Arkitektens sociala ansvarstagande

Amsterdam

Vid ingången till universitetsaulan i Uppsala sitter Thomas Thorilds devis ”tänka fritt är stort, tänka rätt är större”. Det är ord som skapar huvudbry för många nya studenter. På ett universitet måste väl uppgiften ändå vara just att tänka fritt.

Men författaren Carl-Göran Ekerwald lär oss tolka devisen: ”Att tänka fritt är åsiktstänkande. Att tänka rätt, det är att tänka i enlighet med samvetet. Egoistiskt vinstintresse kräver fritt tänkande. Skulle samvetet därvid slå larm, har man att antingen justera sina planer därefter eller köra över samvetet”.

Sommaren 1968 var jag värd på en generalplaneutställning i Uppsala. Generalplanen var indelad i olika tidsetapper och på en av kartorna stod ”År 2000”. Det lät som en filmtitel. En dam i åttioårsåldern kom fram och bad mig följa med till just denna karta. Hon pekade på ett ”klöverblad”, en symbol för en stor trafikplats på en framtida förbifart och frågade: Jag har min sommarstuga här. Vad betyder det där?

I ett slag skulle jag, artonåringen, förklara för den gamla damen hur kartan visade att hennes sommaridyll kunde komma att rivas och en motorväg byggas, men att det var så långt fram i tiden att hon inte skulle leva då. Jag glömmer aldrig den där känslan av svindel och det var nog då jag började ana vad planering handlar om.

Ja, jag tror att alla arkitekter har en sådan historia att berätta om dagen då vi kom till insikt om att arkitektur och planering alltid har sociala konsekvenser och frågan är för vem man planerar.

För redan när du sätter pennan på papperet och drar de första strecken börjar du fundera, eller hur? Hur kommer detta att fungera för andra? Det är så uppenbart att det du ritar får sociala konsekvenser: det är att vara arkitekt. En självklarhet kanske, men vad vet vi egentligen om de sociala konsekvenserna av det vi ritar? Vilken är kunskapsgrunden?

Vid ett tillfälle blev jag kontaktad av en praktiserande arkitekt som övervägde att byta till forskarbanan. Hon var verksam vid ett kontor som arbetade mycket med stadsplanering, bland annat förnyelse av miljonprogrammets områden. Kontoret åtog sig att lösa sociala problem genom fysisk planering. Men hon kunde inte se på vilken kunskapsgrund dessa lösningar byggde. Hon stod helt enkelt inte ut med gapet mellan vad vi påstår och vad vi egentligen vet. Till slut kunde hon inte sova om natten, nu ville hon fördjupa sig i frågan genom forskning.

Att vara arkitekt och ta socialt ansvar i det egna arbetet är inte alldeles enkelt när du arbetar i stora organisationer, på stora kontor och i stora, sammansatta projekt med hundratals medverkande. Kontoren har numera också ofta uppdrag i flera olika länder med olika kulturer. Hur kan jag som individ leva upp till idealen och faktiskt ta socialt ansvar och handla enligt samvetet i mitt eget arbete? Vilka är arkitekternas nya roller och villkor? Vilka är villkoren i byggandet och i samhällsbyggandet i stort?

Jag sökte svar på den frågan vid i ett seminarium arrangerat av Byggsektorns etiska råd, men blev lite förvånad när jag upptäckte att intresset kretsade kring om det var OK med bjudmiddag eller om gränsen gick vid bjudlunch. Med ett undantag var det sådana frågor som diskuterades vid detta tillfälle. Inte de många etiska dilemman man som byggare kan ställas inför; gentemot allmänheten, brukarna, de många som berörs men som inte kan påverka.

I rådande tidsanda ses ju den demokratiska planeringsprocessen som något av ett gissel, något som sätter käppar i hjulet och försenar byggstarten. Bostadsministern vill förvandla byggandets ”snåriga kostig till en bred autostrada”. Det ska ”gå fortare att sätta spaden i marken”. Deltagandeprocessen kallas nu ”acceptansprocess”, ett nyspråk som onekligen illustrerar vad det har blivit fråga om. Ministerns många utredningar och förslag har ett renodlat produktionskostnadsperspektiv, inte ett ord om arkitektur och dess sociala möjligheter och konsekvenser.

Jag deltog i ett sammanträde på Socialdepartementet som handlade om dessa förändringar i plan- och bygglagstiftningen. Inget nämndes om det sociala perspektivet i samhällsbyggandet, enbart det produktionsinriktade behandlades. Då frågade jag om jag hade läst fel på skylten i entrén. Det blev alldeles tyst runt bordet.

Det finns också ett återkommande parallellt tema som gäller relationen mellan yrkena inom byggandet och det faktum att de vilar på olika kunskapsgrund. Jag ser hur ett tekniskt perspektiv möter ett humanistiskt och konstnärligt och förtvivlas över en ibland improduktiv spänning mellan yrken som står på en naturvetenskaplig grund å ena sidan och en designvetenskaplig å den andra.

Den naturvetenskapliga har en stark ställning i vår kultur, den förklarar hur saker och ting förhåller sig. Den designvetenskapliga handlar om förändring och om hur det skulle kunna vara. Den uppfattas som besvärlig och skapar motstånd eftersom den hotar det rådande. Men vår tids frågor kräver nya lösningar, inte bara förklaringar. Vi måste stå upp för detta!

Är det som då återstår den arkitektoniska interventionen? Att verka för socialt ansvarstagande och hållbarhet i byggandet där tillfälle ges, att ingripa så gott det går för att skydda tredje parts berättigade intressen? Ja, för individen är detta ett sätt att handla enligt samvetet och ta socialt ansvar. Men för organisationen Sveriges Arkitekter gäller att ta kampen för en rättvis stadsplanering.

Citatet hämtat från Carl-Göran Ekerwald, 2002, Filosofins ättestupa. Prisma, Stockholm.

Taggad , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s