Månadsarkiv: januari 2013

Allt är ombyggnad

Unga alumner rapporterar från Stockholmsmarknaden att ”alla projekt är ombyggnadsprojekt”. Även helt nya byggnader projekteras som om det vore fråga om ombyggnad. Lite tillspetsat kanske, men deras verklighet är en helt annan än branschens idealbild av en rationell byggprocess med industriell produktion på tidigare obebyggd mark.

IRL konstruerar de byggnader:

– på tomter i trängda lägen
– med komplicerade grundförhållanden
– i fastigheter ovanpå varandra
– där det råder komplicerade trafikförhållanden
– med vibrationer och bullerstörningar
– under stort risktagande

Brådskan är så stor att produktionen startar långt innan projekteringen är klar. I takt med att de tekniska förutsättningarna och kundönskemålen klarnar måste man därför göra ändringar, inte bara i den virtuella byggmodellen, utan också på byggplatsen. Medan man konstruerar den nya byggnaden måste man omkonstruera de delar som redan är byggda.

Detta är i linje med erfarna projektledares iakttagelse att CM-metoden (construction management) för organisering och upphandling tillämpas i allt större utsträckning i Stockholm. Man köper alltså konsulttjänster och särskilda entreprenörer för varje del av byggnaden. Helt enkelt för att över huvud taget och i sista stund få tag på resurser. Följden är en mycket stor mängd kontrakt och många aktörer att hålla reda på. Alla lurpassar på varandra för att rädda sitt eget skinn. ”Det är projektets sak”, säger man och skjuter frågorna ifrån sig. Som om ”projektet” vore något annat än de personer som arbetar i projektet.

Mitt i denna röra försöker de unga konstruktörerna hålla ordning på all information. De känner ansvar för att hålla ihop konstruktionen som helhet, men undrar hur branschen egentligen är beskaffad.

Märkt , ,

Barnen på Moderna

Le Corbusier
Det är så roligt att iaktta barnens möte med konsten och arkitekturen. Här på Moderna museet och utställningen om Le Corbusier. Det var rusning till modellen av Unité d’Habitation, den vertikala trädgårdsstaden från tidigt 1950-tal. En gigantisk bostadsmaskin med 337 etagelägenheter. Förskola och terrass med motionsspår på taket och utsikt över Marseillebukten. Så stor och så lätt på samma gång. Det var också rusning till målningarna och skulpturerna. Och det var det fina i kråksången, tycker jag. Måleri, skulptur och arkitektur i samspel.

Märkt , ,

För en ny arkitekturteori

Varför är det så svårt att hävda arkitekturens betydelse i planering och byggande? Frågan har åter blivit aktuell eftersom flera statliga utredningar föreslår förändringar i bygglagstiftningen, utan att ta hänsyn till vilka konsekvenserna blir för den arkitektoniska kvaliteten. Ja, det har gått så långt att man inte ens nämner ordet arkitektur. Men arkitekturen behandlas som en underordnad fråga även i många andra sammanhang, till exempel när det gäller att bygga fler bostäder, att bygga med industriella metoder eller att bygga om för att spara energi.

Det saknas förståelse för att arkitektur är så mycket mer än effektiv organisation av funktioner och rationell byggproduktion. Beror omgivningens bristande förståelse för arkitekturen som rummets konstart på att folk är illvilliga eller allmänt korkade?

Nej, förklaringen till arkitekturens svaga ställning i vårt samhälle beror nog snarare på att det saknas en samtida arkitekturteori.

Med en samtida, mångsidig arkitekturteori kan arkitekturen sättas in i vår tids sociala, kulturella och ekologiska sammanhang. Det behövs en arkitekturteori som kan koppla samman den enskilda människan och samhällslivet i stort med byggnaden, platsen och staden. Det behövs en arkitekturteori som förklarar sambandet mellan arkitekturen, byggnadstekniken och lagstiftningen. Det behövs en arkitekturteori som gör rumsbegreppet meningsfullt och begripligt.

Först när var och en kan sätta ord på rumsupplevelsen kan vi hävda arkitekturens ställning i samhället.

Märkt , ,

Arkitekturforskning x3

Arkitekturforskning IIIArkitektur kräver kunskap. Arkitekturforskningens primära uppgift är att bredda och fördjupa den.

X1 Arkitekterna själva behöver arkitekturforskningen. Dels i undervisningen på arkitekturskolorna, dels i yrkespraktiken på kontoren. En bra arkitekturforskning sätter ord på den tysta kunskap som vinns i den praktiska yrkesutövningen. Genom att förse utbildarna med nya begrepp, teorier och metoder blir det möjligt att bedriva undervisning i kunskapsfronten och på annat sätt än i hittillsvarande föråldrade mästar/lärling-former. Att kunna sätta ord på den nya kunskapen gör det också möjligt att bedriva en systematisk kunskapsdelning på kontoren.

X2 Arkitekturforskningen behövs också för att sprida arkitekturkunskapen i samhället. Den förser oss med ett språk som gör att arkitekturfrågorna kan bli angelägna och begripliga även utanför yrkesdomänen. Mycket kan också vinnas av en arkitekturforskning som intar ett konstruktivt, kritiskt perspektiv. Att granska och utvärdera det nyligen byggda ur de boendes perspektiv kan tillföra nya kunskaper till grund för utveckling av nya boendeformer, bättre planlösningar och kunskaper om hur vi kan göra boendet i den täta staden möjligt för alla, inte minst för barnen. En konsumentkritisk (consumer critical) forskning är nödvändig som ett komplement till den producent- och produktionsinriktade forskningen. Användarperspektivet måste ständigt vara närvarande. Det behövs en fri, oberoende forskning som vågar tala om hur det står till med kvaliteten i det svenska byggandet.

X3 Det behövs också en experimentell, konstnärlig forskning som flyttar fram arkitekturens positioner och som vidareutvecklar arkitekturens språk och frigörande kraft. Helt enkelt ett slags framtidslaboratorium för utveckling av ny arkitektur. Det finns en risk idag att vi alltför ensidigt fokuserar på effektivisering och att bygga billigare. Vi måste också satsa på det innovativa och våga förnya byggandet. Alla talar om processen och hur den kan effektiviseras, få talar om produkten och hur den kan förnyas. Eftersom mycket av forskningen idag är beställd och har sina givna intressenter med sina referens- och styrgrupper behövs också en risktagande, explorativ utvecklingsverksamhet. På så sätt löser forskarna inte bara redan formulerade problem, utan skapar också nya problemställningar. De medverkar till att ställa de utvecklande frågorna för framtiden.

Min poäng är att arkitekturforskningen måste bedrivas på dessa tre fronter samtidigt och integrativt. De är alla oundgängliga delar i ett kunskapsuppbyggande system. Det är annars lätt hänt att en förståelig strävan efter omedelbar nytta sker på bekostnad av en omvärldskunskap som sätter arkitektur och byggande i nytt ljus.

Forskningsrådet Formas stora satsning 2011 och sex år framåt på kunskapsuppbyggnad vid fyra arkitekturskolor utgör en mycket lovande nystart för arkitekturforskningen. Nu är det hög tid att arkitektföretagen gör motsvarande storsatsning på en praktiknära forskning. Läget är rätt just nu när staten ökar forskningsanslagen till samhällsbyggnadsområdet och genom samfinansiering gör insteget enklare för företagen.

Märkt ,

Arkitektens sociala ansvarstagande

Amsterdam

Vid ingången till universitetsaulan i Uppsala sitter Thomas Thorilds devis ”tänka fritt är stort, tänka rätt är större”. Det är ord som skapar huvudbry för många nya studenter. På ett universitet måste väl uppgiften ändå vara just att tänka fritt.

Men författaren Carl-Göran Ekerwald lär oss tolka devisen: ”Att tänka fritt är åsiktstänkande. Att tänka rätt, det är att tänka i enlighet med samvetet. Egoistiskt vinstintresse kräver fritt tänkande. Skulle samvetet därvid slå larm, har man att antingen justera sina planer därefter eller köra över samvetet”.

Sommaren 1968 var jag värd på en generalplaneutställning i Uppsala. Generalplanen var indelad i olika tidsetapper och på en av kartorna stod ”År 2000”. Det lät som en filmtitel. En dam i åttioårsåldern kom fram och bad mig följa med till just denna karta. Hon pekade på ett ”klöverblad”, en symbol för en stor trafikplats på en framtida förbifart och frågade: Jag har min sommarstuga här. Vad betyder det där?

I ett slag skulle jag, artonåringen, förklara för den gamla damen hur kartan visade att hennes sommaridyll kunde komma att rivas och en motorväg byggas, men att det var så långt fram i tiden att hon inte skulle leva då. Jag glömmer aldrig den där känslan av svindel och det var nog då jag började ana vad planering handlar om.

Ja, jag tror att alla arkitekter har en sådan historia att berätta om dagen då vi kom till insikt om att arkitektur och planering alltid har sociala konsekvenser och frågan är för vem man planerar.

För redan när du sätter pennan på papperet och drar de första strecken börjar du fundera, eller hur? Hur kommer detta att fungera för andra? Det är så uppenbart att det du ritar får sociala konsekvenser: det är att vara arkitekt. En självklarhet kanske, men vad vet vi egentligen om de sociala konsekvenserna av det vi ritar? Vilken är kunskapsgrunden?

Vid ett tillfälle blev jag kontaktad av en praktiserande arkitekt som övervägde att byta till forskarbanan. Hon var verksam vid ett kontor som arbetade mycket med stadsplanering, bland annat förnyelse av miljonprogrammets områden. Kontoret åtog sig att lösa sociala problem genom fysisk planering. Men hon kunde inte se på vilken kunskapsgrund dessa lösningar byggde. Hon stod helt enkelt inte ut med gapet mellan vad vi påstår och vad vi egentligen vet. Till slut kunde hon inte sova om natten, nu ville hon fördjupa sig i frågan genom forskning.

Att vara arkitekt och ta socialt ansvar i det egna arbetet är inte alldeles enkelt när du arbetar i stora organisationer, på stora kontor och i stora, sammansatta projekt med hundratals medverkande. Kontoren har numera också ofta uppdrag i flera olika länder med olika kulturer. Hur kan jag som individ leva upp till idealen och faktiskt ta socialt ansvar och handla enligt samvetet i mitt eget arbete? Vilka är arkitekternas nya roller och villkor? Vilka är villkoren i byggandet och i samhällsbyggandet i stort?

Jag sökte svar på den frågan vid i ett seminarium arrangerat av Byggsektorns etiska råd, men blev lite förvånad när jag upptäckte att intresset kretsade kring om det var OK med bjudmiddag eller om gränsen gick vid bjudlunch. Med ett undantag var det sådana frågor som diskuterades vid detta tillfälle. Inte de många etiska dilemman man som byggare kan ställas inför; gentemot allmänheten, brukarna, de många som berörs men som inte kan påverka.

I rådande tidsanda ses ju den demokratiska planeringsprocessen som något av ett gissel, något som sätter käppar i hjulet och försenar byggstarten. Bostadsministern vill förvandla byggandets ”snåriga kostig till en bred autostrada”. Det ska ”gå fortare att sätta spaden i marken”. Deltagandeprocessen kallas nu ”acceptansprocess”, ett nyspråk som onekligen illustrerar vad det har blivit fråga om. Ministerns många utredningar och förslag har ett renodlat produktionskostnadsperspektiv, inte ett ord om arkitektur och dess sociala möjligheter och konsekvenser.

Jag deltog i ett sammanträde på Socialdepartementet som handlade om dessa förändringar i plan- och bygglagstiftningen. Inget nämndes om det sociala perspektivet i samhällsbyggandet, enbart det produktionsinriktade behandlades. Då frågade jag om jag hade läst fel på skylten i entrén. Det blev alldeles tyst runt bordet.

Det finns också ett återkommande parallellt tema som gäller relationen mellan yrkena inom byggandet och det faktum att de vilar på olika kunskapsgrund. Jag ser hur ett tekniskt perspektiv möter ett humanistiskt och konstnärligt och förtvivlas över en ibland improduktiv spänning mellan yrken som står på en naturvetenskaplig grund å ena sidan och en designvetenskaplig å den andra.

Den naturvetenskapliga har en stark ställning i vår kultur, den förklarar hur saker och ting förhåller sig. Den designvetenskapliga handlar om förändring och om hur det skulle kunna vara. Den uppfattas som besvärlig och skapar motstånd eftersom den hotar det rådande. Men vår tids frågor kräver nya lösningar, inte bara förklaringar. Vi måste stå upp för detta!

Är det som då återstår den arkitektoniska interventionen? Att verka för socialt ansvarstagande och hållbarhet i byggandet där tillfälle ges, att ingripa så gott det går för att skydda tredje parts berättigade intressen? Ja, för individen är detta ett sätt att handla enligt samvetet och ta socialt ansvar. Men för organisationen Sveriges Arkitekter gäller att ta kampen för en rättvis stadsplanering.

Citatet hämtat från Carl-Göran Ekerwald, 2002, Filosofins ättestupa. Prisma, Stockholm.

Märkt , , ,

Taket gav vika

”14 meter långt tak kollapsade. Förskolebarn brukar sova i sina vagnar under taket”, rapporterar lokaltidningen om raset vid den barack som är barnens nya förskola i Ytterby. Konstruktionen hade inte stått pall för all snö som fallit. ”Om det hade befunnit sig barn under när det rasade hade det varit fruktansvärt. Barn kunde ha dött”, säger en förälder.

Kommunen uppfattade konstruktionen som tillräcklig efter att några personer provhängt i taket. ”I efterhand kan vi säga att det var för klent dimensionerat. En dålig konstruktion som jag som ansvarig borde ha sett”, säger den ansvarige tjänstemannen på kommunen och tillägger att han i framtiden ”kommer att anlita en konstruktör när kommunen ska bygga”.

1. Barnens första möte med den offentliga miljön är alltså en simpel barack, ett tillfälligt bygge som kommer att stå uppallat i åratal.
2. Taket som ska skydda 1-3 åringarna under sömnen är av plast, fjorton meter långt och endast fäst med stöttor i väggen. (Man har nu tillfälligt stadgat andra skärmtak med träpelare!)
3. Säkerheten testades genom att några personer ”provhängde” i taket. Inga lastberäkningar gjordes.

”Att kunna sätta spaden i marken snabbare”, har blivit ett mantra som upprepas gång på gång och ger lättköpta poäng. Skippa detaljplan eller bygglov! Ta bort byggregler! Minska på tillgänglighetskraven! Förenkla granskningsprocesserna! Förkorta prövningsförfarandena! Bygg billigt! Men vad kan hända när respekten för byggkunnandet upplöses, när man släpper på noggrannheten, tar saken i egna händer och faktiskt sätter spaden i marken utan tillräcklig eftertanke?

Ja, i det här fallet gick det att snabbt få spaden i marken. Inget krångel där inte. Men fel, fult och farligt blev det.

KÄLLA: Mitt i Södra Roslagen 2012-12-25.

Märkt ,