Månadsarkiv: april 2015

Vart tar den arkitekturpedagogiska verksamheten vägen på Moderna Arkitektur?

BallongerSå kom då det väntade förslaget från Kulturdepartementet om ”Inordnande av Statens centrum för arkitektur och design i Moderna museet”. Att två statliga museer och myndigheter som verkar i samma byggnad samarbetar och delar administrativa och andra resurser är klokt. Sammanslagningen till en myndighet kan ytterligare effektivisera organiseringen. Att en myndighet kan ansvara för fler än ett museum finns det goda exempel på. No big drama.

Men förslaget innebär att ArkDes/Arkitekturmuseet läggs ner, namnet försvinner och verksamheten integreras helt under namnet Moderna museet. Det finns även något lockande i detta. Arkitekturen erkänns som konstart tillsammans med måleri och skulptur som också behandlar rummet. Ett internationellt kontaktnät öppnas och chefskapet för Moderna Arkitektur (som jag kallar det) blir attraktivt för skickliga kuratorer. Bra så långt och ingen tvekan om att det öppnas nya möjligheter för fina arkitekturutställningar. Jag föreställer mig att Moderna museet står för en konstnärlig integritet som också kan hålla arkitekturen fri från dess många intressenter med sina olika agendor.

Arkitekturmuseets ursprung är en donation från arkitekterna av ett fantastiskt rikt arkiv över svensk byggnadskonst i ritningar, fotografier och modeller. Genom detta arkiv kan vi studera och förstå staden och dess arkitektur. En del av vårt kollektiva minne och en utgångspunkt för det tillkommande. Vi bygger in vår historia i det nya, lägger lager på lager av meningsbärande skikt i stadens codex. Samlingarna borde vara en central del av verksamheten och även där finns en likhet med Moderna museet.

Men det som jag inte får övertygande svar på i departementspromemorian är mötesplatsuppdraget, arkitektur som samhällsbyggnad, och särskilt den arkitekturpedagogiska verksamheten. Samverkan med skolor och lärare, barn- och ungdomsverksamheten vid ArkDes/Arkitekturmuseet är något av dess verkliga styrka. Och den kan inte utföras virtuellt som andra delar av mötesplatsuppdraget. Arkitekturpedagogik kräver rum, utställningar, material och utrustning. Och framför allt arkitekturpedagoger. Jag har svårt att se hur detta uppdrag kan integreras i Moderna museets verksamhet. Risken är att det kommer på undantag. Och det vore ett stort steg bakåt.

Arkitekturpedagogik syftar inte till att utbilda barn och unga till arkitekter, utan till att utveckla förmågan att varsebli och förstå arkitekturen i hela dess bredd. Det handlar naturligtvis också om att förbereda barnen inför deltagande i framtida planeringsprocesser där de ska kunna ta ställning självständigt och fatta beslut: vad tycker jag?

En gemensam referensram är nödvändig om människor ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Det handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och då behövs begrepp med vilka vi kan förstå och tala om arkitekturen. Denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen.

Arkitekturpedagogik är inte främst en fråga om att lära ut ord, utan om att var och en ges möjlighet att träna sin förmåga att kommunicera sina rumsliga erfarenheter. Så att vi alla kan tala med varandra om rumsupplevelsen. Denna för människan helt grundläggande förutsättning för att kunna orientera sig i och förstå sin omvärld. Det handlar inte om att mästra! Och det är den undersökande arkitekturpedagogiska verksamheten för barn och unga vid ArkDes/Arkitekturmuseet ett föredömligt exempel på.

I det fortsatta arbetet med att slå samman museerna måste den arkitekturpedagogiska verksamheten säkras och ges förutsättningar att utvecklas. Och arkitekturverksamheten som helhet drivas med eget uppdrag och under eget namn, förslagsvis Moderna Arkitektur.

Foto: Suzanne de Laval, arkitekturpedagogen.se

Detta inlägg publiceras också på archileaks.se

Märkt , , , ,

Ju högre stadskvalitet, desto lägre markpris

Priset på marken har blivit en nyckelfråga för att kunna bygga bostäder med överkomliga hyror. Men kommunernas exploateringskontor jagar intäkter genom markanvisning efter auktionsförfarande. Ju närmare stadskärnan desto högre sätts utropspriset. Höga markpriser tvingar fram prutningar i produktionen och därmed sämre boende- och stadskvaliteter. En ond cirkel som bara kan brytas genom omprövning och nytänkande.

I Upplands Väsby pågår just nu en sådan radikal omprövning i praktiken. Tanken är att byggherrarna ska kunna påverka markpriset genom att bidra med kvaliteter som stadsmässiga miljöer och innovativa lösningar. Kommunen erbjuder alltså ekonomiska incitament till att testa nya idéer att bygga stad.

Byggherrarnas förslag till lösningar bedöms med hjälp av ett poängssystem som avgör hur mycket markpriset kan sänkas i förhållande till hur mycket respektive projekt bidrar till bland annat stadsmässighet, samarbete och innovation. En jury bestående av externa, oberoende ledamöter möter byggherrarna och deras arkitekter i flera omgångar för att vägleda förslagsställarna och bedöma resultatet. Det är i rollen som juryledamot jag har lärt känna och respektera detta initiativ.

Arbetet pågår för fullt i Fyrklövern mitt i Upplands Väsby. Området har delats in i många små kvarter, vilka har gjort det möjligt även för mindre och medelstora byggherrar att delta. Särskilt uppmärksammas byggherrarnas förmåga att samarbeta med varandra för att skapa hela och sammanhängande stadsmiljöer.

För att nå till den högsta nivån och därmed det lägsta markpriset krävs bland mycket annat att förslaget har högsta klass på arkitektur och stadsrum, dokumenterar medskapande från blivande hyresgäster och närboende och innehåller tekniska lösningar som minskar klimatpåverkan. Nås denna nivå kan utgångspriset på marken sänkas med nära en tredjedel.

I ett första steg redovisar byggherren vilken nivå i poängsystemet man siktar på att klara av och juryn ger en indikation på om skissförslagen håller måttet. I nästa skede sker en dialog med juryn om det bearbetade förslaget och hur byggherren kan förbättra förslaget och kanske också nå en ännu högre nivå i systemet och därmed ett ännu lägre markpris.

I samband med byggstart ska byggherren kunna visa dokument som styrker att detaljprojekteringen når vald kvalitetsnivå. Avstämning sker också efter färdigställande av byggnaden så att hela processen verkligen har lett fram till det tänkta resultatet.

Min erfarenhet så här långt är att arkitekterna har fått en nyckelroll i detta projekt. De läser och tolkar kommunens olika kvalitetsnivåer och översätter och överträffar inte sällan dessa i sina arkitektoniska lösningar. Det hela är mycket lovande.

Detta inlägg publiceras även på arkitekt.se

Märkt , , , ,