WONKY = Bostadsbristen först, arkitekturen sedan

Hur har arkitektur kunnat förminskas till att betyda fasadutformning? Att arkitekturens uppgift skulle vara att snygga till förtillverkade huspaket. När jag följer politiken och lägger örat till sociala medier får jag gång på gång höra att bostadsbristen måste lösas först, sedan kan vi möjligen diskutera arkitekturen. Jag hör också att industriellt byggande är en produktionsfråga om att bygga billigt, inte en designfråga om att bygga användarvänligt.

Ingen skulle få för sig att IT-arkitektur handlar om datorns kåpa. Alla vet att IT-arkitektur handlar om datorns uppbyggnad, prestanda och pris. Fredsavtalets arkitekt gör mer än väljer typsnitt till utskriften av avtalstexten.

Samhällsbyggandet ställs gång på gång inför nya uppgifter som kräver nytänkande. Att lösa ett uppdämt behov av nya bostäder och samtidigt bygga uthållig, tät stadsmiljö kräver innovativ arkitektur och planering. Det finns ingen quick fix, vägen till lösning går genom nytänkande och professionalism.

Arkitektoniska innovationer handlar om stora steg som när det mörka tjockhuset med enkelsidiga lägenheter kunde bytas mot det eleganta smalhuset med ljus från två håll. Med stjärnhuset kunde femtio procent fler lägenheter inrymmas och med punkthuset minskade fotavtrycket. Dessa innovationer var ett resultat av nära samarbete mellan socialt medvetna byggmästare och arkitekter. Inget konstruera huspaket först och så snygga till fasaden sedan.

Vad som är en innovation vet man som bekant först i efterhand när genomslaget för en ny lösning har fått stor spridning. De postfunktionalistiska husåbäken som nu byggs likadana överallt innehåller ingen annan nyhet än den katastrofala enstegstätade fasaden = WONKY det med.

WONKY är internetslang för weird, not right
KÄLLA: Claes Caldenby, Arkitektoniska innovationer, Vinnova Rapport VR 2012:09.

Taggad ,

4 thoughts on “WONKY = Bostadsbristen först, arkitekturen sedan

  1. […] Ökad industralisering: Det har byggindustrin drömt om sedan Fredrik Blom byggde Rosendals slott som en byggsats på 1820-talet. Ofta blir det dock på bekostnad av platsanpassning och kvalitet. De smäckiga kinesiska prefabbyggena som bolaget Prime Living sätter upp för studenter här och där i landet är helt i linje med Stefan Attefalls visioner om ett mer industriellt byggande, men de har inte framtiden för sig. Örjan Wikforss skriver klokt om när arkitekturen kommer i andra eller tredje hand här. […]

  2. Arkitektkåren förtjänar tyvärr inte mer uppskattning än den lilla (o)förståelsen för arkitektur som präglar bostadsdebatten. Bland vanliga hus är det svårt att säga vad som ritats av arkitekter och vad som ritats av ingenjörer. Varför ha en yrkeskategori som inte är nödvändig? – arkitekter kan ju istället ägna sig åt operahus och designervillor…

    Ett problem med arkitektkåren som syns tydligt på skolorna är den stora överrepresentationen av vit medelklass – alla med liknande bakgrund/ erfarenheter, vilket är fatalt om man tänker att arkitektur kan forma samhället…

    Så det kanske inte bara är debatten som är WONKY, kanske finns det lite WONKY i oss själva också…

    • Örjan Wikforss skriver:

      Att rita bostäder är själva kärnan i arkitektyrket. Det ser enkelt ut, men inget är svårare och mer ansvarsfullt. I den nyutgivna boken Svensk bostad 1850-2000 ger Ola Nylander oss en överblick över hur en lång rad skickliga svenska arkitekter har lyckats med denna svåra uppgift. Det är en inspirerande läsning. Men idag är villkoren för våra bostadsarkitekter ytterst pressade. Reflektion och självkritik är nödvändig för varje professionell yrkesutövare som vill utvecklas, det håller jag verkligen med om, men vi måste också våga vara ambassadörer för arkitekturkunskapen. Ingen annan är det.

  3. Hur har arkitektur kunnat förminskas till att betyda fasadutformning?

    No one forced architecture into its current predicament. The profession went willingly.

    One of the ways it does this is by elevating nonsense and holding absurd and wrong headed ideas. It is easy to spot deep intellectual problems with the thinking that underpins much of what passes for architectural theories. For instance, it is an article of faith in architecture that ”materials should express themselves”. For instance, Louis Kahn used to tell his students: if you are ever stuck for inspiration, ask your materials for advice. ”You say to a brick, ‘What do you want, brick?’ And brick says to you, ‘I like an arch.’ And you say to brick, ‘Look, I want one, too, but arches are expensive and I can use a concrete lintel.’ And then you say: ‘What do you think of that, brick?’ Brick says: ‘I like an arch.’

    Well this is a nonsense of course, but it shows clearly the ideology that is valued (and taught) in architecture school. The priest / visionary consulting his own mind for ”inspiration” – in this case talking to bricks.

    Almost all of the ”great” architects are like this, or this aspect of their characters is what is celebrated. When architects go to schools of architecture this kind of thinking is inculcated. this mode of working is inculcated. Students are graded on being original and expressing novel ideas, long before they have any understanding of the actual problems and constraints of materials. Architecture has even created things like ”the unbuilt” just to get further away from clients and the pesky problems of gravity and wind.

    Industry can’t do anything with this. So people who think differently and have sound theories of how the world works get on with building, and that leaves fasadutformning for the people who have been educated in architecture.

    This question was explored in Colin Davies, The Prefabricated Home

    http://press.uchicago.edu/ucp/books/book/distributed/P/bo3534904.html

    Sweden and the other nordic societies have always resisted this nonsense. They have long refused to remove humans from the equation, so overall the standards of housing in Scandinavia is very good, and energy and materials are used much more responsibly than in other places (developed or not).

    Sweden could simply refuse to follow the zeitgiest of the Architectural profession, but in a globalised world it is harder and harder to stand outside of the crowd and follow your own values and traditions.

    Sweden does a long tradition of architects as leaders in building technology, but these architects are not celebrated. Their stories are not taught. They are not therefore held up as examples of what a ”good” architect is. The profession of architecture decides who the heros and role models for architecture are and it picks this kind of thing:

    http://www.theguardian.com/artanddesign/2013/feb/26/louis-kahn-brick-whisperer-architect

    Who today in Sweden celebrates the life and works of Lennart Bergvall? Who praises and recalls his leadership of ISO 59, who repeats the stories of the risks he took to create ”Elementhus” and who today in Architecture explains to students what it would really mean to innovate in housing?

    Ask any young person hoping to become an architect, ”If you could pick, would you rather be Louis Kahn or Lennart Bergvall, which would you pick?”

    Part of the problem of course is that if you are going to be an architect who works with industry, you do not get to sit in your atelier and provide the ”genius” (in the form of a napkin sketch) that then sets everyone else in motion.

    Buildings are products. More and more they are highly technical and complicated, greater and greater fractions of a buildings costs are technical systems and these must be integrated as a whole in the overall design. The current model of architecture views itself as a form of ”authorship”, but more and more this is completely the wrong model for architecture.

    We are fast approaching the horizon where we can not afford the current situation with our architectural design profession being cut off from reality and working with wrongheaded assumptions about its role.

    John Habraken compared architects to King Midas:

    “The architect has become a King Midas. Everything he touches becomes architecture; everything he touches becomes something special, but tell me, how can everything be special?”

    The answer is that it can’t – but everything can become ”better” – it is up to architects to reform their own thinking so they can play a role in this improvement. The architects from nordic society could be leaders – but doing that would mean explaining this to people studying to be architects.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s