och med sin blick och inlevelseförmåga utläsa och bedöma planens innehåll och konsekvenser. Ärligt, begripligt och utan överdrifter.

Acceptansprocessernas planer är visualiserade till oigenkännlighet med säljande, övertalande bildretorik som förvirrar istället för att ärligt informera. Den digitala tekniken missbrukas ibland och det genomskådar medborgaren naturligtvis och det medför att förtroendet för planeringen sjunker ytterligare.

Återigen: medborgaren, användaren bedömer alltid det hon ser, det hon möter i användningen av staden. Det hon ser är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det hon ser formar hennes uppfattning om sin tid och sitt samhälle och sin framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?

I ett allt mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle, där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt, är det mer angeläget än någonsin med en översiktlig planering som håller samman stadsutvecklingen och ser till att över tid skapa väl fungerande strukturer i vilka staden kan växa på mångfacetterade sätt.

Märkt , , , ,

Projektkommunikation, samverkan och BIM

Pantheon

En av byggandets särskilda förmågor är dess problemlösningsförmåga där olika kompetenser samverkar under intensiv kommunikation för att anpassa en lösning till de speciella förutsättningarna för det enskilda projektet. I centrum för kommunikationen står modellen och bilden av det ännu inte byggda. Det är angeläget att denna förmåga vidmakthålls i framtidens organisering av byggandet.

Kommunikationen i byggandet kan inte längre bara tas för given. Nya samverkansformer och särskilt införandet av bygginformationsmodellering ställer byggandet inför två olika synsätt på hur kommunikation och problemlösning ska organiseras i framtiden.

Antingen genom hierarkisk organisering i trädstruktur med formell kommunikation enligt bestämda beslutsvägar, fördelning av arbetsuppgifter genom upphandling och kontrakt, kvalitetssäkring och projektledning genom checklistor och med kommunikation som kontrollerad dokumentutväxling och standardiserad informationsmodellering.

Eller genom tillit och förtroende med nätverksliknande organisering för samverkan och informell kommunikation, kvalitetssäkring genom engagemang, kunskap och ansvarstagande, interaktiv kommunikation kring modeller för successiv minskning av osäkerheter genom användning av sociala medier.

Min slutsats är att det är först när man förstår att kombinera de två synsätten på formell och informell kommunikation som bygginformationsmodellering kan komma till sin fulla rätt. Denna kan då få samma revolutionerande betydelse för arkitekturen och byggandet som ritningen hade för fem tusen år sedan och centralperspektivet för sex hundra år sedan. Det är en revolution i många små steg och med åtskilliga anpassningar av såväl tekniken som arbetsformerna.

Kommunikationen och problemlösningsförmågan kommer fortfarande att bygga på den mänskliga dialogen kring modellen och bilden av det ännu inte byggda. Men modellen har funnit en ny form. Det finns inget antingen eller utan ett både och.

Läs hela artikeln från 2011 Kommunikation och problemlösningsförmåga

Märkt , ,

Runbergers mästarstycke

BILDEN: Reframe av Jonas Runberger, Dsearch, White Arkitekter, 2011.

Installationen ”Arum” av Zaha Hadid Architects på Arkitekturbiennalen leder mig till återbesök i Jonas Runbergers tankevärld; den lysande doktorsavhandlingen ”Architectural Prototypes II” och den pricksäkert kritiska diskussionen i ”Arkitekters verktyg”. Båda böckerna är alldeles nya. De gavs ut på försommaren i år.

Jonas Runbergers helhetsteckning av det digitala designfältet och de precisa djupdykningarna i frågorna om arkitekternas relation till de nya verktygen är av världsklass. Besöket i Venedig får mig att inse hur högt Jonas Runberger siktade i avhandlingen och hur hans arbete nu också verkligen utgör en del av den internationella diskursen. Med distans till uppgiften som handledare och med de nyvunna insikterna från biennalen anser jag att uppgiften att föra ut doktorsavhandlingen till bred debatt i Sverige återstår.

Jonas Runberger är konstruktivt kritiskt till ett okritiskt användande av den nya tekniken. Den diskussionen måste vi ta. Det kan inte vara rimligt att digital teknik primärt används för snabbproduktion av bygghandlingar. Det är dess användning för arkitektonisk innovation som står i centrum för avhandlingen. Men det kräver, enligt Jonas Runberger, särskilda designstrategier och ett medvetet förhållningssätt. Det kräver också nya tankefigurer, analogier och referenser. I ett av kapitlen visar författaren hur science fiction kan stimulera till detta nytänkande. Vi arkitekter arbetar med bilder av det ännu inte byggda, vi berättar om en framtid med stöd i fragment av fakta och idéer; fiktion. Steget är inte så långt till ett vetenskapligt baserat berättande om framtiden med stöd i kunskapsfragment och fantasi; politik, ekonomi, teknik, klimat och relationen mellan människor.

Doktorsavhandlingen är en vacker bok, ytterst välformulerad och nyanserad. Författaren tar ut svängarna betydligt mer i ”Arkitekters verktyg” och det är roligt att läsa när en färsk doktor också visar vad han tycker. Tillsammans är de båda böckerna inget mindre än ett mästarstycke.

KÄLLOR: Jonas Runberger, 2012, Architectural Prototypes II. Reformations, Speculations and Strategies in the Digital Field. Doctoral Thesis, KTH, Stockholm.
Jonas Runberger, 2012, Arkitekters verktyg. En kritisk diskussion om betydelsen av verktyg i förståelsen och skapandet av arkitektur. Arkus, Stockholm.

Märkt , , , , ,

Problemlösningsförmågan

Från ”Arum Installation” av Zaha Hadid Architects på Arkitekturbiennalen. Ur installationen framgår hur arkitekterna replikerar på andra arkitekter och tidigare arbeten, hur det nya sprängs fram ur en gemensam kunskapsgrund.

Vår föreställning om tänkande och problemlösning är att det är knutet till individen och att det sker ”i huvudet och bara i huvudet” skriver socialpsykologen Johan Asplund (2002) i ”Genom huvudet. Problemlösningens socialpsykologi”. Han illustrerar denna vår föreställning med uttryck som ”läshuvud”, ”ljushuvud”, ”ta sig för pannan” och tillägger att talesättet ”slå sina kloka huvuden ihop” bättre återger vad problemlösning handlar om. Asplund visar att problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften och att denna dialogiska modell finns i all problemlösning.

Problemlösning är lika med kommunikation. Även när vi i ensamhet tänker tyst tänker vi dialogiskt, inte monologiskt. Vi talar med oss själva när vi tänker, spelar ett parti enpersonsschack med en virtuell motståndare/medspelare, möter bilden av den skisserade lösningen på papperet, eller skärmen framför oss, och justerar den steg för steg som i ett replikskifte.

Om problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften kommer kvaliteten på projektkommunikationen att vara avgörande för kvaliteten i det byggda resultatet. Med denna definition blir projektkommunikationen lika med projektets problemlösningsförmåga, dess intelligens om vi så vill. Och då går det inte att ta kommunikationen för given och låta den vara en fråga som inte är värd att hantera. Kommunikationen blir istället den centrala frågan för projektledningen att lösa. Den förskjuter också på ett tankeväckande sätt fokus från projektledaren till projektmedlemmarna. Det är deras förmåga att bygga upp replikskiften och bidra med kunskap genom kommunikation som är avgörande för framgången.

Detta är en av byggandets allra största förmågor: interaktiv problemlösning i förtroende mellan företrädare för olika professioner och kompetenser. Paradoxalt nog ryms inte denna förmåga i de formella organisationsplanerna. Den tillämpas informellt, men med stor kraft. Till hjälp i denna kommunikation används byggandets förnämsta teknologi: modellen och bilden av det ännu inte byggda.


”Arum Installation” av Zaha Hadid Architects.

Läs hela artikeln Kommunikation och problemlösningsförmåga

Märkt , ,