Arkitektur kräver kunskap. Arkitekturforskningens primära uppgift är att bredda och fördjupa den.
X1 Arkitekterna själva behöver arkitekturforskningen. Dels i undervisningen på arkitekturskolorna, dels i yrkespraktiken på kontoren. En bra arkitekturforskning sätter ord på den tysta kunskap som vinns i den praktiska yrkesutövningen. Genom att förse utbildarna med nya begrepp, teorier och metoder blir det möjligt att bedriva undervisning i kunskapsfronten och på annat sätt än i hittillsvarande föråldrade mästar/lärling-former. Att kunna sätta ord på den nya kunskapen gör det också möjligt att bedriva en systematisk kunskapsdelning på kontoren.
X2 Arkitekturforskningen behövs också för att sprida arkitekturkunskapen i samhället. Den förser oss med ett språk som gör att arkitekturfrågorna kan bli angelägna och begripliga även utanför yrkesdomänen. Mycket kan också vinnas av en arkitekturforskning som intar ett konstruktivt, kritiskt perspektiv. Att granska och utvärdera det nyligen byggda ur de boendes perspektiv kan tillföra nya kunskaper till grund för utveckling av nya boendeformer, bättre planlösningar och kunskaper om hur vi kan göra boendet i den täta staden möjligt för alla, inte minst för barnen. En konsumentkritisk (consumer critical) forskning är nödvändig som ett komplement till den producent- och produktionsinriktade forskningen. Användarperspektivet måste ständigt vara närvarande. Det behövs en fri, oberoende forskning som vågar tala om hur det står till med kvaliteten i det svenska byggandet.
X3 Det behövs också en experimentell, konstnärlig forskning som flyttar fram arkitekturens positioner och som vidareutvecklar arkitekturens språk och frigörande kraft. Helt enkelt ett slags framtidslaboratorium för utveckling av ny arkitektur. Det finns en risk idag att vi alltför ensidigt fokuserar på effektivisering och att bygga billigare. Vi måste också satsa på det innovativa och våga förnya byggandet. Alla talar om processen och hur den kan effektiviseras, få talar om produkten och hur den kan förnyas. Eftersom mycket av forskningen idag är beställd och har sina givna intressenter med sina referens- och styrgrupper behövs också en risktagande, explorativ utvecklingsverksamhet. På så sätt löser forskarna inte bara redan formulerade problem, utan skapar också nya problemställningar. De medverkar till att ställa de utvecklande frågorna för framtiden.
Min poäng är att arkitekturforskningen måste bedrivas på dessa tre fronter samtidigt och integrativt. De är alla oundgängliga delar i ett kunskapsuppbyggande system. Det är annars lätt hänt att en förståelig strävan efter omedelbar nytta sker på bekostnad av en omvärldskunskap som sätter arkitektur och byggande i nytt ljus.
Forskningsrådet Formas stora satsning 2011 och sex år framåt på kunskapsuppbyggnad vid fyra arkitekturskolor utgör en mycket lovande nystart för arkitekturforskningen. Nu är det hög tid att arkitektföretagen gör motsvarande storsatsning på en praktiknära forskning. Läget är rätt just nu när staten ökar forskningsanslagen till samhällsbyggnadsområdet och genom samfinansiering gör insteget enklare för företagen.
Kort sagt 