Månadsarkiv: maj 2015

UX Fastighet – det var här ni hörde det första gången

Det är hög tid att introducera begreppet UX Fastighet. Ett index som indikerar det verkliga värdet på en fastighet.

Att fastigheten levererar efterfrågad funktion, teknik och ekonomi är självklarheter för användaren. Eller borde vara det. Det som gör en fastighet mer åtråvärd än en annan är användarupplevelsen. Det är dess UX – user experience – som avgör kundens val av lokal, service och hyresvärd. Högt UX visar stor användbarhet och användarupplevelse.

Användarupplevelsen går utöver det praktiska och ekonomiska, den handlar också om att rummen, byggnaderna och platsen i staden känns rätt och lyfter den vardagliga verksamheten. Här vill vi vara, här kan vår verksamhet utvecklas, här mår vi bra.

UX Fastighet är något helt annat än kundnöjdhetsindex, som ju bara ger svar på just de frågor undersökaren ställer. Kundnöjdhetsindex avslöjar obarmhärtigt avsändarens schabloniserade föreställning om användaren. Det är till noll och intet värde för utformningen av lokaler som lyfter kundens verksamhet till nya nivåer.

Man kan nämligen inte fråga sig fram till användarupplevelsen. Den kan bara medvetandegöras tillsammans med användaren i en designprocess som hålls vidöppen för de oväntade och överraskande koncepten. Det räcker inte heller med att presentera olika alternativ och reducera användaren till en respondent eller försökskanin. Konsten är istället att involvera användarna i designprocessen för att tillsammans utveckla strategier och lösningar.

Till att börja med handlar det om att sätta sig in i användarnas verksamhet på djupet för att förstå uppgiften. I den vardagliga användningen av den byggda miljön finns ledtrådarna till nästa generations lokaler. Visualisering är då en nyckel till att kommunicera goda och dåliga användarupplevelser. Designprocessen är den process som också förmår addera det nya till den erfarenhetsbaserade kunskapen. Traditionell dokumentstyrd projektledning passar inte för denna uppgift, det handlar istället om personligt samarbete ansikte mot ansikte i intellektuellt rörliga former, agila processer.

Användarupplevelsen är inte stillastående, den är dynamisk och beror av tid, omständigheter och sammanhang. Framtidens uthålliga lokaler måste därför utformas så att de klarar denna dynamik, utan rivning och ombyggnad av bärande konstruktioner.

Jag möter så många inom fastighetsbranschen som anser sig veta vad användarna vill ha, basta. Med följd att samma lösningar upprepas om och om igen. Bekvämt att slippa ta risk, men föga värdeskapande. Ta kontor som exempel. Erbjuda ytterligare ett aktivitetsbaserat kontor? Eller utveckla framtidens kontor? Vänta tills någon har utvecklat ett nytt koncept? Eller själv ta ledningen? Och hur lyckas man med det, utan ett verkligt samarbete med de som har svaren, men som inte vet om det: användarna.

Tänk er ett UX Business Arena som sätter användarna i centrum. Där användarna – inte deras ombud – berättar för fastighetsägare, investerare, byggare och arkitekter vad de anser om och önskar av den byggda miljön. Det kan bli ett hett event där många lär känna UX Fastighet för första gången och fastighetsbranschen kommer ikapp den digitala tjänsteindustrin.

Inlägget är publicerat i Fastighetsnytt nr 3 2015

Märkt , , , , ,

Låt David Chipperfield gå all-in med Nobelhuset

Nobel CenterDetaljplaneförslaget för Nobel Center avstyrkes, skriver Stockholms skönhetsråd ampert i sitt remissvar. Och det är de inte ensamma om. Men både på och mellan raderna kan man utläsa att det vore ändå bra fint om Stockholm kunde tillföras ett Nobelmuseum som också ska få synas. Och inte heller denna önskan är Skönhetsrådet ensamma om.

Dock på Stockholmsvis lite mindre, lite lägre och helt underordnat byggnaderna runt omkring. Skönhetsrådet vädjar till Nobelstiftelsen att banta programmet och därmed banta bort monumentaliteten i förslaget. Lika fullt önskar man en verklig märkesbyggnad.

Tvehågset, minst sagt. Att driva uppfattningen att den nya byggnaden ska underordna sig kringliggande byggnader och helt anpassas till den äldre arkitekturen, samtidigt som man önskar sig en märkesbyggnad och ett samtida tillskott till stadens förgrundsbyggnader.

I en tid utan en dominerande arkitekturstil sätts bedömaren på prov. Så här kan man också läsa förslaget, tycker jag:

Byggnaden reser sig ovanför hustaken runt omkring. Här uppe ligger ett vackert auditorium som öppnar sig för himlen över Stockholm. Vilken upplevelse att samlas i förväntansfullt sorl i de glasade foajéerna i vinterkvällen inför utdelningen av årets Nobelpris och att där andas ut en stund före den efterföljande båtfärden till Stadshuset. Att få vara au milieu, precis mitt i den lysande storstaden, här på skärgårdens innersta ö.

Det skimrar av mässing om fasaderna på dagen. På kvällen lyser de milt bärnstensfärgade. En solitär märkesbyggnad som ansluter till kvarteren ytterst på Blasieholmen, men som med en liten förskjutning ändå står fritt, markerande att detta är något alldeles speciellt.

Med planförslaget tillförs staden ett nytt torg med upprustade kajer och enastående vyer över Nybroviken. Men byggnaden tillför också staden och dess invånare publika rum som inte är kommersiella. Som tidskriften Arkitektur påpekar har detta inte skett sedan Kulturhuset öppnade 1976: ”Nobel Center kan bli den motvikt som Stockholm city anno sent 2010-tal behöver”.

I David Chipperfields vinnande förslag är huset utformat som ett drömskrin, fyllt av möjligheter att i utställningar, möten och seminarier levandegöra vetenskap och innovation. Det är ett allkonstverk i vardande med sina många funktioner, sin teknik och ekonomi, sin tolkning av platsen och människornas rörelse i stadsrummet och genom byggnaden; upplevelsen av rummen, materialen, ljuset, akustiken, konsten och symbolerna.

Detta är en av få byggnader som kan och ska bilda förgrund. Därför ska den ha en stark form och vara jämbördig med Nationalmuseum och synlig från Slottet. Det stora vattenrummet tål denna volym.

I detta skede, när förslaget till detaljplan behandlas brukar arkitekten ha kommit ungefär en tredjedel på väg i arbetet med den slutliga utformningen. Samråds- och remissprocessen fångar in kritik, iakttagelser och kunskaper som kan arbetas in i förslaget. Och det är också vad arkitekten själv säger i en kommentar. Det är inget ovanligt med det. Samrådssynpunkterna utgör några av de modifierande faktorer som medverkar till att utveckla de bärande idéerna.

Så mycket återstår alltså, men utan ett klartecken genom en antagen detaljplan kan arbetet inte fortsätta särskilt länge. Kommer Stockholm stad att ge Nobelstiftelsen och arkitekten fortsatt förtroende att vidareutveckla det vinnande förslagets starka bärande arkitektoniska idéer? Eller kommer politiska kompromisser att ännu en gång stympa en konstnärlig helhet?

Låt David Chipperfield gå all-in!

Foto: Del av fasad. © David Chipperfield Architects.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Märkt , , , ,

Att argumentera för kvalitet

Noterar att Stadsarkitektdagen i år handlar om hur man ska kunna hantera ”kvalitet och stadsbyggnadsvärden när fokus i debatten och praktiken ofta ligger på kvantitet och volymer” i bostadskrisen spår.

Ett väl valt tema, särskilt som debatten ju dessutom handlar om hur vägen till ökat bostadsbyggande påstås gå genom forcerade planeringsprocesser, minskat medborgarinflytande och avveckling av allehanda kvalitetssäkrande regler.

Kommunerna har nu i åratal läxats upp av rikspolitikerna för att inte vara smidiga och snabba nog. Samtidigt som mängder av samhällsuppgifter har lämpats över från den statliga till den kommunala nivån.

Det är ett dubbelt budskap detta att beordras bygga attraktiva, uthålliga städer och samtidigt se till att det byggs snabbt och utan detaljerad kommunal planering och kontroll. För att detta dubbla budskap inte ska urarta till ren dubbelmoral måste kvalitetsfrågan hållas levande.

Den springande punkten är hur man värderar och argumenterar för kvalitet.

I den mycket läsvärda boken ”Den omätbara kvaliteten” (Lars Strannegård, red, 2007) besvaras frågan vad kvalitet är med att det är upplevelsen av autenticitet. ”Om något håller vad det lovar, om det känns som att det är på riktigt och håller över tid, ja då ligger kvalitetsbegreppet nära till hands”. Till exempel att en stadsdel inte bara är stadsmässig, inte bara ser ut som en stad, utan är en stad.

Den nuvarande plan- och bygglagstiftningen anger inte exakt vilka kvaliteter som ska uppnås, helt enkelt därför att det skulle vara alltför låsande över tid. Varje stad och kommun söker sin egenart, sin kultur, sina livsvärden och kvaliteter. Den reglerar istället de processer som krävs för att kvalitetsfrågorna ska beaktas med hänsyn till platsen och till alla dem som berörs, de många allmänna och enskilda intressena.

När man nu från alla möjliga håll rycker och sliter i olika delar av regelsystemet finns risken att vissa av dessa processer sätts ur spel. Om man då inte klarar av att argumentera för kvalitet kommer det att vara just stadsgestaltningen som offras; stadens arkitektur, utformningen av dess gaturum, torg och parker, de gemensamma ickekommersiella mellanrummen, de sammanbindande stråken och stadens silhuett. Just det som sammanfattas i titeln på den pågående arkitekturpolitiska utredningen; ”Gestaltad livsmiljö”.

Det finns mycket att tala om på Stadsarkitektdagen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på arkitekt.se

Länk till Stadsarkitektdagen

Märkt , , , ,