Måste arkitekten vara en bråkstake?

SARInför invigningen av Waterfront i Stockholm hamnade jag på en uppsluppen förhandsvisning. Särskilt skojade man om hur smidigt projektet slank igenom stadens beslutsprocesser. Det var ett bygge utan bråk.

Investerarna höjde glasen och tackade högre makter för det föreslagna kallbadhus i Riddarfjärden som samtidigt hade tagit politikens, allmänhetens och massmedias hela uppmärksamhet. Ingen tänkte på Waterfront, alla pratade om badringen.

Waterfront bekräftar iakttagelsen att riktigt bra hus sällan blir till utan bråk. Waterfront hade behövt ett rejält bråk.

”Goda strider ger god arkitektur”, menar Rasmus Wærn i den träffsäkra boken ”Bygge och bråk” (Atlantis 2015). Lägg märke till formuleringen. Det finns kunskapsbyggande konflikter som vaskar fram de avgörande frågeställningarna ur oväsentligheterna. Men det finns också de många destruktiva. Till syvende och sist hänger kvaliteten i den byggda livsmiljön samman med vår samlade förmåga att diskutera arkitektur. Inte minst i politiska församlingar och massmedia.

Rasmus Wærns bok är på så sätt också ett inlägg i diskussionen om ny arkitekturpolitik. Det utredaren Christer Larsson tyvärr förbigår i ”Gestaltad livsmiljö” gör Rasmus Wærn till huvudsak i sin bok; maktperspektivet och frågan om vem som egentligen ska bestämma – byggherren, allmänheten eller sakkunskapen.

Byggherren som är den som betalar. Allmänheten som förväntar sig att nya byggnader tillför mer än allt det kära som förloras. Eller sakkunskapen som vet att huset måste fungera även för människor som inte är med när besluten fattas.

”Att bygga är sällan en enskild angelägenhet, utan tvärtom det mest offentliga en byggherre kan ta sig för”, skriver Ramus Wærn. Och därför är balansen mellan enskilda och allmänna intressen stadsbyggandets kärnfråga sedan urminnes tider. Staden är det yttersta uttrycket för civilisation och mänskligt samarbete. Regler har sedan det allra första stadsbyggandet alltid varit de praktiska verktygen för att på ett fredligt sätt avväga enskilda och allmänna intressen.

Thomas Kalbro, professor i fastighetsvetenskap och förslagsställare till mycket av den regelutrensning som ägt rum under senare tid, har blivit över hövan bönhörd av politiken som nu tävlar i att göra kalops på de helt nödvändiga reglerna för fredlig samexistens i stadsbyggandet.

Det är inte så många fler regler som behöver rensas ut, menar Kalbro. Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen har inte ett entydigt vetenskapligt baserat svar och man kommer inte undan frågorna hur många regler man än slänger ut. Men utan praktiska regler blir beslutsprocesserna oförutsägbara, krångliga och rättsosäkra.

Och därför kommer nya byggen även framöver att bli föremål för bråk. För arkitekten gäller då att inte ducka i debatten även om den känns obekväm. Det gäller att lyssna noga till kritiken, men också att argumentera väl och inte tveka om att med kraft tillföra den egna sakkunskapen.

Utan det modet blir ingen god arkitektur byggd. I den meningen måste arkitekten våga vara bråkstake och ambassadör för sin kunskap. Men i det konsensussökande svenska samhället missförstås bråken, ses som obekväma och resultat av misslyckanden. Inget kan vara mer fel.

När David Chipperfield noggrant analyserade kritiken mot samrådsförslaget till Nobelmuseum avbröts han av en irriterad moderator som bad honom komma till saken. Hur såg det nya förslaget egentligen ut? Tålmodigt förklarade arkitekten att samrådsprocessen är en oundgänglig del av tillkomstprocessen. Hur arkitekten förmår ta vara på, tolka och omsätta synpunkterna avgör kvaliteten i det som sedan byggs.

Det handlar om en kunskapsprocess och i en sådan är det engagemang och olika åsikter som sätter fart på tänkandet om framtiden. Ett bygge utan tillräckligt mycket bråk kan bli lika problematiskt som Waterfront.

Teckningen är utförd av arkitekten Stefan Alenius 1986. Jag fick den som gåva efter min tid som ordförande i SAR, Svenska Arkitekters Riksförbund.

Detta inlägg publiceras samtidigt även på archileaks.se

Taggad , , , , ,

5 thoughts on “Måste arkitekten vara en bråkstake?

  1. Bengt Isling skriver:

    Bra som vanligt. Jag är helt enig om konfliktperspektivet. Du är en av de få som diskuterar arkitektarbetets villkor och hur det hänger ihop med politiken. Nästa fråga för dig borde vara Apples byggnad i Kungsträdgården. Apple har startat en egen process med utställning i kommunens egen byggnad Kulturhuset. Är det ditåt det pekar med privata processer som gynnar de starka kapitalintressena ensidigt?

    • Många byggföretag gör allt för att utdelningen från ett engagemang ska ge maximal ekonomisk utdelning, vilket går ut över arkitekturen. Arkitekten sätter inte alltid emot; de avvikelser som byggts följer med som uttryck för undergivenhet resten av livet. Vid några tillfällen tog vi byggaren till tinget, vilket gav viss tillfredsställelse, men inga arkitektoniska rättelser. Beslutet i stunden är viktigt, som i ibland är en högerslägga. Waterfront- skärmen bör åtminstone bytas!

  2. Gösta Blücher skriver:

    En utmärkt bra artikel. Tack Örjan. Det kanske kan glädja dig att rubriken för mitt anförande på senioruniversitetet, när jag fick rycka in för dig, var ”Makten över marken”. Jag slutade med en bild över hur avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen utvecklats under 200 år. Från total dominans för enskilda intressen tog de allmänna intressena successivt över med en peak på 1970-talet. Nu går utvecklingen åt andra hållet och börjar närma sig läget 1810 då marken blev en handelsvara.

  3. Patrik Faming skriver:

    Bra som vanligt Örjan! Imponerande klarsynt analys av ett system som riskerar att köra i diket och där debatten är väldigt enögd. Det är inte utan man blir orolig i en tid där det byggs mer än på 25 år. Vi arkitekter och planerare behöver verkligen ta mer plats i debatten och vara lagom bråkiga ambassadörer samt visa på designprocessens potential.

  4. Monica Muro de Santa Cruz skriver:

    Klarsynt! Och välformulerat. Den insikten behöver spridas. Jag önskar att vår egen organisation gjorde en insats, inte enbart den enskilda arkitekten. Jag träffar många nya arkitekter i kommunerna, som jag frekventerar i mitt dagliga arbete. Jag ser att dels känner de sig maktlösa och ifrågasatta, dels har de inte kommit fram till att det är deras skyldighet att tydligt servera kunskaper till beslutsfattarna och strunta i dimmridåer. Mer samtal med dem!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s