Akademisk frihet

Rom Visst låter det härligt. Att omgärdad av tid och skyddad från vardagens trivialiteter söka ny kunskap. Kompromisslöst och med full integritet. Att bidra till ett bättre samhälle genom ihärdigt arbete, vars resultat och eventuella nytta inte kan förutsägas. Forskning som ett kall där drivkraften är bildningsidealet och universitetet den institution som värnar tankens frihet.

Universitetens traditionella matrisorganisation – med styrelse, rektor och institutionernas prefekter som svarar för administration och ekonomi, och med dekanus, prodekanus och professorerna som svarar för forskning och utbildning – syftade till att garantera denna frihet.

Nu omvandlas universiteten till rena linjeorganisationer som förväntas producera beställd kunskap inom givna ramar. Styrelsen ställer krav på rektor som ställer krav på dekanus som ställer krav på prefekten som ställer krav på professorn som ställer krav på doktoranden. Borta är den skyddande matrisen. Nu är det raka rör.

Nu satsar man, enligt Georg Henrik von Wright, på utvald forskning, man investerar och vill ha snabb avkastning på insatsen. Vetenskapen ses som en produktivkraft, en samhällelig produktionsfaktor med kunskapsproduktion för industriell och nationell framgång och med högskolan som fabrik för så kallad nyttig kunskap.

Tidigare stödde staten näringslivet genom statliga inköp och medfinansiering av industriella utvecklingsprojekt. Staten tog risk och bidrog till att exportindustrin kunde utveckla konkurrenskraftiga produkter. I takt med att detta stöd minskar, ökar naturligtvis näringslivets krav på att istället få inflytande över forskningen på högskolor och universitet. Detta är en stark drivkraft och exportföretagen är också mycket aktiva inom forskningspolitiken.

Genom styrning av de statliga forskningsresurserna från den fria forskningen till den behovsstyrda, kompenseras industrin. Med starka forskningsmiljöer, utvald excellent forskning och prioriterade ämnesområden styr politiken resurserna dit där de förväntas göra störst nytta.

Men ”starka forskningsmiljöer tar död på nytänkandet” skrev nobelpristagaren i medicin Arvid Carlsson på DN Debatt 6 april 2008 och visade med en rad exempel hur verkligt unika innovationer har kommit till. Han varnade för en ”toppstyrd och åsiktslikriktande organisation” av forskningen.

Ständiga utvärderingar och kvantitativa mått på kunskapsproduktionen, medverkar till att man håller fast vid rådande paradigm och tänkesätt, på bekostnad av nya och ifrågasättande. Det är lättare att visa att den tekniska forskningen ”lönar sig” än den som befattar sig med humaniora, konst och arkitektur.

För den enskilde forskaren i sin vardag gäller det då, enligt von Wright, att ”man får så illa lov att inrikta sin forskning på ur samhällets synpunkt nyttiga mål – låt vara att man själv kan betrakta nyttovärdet som bisak”. Styrningen är effektiv med de unga som sneglar efter att vara till lags för att få finansiering och göra forskningskarriär. Onyttig – vem törs vara det?

Vart tog bildningsidealet vägen?

KÄLLOR: Georg Henrik von Wright, 1986, Vetenskapen och förnuftet.
Arvid Carlsson, Starka forskningsmiljöer tar död på nytänkandet, DN Debatt 6 april 2008.

Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s