Månadsarkiv: november 2014

Egenintresset

EgenintressetFinns det ett fulare ord i stadsbyggnadsdebatten? Näriga grannar som stoppar nya bostäder om de skymmer utsikten och sänker värdet på deras dyrbart förvärvade bostadsrätter. Konservativa grannar som vill bevara den befintliga miljön till varje pris. Främlingsfientliga grannar som inte vill öppna sin stad för nya invånare.

Allt sammantaget en obehaglig motkraft till ansträngningarna att lösa bostadsbristen genom att bygga en tät, mångkulturell och levande stad där man kan hushålla med de gemensamma resurserna.

Under senare år har många ironiserat över att de som dominerar samrådsmöten och överklagar i varje instans är välsituerade vita män, femtiofem plus, som vet att hävda egenintresset in absurdum. Med denna lättvunna identifikationspoäng har kraven på att begränsa medborgarinflytandet i planering och byggande inte låtit vänta på sig.

Men under samma tidsperiod har egenintresset framhållits som föredömlig drivkraft på snart sagt varje samhällsområde: egenförsörjning, individuell lönesättning, individuella pensionsfondsval, privatisering av samhällsfunktioner för individuella val av förskola, skola, vård och omsorg. Ta hand om dig själv, se till ditt eget bästa! Så har det låtit.

Stadsbyggandet har marknadsanpassats under parollen ”förenkling och effektivisering” och de sista resterna av den sociala bostadspolitiken skrotats. Med kommersialiseringen av allmännyttan som den sista spiken i kistan för möjligheterna att bygga bostäder med överkomlig hyra. Balansen mellan enskilda och allmänna intressen har förskjutits genom en försvagning av de allmänna. Ja, vad återstår då annat än att efter bästa förmåga försöka hävda sin egen rätt?

Såväl den allmänna tidsandan som den i praktiken förda politiken uppvisar en för individen förvirrande dubbelmoral; egenintresse är ena stunden ledstjärna för att i nästa vara skampåle.

Förminskningen av begreppet medborgarinflytande till att bara betyda möjligheten att sätta sig på tvären skymmer dess djupare innebörd. Medborgarinflytande och samråd syftar ju just till att motverka att egenintressena styr genom att sätta in dem i ett större sammanhang och väga dem mot det gemensammas bästa.

Det handlar om att mobilisera medborgarna för att kunna bygga den täta, levande och mångkulturella staden och att inbjuda till det sociala samspel som livet i den täta staden förutsätter. Precis motsatsen till egenintresse.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Märkt , ,

Baracker åt barnen

Utbildningsminister Gustav Fridolins välbehövliga miljard till bättre skolbyggnader har kastat ljus på det faktum att det som byggs åt barnen allt oftare bara är baracker. Skolorna har satts på undantag, det är ett svek mot eleverna. De borde istället vara stadens verkliga märkesbyggnader, hävdar Stockholms skönhetsråd.

Arkitekturen uttrycker vad samhället anser vara viktiga gemensamma angelägenheter. Och vad man kan strunta i. Men hur kan man förklara de låga ambitionerna med elevernas och lärarnas arbetsmiljö och det överlag kärva arkitekturklimatet i Sverige?

Samhället har låg förförståelse för arkitekturens betydelse, sa arkitekturkritikern Rasmus Waern vid en debatt på Liljevalchs nyligen. Den som försöker diskutera arkitektur på publika arenor vet att man måste börja från början och förklara vad arkitektur är. Med en större förförståelse som på andra samhällsområden skulle man kunna komma till saken direkt. Ekonomer behöver inte förklara varför ekonomi är viktigt. Så borde det vara också inom arkitektur och stadsbyggnad.

Hur förberedda är vi egentligen på att utrycka oss om arkitekturen och våra upplevelser av rummet, byggnaden och staden? Ja, skolan har hittills inte tränat oss i detta och usla skolmiljöer lär oss inte ett dugg om god arkitektur. Rummet är ständigt närvarande, men för de flesta av oss bara i bakgrunden, latent i våra sinnen.

Konstutställning kopiaArkitektur handlar om triangeldramat mellan människa, rum och föremål. Det blir tydligt om man till exempel betraktar en besökare på en konstutställning som plötsligt försjunker i meditation över ett konstverk. Någonstans där i bakgrunden anas rymdbubblan som stör eller stödjer konstupplevelsen. Väggarna, taket och golvet som bildar utrymmet runt besökaren och konstverket. Dörröppningarna och fönstrens placering som bestämmer hur andra människor samtidigt rör sig i rummet. Färgerna och de olika materialen med sina texturer och dofter, liksom detaljernas kvalitet och utförande. Det direkta och indirekta dagsljuset och dess kombination med konstljuset. Inomhusklimatet, luftens kvalitet och omsättning, temperaturen. Ventilationsanläggningens dova muller och rummets akustik och förmåga att stödja koncentrationen på konstupplevelsen.

Och det här triangeldramat pågår hela tiden och överallt och i alla skalor. På sjukhuset, i skolan och äldreomsorgen. På arbetsplatsen och i bostaden, staden och landskapet. Rummet är ständigt närvarande, men närmast omedvetet trots att balansorganet i örat hela tiden arbetar med att hålla oss på rätt köl.

Om vi inte har andra ord än ”låda” för att uttrycka våra rumsliga erfarenheter, hur ska vi då kunna utveckla dem? Tanke och språk hänger samman. Saknar vi språket kan vi inte utveckla tänkandet.

Här har skolan en viktigt arkitekturpedagogisk uppgift som handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet, byggnaden och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. Arkitekturpedagogik handlar om att träna vår förmåga att kommunicera våra rumsliga erfarenheter.

Mycket bra om skolorna på nytt kan bli samtida märkesbyggnader, men ännu bättre om skolan också lär oss ett språk så att vi kan tala med varandra om saken. Ett arkitekturland bygger inte baracker åt barnen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på fastighetsnytt.se

Märkt , , ,

Handel ur takt med tiden

För oss teknikfreaks är det just i dessa dagar när sexan lanseras ett faktum att den läckraste Apple-butiken inte ligger inne i stan utan i en galleria en bit ut. Det fanns igen lämplig lokal i centrum när Apple förverkligade ett i mitt tycke helt fantastiskt koncept för mötet med sina fans.

De stora städerna växer så att det knakar, folk jagar bostad för att kunna flytta in, men oroväckande mycket av handeln och kontorsarbetsplatserna flyttar ut.

Den europeiska stenstadens slutna kvarter med handel i bottenvåningen och de riktigt fina stadsvåningarna en trappa upp, där man hade kontakt med livet på gatan, är förebildlig i dagens stadsplanering. Den täta staden med gång- och cykelavstånd till det mesta. Promenadstad kallas det i Stockholm och för tankarna till ett behagligt liv för dem som har råd att bo centralt och spendera. Men faktum är att handeln flyttar ut och vad blir kvar av staden om dess ursprungliga roll som handelsplats tunnas ut?

Under ett tankeväckande seminarium på Business Arena i Göteborg i våras fick vi veta att handeln i Göteborg behöver byggas ut med en yta motsvarande fem Östra Nordstan. Men denna stora yta söktes inte i innerstaden. Scenariot innebär tvärtom att handeln i centrum skulle fortsätta att glesas ut och all ny tillkommande yta förläggas utanför staden. På det här sättet bidrog handeln till att frigöra en massa lokaler i centrum för nya verksamheter – oklart vilka – så att man skulle kunna få en levande innerstad. Ridå!

Sanningen är ju dessvärre att konsekvensen av detta är utarmning och citydöd.

Motivet för handeln är att skapa effektiva former för logistik och att kapa kostnader under hård konkurrens. Och naturligtvis en tolkning av kundönskemål och faktiskt kundbeteende. En konkurrens som i hög grad är betingad av den snabbt ökande internethandeln.

Men samtidigt söker sig människor till städerna för dess närhet till arbetsplatser, service och handel. Och den politiska fingertoppskänsligheten vad gäller att erbjuda promenadstad ska inte underskattas. Politikerna anser sig nog veta vad deras väljare önskar och styr därför stadsplaneringen ortodoxt efter flera hundra år gamla förebilder. Det blir allt en underlig ”stadsmässighet” i stadens nya kvarter om bostäderna vilar på dyrbart förhöjda bottenvåningar som gapar tomma på verksamhet. Caféer och restauranger kan inte fylla alla gator.

Lars Backemar, ledande expert på området, säger att enskilda butiker i gatuplan är en omöjlighet av ekonomiska och logistiska skäl. Butikerna måste aggregeras till inomhuscentra som i och för sig skulle kunna se ut som traditionell handel i fasad, men som måste koncentreras till vissa platser i staden. Promenaden i staden blir mellan målpunkter och inte utmed levande stadsgator.

Frågan är om det är handeln som inte har hängt med i det förnyade intresset för stadsliv och arbetar med föråldrade koncept. Eller om det är fastighetsägarna som biter sig själva i svansen med alltför höga krav på avkastning och därmed hyror som slår ut den eftertraktade traditionella stadshandeln.

För det kan väl inte vara så att stenstadsidealet som allena saliggörande form för stadsbyggnad faktiskt inte fullt ut rymmer vår tids sätt att leva, bo, arbeta och handla? Apples nya mötesplats väcker frågan.

Märkt , , ,

Riktning ArkDes

Det var fullsatt på Liljevalchs igår kväll när Stockholms Arkitektförening och Konstkritikersamfundet ordnade en diskussion om det framtida ArkDes – eller Arkitekturmuseet som många av de närvarande valde att kalla det.

Vi samlades i grupper kring sex teman: Vad ska Sverige med ett ArkDes till? Vilket slags institution/plats/museum är arkitektur och design mest betjänt av? Vad skulle hända om Moderna och ArkDes slogs samman? Vilken roll ska ArkDes ha för att få oss att växa som medborgare? Hur blir ArkDes en fråga för hela landet och för omvärlden? Vad skulle få dig att besöka ArkDes?

Det är ingen tvekan om att många av de kunniga och engagerade deltagarna hade ett behov av att uttrycka sin frustration och besvikelse över hur samlingarna, forskningen och den arkitekturhistoriska kunskapen har varit satt på undantag alltför länge.

Åsikten att arkitektur och design är två olika områden som behöver var sin institution med arkiv och forskning, framfördes flera gånger. Dessa självständiga museer kan sedan samverka i ett utåtriktat centrum, enligt norsk modell. Men man kan inte ha en centrumverksamhet som saknar kunskapsgrund. Risken med crossover är att den kan bli huvudsaken med innehållshaveri som följd.

Sverige behöver ett arkitekturmuseum som kopplar samman arkitekturhistorien med den samtida arkitekturen. Och som i en oberoende roll kan behandla aktuella kontroversiella arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor i sin fulla komplexitet. Just kombinationen av en långsiktig vård av samlingarna (3,5 miljoner ritningar) och en snabbfotat verksamhet som förmår ta tag i det dagsaktuella, sågs som en framgångsväg.

Riktning ArkDesSvaret på första frågan blev att ett arkitekturmuseum/arkdes behövs för att öka samhällets förförståelse för arkitektur. Där finns en förklaring till varför arkitekturklimatet är kärvt. Alla som har försökt diskutera arkitektur på publika arenor vet att man alltid och utan undantag måste börja från början och förklara precis allting. Med en större förförståelse kan man ta tag i den aktuella frågan direkt som på så många andra samhällsområden. Ekonomer behöver inte förklara varför ekonomi är viktigt. Så borde det vara också inom arkitektur och stadsbyggnad.

Kerstin Brunnberg, som är tillförordnad chef för ArkDes, var inte orolig för ett organisatoriskt samarbete med Moderna. ”Bara uppdragen är mycket tydligt formulerade”, påpekade hon med skärpa. Och att det framtida ArkDes är ett medborgarnas museum var en självklarhet för henne.

Hela debatten dokumenteras och kommer att presenteras för Kulturdepartementet, som också var representerat denna täta och fina kväll bland Vera Nilssons fantastiska målningar.

Se även inlägget Moderna Arkitekturmuseet

Detta inlägg publiceras samtidigt på nya arkitekt.se

Märkt , , ,