Kategoriarkiv: Användarperspektiv

Baracker åt barnen

Utbildningsminister Gustav Fridolins välbehövliga miljard till bättre skolbyggnader har kastat ljus på det faktum att det som byggs åt barnen allt oftare bara är baracker. Skolorna har satts på undantag, det är ett svek mot eleverna. De borde istället vara stadens verkliga märkesbyggnader, hävdar Stockholms skönhetsråd.

Arkitekturen uttrycker vad samhället anser vara viktiga gemensamma angelägenheter. Och vad man kan strunta i. Men hur kan man förklara de låga ambitionerna med elevernas och lärarnas arbetsmiljö och det överlag kärva arkitekturklimatet i Sverige?

Samhället har låg förförståelse för arkitekturens betydelse, sa arkitekturkritikern Rasmus Waern vid en debatt på Liljevalchs nyligen. Den som försöker diskutera arkitektur på publika arenor vet att man måste börja från början och förklara vad arkitektur är. Med en större förförståelse som på andra samhällsområden skulle man kunna komma till saken direkt. Ekonomer behöver inte förklara varför ekonomi är viktigt. Så borde det vara också inom arkitektur och stadsbyggnad.

Hur förberedda är vi egentligen på att utrycka oss om arkitekturen och våra upplevelser av rummet, byggnaden och staden? Ja, skolan har hittills inte tränat oss i detta och usla skolmiljöer lär oss inte ett dugg om god arkitektur. Rummet är ständigt närvarande, men för de flesta av oss bara i bakgrunden, latent i våra sinnen.

Konstutställning kopiaArkitektur handlar om triangeldramat mellan människa, rum och föremål. Det blir tydligt om man till exempel betraktar en besökare på en konstutställning som plötsligt försjunker i meditation över ett konstverk. Någonstans där i bakgrunden anas rymdbubblan som stör eller stödjer konstupplevelsen. Väggarna, taket och golvet som bildar utrymmet runt besökaren och konstverket. Dörröppningarna och fönstrens placering som bestämmer hur andra människor samtidigt rör sig i rummet. Färgerna och de olika materialen med sina texturer och dofter, liksom detaljernas kvalitet och utförande. Det direkta och indirekta dagsljuset och dess kombination med konstljuset. Inomhusklimatet, luftens kvalitet och omsättning, temperaturen. Ventilationsanläggningens dova muller och rummets akustik och förmåga att stödja koncentrationen på konstupplevelsen.

Och det här triangeldramat pågår hela tiden och överallt och i alla skalor. På sjukhuset, i skolan och äldreomsorgen. På arbetsplatsen och i bostaden, staden och landskapet. Rummet är ständigt närvarande, men närmast omedvetet trots att balansorganet i örat hela tiden arbetar med att hålla oss på rätt köl.

Om vi inte har andra ord än ”låda” för att uttrycka våra rumsliga erfarenheter, hur ska vi då kunna utveckla dem? Tanke och språk hänger samman. Saknar vi språket kan vi inte utveckla tänkandet.

Här har skolan en viktigt arkitekturpedagogisk uppgift som handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet, byggnaden och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. Arkitekturpedagogik handlar om att träna vår förmåga att kommunicera våra rumsliga erfarenheter.

Mycket bra om skolorna på nytt kan bli samtida märkesbyggnader, men ännu bättre om skolan också lär oss ett språk så att vi kan tala med varandra om saken. Ett arkitekturland bygger inte baracker åt barnen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på fastighetsnytt.se

Märkt , , ,

Den frånvarande medborgaren

MedborgareDet är djupt mänskligt med undran inför förändringar i den närmaste omgivningen. Det rör oss på ett existentiellt plan. Människan är både rotfast och rastlös. Här finns en förtvivlan över att det jag lärt mig älska plötsligt försvinner. Men också ett oupphörligt sökande efter möjligheterna i det nya.

Vi talar om det som händer utanför köksgardinen med våra närmaste och kanske med våra grannar. Vi jämför intryck, stämmer av och kalibrerar våra tankar. Det vardagliga småpratet hjälper oss att formulera en uppfattning och behålla förståndet när allt är i gungning. Ibland växer det informella småpratet till muller och dån. Vem lyssnar då och bryr sig?

Planerings- och beslutsprocessens tillkortakommanden blir de ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser som vi bokstavligen snubblar över när vi rör oss genom staden. Det byggda resultatet skriker bristande samverkan mellan olika aktörer, liksom en total brist på inlevelse i användarperspektiv. Det påminner oss om vår frånvaro och vårt främlingskap i de sammanhang där miljön formas och besluten tas.

Vi ställs inför fullbordat faktum sedan markförsäljning och exploateringsavtal är avklarade och uppgörelsen ska bekräftas i en detaljplan strax före byggstart. Det är självklart att exploatör och kommun är hypernervösa över hur det lagreglerade medborgarinflytandet ska avlöpa när allt redan är uppgjort och pengar och prestige står på spel. Så försöker man också kringskära detta inflytande genom att minska antalet sakägare, begränsa överklagandemöjligheterna och avgiftsbelägga medborgerliga invändningar.

Men det är att fullständigt missa poängen med medborgardialogen.

Johan Asplund visar i ”Genom huvudet” (2002) att problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften mellan problemställare och problemlösare och att denna dialogiska modell finns i all problemlösning. Problemlösning är aldrig monologisk. Den är kommunikatorisk. Därför kommer kvaliteten på kommunikationen att vara avgörande för kvaliteten i det byggda resultatet.

Stadsplaneringens huvuduppgift är att arrangera dessa replikskiften mellan problemställare och problemlösare. Medborgardialogen syftar till ingenting mindre än att se till att medborgaren som problemställare är närvarande i arbetet – hela tiden och överallt för att direkt och indirekt bidra med kunskap genom kommunikation. Något som är helt avgörande för framgången i arbetet.

Men här finns också ett annat skäl. Medborgardialogen låter oss möta varandra i frågor som är angelägna och meningsfulla just i vår roll som medborgare. Vi får möjlighet att komma till tals, men också lyssna på människor vi inte kände tidigare. Det är en nödvändig motvikt till det andra slags småprat som verkar instängande och konserverande.

Finns det någon bättre integrerande kraft i ett civiliserat samhälle?

Märkt , , ,

När andra säger ”hem”, känner jag ingenting

HOME RUNMedan arkitektur reduceras till utsmyckning och fasadtillfixning i den svenska bostadspolitiska debatten tillmäts den desto större betydelse i andra sammanhang.

Häromdagen offentliggjorde UIA, International Union of Architects, att den svenskproducerade filmen HOME tilldelats UIA Architecture & Children Golden Cubes Awards 2014. Ett arkitekturpedagogiskt pris som premierar arbetet med arkitektur och unga.

Det är en fin dokumentärfilm som med stark närvarokänsla berättar om hur barn på barnhemmet Bilgorod-Dnivstrovsky i Ukraina genom dans undersöker betydelsen av ordet hem.

”När andra säger ’hem’, känner jag ingenting”, berättar en flicka i filmen.

Barnen och dansarna bygger rum med trådar, tyger, rör och wellpapp och sätter ord på upplevelsen. Solen lyser genom det röda tyget och färgar rummet. Akustiken dämpas och samtalet blir lågmält. Barnen viker wellpapp och bygger en lång gatufasad. I varje låda finns ett eget hem. Men framför allt upplever de rummen genom dansen. Ur varje låda kliver så en liten invånare och dansen börjar. Sakta men säkert gör barnen ordet hem till sitt.

”Ord överdriver så lätt, medan kroppen alltid är ärlig”, säger en av dansarna. Dansleken blir en föreställning som tar barnen med på en resa till stad efter stad och möten med andra människor. De upptäcker världen utanför barnhemmet och överbryggar klyftan mellan barn och vuxna. Publikens gensvar är fantastiskt. Avskedet berörande när projektet når sitt oundvikliga slut och barn och dansare skiljs åt.

Arkitekturpedagogik syftar inte till att utbilda barn till arkitekter, utan till att utveckla förmågan att varsebli och förstå arkitekturen i hela dess bredd. Det handlar naturligtvis också om att förbereda barnen inför deltagande i framtida planeringsprocesser där de ska kunna ta ställning självständigt och fatta beslut: vad tycker jag?

En gemensam referensram är nödvändig om människor ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Det handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och då behövs begrepp med vilka vi kan förstå och tala om arkitekturen. Denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. Arkitekturpedagogik är inte främst en fråga om att lära ut ord, utan om att var och en ges möjlighet att träna sin förmåga att kommunicera sina rumsliga erfarenheter.

Den som har sett denna lågmälda film kan inte gärna påstå att rumsupplevelse och arkitektur är utanverk eller lyx, utan utgör själva grunden för vår orientering i och förståelse av omvärlden. Något alla borde få möta redan i skolan.

En civilisation kännetecknas av städer och urbanisering; arkitektur. Arkitekturen kan skänka den värdighet åt miljön som får oss att räta på ryggen och känna att vi är en del av något gemensamt gott. Värt att besinna både för nuvarande och inkommande civilminister med ansvar för bostadspolitiken. Bostaden är ett hem.

Fakta om filmen: Projektet är ett samarbete mellan ADDM (Molodva), Arkitektur- och Designcentrum och Lava Dansproduktion. Koreograf är Benno Voorham. Filmare är Tinus Kramer. Arkitekturpedagog är Madeléne Beckman. Filmen är upplagd på Vimeo och är drygt 22 minuter lång. Den 11 maj offentliggjordes att den erhållit Golden Cubes Awards 2014 i klassen audiovisuella projekt.

Pressfoto från Lava Dansproduktion. Fotograf: Nadja Voorham. Beskuret.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Märkt , , , ,

Bostadskatastrofens glömda orsak

Bostadsbristens orsaker söks av regeringen i villkoren för byggproduktionen. Av andra i finansiering och markpolitik. När ingen vill ta risken att investera i bostäder för dem som har det svårast växer problemen dag för dag. Men det finns också en annan orsak. Det är avsaknaden av kunskapsutveckling och nytänkande kring alternativa boendeformer.

Forskningspolitik är ett hett politikområde därför att det man väljer att satsa på får konsekvenser i alla led. Och det man avstår ifrån sjunker i betydelse. Det var inte bara bostadsdepartementet som avvecklades när den borgerliga regeringen tillträdde 1991. Byggforskningen lades också ned och med den finansieringen av den bostadsforskning som hade gjort Sverige till ett föregångsland inom bostadsbyggande.

Bostadsforskningens rötter går tillbaka till 1940-talet och dess kvinnliga pionjärer Carin Boalt och Brita Åkerman som med mod och envishet drev fram en forskning som tog användarens perspektiv på bostaden och boendet. De ville att de boende – inte minst kvinnorna som då arbetade i hemmet – skulle få en starkare ställning gentemot producenterna. En konsumentmakt som skulle komma att få stor betydelse för utformningen av bostaden och dess praktiska funktioner och utrustning.

Resultatet blev ytekonomiska lägenheter med väl genomtänkta planlösningar som gjorde drömmen om en egen god bostad möjlig att uppnå för alla. Än idag tillhör dessa bostäder de mest eftertraktade.

Till en början starkt ifrågasatt kom deras forskning att få betydelse även för svensk exportindustri när företag som Electrolux kunde presentera användarvänlig hushållsutrustning baserad på deras forskningsresultat och utvärderingar. Det var alltså ett helt innovationssystem som skrotades när bostadsforskningen medvetet ströps på 1990-talet och forskarna bokstavligen fick lämna institut och universitet.

Den kanske största negativa konsekvensen av detta idag är avsaknaden av aktuell kunskap om olika alternativa boendeformer för ett mångkulturellt samhälle. Då kunskapade man om studentboende, generationsboende, kollektivt boende, äldreboende, vårdboende och boenden tillgängliga för alla. Nu vet vi att marknaden aldrig tog över ansvaret för denna kunskapsutveckling. Den samlade kunskapen gick upp i rök. Det har bidragit till att de bostadssökande har en svag ställning, vilket hämmar drivkrafterna till produktutveckling och konkurrens.

Följden av detta är enahanda, konventionella och dyra bostadsrättslägenheter. Ingen törs pröva någonting nytt så länge samma planlösning kan krängas gång på gång. Kundnöjdhetsindex från en liten homogen kundgrupp är inte detsamma som en oberoende, kritisk forskning som granskar det byggda ur de bostadssökandes perspektiv.

Vi behöver nu veta så mycket mer om en mångfald alternativa boendeformer och boendegemenskaper. Ett aktivt kunskapande om boende – och inte bara om byggproduktion – är en förutsättning för en fungerande bostadsmarknad.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Märkt , , , , ,

Medborgarförståelse i städer som växer

För att kunna bygga den riktigt täta staden med blandade verksamheter måste tidigare öppna ytor tas i anspråk och gles bebyggelse ersättas med tät. Stadsdelar kan byggas samman och människors rörelsemönster utvidgas. Med fler verksamheter på gång- och cykelavstånd ökar stadsbons räckvidd och rörelsefrihet. Stadens infrastruktur kan användas effektivare och klimatpåverkan minskas. Det är ett svårslaget recept som emellertid förutsätter att stadens invånare är öppna för de stora förändringarna.

Det finns två sätt att förhålla sig till motstånd mot förändring.

Det ena är att det se det som ett hinder som ska elimineras genom att medborgarinflytandet försvagas i gällande lagstiftning. Vi kör över dom helt enkelt. Medborgarmedverkan ses som en styggelse; ett onödigt tillägg till den representativa demokratin. Det gäller att få fart på byggandet och då får lokala opinioner vika ner sig. Det är den linje som regering, byggbransch och nybyggarkommission går på.

Det andra är att se det som en viktig del av eftersträvad social hållbarhet. I fungerande sociala nätverk talar man naturligtvis om förändringar i den närmaste omgivningen. Småpratet är en stabiliserande faktor för oss alla i vardagen. Vi kalibrerar våra intryck, stämmer av, jämför och bildar oss en uppfattning. Samtalen är meningsskapande.

För att nå målet om socialt hållbara stadsmiljöer gäller det därför att stadsbon kan förstå varför förändringar sker och se det meningsfulla i dem – utan att för den skull behöva gilla allt.

Det är ju stadens autenticitet som lockar nya invånare och den inbegriper stadens byggnader, platser och verksamheter såväl som dess invånare. Det är helt ofruktbart att ”märka” stadens nuvarande invånare med epitet som ”insiders” eller ”nimby”. Det gäller istället att bejaka småpratet, även när det stiger till muller och dån, eftersom det konstituerar de önskvärda sociala nätverken. De som gör att du kan känna dig trygg i en tät stad som förändras oupphörligt, särskilt om du är nyinflyttad.

När många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin att värna och vårda de offentliga rummen så att stadsutvecklingen över tid skapar väl fungerande och för medborgaren fattbara helheter av hög kvalitet. Det handlar också om att bygga ett förtroende och en välkomnande beredskap inför förändringar.

Ingen ledare undkommer varför-frågan. Vare sig lagstiftningen har försvagat medborgarinflytandet eller inte. Förståelse skapar man genom en berättelse som är äkta och inbegriper argument som hänger samman. Stadens invånare är beredda på förändringar först när berättelsen är av den kalibern. Om berättelsen inte håller kan det vara skäl att fundera över om receptet är det rätta.

Detta inlägg publiceras även i Fastighetsnytt.

Märkt , , , , , , ,

Breaking architecture

Breaking architecture bryter ny mark genom att omtolka eller rent av bryta med gällande ordning. Arkitektur kan därför skapa värden där de inte fanns tidigare. Arkitekttävlingar vinns inte sällan av det förslag som överskrider tävlingsreglerna, till andrapristagarens förtret. Vinnande förslag går längre än vad arrangören någonsin kunnat förutse. Det öppnar ögonen för nya möjligheter.

Arkitekter och konstnärer förväntas arbeta utanför ramarna och presentera den överraskande turneringen av uppgiften. Inte bara lösa problemet, utan lösa upp det och se det på nya sätt. Den där underförstådda friheten och konstnärliga integriteten irriterar en och annan i byggsvängen. Vi ska ju samarbeta, heter det och betyder hålla oss till ramarna.

Aula Medica 2Breaking architecture finner jag i nyligen invigda Aula Medica. Rum för akademiska samtal, symposier, promotioner och som i detta fall Nobelföreläsningar är inte sällan så högtidliga att du böjer på nacken. Med Aula Medica har högtidlighet blivit något varmt och välkomnande. Här behövs inga vita skjortbröst eller pumps för att stämningen ska infinna sig. Det är både vackert och värdigt, överraskande och avväpnande. Här sträcker du på dig. Arkitekturen i Aula Medica har gett högtidlighet en ny tolkning.

Märkt , , , ,

Angripa bullerkällan eller tåla lite mer?

Bullerreglerna ses nu över och samordnas i syfte att möjliggöra ökat bostadsbyggande. Det finns goda skäl till denna översyn, men det finns också anledning att reflektera över varför dessa regler så väl behövs ur ett användarperspektiv.

Jag har haft många och långa samtal med Tor Kihlman, professor emeritus i byggnadsakustik på Chalmers. Han är starkt drivande i ett internationellt samarbete mot buller. I korthet är det de mest utsatta grupperna i samhället som lever i de mest bullerstörda miljöerna. Människor blir sjuka och dör av buller, enligt Tor. Det finns mycket att göra för att eftertänksamt planera och bygga så att bullerstörningar inte uppstår, men framför allt kan man eliminera eller minska störningarna från bullerkällor som fordon, däck och beläggning. Vid ett möte med stora lastbilstillverkare, som jag deltog i på IVA, berättade de helt öppet att eftersom politikerna prioriterar avgaserna är det där de sätter in stöten och resurserna för sitt utvecklingsarbete – och låter åtgärder mot fordonsbullret bero tillsvidare.

I en artikel i Dagens Nyheter den 12 september i år möter förslaget om att töja på bullergränserna på kritik från medicinskt håll.

”Bostadsbyggande i bullriga områden innebär en ren hälsorisk, enligt Göran Pershagen, professor vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska institutet. Buller ger upphov till stressreaktioner och ett ökat påslag av kroppens stresshormon kortisol.

Sambandet mellan buller och högt blodtryck är väl underbyggt, och man har också sett samband mellan buller och hjärtinfarkt. Det är olyckligt att förslaget kommer nu då vi har fått allt starkare underlag för sambandet mellan buller och negativa hälsoeffekter, säger Göran Pershagen”.

Jag förvånas över ofta framförda argument som att ”Stockholm inte hade kunnat byggas om man följt bullerreglerna” eller att man kan ”välja var man vill bo” (borgarrådet Madeleine Sjöstedt på Business Arena 19 september), för det kan de flesta inte göra. Speciellt inte de som är mest utsatta för buller i Europas städer.

Man hade kunnat angripa bullerkällorna för att göra det lättare att leva i staden. Man hade kunnat ifrågasätta bilismen och visa hur framsynt stadsplanering kan dämpa dånet. Tagit matchen med bilindustrin istället för att töja på bullergränserna.

Inomhusbuller i bostäder kan man försöka bygga bort, men bullret i utomhusmiljön i städerna är inget man kan skydda sig mot med hjälp av treglasfönster. Har just läst intervjuer med barn och ungdomar som verkligen lider av höga ljudnivåer på platser de inte kan fly ifrån, t.ex. sina skolmiljöer.

Precis som läkarna värnar patienten, ska arkitekter och planerare värna de boende och de bostadslösa. Alla kan inte välja, det är därför bullerreglerna finns.

KÄLLOR: DN-artikel Kommuner vill bygga i bullriga miljöer
Delbetänkande från Bullersamordningsutredningen Samordnade bullerregler för att underlätta bostadsbyggandet SOU 2013:57
Tor Kihlman på DN Debatt Buller – icke önskat ljud och icke önskad fråga

Märkt , , , ,

Almedalen arkitektur summerad

Tre medlemmar i Arkitekter utan gränser har kontinuerligt rapporterat och nu också summerat sina intryck av Almedalen 2013 för Archileaks. Emilia Hallin, Pernilla Hagbert och Ingrid Svenkvist frågar sig var den ”vanliga” medborgaren får plats i Almedalen: Vems röst hörs i debatten? Var är hyresgästen, var är stadsinvånaren?

”Veckan har bjudit på en myriad av events, debatter och seminarier kring bostads- och arkitekturpolitiska frågor”, skriver de. ”Det pratas hyres-ROT, balansräkningar och miljöteknik. Man pekar på marknadsundersökningar, ägarlägenheter och incitament. Men visionerna uteblir, luften går liksom ur”.

Deras intryck är att det råder en skenbar konsensus i alltför många frågor för att det ska kännas bekvämt: Var är de obekväma diskussionerna kring människors vardag, liv och levnadsmiljöer? Almedalen är även i år ”de bekväma samhällsbyggarnas arena”. Det är lätt att vinna debatterna om inte meningsmotståndarna är inbjudna.

Det här är den första sammanfattande arkitekturkommentaren jag har funnit från Almedalen 2013. Med kuslig precision fångar den mina intryck av hela det senaste årets många konferenser om arkitektur och samhällsbyggnad. Användarna, de boende, medborgarna saknas. Det är starka aktörer med egna agendor och stora resurser som kommer till tals. Men inte användarna. Inför det år som börjar efter semestern och som avslutas med nästa Almedagsvecka är det dags att sätta användaren – ja, människan – i centrum.

KÄLLA: Emilia Hallin, Pernilla Hagbert och Ingrid Svenkvist, Almedalen 2013 – en bostadspolitisk festival? Archileaks.

Märkt , , , , ,

I konkurrensen om marken förlorar barnen

Yrvaket uppmärksammas nu det faktum att många skolor saknar skolgård och en bra miljö för barnens utevistelse. Många friskolor har startats utan de uterum som är så viktiga för barnens hälsa och utveckling. Samtidigt planeras det överallt för en förtätning av staden. Jakten efter ännu obebyggda tomter pågår för fullt. I konkurrensen om marken ses befintliga skolgårdar som ännu obebyggd mark och inte som barnens självklara uterum. Här kan man ju bygga bostäder med verksamheter i bottenvåningen för att skapa promenadstad, gärna kaféer och latteställen med servering på trottoarkanten. Barnen då? Jo, i den samtida retoriken hänvisas gång på gång till hustaken för att förvandla dessa till inhägnad barnförvaring. Och fort ska det gå. Samråd, dialog och medborgardeltagande ses som hinder för ett snabbt byggande. Nej, nu ska planprocessen förvandlas till en effektiv ”autostrada”, säger bostadsministern. Barnens delaktighet i planeringen kommer på undantag, skolgårdarna byggs bort och barnen förvaras på taken, medan andra promenerar och dricker latte på marken.

Lägg ett barnperspektiv på all stadsplanering: En stad som är bra för barnen är bra för alla!

Under Almedalsveckan arrangerar Göteborgs stad och Västsvenska arenan ett seminarium den 2 juli: Varför ska unga ha inflytande i stadsplaneringen?

Skolhusgruppen inbjuder till seminarium den 21-22 november: Konkurrens om marken – Hur försvarar vi rätten till bra utemiljöer i skola och förskola?

Märkt , , , , ,

Bygga stad eller bara stadsmässigt?

När jag vandrar runt i Norra Djurgårdsstadens först färdigställda kvarter slås jag av de omsorgsfullt utformade gaturummen och allmänna platserna. De har fina mått, proportioner och detaljer. Kvarteren är uppdelade i olika fastigheter så att flera byggherrar kan vara representerade med den variation i utformning som det möjliggör.

Men ännu är det naturligtvis tomt på gatorna och öde. Gaturummen är stadsmässigt utformade, men inte fyllda av stadens liv och rörelse. Husens fasader avbildar stadskärnans byggnader i sten och puts, men husen innehåller bara bostäder. Kvarteren saknar stadens många mikroekonomier, den blandning av tusentals verksamheter och kombinationsmöjligheter som ger staden dess ekonomiska och sociala liv.

När vi tar i som mest, som i Norra Djurgårdsstaden, bygger vi som en stad. Vi bygger stadsmässigt, men vi bygger inte en stad. Det är ett bostadsområde, monolitiskt och enahanda som tidigare, men nu med en rumskänsla som påminner oss om stadens rum. Till stadsmässighet hör hög täthet, men utan den fördel av korta avstånd mellan olika verksamheter som hör staden till.

Vi måste försöka bryta med detta femtioåriga planeringsmönster. Det kan bara göras med förståelse för hur stadens många system, med dess olika företrädare och deras drivkrafter, fungerar i vår tid. Inte med ett tillbakablickande perspektiv på hur dåtidens system fungerade, när brevbäraren kom två gånger om dagen och jag hämtade mjölken i brun glasflaska hos Lindvalls Livs hundra meter bort. Det är kunskaper om stadens ekonomiska och sociala dynamik i vår tid som kan ge oss de formande faktorerna för utformningen av stadens nya gaturum och allmänna platser.

Boken ”Bygga stad eller bara stadsmässigt?” släpptes den 4 november 2019. Den är utgiven på Byggtjänst förlag.
Läs mer och beställ boken här

Märkt , , , ,