Mästarnas mästrare

Till det mest fascinerande med en levande stad hör dess årsringar. De vittnar om hur man under årens lopp har förstått och tolkat stadens identitet. Tänkandet kring staden kommer till uttryck i dess arkitektur. Arkitekturen berättar en historia. Genom arkitekturen kan vi förstå vad som var viktigt i samtidens stadsbyggande. Och omvänt lägger diskussionen, opinionen och protesterna ribban för vad som är möjligt att åstadkomma vid varje tillfälle. Diskussionsklimatet sätter ramar för beslutsfattandet.

Det är därför inte oviktigt hur samtidens ledande opinionsbildare förhåller sig till arkitektur som samhällsbyggande och konstart. Hur man talar och skriver om arkitektur, vilka tankefigurer och argument som används och hur intresserad man är av den internationella arkitekturdiskursen. Förr eller senare syns det i stadsbilden.

Tävlingen om Nobel Center på Blasieholmen mitt i Stockholm är ett sådant betydelsefullt stadsbyggnadsprojekt som sätter det svenska diskussionsklimatet på prov. Stockholms politiker har länge önskat en märkesbyggnad och efter en internationell arkitekttävling med elva förslag från åtta länder har nu tre finalister utsetts.

Svenska Dagbladets ledare den 21 december 2013 är författad av ledarskribenten Per Gudmundson. Rubriken lyder: ”Låt Stockholms innerstad slippa stjärnarkitekterna”.

Redan rubriken sänker ribban lågt. Ordet ”slippa” är riktigt obehagligt. Vilka om inte de bästa arkitekterna ska anlitas för att rita en märkesbyggnad som denna? Ska Stockholms innerstad vara förbjudet område för de vassaste arkitekterna? Ska vi ”slippa” stjärnreportrar, stjärnidrottare eller stjärnskådespelare nästa gång? Nej, vad ledarskribenten verkar vilja slippa är besväret att ta arkitektur på allvar, att läsa på och bemöda sig om att argumentera i en arkitekturfråga som tidningen skulle göra om det handlade om konst, musik eller teater. För att inte tala om litteratur.

Ledaren tar sin utgångspunkt i den årliga pepparkakshustävlingen på Arkitektur- och designcentrum. Publikens pris gick till ”ett gulligt friliggande småhus med tillhörande växthus och solvärmd badtunna – en trivsam vision om ett småskaligt och ekologiskt boende för framtiden”. Om vinnarbidraget bland arkitekterna heter det: ”För en lekman påminner det hela snarare om en mängd byggelement som satts ihop slumpvis. Men vad begriper väl en lekman?”.

Det är till att ödmjuka sig inför pepparkakshustävlingen – vad begriper väl en lekman – men det förbyts i nästa stycke till en mästrande totalsågning av förslagen till Nobel Center.

David Chipperfield ”har ritat en guldaktig låda med, tja, en lite mindre låda ovanpå”. Johan Celsing ”erbjuder en inte fullt så hög vit cementlåda”. Wingårdh ”har istället ritat en mängd plattare kartonger av vit kalksten, som lagts ovanpå varandra lite slumpmässigt”. Låda, mindre låda, låda och kartonger. Det är som att beskriva konst som kludd, musik som raj-raj eller teater som att väsnas och göra sig till.

Gunnar Asplunds stadsbibliotek skulle med motsvarande resonemang reduceras till en hattask i en tårtkartong. En meningslös beskrivning av ett allkonstverk med sina funktioner, sin teknik och ekonomi, sin tolkning av platsen och människornas rörelse i stadsrummet och genom byggnaden; upplevelsen av rummen, materialen, ljuset, konsten och symbolerna.

Ledaren vet att berätta vad folk vill ha: ”Allmänheten vill ha småskaliga lösningar med bekanta former, medan arkitekterna vill experimentera och omdefiniera begreppet hus.” Inget av förslagen duger och ledarskribenten vill ha ett nytt förslag ”som inte präglas av storhetsvansinne och förakt för innerstadens historia”.

Det hela går knappast att missförstå. Man ska bygga det folk vill ha. Stockholms identitet kräver ”småskaliga lösningar med bekanta former” ritade av andra än stjärnarkitekter. Som dessutom ska portas från hela innerstaden.

Arkitekturupplevelsen blir möjlig att dela med andra först när man kan sätta ord på den. Om orden saknas blir hus till lådor och kartonger. Det nya blir främmande och något man vill slippa. Det behövs begrepp med vilka vi kan kommunicera våra rumsliga erfarenheter. Vi behöver en gemensam referensram för att kunna dela arkitekturupplevelsen. Att upptäcka arkitekturens möjligheter är att få se världen med nya ögon. Något alla borde få möjlighet till. En ledande dagstidning skulle kunna se som sin uppgift att vara en sådan ögonöppnare åt sina läsare.

Detta inlägg publiceras även på Archileaks.

Taggad , , ,

9 thoughts on “Mästarnas mästrare

  1. Pär Eliaeson skriver:

    Är Per Gudmundson chefredaktör? Om man skall försöka ta ledaren på allvar (vilket den egentligen inte förtjänar) så är den en kritik mot pseudokonstnärlig och förment estetisk radikal arkitektur. Och det är relevant. Stilen är oviktig för arkitekturens kvalitet.

  2. Tomas Lewan skriver:

    Nobelstiftelsen har lyckats med det som bland annat misslyckade
    i stadsbibliotekstävlinen: att få fram olika men
    jämförbara alternativ på sin problematik.
    Det är just den förutsättning som kan möjliggöra
    att vi kan se vad som är ”pseudo” och vad som
    är verkliga kvaliteter – en process som säkert Per Gudmundsson
    kan lära sig saker av.

  3. Caroline Silfverstolpe skriver:

    Per Gudmundsson må uttrycka sig bristfälligt och möjligtvis välja fel titel på sin ledare (?) – men kontentan känner man tyvärr definitivt igen sig i. Storhetsvansinnet bland dagens arkitekter, byggföretag och kommunala statsbyggnadsråd vet inga gränser. Tona ned ett par pinnhål så ska ni nog få allmänheten med er på ett annat sätt. För detta krävs inte en ”arkitekters ordbok” som Wikforss hävdar. Vi förstår varandra ypperligt.

  4. Carl skriver:

    Bygg gärna hur hur man vill. Men bygg inte på bekostnad utav den befintliga bebyggelsen.

  5. Per skriver:

    Hmmm….jag känner att denna situation o mångt och mycket är sprungen ur bristen på god ‘vardags’ arkitektur , dvs detta med att byggbolag, kommuner mfl reducerat arkitekternas roll i de större stadsbyggnadsprojekten. Detta leder till en stigmatisering och till att i stort sett varje enskilt centralt bygge blir till ett sk profilprojekt för arkitekterna, ett tillfälle att göra det avtryck de är svältfödda på. Och när man entusiastiskt tar ut svängarna KAN det hända att man kanske går lite för långt vilket ‘upprör’ ett visst klientel vilket skrämmer byggbolag o politiker och så börjar det om…

  6. Michael Berglöf skriver:

    Trots en del dumheter i Gudmundssons ledare så kan man inte bortse från att han har poänger i sitt resonemang. Det han pekar på är det stora misstroende som allmänheten, dvs brukarna, hyser mot arkitekterna och arkitekturen idag. Varför detta misstroende har uppstått är en komplex fråga, men en viktig faktor är att arkitekturen fastnat i en modernistisk cirkelrörelse. Folk vill ha förändring, inte upprepning. Detta behov av förändring ligger till stor del i det visuella. Dogmen att stilen, dvs den estetiska riktningen, inte har någon betydelse för de rumsliga kvaliteterna är möjligen intressant i teorin men förödande för den allmänna acceptansen. Eftersom modernismen som stil sedan länge är uttjänt och ingen kunnat formulera en verkligt ny princip så borde fältet vara vidöppet för den som vill bryta det drygt 80- åriga låd- och kartongbyggandet. Slutar man vara så förbaskat skitnödiga och släpper fram kreativiteten så kanske arkitekterna kan få en ny renässans eller t o m få uppleva renässansen på nytt…;)

    • Pär E skriver:

      Vi lever nu i det postmoderna och mångkulturella tillståndet, då är stilen fri. Det finns inte längre någonting som är nytt eller samtida, förändringen är inget självändamål längre. Det går att skapa arkitektur som har hög kvalitet inom alla stilar. Det är bara att välja den som passar bäst för sammanhanget. En större frihet.

  7. Örjan Wikforss skriver:

    Tack för påpekandet om ledarskribentens titel, nu justerat.

  8. Bo L skriver:

    Stockholms stad om de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna på Blasieholmen som avses rivas för att ge plats åt ”Nobel Center”
    ”Tullhuset visar att Norra Blasieholmshamnen hörde till en av de hamnar
    där man fick lasta och lossa utrikes styckegods.
    Tullhuset har högt kulturhistoriskt värde som en representant
    för det sena 1800-talets myndighets- och administrationsbyggnader
    i allmänhet och för Stockholms tullväsende i synnerhet. Tullhuset är
    ritat av den välkände arkitekten Axel Fredrik Nyström som även
    står bakom gamla riksarkivet.
    Magasinsbyggnaderna från 1910 tillsammans med markbeläggningen av storgatsten… är idag unika för Stockholm, då några liknande magasin inte längre finns bevarade i Stockholms hamnar.”
    Nobelstiftelsens Susanne Lindh i Mitt-i-Kungsholmen:
    ”Om man ska få till en bra plats för Nobel Center på Blasieholmen så kan Tullhuset helt enkelt inte vara kvar”

    F.ö. vore det önskvärt att slippa ordet ”stjärn-” framför arkitekter m.fl. Skribenten tycks anse att den beteckningen är en ovedersäglig kvalitetsbestämning alla kategorier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s