Månadsarkiv: februari 2015

Från verk till gestaltning

verk till gestaltningAtt konst i offentliga rum engagerar är Susanna Arwins staty av damen med handväskan i Växjö ett aktuellt exempel på. Regeringens ännu frysta budgetsatsning på konstnärlig gestaltning i boendemiljöer reser frågan om konst som enskilda verk och tillägg eller integrerad gestaltning.

Hur kan vi ta oss från knappa miljöer kompletterade av enstaka konstverk till gestaltade livsmiljöer det sjunger om? Hur långt kan man driva samverkan mellan olika aktörer i syfte att nå fram till en integrerad arkitektonisk och konstnärlig gestaltning i stadsbyggandet? Kan den konstnärliga processen i sig skapa länkar mellan medborgare och stadsutvecklare?

Dagens sätt att organisera byggprojekt rymmer avsevärda svårigheter att åstadkomma integrerad gestaltning, men bär paradoxalt nog samtidigt på möjligheterna att nå dit.

Svårigheterna är de många strikta gränser mellan aktörerna som rigid projektledning ofta förorsakar. Och som effektivt håller konsten borta från byggprocessen fram tills dess det är dags att hänga tavlan på väggen som utsmyckning.

Möjligheterna ligger dels i friheten att välja ut och kombinera kompetenser, dels i projektkommunikationens suveräna problemlösningsförmåga. Men då måste den konstnärliga kompetensen finnas med i byggandets huvudprocesser från allra första början.

”Jag bedömer det jag ser, ingenting annat”. Så svarade konstkännaren Ulf Linde en arkitekt som ville förklara varför det nybyggda huset såg ut som det gjorde, vad som hade hänt på vägen och vad som hade kompromissats bort.

Det vi ser och upplever med våra sinnen är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det vi förnimmer formar vår uppfattning om vår tid och vårt samhälle och vår framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?

När människor tar byggda miljöer i bruk, är det fogarna, ägogränserna, förvaltningsgränserna och kompetensgränserna som ställer till det och förstör helheten och den praktiska användbarheten. Helheten är aldrig en enskild aktörs ensak. En bra plan är resultatet av flera aktörers förmåga att samverka, men också att därefter faktiskt lyckas bygga det tänkta, planerade och överenskomna.

Det är de allmänna platserna, gaturummen, torgen och parkerna som bildar stadens grundstruktur. I ett allt mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin med en sammanhållande samhällsplanering på översiktlig och detaljerad nivå som medverkar till att över tid skapa väl fungerande helheter. Det gäller att finna en balans mellan enskilda och allmänna intressen. Att åstadkomma god samverkan över olika ansvarsgränser är därför en nyckelfråga vid gestaltning av offentliga miljöer.

Samarbete och samverkan är positivt laddade värdeord som få ifrågasätter. Men vad betyder samverkan? Det är uppenbart att det är något frivilligt, som ligger utanför bindande avtal med juridiska och ekonomiska konsekvenser. Genom samverkan ska man kunna åstadkomma något mer än vad en enskild aktör kan och det ska vara till nytta för alla medverkande. Tanken är att en kombination av flera kompetenser ger större möjligheter att finna goda lösningar och genomförandemöjligheter. Men många medverkande aktörer ställer också krav på organisering och ledarskap.

Anledningen till att det krävs ett tydligt ledarskap är att frivillig samverkan handlar om att finna och bjuda in alla aktörer, att samla dem för att gemensamt formulera en idé, vision och strategi för arbetet. Det är viktigt att det finns en framdrift i arbetet, att alla kan se att olika mått och steg vidtas som leder vidare. Någon måste inledningsvis kunna visa de ömsesidiga fördelarna av samarbetet och att det är värt alla ansträngningar och uppoffringar.

Det handlar inte minst om att ha ekonomiska resurser och kunna ta en viss risk i ett inledande skede, för att på så sätt ge de andra aktörerna tid och möjlighet att mobilisera sina resurser. När bollen väl är i rullning kan samverkansprojekt utvecklas till mycket kraftfulla organisationer som kan åstadkomma förändring. Den som törs kan ta rulltrappan ned och se på stationerna i tunnelbanan i Stockholm eller Citybanan i Malmö.

För att arkitektonisk och konstnärlig gestaltning inte ska stanna vid tillägg, utan utgöra en integrerad del av det byggda resultatet måste även gestaltningsarbetet integreras i projektorganisationen. Men de ekonomiska och tekniska aspekterna tar ofta överhanden. Här krävs förändringar från två håll. Dels måste arkitektonisk och konstnärlig gestaltning bli en naturlig del av byggandets huvudprocesser, dels måste dessa processer anpassas så att de till fullo tar vara på gestaltningskunskapen.

Gestaltningsfrågorna måste medvetandegöras. Det är först när de är formulerade i ord som de kommer att kunna finnas med i huvudprocesserna och i byggandets olika styrdokument vid upphandling och kvalitetskontroll. Projektledare och andra aktörer måste utbildas i hur de kan medverka till att gestaltningsintentionerna nås. Ingen ska kunna blunda för resultatet. Det räcker inte med att det blev uthyrt, likgiltiga miljöer har vi redan nog av.

Decemberöverenskommelsen innebär att vi nog kan förvänta oss att kulturministerns planerade satsning på 230 miljoner till kulturverksamhet och konstnärlig gestaltning i boendemiljöer dyker upp i budgeten framöver. Det är angeläget, därför att konst engagerar. Både som enstaka verk och intervention och som integrerad gestaltning av våra gemensamma rum.

Länk till boken ”Konsten att gestalta offentliga miljöer – samverkan i tanke och handling”

Mer att läsa om stadsutveckling på Statens konstråds hemsida

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks

Märkt , , , ,

Bostadspolitiskt plockepinn

Plockepinn är ett sällskapsspel där ett antal små träpinnar sprids i en hög, och där spelarna ska försöka ta en pinne i taget, utan att rubba någon annan pinne. Jag kommer att tänka på detta efter att ha lyssnat på Lennart Weiss fartfyllda analys av den bostadspolitiska röran på Sveriges Arkitekters webbsända frukostseminarium nu i morse.

Efter åtta år med fokus på fel frågor är det dags att ta tag i det saken gäller, nämligen finansieringen av bostadsinvesteringarna. Det är inte ett plockande med 112 detaljer i plan- och bygglagstiftningen som kommer att leda till att även de resurssvaga har råd med en egen bra bostad. För det krävs en bostadssocial politik. Och det är bråttom därför att för dessa grupper är bostadsbristen nu katastrofalt stor. Det talas om att stapla byggbaracker och bygga tältplatser för nyanlända flyktingar. Nej, den sociala bostadspolitiken måste återuppväckas.

Fram till den underbara natten 1991 byggde vi efter behovet och med statliga subventioner. Därefter har marknadsfinansiering gällt och byggandet har sackat efter befolkningsökningen eftersom marknaden inte har velat – eller kunnat – ta den ekonomiska risken att bygga för resurssvaga grupper. Man har byggt för dem som har haft råd att efterfråga vad marknaden har kunnat erbjuda.

Banker och pensionsfonder förfogar över ett oerhört stort kapital, men lånar inte ut till vad som bedöms vara alltför riskfyllda investeringar. Svenska pensionsfonder köper alltså aktier i bolag över hela världen, men lånar inte ut sitt kapital till något så grundläggande för ett välfungerande samhälle som bostadsbyggande.

Lennart Weiss visar i sina beräkningar varför hyresrätten utan subventioner i alla lägen är dyrare än den ägda bostaden. Men även för den ägda bostaden läggs nu förslag som ytterligare höjer ribban för dem som söker sin första bostad; bolånetak med krav på höjd egen insats och amortering. Med lagda förslag kommer inte den tillfälliga uppgång vi i år kan se i bostadsproduktionen att bli varaktig. Risken är alltså att produktionen återigen sjunker, med ytterligare ökad bostadsbrist som konsekvens.

Lösningen ligger i att släppa plockepinnspelandet och ta tag i flera politiskt känsliga frågor samtidigt; subventionerade startlån för ungdomar, bostadsbidrag och borttagande av flyttskatten för att få igång flyttkedjorna. Detta kan finansieras med ett återinförande av fastighetskatten. På så sätt omfördelas resurserna mellan de som redan är väl etablerade i ägda bostäder som ökar i värde och de som med begränsade resurser söker sin första bostad.

För politiken är det ett antal heta frågor som måste omprövas; 1) bostadssubventioner (men denna gång riktade direkt till de boende och inte till byggarna) som finansieras genom återinförande av någon form av 2) fastighetsskatt och en översyn (inte borttagande) av 3) hyressystemet.

För arkitekterna gäller nu att delta aktivt i den diskussion som med all säkerhet följer. Det vill till en kraftfull, saklig och uthållig argumentation för att övertyga om att några av senare årtiondens mest fastlåsta politiska principer måste rubbas.

Detta inlägg publiceras samtidigt på arkitekt.se

Länk till rapporten ”Stockholms-regionens utmaningar” utgiven av Veidekke och Stockholms Handelskammare 2014.

Länk till rapporten ”Utan fungerande finansiering stannar bostadsbyggandet” utgiven av Sveriges Byggindustrier 2015.

Märkt , ,