Månadsarkiv: september 2013

Forskningsnära praktik – om lusten att lära

Hur kopplar man samman forskning och praktik? Vilken är vägen till praktiknära forskning? Mitt svar är att vägen till praktiknära forskning går via forskningsnära praktik.

Bakgrunden till frågan är tydlig. Hur arkitekterna ska kunna underbygga sina förslag bättre och ta sig an de svåra frågor som hör vår tid till: klimatomställning, social integration och urbanisering världen över. Det går inte att bara frankt påstå att en viss fysisk lösning också löser sociala problem. Kunskapen måste finnas där, liksom ett språk som gör argumentationen begriplig.

Men varför då ett gap mellan forskning och praktik, trots årtionden av goda försök att överbrygga det? Jag tror att det beror på att för den enskilde arkitekten är det inte just vetenskaplig forskning som är den primära vägen till ny kunskap. Det finns så många andra, mer närliggande vägar. Startpunkten för kunskapsutvecklingen skulle istället kunna vara den enskilde arkitektens lust att lära. Att ta vara på sina erfarenheter och lägga till nya kunskaper, varhelst de kommer ifrån. Allt för att utveckla sina egna tankefigurer. I lusten att lära och utvecklas ligger en enorm kraft. Den kan leda till insikt om vikten av gemensam kunskapsutveckling inom arkitektur och planering och där forskningen med stor säkerhet kommer att spela en oundgänglig roll.

”Professionalism är lika lite som kunskap en ägodel som människan erövrar och sedan tryggt besitter. Snarare ligger det i samspelet mellan fakta och insikter som man redan tillägnat sig och det nya som man försöker förstå och införliva med sin egen tankevärld.” skriver Johannes Åman i DN den 9 augusti 2013. Det viktiga är inte examen och den legitimerande yrkestiteln och sedan är allting klart, utan det livslånga lärandet. Det sker i den lilla gruppen, i teamet på ritsalen, i studion och på kontoret. Problemlösning består av replikskiften, av växelverkan mellan människor. Kunskapen bärs inte av den svartklädde designhjälten ensam. Den bärs av den lilla gruppen med sin kollektiva intelligens.

”…arkitektur är ett resultat av kollektiva insatser. Det ställer nya krav på hur vi organiserar vårt arbete, och vi måste etablera modeller för kontinuerlig utveckling av våra processer för att kunna möta ständigt nya utmaningar. Vi kan inte endast fokusera på den konkreta uppgiften framför oss, utan måste också försäkra oss om att vårt dagliga arbete även omfattar innovation, kvalitetssäkring och erfarenhetsåterföring.” diskuterar Jonas Runberger i boken ”Arkitekters verktyg”.

Därmed blir frågan om kunskapsdelning (knowledge sharing) central även för arkitektföretagen. Det handlar om att systematiskt lära i och från projekt i projektorganiserad verksamhet. Att bygga en kunskapsorganisation som förmår arbeta tvärs projekten. Ingen enkel uppgift eftersom alla medarbetare med tunnelseende fokuserar de egna pågående uppdragen. Men inget företag kommer längre undan uppgiften att bygga om sin organisation så att den gynnar reflektion och kunskapsdelning mellan medarbetarna.

Det finns också fina exempel på hur detta kan göras. Vid symposiet ”The Changing Shape of Practice – Integrating Research and Design in Architectural Practice” på Chalmers den 20 september i år redovisades sådana exempel från arkitektföretagen 3xN, KieranTimberlake, Helen & Hard, Foster & Partners och White. Det är kontor som utvecklar nya arkitektoniska uttryck och lösningar genom research by design. Det stämmer med mina egna erfarenheter, att det behövs en särskild studio i studion som arbetar med research, kontinuerligt och målmedvetet och som pallar trycket från alla dem som arbetar i linjen och har bråttom. Dessa företag har det gemensamt att de nätverkar inom det egna företaget för att implementera den nya kunskapen direkt i projekten där praktikerna har sitt primära intresse. Och ofta är det i projekten som kunskapsbehoven först uppenbaras. De här företagen expanderar också sin intelligens genom externa samarbeten, bland annat med forskare.

Så istället för att fundera över hur man först kan anpassa forskningen efter praktiken ska man, enligt min mening, organisera arkitektföretagen så att de öppnar sig för ny kunskap och blir systematiskt kunskapande och därför söker efter aktuella forskningsresultat och samarbeten med forskare. Det kommer i sin tur att medföra att forskarna vidareutvecklar sina arbetsformer i takt med att de lär av samarbetet med praktikerna. Praktiker kommer att söka sig till forskningen och forskarutbildningen. Och forskare kommer att söka sig till företagen. Båda parter med respekt för varandras integritet och professionalism.

Men det enskilda arkitektföretaget är sällan starkt nog att klara sin kunskapsförsörjning ensamt. Det behövs en samverkan mellan arkitektföretagen och en samfinansiering av de stora forsknings- och utvecklingssatsningarna, där egennyttan något får stå tillbaka för den större gemensamma nyttan för branschen. Arkitektföretagen och byggandets många företag bildar tillsammans med forskningsfinansiärer och universitet ett samhällsbyggandets innovationssystem, som i sin tur utgör en del i den internationella forskningen och utvecklingen. Men det börjar som sagt hos den enskilde arkitekten som vill införliva ny kunskap i sin tankevärld.

KÄLLOR: Örjan Wikforss föredrag på arkitekternas Forskningsforum 2013: Forskningsnära praktik .
Blogginlägget Praktiknära forskning – vad är det?
Jonas Runberger, Arkitekters verktyg, Arkus 2012.

Märkt , , , , ,

Angripa bullerkällan eller tåla lite mer?

Bullerreglerna ses nu över och samordnas i syfte att möjliggöra ökat bostadsbyggande. Det finns goda skäl till denna översyn, men det finns också anledning att reflektera över varför dessa regler så väl behövs ur ett användarperspektiv.

Jag har haft många och långa samtal med Tor Kihlman, professor emeritus i byggnadsakustik på Chalmers. Han är starkt drivande i ett internationellt samarbete mot buller. I korthet är det de mest utsatta grupperna i samhället som lever i de mest bullerstörda miljöerna. Människor blir sjuka och dör av buller, enligt Tor. Det finns mycket att göra för att eftertänksamt planera och bygga så att bullerstörningar inte uppstår, men framför allt kan man eliminera eller minska störningarna från bullerkällor som fordon, däck och beläggning. Vid ett möte med stora lastbilstillverkare, som jag deltog i på IVA, berättade de helt öppet att eftersom politikerna prioriterar avgaserna är det där de sätter in stöten och resurserna för sitt utvecklingsarbete – och låter åtgärder mot fordonsbullret bero tillsvidare.

I en artikel i Dagens Nyheter den 12 september i år möter förslaget om att töja på bullergränserna på kritik från medicinskt håll.

”Bostadsbyggande i bullriga områden innebär en ren hälsorisk, enligt Göran Pershagen, professor vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska institutet. Buller ger upphov till stressreaktioner och ett ökat påslag av kroppens stresshormon kortisol.

Sambandet mellan buller och högt blodtryck är väl underbyggt, och man har också sett samband mellan buller och hjärtinfarkt. Det är olyckligt att förslaget kommer nu då vi har fått allt starkare underlag för sambandet mellan buller och negativa hälsoeffekter, säger Göran Pershagen”.

Jag förvånas över ofta framförda argument som att ”Stockholm inte hade kunnat byggas om man följt bullerreglerna” eller att man kan ”välja var man vill bo” (borgarrådet Madeleine Sjöstedt på Business Arena 19 september), för det kan de flesta inte göra. Speciellt inte de som är mest utsatta för buller i Europas städer.

Man hade kunnat angripa bullerkällorna för att göra det lättare att leva i staden. Man hade kunnat ifrågasätta bilismen och visa hur framsynt stadsplanering kan dämpa dånet. Tagit matchen med bilindustrin istället för att töja på bullergränserna.

Inomhusbuller i bostäder kan man försöka bygga bort, men bullret i utomhusmiljön i städerna är inget man kan skydda sig mot med hjälp av treglasfönster. Har just läst intervjuer med barn och ungdomar som verkligen lider av höga ljudnivåer på platser de inte kan fly ifrån, t.ex. sina skolmiljöer.

Precis som läkarna värnar patienten, ska arkitekter och planerare värna de boende och de bostadslösa. Alla kan inte välja, det är därför bullerreglerna finns.

KÄLLOR: DN-artikel Kommuner vill bygga i bullriga miljöer
Delbetänkande från Bullersamordningsutredningen Samordnade bullerregler för att underlätta bostadsbyggandet SOU 2013:57
Tor Kihlman på DN Debatt Buller – icke önskat ljud och icke önskad fråga

Märkt , , , ,

WONKY = Bostadsbristen först, arkitekturen sedan

Hur har arkitektur kunnat förminskas till att betyda fasadutformning? Att arkitekturens uppgift skulle vara att snygga till förtillverkade huspaket. När jag följer politiken och lägger örat till sociala medier får jag gång på gång höra att bostadsbristen måste lösas först, sedan kan vi möjligen diskutera arkitekturen. Jag hör också att industriellt byggande är en produktionsfråga om att bygga billigt, inte en designfråga om att bygga användarvänligt.

Ingen skulle få för sig att IT-arkitektur handlar om datorns kåpa. Alla vet att IT-arkitektur handlar om datorns uppbyggnad, prestanda och pris. Fredsavtalets arkitekt gör mer än väljer typsnitt till utskriften av avtalstexten.

Samhällsbyggandet ställs gång på gång inför nya uppgifter som kräver nytänkande. Att lösa ett uppdämt behov av nya bostäder och samtidigt bygga uthållig, tät stadsmiljö kräver innovativ arkitektur och planering. Det finns ingen quick fix, vägen till lösning går genom nytänkande och professionalism.

Arkitektoniska innovationer handlar om stora steg som när det mörka tjockhuset med enkelsidiga lägenheter kunde bytas mot det eleganta smalhuset med ljus från två håll. Med stjärnhuset kunde femtio procent fler lägenheter inrymmas och med punkthuset minskade fotavtrycket. Dessa innovationer var ett resultat av nära samarbete mellan socialt medvetna byggmästare och arkitekter. Inget konstruera huspaket först och så snygga till fasaden sedan.

Vad som är en innovation vet man som bekant först i efterhand när genomslaget för en ny lösning har fått stor spridning. De postfunktionalistiska husåbäken som nu byggs likadana överallt innehåller ingen annan nyhet än den katastrofala enstegstätade fasaden = WONKY det med.

WONKY är internetslang för weird, not right
KÄLLA: Claes Caldenby, Arkitektoniska innovationer, Vinnova Rapport VR 2012:09.

Märkt ,