Kategoriarkiv: Användarperspektiv

Konstens nya roll där den behövs som bäst

Vi kommer alla dit förr eller senare. Till sjukhusen som nu byggs ut i rasande fart. Tyvärr är det inte ovanligt att sjukhusmiljöer lämnar mycket i övrigt att önska vad gäller arkitektonisk och konstnärlig gestaltning.

Det tar sig uttryck i plottriga miljöer där bristande orienterbarhet kompenseras med en skyltflora som gör miljön än mer svår att hitta rätt i. Nöden har ingen lag och därför används även publika ytor för tillfällig uppställning av utrustning, rullstolar, sjukhussängar, bårar och överblivna möbler. Ja, dessvärre även för patienter som väntar på en plats i patientrummen. Bristande inköpsrutiner resulterar i en flora av möbeltyper, färger och tyger som inte passar ihop. Och det blir steg för steg en allt värre kakafoni av detta allt eftersom åren går.

Det är inte primärt fulheten som är problemet, utan att det så tydligt sänder budskapet att här fungerar inte planeringen; patienten och besökaren är inte välkommen och vi som ansvarar för sjukhuset lyckas inte hålla ihop verksamheten.

Man kan också iaktta att den ofta mycket fina konst som en gång har hängts med känsla och kunskap i väntrum, korridorer och patientrum skyms av skyltar, ställ, möbler och roll-ups med information av olika slag. Ja, man kan till och med se hur konstverken fysiskt skadas av detta.

En som helhet genomtänkt och värdig sjukhusmiljö framhåller det professionella bemötandet av patienter och besökare. Patientens och den anhöriges osäkerhet, ovisshet, otrygghet kan inte byggas bort, men miljöns gestaltning kan understryka att här blir du mottagen och behandlad på bästa tänkbara sätt. Konsten kan ge miljön en värdighet som får dig att sträcka på ryggen och erfara att någon bryr sig om dig.

Konsten är en del av den framtida sjukhusmiljön som helhet, inget som ska hängas på, smycka, läggas till eller i efterhand anpassas till något som redan är färdigbyggt. Konstnärernas uppgift är inte bara att medverka med olika verk, utan att också tillföra sin kompetens under planering och projektering av sjukhusen. Det ställer krav på arbetssätt som välkomnar det konstnärliga arbetet och gör det praktiskt möjligt att åstadkomma denna integration i byggprocessen.

Konstens uppgift är en annan än arkitekturens, den är experimentell och utmanande. Arkitekturen är den långsamma konstarten vars primära uppgift är att fylla sin funktion för dess brukare och att vara användbar och förvaltningsbar under lång tid. Men konsten kan fungera autonomt och samtidigt vara integrerad i den arkitektoniska gestaltningen.

Många sjukhusprojekt rymmer goda avsikter, men har trots det stora brister beroende på avsaknad av sammanhållande riktlinjer. Det behövs en grammatik för alla de många delbeslut på olika nivåer som resulterar i den färdiga miljön. Och det är den patienter, besökare och personal möter. Det är den vi upplever och ingenting annat.

Foto: Akademiska Sjukhuset, Uppsala, Hus B14, Ingång 85, textil av Lennart Rodhe, ”Blomsterväv” 1972. Dokumenterat av Marianne Jonsson i projektet ”Konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer”, Statens konstråd.

Inlägget publiceras även i Fastighetsnytt nr 3/2017

Taggad , , ,

Var ska vi ses?

hander-3Bostadsbyggande ja, men det behövs också hus för kultur och möten som ett kitt i samhället. Hus som är allmän egendom, helt utan kommersiella biavsikter. Hus som svarar på frågan: Var ska vi ses?

Strävan efter bostäder till rimliga priser leder till att det man bygger är ytsnålt och tätt. Och bostadsbyggandet når nu rekordnivåer. Det driver behovet av generösa lokaler att träffas i utanför bostaden.

En successiv utflyttning av verksamheter från utsatta områden under många år måste mötas av permanenta satsningar på nya verksamheter som bejakar att vi lever tillsammans i mångfald och olikhet.

Våra mötesplatser måste vara öppna och välkomnande för alla. Inte för att passivt hänga och vänta, utan för att kunna dela kulturupplevelser med andra människor och framför allt för eget skapande och samskapande. Det öppnar för nya kontakter och ingångar i arbetslivet.

Sveriges kommuner och landsting har just presenterat ny statistik över vilka ”Anläggningar för kultur, idrott och fritid” som finns i kommunerna. Det är en intressant läsning. Kommunerna satsar stort, men byggandet av kulturhus och fritidsgårdar har stått still under senare år. I 95 kommuner finns kulturhus med den blandning av verksamheter som har förutsättningar att erbjuda olika slags kulturupplevelser, men endast en mindre del av dessa har lokaler för egen skapande verksamhet. Här finns en stor utvecklingspotential framöver.

För de kommuner som ligger i framkant handlar verksamheterna inom kultur och fritid allt mer om kultur som metod och verktyg för individens utveckling. Det handlar mindre om att vara åskådare och mer om att själv utöva kultur.

Lokaler för denna verksamhet ska klara av flera uppgifter samtidigt. De ska vara mötesplatser, men också scener och verkstäder för kulturproduktion med tillgång till modern teknik. De ska var generella så att olika verksamheter kan fungera i samma lokaler under dygnet och flexibla så att de enkelt kan byggas om efter nya behov.

Som mötesplatser måste de kunna rymma öppna möten dit vem som vill kan söka sig, men också enskilda möten för människor som är i direkt behov av trygghet och integritet.

Det finns en stark trend under de senaste årtiondena att olika verksamheter bedrivs i samma byggnad. Gränserna mellan olika kulturformer är inte längre lika skarpa som tidigare och nya gränsöverskridande kulturformer utvecklas. Framtidens kulturlokaler erbjuder de professionella kulturutövarna scener och kontakt med sin publik, men framförallt plattformar för eget skapande och personlig utveckling.

Det gäller att nu undvika misstaget att bygga nya renodlade bostadsområden. Om jag fick önska så skulle det finnas många små kulturhus i bostadsnära lägen mitt i stadsdelarna som står och lyser som lyktor i vintermörkret och bjuder in till oväntade möten och nya möjligheter.

Illustration: ”Händer” av Maria Wikforss 2017
Även publicerad i Fastighetsnytt 1/2017

Taggad , , , , , , , , , ,

När allmänintresset blev ett särintresse

skyltSom ett mantra upprepas numera att den som inte är direkt berörd inte har anledning att lägga sig i plan- och byggfrågor. Nu är det raka rör, snabba spadar i jorden och inget onödigt krångel som gäller. Bortglömt är att bakom plan- och bygglagstiftningen ligger erfarenheterna av vad som saknades i den när man byggde snabbt och mycket förra gången. Hänsynen till den enskilda människan, hänsynen till naturen och hänsynen till kulturmiljön.

Det är alltför lätt att i ivern att lösa ett problem rasera värden och hela system som vi tar för självklara. Som en demokratisk planeringsprocess där enskilda och allmänna intressen balanseras på ett klokt sätt och är föremål för folkvalda politikers överväganden.

Det hela sker i små steg och börjar med inskränkning av rätten att överklaga beslut och fortsätter med minskning av kretsen som anses berörda. Och detta verkställs i ett debattklimat där planering och byggande sakta men säkert börjar betraktas som om det vore en alltigenom privat fråga. Men mer offentlig än när man bygger kan man inte vara, man visar ju upp sig på stadens scen och påverkar den gemensamma miljön utmed våra gator, torg och parker. Det är därför byggandet alltid kommer att vara en politisk fråga som går långt utanför det privata.

Vi behöver dessvärre inte resa långt bort för att finna inskränkningar i yttrandefrihet och invånardeltagande. Där den enskilda människans ord väger lätt och insynen, möjligheten att påverka och utkräva ansvar är allt annat än en självklarhet. Där en protest ses som en otillåten obstruktion.

När ett problem tas ur sitt sammanhang är det alltför enkelt att lansera fiffiga patentlösningar. Som att bygga många precis likadana hus på helt olika platser som alla i själva verket har helt olika förutsättningar för bebyggelse. Och utan att ta hänsyn till människorna, naturen och kulturmiljön på varje specifik plats.

När enskilda människor invänder mot detta stämplas de som motståndare till att lösa bostadskrisen. De kritiseras för att bara värna egenintresset och inte vara öppna och välkomnande till alla nya invånare. Det är en otroligt stark och negativ stämpling av alla dem som vill debattera hur vi bygger städer som inte bara är täta utan också gröna och som skapas med invånarmedverkan.

Lyssna noga på debatten och du kommer att upptäcka att allmänintresset numera allt oftare ses som särintresse. Det är det inte!

Även publicerad i Fastighetsnytt 5/2016.

Taggad , , , , , ,

Lyckliga gatan – finns den?

lyckliga-gatanSedan en tid hämtar jag barnbarn på förskolan två gånger i veckan. Ett stort förtroende som kräver full koncentration på uppgiften. Det påminns man om av den där lilla handen som tar fatt i min när vi snubblar kring i byggsveriges slutprodukter på hemvägen.

Ja, vi snubblar bokstavligen över ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser och förundras över hur det kommer sig att det ser ut och fungerar som det gör. Det blir så uppenbart att det är det byggda slutresultatet och ingenting annat som räknas när man upplever miljöerna i barnets perspektiv. 

Utsläppt i verkligheten efter de många åren i ombonade sammanträdesrum och trygga föreläsningssalar möter jag vad en gigantisk planerings- och byggindustri producerar i innerstaden ena dagen och förorten den andra. Jag önskar mina barnbarn lyckliga gator, men vi får kämpa mot resultatet av en uppenbar obalans mellan allmänna och enskilda intressen. Det skaver rejält när det allmännas bästa har fått stå tillbaka för enskilda intressen.

Gatorna, torgen och parkerna är gemensamma rum, allas egendom och de måste värnas, vårdas, utvecklas och utökas. De måste vara välkomnande och tillgängliga för alla. Jag kan riktigt höra sammanträdesrummens snack om hur de ”bara naggas i kanten” och hur ”vi istället höjer kvaliteten på det som blir kvar”. Nonsens, det är kvadratmeter som behövs när barnen går på upptäcktsfärd. Rörelsefriheten är av avgörande betydelse för hälsa och utveckling.

Ena dagen i innerstaden med överfulla pyttesmå lekplatser i bullriga lägen, nästa dag i ytterstaden med stora fria grönytor, gång- och cykelvägar skilda från biltrafiken och ringlande promenadvägar utmed strandkanten där vi hör löven prassla. Den ena dagen i vad som anses vara mönsterstad och ”enda vägen” i stadsbyggandet, den andra i vad som kallas rena fördärvet (sic!) som förebild för framtidens stad. Och vars robusta stadsväv därför kan byggas sönder och samman eftersom den inte anses vara ”riktig stad”.

Hur kan det komma sig att man ställer den täta stadens korta avstånd och dubbelutnyttjande av infrastrukturen mot ytterstadens gröna stadslandskap med fria ytor att röra sig i, mot varandra? Att vi inte kan ha motsägande fakta i huvudet samtidigt? Det handlar ju om två saker som gäller samtidigt och parallellt: vi behöver bland annat spara energi genom täthet, korta avstånd och begränsa bilismen och ha tillgång till stora gröna fria ytor. 

Att bygga tätt, mycket och centralt har kraftfulla företrädare laddade med kapital, argument och stinna projektportföljer. Därför behöver vi starka företrädare för de allmänna intressena som förmår hävda betydelsen av gemensamma platser, fungerande gaturum, torg och parker.

Men de allmänna intressena måste också stödjas av en stark och effektiv plan- och bygglagstiftning och företrädas av myndigheter som är väl samordnade och vars ledning ser det allmännas bästa som sin huvuduppgift. Ledare som värnar medarbetarnas professionalism och integritet. Gärna samverkan, men med full respekt för varandras roller och kompetenser.

Stadsbyggande är så mycket mer än summan av enskilda projekt. Det blir så påtagligt när vi snubblar fram över allt det som har blivit över i fogarna mellan projekten, där man inte har fått ihop helheten och där de allmännas företrädare inte har tagit matchen fullt ut. 

Den upplevda helheten här och nu är det enda som räknas för den som använder staden.

Publiceras även på archileaks.se

Taggad , , , , , ,

Komprometterande utemiljöer för barn

Under våren har barnens utemiljöer i staden debatterats bland annat i en omfattande, prisbelönt artikelserie i Svenska Dagbladet ”Vi bygger miljöer vi kommer att ångra” och i tidskriften Arkitektur ”Mörka utsikter”. En av källorna till denna debatt är en ny kunskapsöversikt ”Bygga stad för barn” författad av Suzanne de Laval och utgiven av forskningsstiftelsen Arkus.

En sak som står alldeles klar när man läser in sig på denna fråga är att barnens utemiljöer tidigare stod i centrum för stadsplanering och byggande. Under 60-talet och fram till 90-talet var barnens utemiljöer något som ägnades kunskapsutveckling, inlevelse och omsorg. Det var en planeringsfaktor av högsta prioritet underbyggd av vetenskaplig forskning och systematiserad erfarenhet. Men i samband med avvecklingen av bostadspolitiken i början av 90-talet rann detta ut i sanden. Nu var det upp till marknaden att visa att den även kunde hantera barnens levnadsvillkor i den förtätade staden.

Barnens uppväxtvillkor, att de kan röra sig fritt, känna både trygghet och äventyrlighet ansågs viktiga för deras hälsa och utveckling i flera avseenden. Att själv kunna gå eller cykla till skolan istället för att som idag skjutsas av föräldrar oroliga för otrygga trafikmiljöer. Att kunna springa och leka och busa på stora ytor istället för att trängas på inhägnade ”utsläppsgårdar” med mindre utrymme per barn än vad Jordbruksverket föreskriver för grisar.

När det gäller barnens utemiljöer är kvalitet till stor del fråga om kvantitet, att det finns tillräckligt många kvadratmeter för fri lek. Att hävda att mycket små ytor av påstått högre kvalitet kan ersätta detta utrymmesbehov är falskt. Det finns en gräns som när den passeras skapar ovärdiga miljöer.

Hela idén om den förtätade staden bygger på att alla ska kunna bo och leva där. Då kan man inte tänka bort en grupp, speciellt inte barnen. Helt skruvade kompromisslösningar som att bygga uteplatser på taken eller nedsänkta under gatunivån som i Hagastaden presenteras på fullt allvar. Andra stadsdelar försvaras med att det inte är tänkt att barn ska bo här (sic!).

Fastighetsbranschen och byggbranschen hävdar stenhårt fortsatt avreglering, men sätts då obevekligen på provet att också klara av barnens utemiljöer. När balansen mellan det allmänna intresset och det enskilda förskjuts mot det enskilda, kan man inte hävda att vi kan strunta i barnen i vårt kvarter för det får det allmänna ta hand om någon annanstans. Något mer komprometterande än att begära det fulla ansvaret för att planera och bygga framtidens stad och sedan inte klara av att göra den barnvänlig finns inte.

Publicerad i Fastighetsnytt nr 3, 2016.

Taggad , , , , ,

Nästa byggskandal

armeringSex erfarna byggforskare vid Lunds Tekniska Högskola har skrivit en mycket uppseendeväckande artikel i Svenska Dagbladet. ”Frågan är inte om det blir en ny byggskandal (efter de enstegstätade fasaderna) utan snarare när nästa stora avslöjande om brister i byggandet kommer”.

Trots en serie allvarliga byggfel, byggen som rasat och människor som förolyckats eller skadats svårt fortsätter byggbranschen ”att implementera nya eller modifierade produkter och lösningar utan att först ha testat dem på ett objektivt och kvalificerat sätt”.

Anledningen är, enligt artikelförfattarna, att branschen utgör ”en summa av ett antal särintressen där alla vill tjäna så mycket som möjligt på sin produkt eller tjänst”. Kvaliteten på tekniska lösningar blir underordnad dessa starka särintressen. Allmänintresset däremot – alla som behöver någonstans att bo – har en alltför svag ställning inom husbyggnadssektorn.

Med ett kraftig ökat byggande inom de närmaste åren finns risk att kvalitetsproblemen ökar. Därför är en oberoende byggforskning i allmänhetens tjänst nödvändig.

Men även innanför universitetens väggar dominerar särintressena på allmänintressets bekostnad, enligt författarna. De ger en bild av villkoren för byggforskningen som står i direkt motsats till vad vi i allmänhet förväntar oss av forskning vid universitet. ”I dag är universitetens forskare bundna till att genomföra tillämpad byggteknisk forskning med samfinansiering från olika särintressen. Så kan vi inte ha det”. De vill därför stärka Boverkets kritisk granskande roll, inrätta en oberoende byggkommission, stärka konsumenternas ställning och ändra principerna för forskningsfinansiering.

Två parallella händelsekedjor har succesivt resulterat i denna situation.

Dels förändringen av universitetens styrning till ren linjeorganisation, nedskurna fakultetsanslag och ökade krav på institutionerna att finna egen finansiering direkt från näringslivet. Dels en föreställning om att universiteten ska syssla med förment ”nyttig” forskning och att det är särintressena som definierar vad som är ”nyttigt”. Särintressena har också varit mycket aktiva under lång tid med att driva sina frågor.

Sammantaget har detta lett till att forskarna nu alltså själva ställer sig frågan vart den forskning tog vägen som granskar det byggda resultatet ur allmänhetens perspektiv. Den kanske allvarligaste konsekvensen är att det saknas en gedigen kunskapsgrund inför byggandet av 700 000 nya bostäder på tio år.

Det är inte så konstigt att företag som finansierar forskning vill delta i projekt som verkar kunna ge något tillbaka snabbt. Det konstiga är att inte detta slags forskning balanseras av oberoende, kritisk, grundläggande och nyskapande forskning i större utsträckning.

Och det faller delvis tillbaka på forskarsamhället som måste argumentera lika kraftfullt och övertygande som de artikelförfattare som här varnar för nästa byggskandal. Det är hög tid eftersom regeringen ska presentera nästa forskningspolitiska proposition redan nu i höst.

Visste ni förresten att enstegstätade fasader fallerade i Nordamerika tio år innan de började införas i stor skala här i landet?

Inlägget publiceras även på archileaks.se

Taggad , , ,

Vilket värdeskapande och för vem?

vardeskapandeTill de många värdeladdade orden – attraktiv! stadsmässig! – läggs nu värdeskapande!

Modeorden förvirrar. Ställd inför dessa känner man sig övertalad och mållös. Försöker man invända hamnar man utanför. De här orden förstör språket med vilket vi skulle kunna diskutera våra gemensamma angelägenheter. Väl definierade begrepp däremot är praktiska verktyg för att nå ömsesidig klarsyn och lägger grund för nydanande samarbete.

Värdeskapande stadsbyggande genom samverkan mellan privat och offentligt låter väl bra, men testa antitesen icke värdeskapande stadsbyggande. Vad är det? Genast reser sig frågan vilket värdeskapande och för vem? Och vilka hamnar utanför?

Kundvärde, bytesvärde eller användarvärde? Många säger värdeskapande, men talar inte om vad av detta eller annat de avser.

Begreppet värdeskapande finner vi i industriell produktionsplanering och värdeflödesanalys där man söker eliminera så kallade icke värdeskapande aktiviteter för att maximera kundvärdet. Men stadsbon är inte i första hand kund utan just stadsbo och jämställd medborgare.

Kundvärdesmaximering i stadsbyggande ställer svaga kundgrupper åt sidan; barnen, ungdomarna, de bostadslösa, låginkomsttagare, nyanlända och flyktingar. Så minimeras skolgårdar och fotbollsplaner byggs bort, bostadsbyggande kanaliseras till dyrbara bostadsrätter och samhället står rådvillt inför att lösa bostadsfrågan för nyanlända och unga som söker sin första bostad. Politik och medborgardeltagande ses som icke värdeskapande störningar och kommunal planering som ett gissel.

Att det privata kapitalet i allt större utsträckning står för investeringarna har gett andra förutsättningar för stadsbyggandet än när det offentliga stod för fiolerna.

I en globaliserad ekonomi söker det internationellt lättrörliga kapitalet värdeskapande investeringar. Var är räntegapet tillräckligt stort just nu? Var blir avkastningen på investeringen tillräckligt mycket högre än priset på pengarna med riskpremien inräknad. Investeringar vars avkastning beräknas efter deras bytesvärde vid exit.

Men bytesvärde vid snabb exit är inte detsamma som långsiktigt användarvärde.

Med ekonomismens språkbruk förskjuts fokus bort från användarvärdet. Det är ett försåtligt språkbruk som gör det alldeles hopplöst att argumentera för det som borde vara självklart; rättvis tillgång till stadens resurser och justa levnadsvillkor för alla invånare.

Nej, nu ska resurserna gå till särskilt utvalda platser. Platser som bedöms kunna göras attraktiva och få ett högt bytesvärde genom samverkan mellan det privata och det offentliga. Medan andra platser inte bedöms ha dessa förutsättningar och därför lämnas åt sitt öde.

Det är milt uttryckt lättare att få till detta värdeskapande i Västra hamnen än i Rosengård. Trots att användarvärdet av investeringarna hade varit så mycket högre där.

Bytesvärdeskapande exploatering är ett inslag i, men inte samma sak som samhällsplanering och stadsbyggande. Det är därför styrkeförhållandena mellan de privata och offentliga intressena måste hållas i balans.

Politiken får inte abdikera från en samhällsplanering som omfattar stad och land, rika och fattiga stads- och landsdelar och som håller användarvärdet av investeringarna högt. För samhällsplaneringen och politiken finns ingen bekväm exit när räntegapet är mer lockande någon annanstans.

Taggad , , ,

UX Fastighet – det var här ni hörde det första gången

Det är hög tid att introducera begreppet UX Fastighet. Ett index som indikerar det verkliga värdet på en fastighet.

Att fastigheten levererar efterfrågad funktion, teknik och ekonomi är självklarheter för användaren. Eller borde vara det. Det som gör en fastighet mer åtråvärd än en annan är användarupplevelsen. Det är dess UX – user experience – som avgör kundens val av lokal, service och hyresvärd. Högt UX visar stor användbarhet och användarupplevelse.

Användarupplevelsen går utöver det praktiska och ekonomiska, den handlar också om att rummen, byggnaderna och platsen i staden känns rätt och lyfter den vardagliga verksamheten. Här vill vi vara, här kan vår verksamhet utvecklas, här mår vi bra.

UX Fastighet är något helt annat än kundnöjdhetsindex, som ju bara ger svar på just de frågor undersökaren ställer. Kundnöjdhetsindex avslöjar obarmhärtigt avsändarens schabloniserade föreställning om användaren. Det är till noll och intet värde för utformningen av lokaler som lyfter kundens verksamhet till nya nivåer.

Man kan nämligen inte fråga sig fram till användarupplevelsen. Den kan bara medvetandegöras tillsammans med användaren i en designprocess som hålls vidöppen för de oväntade och överraskande koncepten. Det räcker inte heller med att presentera olika alternativ och reducera användaren till en respondent eller försökskanin. Konsten är istället att involvera användarna i designprocessen för att tillsammans utveckla strategier och lösningar.

Till att börja med handlar det om att sätta sig in i användarnas verksamhet på djupet för att förstå uppgiften. I den vardagliga användningen av den byggda miljön finns ledtrådarna till nästa generations lokaler. Visualisering är då en nyckel till att kommunicera goda och dåliga användarupplevelser. Designprocessen är den process som också förmår addera det nya till den erfarenhetsbaserade kunskapen. Traditionell dokumentstyrd projektledning passar inte för denna uppgift, det handlar istället om personligt samarbete ansikte mot ansikte i intellektuellt rörliga former, agila processer.

Användarupplevelsen är inte stillastående, den är dynamisk och beror av tid, omständigheter och sammanhang. Framtidens uthålliga lokaler måste därför utformas så att de klarar denna dynamik, utan rivning och ombyggnad av bärande konstruktioner.

Jag möter så många inom fastighetsbranschen som anser sig veta vad användarna vill ha, basta. Med följd att samma lösningar upprepas om och om igen. Bekvämt att slippa ta risk, men föga värdeskapande. Ta kontor som exempel. Erbjuda ytterligare ett aktivitetsbaserat kontor? Eller utveckla framtidens kontor? Vänta tills någon har utvecklat ett nytt koncept? Eller själv ta ledningen? Och hur lyckas man med det, utan ett verkligt samarbete med de som har svaren, men som inte vet om det: användarna.

Tänk er ett UX Business Arena som sätter användarna i centrum. Där användarna – inte deras ombud – berättar för fastighetsägare, investerare, byggare och arkitekter vad de anser om och önskar av den byggda miljön. Det kan bli ett hett event där många lär känna UX Fastighet för första gången och fastighetsbranschen kommer ikapp den digitala tjänsteindustrin.

Inlägget är publicerat i Fastighetsnytt nr 3 2015

Taggad , , , , ,

Baracker åt barnen

Utbildningsminister Gustav Fridolins välbehövliga miljard till bättre skolbyggnader har kastat ljus på det faktum att det som byggs åt barnen allt oftare bara är baracker. Skolorna har satts på undantag, det är ett svek mot eleverna. De borde istället vara stadens verkliga märkesbyggnader, hävdar Stockholms skönhetsråd.

Arkitekturen uttrycker vad samhället anser vara viktiga gemensamma angelägenheter. Och vad man kan strunta i. Men hur kan man förklara de låga ambitionerna med elevernas och lärarnas arbetsmiljö och det överlag kärva arkitekturklimatet i Sverige?

Samhället har låg förförståelse för arkitekturens betydelse, sa arkitekturkritikern Rasmus Waern vid en debatt på Liljevalchs nyligen. Den som försöker diskutera arkitektur på publika arenor vet att man måste börja från början och förklara vad arkitektur är. Med en större förförståelse som på andra samhällsområden skulle man kunna komma till saken direkt. Ekonomer behöver inte förklara varför ekonomi är viktigt. Så borde det vara också inom arkitektur och stadsbyggnad.

Hur förberedda är vi egentligen på att utrycka oss om arkitekturen och våra upplevelser av rummet, byggnaden och staden? Ja, skolan har hittills inte tränat oss i detta och usla skolmiljöer lär oss inte ett dugg om god arkitektur. Rummet är ständigt närvarande, men för de flesta av oss bara i bakgrunden, latent i våra sinnen.

Konstutställning kopiaArkitektur handlar om triangeldramat mellan människa, rum och föremål. Det blir tydligt om man till exempel betraktar en besökare på en konstutställning som plötsligt försjunker i meditation över ett konstverk. Någonstans där i bakgrunden anas rymdbubblan som stör eller stödjer konstupplevelsen. Väggarna, taket och golvet som bildar utrymmet runt besökaren och konstverket. Dörröppningarna och fönstrens placering som bestämmer hur andra människor samtidigt rör sig i rummet. Färgerna och de olika materialen med sina texturer och dofter, liksom detaljernas kvalitet och utförande. Det direkta och indirekta dagsljuset och dess kombination med konstljuset. Inomhusklimatet, luftens kvalitet och omsättning, temperaturen. Ventilationsanläggningens dova muller och rummets akustik och förmåga att stödja koncentrationen på konstupplevelsen.

Och det här triangeldramat pågår hela tiden och överallt och i alla skalor. På sjukhuset, i skolan och äldreomsorgen. På arbetsplatsen och i bostaden, staden och landskapet. Rummet är ständigt närvarande, men närmast omedvetet trots att balansorganet i örat hela tiden arbetar med att hålla oss på rätt köl.

Om vi inte har andra ord än ”låda” för att uttrycka våra rumsliga erfarenheter, hur ska vi då kunna utveckla dem? Tanke och språk hänger samman. Saknar vi språket kan vi inte utveckla tänkandet.

Här har skolan en viktigt arkitekturpedagogisk uppgift som handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet, byggnaden och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. Arkitekturpedagogik handlar om att träna vår förmåga att kommunicera våra rumsliga erfarenheter.

Mycket bra om skolorna på nytt kan bli samtida märkesbyggnader, men ännu bättre om skolan också lär oss ett språk så att vi kan tala med varandra om saken. Ett arkitekturland bygger inte baracker åt barnen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på fastighetsnytt.se

Taggad , , ,

Den frånvarande medborgaren

MedborgareDet är djupt mänskligt med undran inför förändringar i den närmaste omgivningen. Det rör oss på ett existentiellt plan. Människan är både rotfast och rastlös. Här finns en förtvivlan över att det jag lärt mig älska plötsligt försvinner. Men också ett oupphörligt sökande efter möjligheterna i det nya.

Vi talar om det som händer utanför köksgardinen med våra närmaste och kanske med våra grannar. Vi jämför intryck, stämmer av och kalibrerar våra tankar. Det vardagliga småpratet hjälper oss att formulera en uppfattning och behålla förståndet när allt är i gungning. Ibland växer det informella småpratet till muller och dån. Vem lyssnar då och bryr sig?

Planerings- och beslutsprocessens tillkortakommanden blir de ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser som vi bokstavligen snubblar över när vi rör oss genom staden. Det byggda resultatet skriker bristande samverkan mellan olika aktörer, liksom en total brist på inlevelse i användarperspektiv. Det påminner oss om vår frånvaro och vårt främlingskap i de sammanhang där miljön formas och besluten tas.

Vi ställs inför fullbordat faktum sedan markförsäljning och exploateringsavtal är avklarade och uppgörelsen ska bekräftas i en detaljplan strax före byggstart. Det är självklart att exploatör och kommun är hypernervösa över hur det lagreglerade medborgarinflytandet ska avlöpa när allt redan är uppgjort och pengar och prestige står på spel. Så försöker man också kringskära detta inflytande genom att minska antalet sakägare, begränsa överklagandemöjligheterna och avgiftsbelägga medborgerliga invändningar.

Men det är att fullständigt missa poängen med medborgardialogen.

Johan Asplund visar i ”Genom huvudet” (2002) att problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften mellan problemställare och problemlösare och att denna dialogiska modell finns i all problemlösning. Problemlösning är aldrig monologisk. Den är kommunikatorisk. Därför kommer kvaliteten på kommunikationen att vara avgörande för kvaliteten i det byggda resultatet.

Stadsplaneringens huvuduppgift är att arrangera dessa replikskiften mellan problemställare och problemlösare. Medborgardialogen syftar till ingenting mindre än att se till att medborgaren som problemställare är närvarande i arbetet – hela tiden och överallt för att direkt och indirekt bidra med kunskap genom kommunikation. Något som är helt avgörande för framgången i arbetet.

Men här finns också ett annat skäl. Medborgardialogen låter oss möta varandra i frågor som är angelägna och meningsfulla just i vår roll som medborgare. Vi får möjlighet att komma till tals, men också lyssna på människor vi inte kände tidigare. Det är en nödvändig motvikt till det andra slags småprat som verkar instängande och konserverande.

Finns det någon bättre integrerande kraft i ett civiliserat samhälle?

Taggad , , ,