Kategoriarkiv: Arkitektur

Låt David Chipperfield gå all-in med Nobelhuset

Nobel CenterDetaljplaneförslaget för Nobel Center avstyrkes, skriver Stockholms skönhetsråd ampert i sitt remissvar. Och det är de inte ensamma om. Men både på och mellan raderna kan man utläsa att det vore ändå bra fint om Stockholm kunde tillföras ett Nobelmuseum som också ska få synas. Och inte heller denna önskan är Skönhetsrådet ensamma om.

Dock på Stockholmsvis lite mindre, lite lägre och helt underordnat byggnaderna runt omkring. Skönhetsrådet vädjar till Nobelstiftelsen att banta programmet och därmed banta bort monumentaliteten i förslaget. Lika fullt önskar man en verklig märkesbyggnad.

Tvehågset, minst sagt. Att driva uppfattningen att den nya byggnaden ska underordna sig kringliggande byggnader och helt anpassas till den äldre arkitekturen, samtidigt som man önskar sig en märkesbyggnad och ett samtida tillskott till stadens förgrundsbyggnader.

I en tid utan en dominerande arkitekturstil sätts bedömaren på prov. Så här kan man också läsa förslaget, tycker jag:

Byggnaden reser sig ovanför hustaken runt omkring. Här uppe ligger ett vackert auditorium som öppnar sig för himlen över Stockholm. Vilken upplevelse att samlas i förväntansfullt sorl i de glasade foajéerna i vinterkvällen inför utdelningen av årets Nobelpris och att där andas ut en stund före den efterföljande båtfärden till Stadshuset. Att få vara au milieu, precis mitt i den lysande storstaden, här på skärgårdens innersta ö.

Det skimrar av mässing om fasaderna på dagen. På kvällen lyser de milt bärnstensfärgade. En solitär märkesbyggnad som ansluter till kvarteren ytterst på Blasieholmen, men som med en liten förskjutning ändå står fritt, markerande att detta är något alldeles speciellt.

Med planförslaget tillförs staden ett nytt torg med upprustade kajer och enastående vyer över Nybroviken. Men byggnaden tillför också staden och dess invånare publika rum som inte är kommersiella. Som tidskriften Arkitektur påpekar har detta inte skett sedan Kulturhuset öppnade 1976: ”Nobel Center kan bli den motvikt som Stockholm city anno sent 2010-tal behöver”.

I David Chipperfields vinnande förslag är huset utformat som ett drömskrin, fyllt av möjligheter att i utställningar, möten och seminarier levandegöra vetenskap och innovation. Det är ett allkonstverk i vardande med sina många funktioner, sin teknik och ekonomi, sin tolkning av platsen och människornas rörelse i stadsrummet och genom byggnaden; upplevelsen av rummen, materialen, ljuset, akustiken, konsten och symbolerna.

Detta är en av få byggnader som kan och ska bilda förgrund. Därför ska den ha en stark form och vara jämbördig med Nationalmuseum och synlig från Slottet. Det stora vattenrummet tål denna volym.

I detta skede, när förslaget till detaljplan behandlas brukar arkitekten ha kommit ungefär en tredjedel på väg i arbetet med den slutliga utformningen. Samråds- och remissprocessen fångar in kritik, iakttagelser och kunskaper som kan arbetas in i förslaget. Och det är också vad arkitekten själv säger i en kommentar. Det är inget ovanligt med det. Samrådssynpunkterna utgör några av de modifierande faktorer som medverkar till att utveckla de bärande idéerna.

Så mycket återstår alltså, men utan ett klartecken genom en antagen detaljplan kan arbetet inte fortsätta särskilt länge. Kommer Stockholm stad att ge Nobelstiftelsen och arkitekten fortsatt förtroende att vidareutveckla det vinnande förslagets starka bärande arkitektoniska idéer? Eller kommer politiska kompromisser att ännu en gång stympa en konstnärlig helhet?

Låt David Chipperfield gå all-in!

Foto: Del av fasad. © David Chipperfield Architects.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Märkt , , , ,

Vart tar den arkitekturpedagogiska verksamheten vägen på Moderna Arkitektur?

BallongerSå kom då det väntade förslaget från Kulturdepartementet om ”Inordnande av Statens centrum för arkitektur och design i Moderna museet”. Att två statliga museer och myndigheter som verkar i samma byggnad samarbetar och delar administrativa och andra resurser är klokt. Sammanslagningen till en myndighet kan ytterligare effektivisera organiseringen. Att en myndighet kan ansvara för fler än ett museum finns det goda exempel på. No big drama.

Men förslaget innebär att ArkDes/Arkitekturmuseet läggs ner, namnet försvinner och verksamheten integreras helt under namnet Moderna museet. Det finns även något lockande i detta. Arkitekturen erkänns som konstart tillsammans med måleri och skulptur som också behandlar rummet. Ett internationellt kontaktnät öppnas och chefskapet för Moderna Arkitektur (som jag kallar det) blir attraktivt för skickliga kuratorer. Bra så långt och ingen tvekan om att det öppnas nya möjligheter för fina arkitekturutställningar. Jag föreställer mig att Moderna museet står för en konstnärlig integritet som också kan hålla arkitekturen fri från dess många intressenter med sina olika agendor.

Arkitekturmuseets ursprung är en donation från arkitekterna av ett fantastiskt rikt arkiv över svensk byggnadskonst i ritningar, fotografier och modeller. Genom detta arkiv kan vi studera och förstå staden och dess arkitektur. En del av vårt kollektiva minne och en utgångspunkt för det tillkommande. Vi bygger in vår historia i det nya, lägger lager på lager av meningsbärande skikt i stadens codex. Samlingarna borde vara en central del av verksamheten och även där finns en likhet med Moderna museet.

Men det som jag inte får övertygande svar på i departementspromemorian är mötesplatsuppdraget, arkitektur som samhällsbyggnad, och särskilt den arkitekturpedagogiska verksamheten. Samverkan med skolor och lärare, barn- och ungdomsverksamheten vid ArkDes/Arkitekturmuseet är något av dess verkliga styrka. Och den kan inte utföras virtuellt som andra delar av mötesplatsuppdraget. Arkitekturpedagogik kräver rum, utställningar, material och utrustning. Och framför allt arkitekturpedagoger. Jag har svårt att se hur detta uppdrag kan integreras i Moderna museets verksamhet. Risken är att det kommer på undantag. Och det vore ett stort steg bakåt.

Arkitekturpedagogik syftar inte till att utbilda barn och unga till arkitekter, utan till att utveckla förmågan att varsebli och förstå arkitekturen i hela dess bredd. Det handlar naturligtvis också om att förbereda barnen inför deltagande i framtida planeringsprocesser där de ska kunna ta ställning självständigt och fatta beslut: vad tycker jag?

En gemensam referensram är nödvändig om människor ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Det handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och då behövs begrepp med vilka vi kan förstå och tala om arkitekturen. Denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen.

Arkitekturpedagogik är inte främst en fråga om att lära ut ord, utan om att var och en ges möjlighet att träna sin förmåga att kommunicera sina rumsliga erfarenheter. Så att vi alla kan tala med varandra om rumsupplevelsen. Denna för människan helt grundläggande förutsättning för att kunna orientera sig i och förstå sin omvärld. Det handlar inte om att mästra! Och det är den undersökande arkitekturpedagogiska verksamheten för barn och unga vid ArkDes/Arkitekturmuseet ett föredömligt exempel på.

I det fortsatta arbetet med att slå samman museerna måste den arkitekturpedagogiska verksamheten säkras och ges förutsättningar att utvecklas. Och arkitekturverksamheten som helhet drivas med eget uppdrag och under eget namn, förslagsvis Moderna Arkitektur.

Foto: Suzanne de Laval, arkitekturpedagogen.se

Detta inlägg publiceras också på archileaks.se

Märkt , , , ,

Ju högre stadskvalitet, desto lägre markpris

Priset på marken har blivit en nyckelfråga för att kunna bygga bostäder med överkomliga hyror. Men kommunernas exploateringskontor jagar intäkter genom markanvisning efter auktionsförfarande. Ju närmare stadskärnan desto högre sätts utropspriset. Höga markpriser tvingar fram prutningar i produktionen och därmed sämre boende- och stadskvaliteter. En ond cirkel som bara kan brytas genom omprövning och nytänkande.

I Upplands Väsby pågår just nu en sådan radikal omprövning i praktiken. Tanken är att byggherrarna ska kunna påverka markpriset genom att bidra med kvaliteter som stadsmässiga miljöer och innovativa lösningar. Kommunen erbjuder alltså ekonomiska incitament till att testa nya idéer att bygga stad.

Byggherrarnas förslag till lösningar bedöms med hjälp av ett poängssystem som avgör hur mycket markpriset kan sänkas i förhållande till hur mycket respektive projekt bidrar till bland annat stadsmässighet, samarbete och innovation. En jury bestående av externa, oberoende ledamöter möter byggherrarna och deras arkitekter i flera omgångar för att vägleda förslagsställarna och bedöma resultatet. Det är i rollen som juryledamot jag har lärt känna och respektera detta initiativ.

Arbetet pågår för fullt i Fyrklövern mitt i Upplands Väsby. Området har delats in i många små kvarter, vilka har gjort det möjligt även för mindre och medelstora byggherrar att delta. Särskilt uppmärksammas byggherrarnas förmåga att samarbeta med varandra för att skapa hela och sammanhängande stadsmiljöer.

För att nå till den högsta nivån och därmed det lägsta markpriset krävs bland mycket annat att förslaget har högsta klass på arkitektur och stadsrum, dokumenterar medskapande från blivande hyresgäster och närboende och innehåller tekniska lösningar som minskar klimatpåverkan. Nås denna nivå kan utgångspriset på marken sänkas med nära en tredjedel.

I ett första steg redovisar byggherren vilken nivå i poängsystemet man siktar på att klara av och juryn ger en indikation på om skissförslagen håller måttet. I nästa skede sker en dialog med juryn om det bearbetade förslaget och hur byggherren kan förbättra förslaget och kanske också nå en ännu högre nivå i systemet och därmed ett ännu lägre markpris.

I samband med byggstart ska byggherren kunna visa dokument som styrker att detaljprojekteringen når vald kvalitetsnivå. Avstämning sker också efter färdigställande av byggnaden så att hela processen verkligen har lett fram till det tänkta resultatet.

Min erfarenhet så här långt är att arkitekterna har fått en nyckelroll i detta projekt. De läser och tolkar kommunens olika kvalitetsnivåer och översätter och överträffar inte sällan dessa i sina arkitektoniska lösningar. Det hela är mycket lovande.

Detta inlägg publiceras även på arkitekt.se

Märkt , , , ,

Det nya finns inte i det gamla

upplevDet nya finns inte i det gamla. Orden är Mats Svegfors i den färska rapporten ”Upplev kultur var dag”. En annorlunda byggnad i centrum av en mindre stad kan utmana etablerad smak och etablerade föreställningar men på lite längre sikt bidra till stadens kulturella värden. På kort sikt kan byggnaden vara kontroversiell och närmast framstå som en belastning för kommunen.

Det är inte utan att man kommer att tänka på Backström & Reinius Tempo–fasad i Uppsala vars rivning härom veckan upprörde lika mycket som när tårtpappersfasaden i betong stod klar 1960, och Tham & Videgårds speglande glasfasad på samma hus som man nu upprörs över redan innan den är byggd.

Mats Svegfors har på uppdrag av de tre landstingen Dalarna, Örebro och Västernorrland och i samverkan med Svensk Form och Sveriges Arkitekter gjort en förstudie som också innehåller konkreta förslag till en ”Stärkt nationell infrastruktur för design och arkitektur”. Kulturrådet har beviljat medel till studien.

Det är en vass analys framför allt av samhällsförändringar, styrmekanismer och maktförhållanden. Intressant är att den statliga kulturpolitiken delvis har regionaliserats. Det öppnar för en flernivåstyrning stat-region-kommun som skulle kunna ge kraft åt en förnyad nationell arkitekturpolitik.

Den tidigare arkitekturpolitiken, Framtidsformer 1998, stannade vid den statliga nivån och åstadkom kanske just därför få påtagliga resultat. Om den nu pågående arkitekturpolitiska utredningen ”Gestaltad livsmiljö” beaktar den regionala och kommunala nivån finns bättre förutsättningar för genomslag där människor bor och verkar. Det är först när de tre samhällsnivåerna gemensamt formulerar strategier som genomslaget kan bli riktigt stort. Och det vill till förändring på alla dessa nivåer om Sverige ska bli ett arkitekturland.

De regionala rapporterna i utredningen berättar nämligen om ”lågt formmedvetande, lågt allmänt intresse, svag ställning för form och framför allt för arkitektur. Det finns inga självklara och starka nav i någon av de tre regionerna…kortsiktig ekonomisk hänsyn tar över estetiska och andra kulturella värden. Den offentliga debatten är i det närmaste frånvarande”.

Mats Svegfors angriper upphandlingsfundamentalismen, den inskränkta kunskapssyn som förminskar professionskunskapen inom arkitektur och design, riksmedias bristande intresse för och bevakning av arkitektur och design på lokal nivå. Och han iakttar hur arkitekturen saknas i de regionala kulturplanerna. Arkitektur och design har en oklar kulturpolitisk ställning idag. Inte ens bland kulturkoftorna är arkitekturen självklar. När får vi Arkitekturlördag i Dagens Nyheter?

Det nya finns inte i det gamla. Ja, erfarenheten är till ingen hjälp vid beslut om framtiden, historien lär oss inte vad som är det rätta idag. Däremot kan vi lära hur andra har agerat i situationer av stor osäkerhet.

Därför föreslår Mats Svegfors Sverigeutställningen 2030 och det med en lysande motivering: Slående är att vi i vår tid inte har någon sammanhängande syn på riktningen i samhällsutvecklingen. Som vi frestas att uppfatta det: där ordning var, är nu kaos. Men våra samhällen präglas mer av styrka än svaghet jämfört med 1930. Vi tycker oss bli allt fattigare i takt med att vi faktiskt blir allt rikare. Det motiverar mer framtidstro än uppgivenhet. Stockholmsutställningen 1930 uttryckte en sammanhängande samtids- och framtidsförståelse. Den manifesterade genombrottet för en ny syn på form och design.

Med Sverigeutställningen 2030 får vi samhället att på allvar rikta blickarna framåt, menar Mats Svegfors. Och då handlar det precis som 1930 om hur vi bygger, bor och lever. Men det handlar också om kommunikationer, arbetsliv, hälsa och livsmiljö, rimligen allt i ett hållbarhetsperspektiv.

Så har vi alltså tre utredningar som korsar varandra på gång samtidigt; om arkitekturpolitiken i ”Gestaltad livsmiljö” klar oktober 2015, om behovet av regional planering i Bostadsplaneringskommittén klar juni 2015 och om arkitektur och design på regional nivå i ”Upplev kultur var dag” som just rapporterat sin förstudie.

Men även den regionala indelningen ses över. På DN Debatt idag skriver civilminister Ardalan Shekarabi att regeringen avser påbörja en regionreform för en moderniserad Sverigekarta med färre och starkare regioner som ”bättre motsvarar den moderna människans behov och förväntningar”.

Det svenska systemet har beskrivits som ett timglas med en stark statlig och kommunal nivå och en svag regional. Den statliga har trätt tillbaka med planering på frimärksnivå som resultat.

Vår tids frågor om urbanisering och landsbygdsutveckling, infrastruktur och bostadsbyggande, integration och klimatomställning kräver en bättre balans mellan planeringsnivåerna. Utredningarna öppnar ett tidsfönster för påverkan genom debatt.

Länk till rapporten ”Upplev kultur var dag”.

Se även det tidigare inlägget ”Regionernas Sverige och planeringsparadoxen”.

Detta inlägg publiceras också på archieleaks.se

Märkt , , , ,

ArkDes fotografiska fullträff

ArkDes IIRum i rum fyllda av arkitekturfotografi av allra högsta klass.

Ja, den pågående utställningen Constructing Worlds på ArkDes är verkligen en fotografisk fullträff.

Besökaren leds varsamt genom en räcka rum i det stora utställningsrummet.

Rumsformerna varierar i samklang med sköna betraktningsavstånd för när- och distansseende.

Lyxen att kunna kliva fram och riktigt nära uppleva fotografiet i originalkopia utan tryckteknisk förvanskning. Att kunna se fotografiet som fotografen.

Lyxen att kunna ta några steg tillbaka och iaktta curatorns finurliga bildkombinationer i den fina hängningen.

Det milda ljuset i rummen som stöder besökarens koncentration på bildkommunikationen.

De fotografiska snitten i utställningsväggarna som gör att du ser in i och genom utställningen och blir nyfiken på fortsättningen.

18 fotografer som alla erfar arkitekturen och livet i husen och staden på olika sätt.

I huvet snurrar de dubbla budskapen; om den arkitektur och det mänskliga liv som fotografierna skildrar och om den fotografiska tekniken och konsten att skildra arkitekturen och livet.

Se den!

Utställningen är curerad av Barbican i samarbete med ArkDes och med ett fint svensk tillägg
”I blickfånget – foto från ArkDes samlingar”. Visas fram till den 17 maj.

Inlägget publiceras samtidigt på arkitekt.se

Märkt , ,

Från verk till gestaltning

verk till gestaltningAtt konst i offentliga rum engagerar är Susanna Arwins staty av damen med handväskan i Växjö ett aktuellt exempel på. Regeringens ännu frysta budgetsatsning på konstnärlig gestaltning i boendemiljöer reser frågan om konst som enskilda verk och tillägg eller integrerad gestaltning.

Hur kan vi ta oss från knappa miljöer kompletterade av enstaka konstverk till gestaltade livsmiljöer det sjunger om? Hur långt kan man driva samverkan mellan olika aktörer i syfte att nå fram till en integrerad arkitektonisk och konstnärlig gestaltning i stadsbyggandet? Kan den konstnärliga processen i sig skapa länkar mellan medborgare och stadsutvecklare?

Dagens sätt att organisera byggprojekt rymmer avsevärda svårigheter att åstadkomma integrerad gestaltning, men bär paradoxalt nog samtidigt på möjligheterna att nå dit.

Svårigheterna är de många strikta gränser mellan aktörerna som rigid projektledning ofta förorsakar. Och som effektivt håller konsten borta från byggprocessen fram tills dess det är dags att hänga tavlan på väggen som utsmyckning.

Möjligheterna ligger dels i friheten att välja ut och kombinera kompetenser, dels i projektkommunikationens suveräna problemlösningsförmåga. Men då måste den konstnärliga kompetensen finnas med i byggandets huvudprocesser från allra första början.

”Jag bedömer det jag ser, ingenting annat”. Så svarade konstkännaren Ulf Linde en arkitekt som ville förklara varför det nybyggda huset såg ut som det gjorde, vad som hade hänt på vägen och vad som hade kompromissats bort.

Det vi ser och upplever med våra sinnen är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det vi förnimmer formar vår uppfattning om vår tid och vårt samhälle och vår framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?

När människor tar byggda miljöer i bruk, är det fogarna, ägogränserna, förvaltningsgränserna och kompetensgränserna som ställer till det och förstör helheten och den praktiska användbarheten. Helheten är aldrig en enskild aktörs ensak. En bra plan är resultatet av flera aktörers förmåga att samverka, men också att därefter faktiskt lyckas bygga det tänkta, planerade och överenskomna.

Det är de allmänna platserna, gaturummen, torgen och parkerna som bildar stadens grundstruktur. I ett allt mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin med en sammanhållande samhällsplanering på översiktlig och detaljerad nivå som medverkar till att över tid skapa väl fungerande helheter. Det gäller att finna en balans mellan enskilda och allmänna intressen. Att åstadkomma god samverkan över olika ansvarsgränser är därför en nyckelfråga vid gestaltning av offentliga miljöer.

Samarbete och samverkan är positivt laddade värdeord som få ifrågasätter. Men vad betyder samverkan? Det är uppenbart att det är något frivilligt, som ligger utanför bindande avtal med juridiska och ekonomiska konsekvenser. Genom samverkan ska man kunna åstadkomma något mer än vad en enskild aktör kan och det ska vara till nytta för alla medverkande. Tanken är att en kombination av flera kompetenser ger större möjligheter att finna goda lösningar och genomförandemöjligheter. Men många medverkande aktörer ställer också krav på organisering och ledarskap.

Anledningen till att det krävs ett tydligt ledarskap är att frivillig samverkan handlar om att finna och bjuda in alla aktörer, att samla dem för att gemensamt formulera en idé, vision och strategi för arbetet. Det är viktigt att det finns en framdrift i arbetet, att alla kan se att olika mått och steg vidtas som leder vidare. Någon måste inledningsvis kunna visa de ömsesidiga fördelarna av samarbetet och att det är värt alla ansträngningar och uppoffringar.

Det handlar inte minst om att ha ekonomiska resurser och kunna ta en viss risk i ett inledande skede, för att på så sätt ge de andra aktörerna tid och möjlighet att mobilisera sina resurser. När bollen väl är i rullning kan samverkansprojekt utvecklas till mycket kraftfulla organisationer som kan åstadkomma förändring. Den som törs kan ta rulltrappan ned och se på stationerna i tunnelbanan i Stockholm eller Citybanan i Malmö.

För att arkitektonisk och konstnärlig gestaltning inte ska stanna vid tillägg, utan utgöra en integrerad del av det byggda resultatet måste även gestaltningsarbetet integreras i projektorganisationen. Men de ekonomiska och tekniska aspekterna tar ofta överhanden. Här krävs förändringar från två håll. Dels måste arkitektonisk och konstnärlig gestaltning bli en naturlig del av byggandets huvudprocesser, dels måste dessa processer anpassas så att de till fullo tar vara på gestaltningskunskapen.

Gestaltningsfrågorna måste medvetandegöras. Det är först när de är formulerade i ord som de kommer att kunna finnas med i huvudprocesserna och i byggandets olika styrdokument vid upphandling och kvalitetskontroll. Projektledare och andra aktörer måste utbildas i hur de kan medverka till att gestaltningsintentionerna nås. Ingen ska kunna blunda för resultatet. Det räcker inte med att det blev uthyrt, likgiltiga miljöer har vi redan nog av.

Decemberöverenskommelsen innebär att vi nog kan förvänta oss att kulturministerns planerade satsning på 230 miljoner till kulturverksamhet och konstnärlig gestaltning i boendemiljöer dyker upp i budgeten framöver. Det är angeläget, därför att konst engagerar. Både som enstaka verk och intervention och som integrerad gestaltning av våra gemensamma rum.

Länk till boken ”Konsten att gestalta offentliga miljöer – samverkan i tanke och handling”

Mer att läsa om stadsutveckling på Statens konstråds hemsida

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks

Märkt , , , ,

Arkitektur som verktyg eller mål?

Hamnade i ett livligt rundabordssamtal om stadsutveckling nyligen. Alla föll varandra i talet om vikten av attraktivitet. Som enda arkitekt vid bordet frågade jag vad de menade, var det stadens arkitektur de talade sig varma för? Ja, blev det unisona svaret, ”men det ordet kan ju inte vi som inte är arkitekter använda”.

Vid en interpellationsdebatt i riksdagen om bostadspolitiken häromdagen lyckades samtliga talare med konststycket att indirekt tala om arkitektur utan att nämna ordet en enda gång.

Och när massmedia behandlar arkitektur är det estetiken och inte arkitekturen som står i centrum.

Hur många gånger har vi inte hört ett hurtigt ”och så kan arkitekten fixa till fasaden på vår nya husbyggsats” när uppdraget istället borde ha varit att utforma husbyggsatsen så att varje hus kan byggas efter platsens förutsättningar.

När nu intresset för staden och dess arkitektur äntligen har tagit fart har arkitekterna fått problem med tolkningen av ordet arkitektur. När arkitekten argumenterar för betydelsen av god arkitektur verkar det som om det effektivt stänger av lyssnarens intresse; vi behöver fler bostäder med överkomliga hyror, inte exklusiv design.

Strategin för både Sveriges Arkitekter och den arkitekturpolitiska utredningen ”Gestaltad livsmiljö” är då, om man läser deras olika texter, att istället utgå ifrån olika samhällsutmaningar som alla kan känna igen, och visa att arkitektur är ett effektivt verktyg att ta sig an och lösa dessa.

Klokt, därför att det får omvärlden att öppna sig för samtal och inse att allt runt omkring oss är rumsligt. Sant, därför att arkitekturens uppgift är att gestalta livsmiljön.

Men arkitektur är också ett mål, som Martin Videgård med skärpa påpekar vid våra samtal om arkitekturkommunikation. Måleri, skulptur och arkitektur behandlar alla rummet, men bara arkitekturen har rummet som huvudsak. Vi får inte i hastigheten reducera begreppet arkitektur som rumsupplevelse och poesi, för att till varje pris göra oss förstådda. Kommunikationen måste syfta till att vi alla kan tala med varandra om rumsupplevelsen. Denna för människan helt grundläggande förutsättning för att kunna orientera sig i och förstå sin omvärld.

Dryftar detta med Christer Larsson, som ansvarar för den arkitekturpolitiska utredningen, under en tidig frukost på konditori Vete-Katten på Kungsgatan i Stockholm en grå mellandag.

Vår tanke blir att man skulle kunna säga att arkitekturen innehåller många av de verktyg som behövs för att anta samhällsutmaningarna. Till exempel verktyget rumslig organisering. Men se där kom ett nytt knepigt ord.

Detta inlägg publiceras även på nya arkitekt.se

Märkt , , , ,

Arkitekturpolitik i politiskt vakuum

Det började ju så bra. Med klara utredningsdirektiv och en utredare som klippt och skuren för uppdraget. I Almedalen var entusiasmen stor och utredningsstarten kändes klockren.

En involverande process, öppen och transparent, som inte bara tycktes garantera bred informationsinhämtning, utan också skulle grunda för verklig tyngd i genomförandet av utredningens kommande förslag. ”Alla” var där, dock inte de som ytterst berörs. Detta faktum och några få förutseende frågor om alltför stor bredd i uppdraget drunknade i sommarglädje och uppmuntrande ryggdunk.

Äntligen skulle arkitekturen ta plats i politikens centrum.

Det fortsatte också bra. Till den nya regeringen utsågs inte en bostadsproduktionsminister, utan en bostads- och stadsutvecklingsminister, vars första linjetal träffade mitt i prick om arkitekturens betydelse för livsmiljön. Och som verkade ha bra samarbete med kulturministern, som i sin tur satsade stort på konstnärlig gestaltning i boendemiljöer.

Flytten från socialdepartementet till näringsdepartementet visade att den nya regeringen såg byggandet som en förutsättning för jobben. Byggandet lämnade kostnadssidan och placerades på intäktssidan. Signaler kom också om att regeringen såg arkitektur som en kreativ näring och därmed ett område för export.

Och då är man i den politiska världens verkliga epicentrum.

Den välvilja och välmotiverade support som mötte utredaren på Arkitekturgalan i november visste snart sagt inga gränser. Men presentationen liknade samtalet i Almedalen, den handlade fortfarande om förväntningar, möjligheter och förhoppningar, nu med antydan om svårigheter att hantera bredden i utredningsdirektiven; arkitektur, form och design (som) omfattar alla av människan skapade miljöer – offentliga rum, byggnader, landskap, anläggningar, interiörer, tjänster, produkter och processer.

Bristen på konkretion var uppenbar och det börjar bli bråttom. Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2015, vilket innebär att förslagen i praktiken ska vara klara i juni.

Utredningen måste, enligt min mening, prioritera flytten av arkitektur som en marginaliserad kulturpolitisk fråga till att bli en fråga för alla politikområden; stadsutveckling, landsbygd, bostad, infrastruktur, miljö, social, utbildning, forskning, kultur, arbetsmarknad, näring, utrikeshandel och finans. Arkitektur måste precis som ekonomi bli ett begrepp som förknippas med lösningar inom alla dessa områden.

Men det är en flytt som inte bara ska ske på kort tid, utan också i ett politiskt vakuum.

Efter regeringskrisen i december och i väntan på extravalet i mars är det en svag expeditionsministär som administrerar landet. Knappast rätt tillfälle för kulturdepartementets utredare att ta matchen med de andra departementens företrädare.

Ett land får den arkitektur det förtjänar, heter det. Arkitekturen som helhet är ett resultat av myriader av beslut på olika nivåer. En statlig utredning som denna bör därför också föreslå åtgärder som sätter fart på det arkitekturpolitiska arbetet i kommunerna. Men uppgiften stannar inte vid det offentligas ansvar. Det handlar också om byggherrarnas kunskaper, värderingar och drivkrafter. Att förena alla dessa intressen i konkreta och rättvisa arkitekturpolitiska mål är en mäktig uppgift.

När nu detta arbete har kommit igång, så hamnar det i ett unikt politiskt vakuum. Läget är milt uttryckt inte det bästa för det tunga förankringsarbete som är nödvändigt om denna utredning ska göra skillnad.

Utredningen behöver finna en väg ut ur det vindöga den har seglat in i. Och vinna tid för förflyttningen från kulturområdet till de många andra politikområdena.

Ett första konkret utspel från utredningen om hur den tänker tackla bredden i uppdraget och förankringen i de olika politikområdena är kanske den manöver som kan ta utredningen ur stiltjen i vindögat.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Märkt ,

Baracker åt barnen

Utbildningsminister Gustav Fridolins välbehövliga miljard till bättre skolbyggnader har kastat ljus på det faktum att det som byggs åt barnen allt oftare bara är baracker. Skolorna har satts på undantag, det är ett svek mot eleverna. De borde istället vara stadens verkliga märkesbyggnader, hävdar Stockholms skönhetsråd.

Arkitekturen uttrycker vad samhället anser vara viktiga gemensamma angelägenheter. Och vad man kan strunta i. Men hur kan man förklara de låga ambitionerna med elevernas och lärarnas arbetsmiljö och det överlag kärva arkitekturklimatet i Sverige?

Samhället har låg förförståelse för arkitekturens betydelse, sa arkitekturkritikern Rasmus Waern vid en debatt på Liljevalchs nyligen. Den som försöker diskutera arkitektur på publika arenor vet att man måste börja från början och förklara vad arkitektur är. Med en större förförståelse som på andra samhällsområden skulle man kunna komma till saken direkt. Ekonomer behöver inte förklara varför ekonomi är viktigt. Så borde det vara också inom arkitektur och stadsbyggnad.

Hur förberedda är vi egentligen på att utrycka oss om arkitekturen och våra upplevelser av rummet, byggnaden och staden? Ja, skolan har hittills inte tränat oss i detta och usla skolmiljöer lär oss inte ett dugg om god arkitektur. Rummet är ständigt närvarande, men för de flesta av oss bara i bakgrunden, latent i våra sinnen.

Konstutställning kopiaArkitektur handlar om triangeldramat mellan människa, rum och föremål. Det blir tydligt om man till exempel betraktar en besökare på en konstutställning som plötsligt försjunker i meditation över ett konstverk. Någonstans där i bakgrunden anas rymdbubblan som stör eller stödjer konstupplevelsen. Väggarna, taket och golvet som bildar utrymmet runt besökaren och konstverket. Dörröppningarna och fönstrens placering som bestämmer hur andra människor samtidigt rör sig i rummet. Färgerna och de olika materialen med sina texturer och dofter, liksom detaljernas kvalitet och utförande. Det direkta och indirekta dagsljuset och dess kombination med konstljuset. Inomhusklimatet, luftens kvalitet och omsättning, temperaturen. Ventilationsanläggningens dova muller och rummets akustik och förmåga att stödja koncentrationen på konstupplevelsen.

Och det här triangeldramat pågår hela tiden och överallt och i alla skalor. På sjukhuset, i skolan och äldreomsorgen. På arbetsplatsen och i bostaden, staden och landskapet. Rummet är ständigt närvarande, men närmast omedvetet trots att balansorganet i örat hela tiden arbetar med att hålla oss på rätt köl.

Om vi inte har andra ord än ”låda” för att uttrycka våra rumsliga erfarenheter, hur ska vi då kunna utveckla dem? Tanke och språk hänger samman. Saknar vi språket kan vi inte utveckla tänkandet.

Här har skolan en viktigt arkitekturpedagogisk uppgift som handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet, byggnaden och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. Arkitekturpedagogik handlar om att träna vår förmåga att kommunicera våra rumsliga erfarenheter.

Mycket bra om skolorna på nytt kan bli samtida märkesbyggnader, men ännu bättre om skolan också lär oss ett språk så att vi kan tala med varandra om saken. Ett arkitekturland bygger inte baracker åt barnen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på fastighetsnytt.se

Märkt , , ,

Handel ur takt med tiden

För oss teknikfreaks är det just i dessa dagar när sexan lanseras ett faktum att den läckraste Apple-butiken inte ligger inne i stan utan i en galleria en bit ut. Det fanns igen lämplig lokal i centrum när Apple förverkligade ett i mitt tycke helt fantastiskt koncept för mötet med sina fans.

De stora städerna växer så att det knakar, folk jagar bostad för att kunna flytta in, men oroväckande mycket av handeln och kontorsarbetsplatserna flyttar ut.

Den europeiska stenstadens slutna kvarter med handel i bottenvåningen och de riktigt fina stadsvåningarna en trappa upp, där man hade kontakt med livet på gatan, är förebildlig i dagens stadsplanering. Den täta staden med gång- och cykelavstånd till det mesta. Promenadstad kallas det i Stockholm och för tankarna till ett behagligt liv för dem som har råd att bo centralt och spendera. Men faktum är att handeln flyttar ut och vad blir kvar av staden om dess ursprungliga roll som handelsplats tunnas ut?

Under ett tankeväckande seminarium på Business Arena i Göteborg i våras fick vi veta att handeln i Göteborg behöver byggas ut med en yta motsvarande fem Östra Nordstan. Men denna stora yta söktes inte i innerstaden. Scenariot innebär tvärtom att handeln i centrum skulle fortsätta att glesas ut och all ny tillkommande yta förläggas utanför staden. På det här sättet bidrog handeln till att frigöra en massa lokaler i centrum för nya verksamheter – oklart vilka – så att man skulle kunna få en levande innerstad. Ridå!

Sanningen är ju dessvärre att konsekvensen av detta är utarmning och citydöd.

Motivet för handeln är att skapa effektiva former för logistik och att kapa kostnader under hård konkurrens. Och naturligtvis en tolkning av kundönskemål och faktiskt kundbeteende. En konkurrens som i hög grad är betingad av den snabbt ökande internethandeln.

Men samtidigt söker sig människor till städerna för dess närhet till arbetsplatser, service och handel. Och den politiska fingertoppskänsligheten vad gäller att erbjuda promenadstad ska inte underskattas. Politikerna anser sig nog veta vad deras väljare önskar och styr därför stadsplaneringen ortodoxt efter flera hundra år gamla förebilder. Det blir allt en underlig ”stadsmässighet” i stadens nya kvarter om bostäderna vilar på dyrbart förhöjda bottenvåningar som gapar tomma på verksamhet. Caféer och restauranger kan inte fylla alla gator.

Lars Backemar, ledande expert på området, säger att enskilda butiker i gatuplan är en omöjlighet av ekonomiska och logistiska skäl. Butikerna måste aggregeras till inomhuscentra som i och för sig skulle kunna se ut som traditionell handel i fasad, men som måste koncentreras till vissa platser i staden. Promenaden i staden blir mellan målpunkter och inte utmed levande stadsgator.

Frågan är om det är handeln som inte har hängt med i det förnyade intresset för stadsliv och arbetar med föråldrade koncept. Eller om det är fastighetsägarna som biter sig själva i svansen med alltför höga krav på avkastning och därmed hyror som slår ut den eftertraktade traditionella stadshandeln.

För det kan väl inte vara så att stenstadsidealet som allena saliggörande form för stadsbyggnad faktiskt inte fullt ut rymmer vår tids sätt att leva, bo, arbeta och handla? Apples nya mötesplats väcker frågan.

Märkt , , ,