Lyckliga gatan – finns den?

Sedan en tid hämtar jag barnbarn på förskolan två gånger i veckan. Ett stort förtroende som kräver full koncentration på uppgiften. Det påminns man om av den där lilla handen som tar fatt i min när vi snubblar kring i byggsveriges slutprodukter på hemvägen.

Ja, vi snubblar bokstavligen över ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser och förundras över hur det kommer sig att det ser ut och fungerar som det gör. Det blir så uppenbart att det är det byggda slutresultatet och ingenting annat som räknas när man upplever miljöerna i barnets perspektiv. 

Utsläppt i verkligheten efter de många åren i ombonade sammanträdesrum och trygga föreläsningssalar möter jag vad en gigantisk planerings- och byggindustri producerar i innerstaden ena dagen och förorten den andra. Jag önskar mina barnbarn lyckliga gator, men vi får kämpa mot resultatet av en uppenbar obalans mellan allmänna och enskilda intressen. Det skaver rejält när det allmännas bästa har fått stå tillbaka för enskilda intressen.

Gatorna, torgen och parkerna är gemensamma rum, allas egendom och de måste värnas, vårdas, utvecklas och utökas. De måste vara välkomnande och tillgängliga för alla. Jag kan riktigt höra sammanträdesrummens snack om hur de ”bara naggas i kanten” och hur ”vi istället höjer kvaliteten på det som blir kvar”. Nonsens, det är kvadratmeter som behövs när barnen går på upptäcktsfärd. Rörelsefriheten är av avgörande betydelse för hälsa och utveckling.

Ena dagen i innerstaden med överfulla pyttesmå lekplatser i bullriga lägen, nästa dag i ytterstaden med stora fria grönytor, gång- och cykelvägar skilda från biltrafiken och ringlande promenadvägar utmed strandkanten där vi hör löven prassla. Den ena dagen i vad som anses vara mönsterstad och ”enda vägen” i stadsbyggandet, den andra i vad som kallas rena fördärvet (sic!) som förebild för framtidens stad. Och vars robusta stadsväv därför kan byggas sönder och samman eftersom den inte anses vara ”riktig stad”.

Hur kan det komma sig att man ställer den täta stadens korta avstånd och dubbelutnyttjande av infrastrukturen mot ytterstadens gröna stadslandskap med fria ytor att röra sig i, mot varandra? Att vi inte kan ha motsägande fakta i huvudet samtidigt? Det handlar ju om två saker som gäller samtidigt och parallellt: vi behöver bland annat spara energi genom täthet, korta avstånd och begränsa bilismen och ha tillgång till stora gröna fria ytor. 

Att bygga tätt, mycket och centralt har kraftfulla företrädare laddade med kapital, argument och stinna projektportföljer. Därför behöver vi starka företrädare för de allmänna intressena som förmår hävda betydelsen av gemensamma platser, fungerande gaturum, torg och parker.

Men de allmänna intressena måste också stödjas av en stark och effektiv plan- och bygglagstiftning och företrädas av myndigheter som är väl samordnade och vars ledning ser det allmännas bästa som sin huvuduppgift. Ledare som värnar medarbetarnas professionalism och integritet. Gärna samverkan, men med full respekt för varandras roller och kompetenser.

Stadsbyggande är så mycket mer än summan av enskilda projekt. Det blir så påtagligt när vi snubblar fram över allt det som har blivit över i fogarna mellan projekten, där man inte har fått ihop helheten och där de allmännas företrädare inte har tagit matchen fullt ut. 

Den upplevda helheten här och nu är det enda som räknas för den som använder staden.

Publiceras även på archileaks.se