Kategoriarkiv: Arkitekturpedagogik

No little architects


På Arkitekturbiennalen i Venedig hölls nyligen ett seminarium om arkitekturutbildning för unga. Syftet är inte att utbilda barn till arkitekter. Syftet är att utveckla vår förmåga att varsebli och förstå arkitekturen i hela dess bredd. Det handlar också om att förbereda barnen inför deltagande i framtida planeringsprocesser där de ska kunna ta ställning självständigt och fatta beslut: vad tycker jag?

Arkitektur finns numera på läroplanen i många länder, men lärarna är ännu osäkra på hur man undervisar i detta ämne. Därför samlas kunniga människor från hela världen för att dela erfarenheter av arkitekturpedagogik. Det finns en rik verktygslåda av metoder för att arbeta med den rumsliga upplevelsen i skolan.

Arkitekturbiennalens tema är ”Common ground”, men arkitekturprofessorn Riklef Rambow från Österrike kunde inte finna någon tydlig gemensam nämnare i utställningarna i de många nationella paviljongerna. Och en gemensam referensram är nödvändig om människor ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Han tyckte att staden Venedig erbjöd en sådan referensram som ingen kan motstå och som alla kan dela. Det handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Det behövs begrepp med vilka vi kan förstå och tala om arkitekturens grunder. Och denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. ”Spatial experience”, kallar han detta. Arkitekturpedagogik är inte främst en fråga om att lära ut ord, utan att träna vår förmåga att kommunicera våra rumsliga erfarenheter.

Jag kan i viss mån instämma i Rambows iakttagelser vad gäller utställningarna i de nationella paviljongerna. Men den del av Arkitekturbiennalen som finns i Arsenalsområdet och är regisserad av David Chipperfield visar fantastiskt fina exempel på vad som bildar ”Common ground” i arkitekturen. Under dagarna på Arkitekturbiennalen möter jag påfallande många barn bland utställningsbesökarna. Skolklasser, men också familjer med tonårsbarn som antecknar och fotograferar.

Märkt , ,

Arkitektoniska innovationer

Det finns en enkel tumregel i arkitektarbetet: alla bra projekt ska innehålla minst en överraskning. Någonting nytt och iögonenfallande som förstärker funktionaliteten och förhöjer rumskänslan. Arkitekturens uppgift är inte primärt att lösa den förelagda problemställningen, utan att lösa upp den och omformulera den, så att den slutligen valda lösningen kan tillföra nya värden. I en ständigt pågående strävan efter nya värdeskapande arkitektoniska lösningar visar sig vissa vara omvälvande. Vi kan i efterhand se hur de har växt fram och är resultat av utvecklingsprocesser. De är från början lovande idéer som skiljer sig från tidigare lösningar, vinner spridning och visar sig fungera väl.

Arkitektoniska innovationer handlar om diskontinuitet. De bryter med samtida uppfattningar om lämpliga arkitektoniska lösningar och gör dem i ett slag föråldrade och omöjliga. Diskontinuitet är ett ord som Finn Werne (1997, s. 123 ff.) använder om ismen som revolt och kamp om inflytande. Arkitektur handlar om mötet mellan människa, rum och föremål. Arkitektoniska innovationer rör inget mindre än just detta möte. Tidsdimensionen är viktig för att förstå de nya idéernas ursprung och sociala sammanhang. Arkitekturhistorien berättar också om sambanden mellan ingenjörskonstens landvinningar och den nya arkitekturen: valvbågen, den förspända betongen, stål- och glaskonstruktionerna. Men även om betydelsen av nya beräkningsmetoder, representationsformer och digitala tekniker. De är exempel på tekniska innovationer som har utvecklat arkitekturen.

Med stöd av Finn Werne kan man kanske uttrycka det så att arkitektoniska innovationer är från början nya föreställningar, tänkesätt, metoder och modeller som utan att vara säkrade används i hopp om att de ska leda till något nytt. Innovationsläran lär oss att innovationer bygger på kunskaper (fakta) och aktivt kunskapande (undersökningar), metoder för nytänkande (kreativitet) och genomförandeförmåga (systematik). Det handlar inte om det geniala infallet i första hand, utan om just aktivt kunskapande och systematiskt arbete.

KÄLLA: Finn Werne (1997) Arkitekturens ismer. Arkus och Arkitektur Förlag.

Märkt ,

En läkande miljö

”Med konst i den offentliga miljön behöver man inte hitta till museet. De värden som följer med konsten är viktiga i vården. Ett sjukhus är förvisso en inrättning för vårdproduktion, men det är också här människan upplever sina svåraste stunder. Med konst visar man respekt och skänker värdighet. Inför konsten rätar vi på ryggen och håller kroppen i annan ställning. Kanske har den på så sätt en läkande funktion. Ett projekt som från början väger in konstens möjligheter har stor potential att åstadkomma något fint. Det här är ett av våra mest spännande projekt”. Så inledde Statens konstråds direktör Magdalena Malm startseminariet för arbetet med ett gestaltningsprogram för den offentliga miljön vid Akademisk sjukhuset i Uppsala. Landstinget och Akademiska samverkar kring frågan hur sjukhusstaden mitt i Uppsala ska utvecklas. Gestaltningen av Akademiska är också ett av projekten i det statliga uppdrag som Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitekturmuseet driver under åren 2010 – 2013 med temat Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer.

Visionen för Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer är att långsiktigt stärka den arkitektoniska och konstnärliga gestaltningen av offentliga byggnader, platser och landskap. Genom att utgå från en helhetssyn som väger samman arkitektoniska och konstnärliga perspektiv med tekniska, ekonomiska och sociala målsättningar ska gestaltningsperspektivet bli ett självklart inslag i både planeringen och utformningen av offentliga miljöer.

KÄLLA: http://www.statenskonstrad.se/se/Menu/Samarbeta/Samverkan-om-gestaltning-av-offentliga-miljoer/Akademiska-sjukhuset-Uppsala-lans-landsting

Märkt , , , , , ,

Led Light Lab i UMA


Tillkomsten av Bildmuseet på Konstnärligt campus i Umeå har ytterligare förstärkt kontakten med älven. Ljuset är fantastiskt denna augustidag.

Arkitekthögskolan, UMA bygger just nu ett ljuslaboratorium som ska vara klart den 1 september. Modellen i förgrunden och led-belysningen ännu omonterad i bakgrunden. Det finns också planer på en konstgjord, flyttbar ”sol” för solstudier i modeller.

UMA är ett internationellt laboratorium för experimentell arkitektur, enligt sin programförklaring. I ett sådant är verkstaden, datalabbet, ljuslabbet och ett planerat vindlabb viktiga verktyg för växelverkan mellan idéer, ord och bilder, och det fysiska resultatet i modeller och full skala. Det drömda och planerade kan omedelbart förvandlas till det byggda, som i sin tur kan vidareutvecklas i nya skisser och prototyper.

I laboratoriet för ”Immediate Architectural Intervention” på masternivå, utbildas den första generationen av socialt medvetna arkitekter, enligt huvudläraren arkitekt Alberto Altés Arlandis. Sedan märkesarkitektur-generationen, förtydligar han på min fråga om vad han menar med den första. Arkitekturen har under senare tid varit frånkopplad det sociala. I laboratoriet använder studenterna designprocessen för att finna nya byggplatser i den befintliga stadsmiljön och bygger där det oväntade och överraskande, vilket gör att man kan se platserna på nya sätt. Kommunikationen med allmänheten – och provokationen om man så vill – ger insikter i arkitekturens betydelse för att skapa gemenskap.

KÄLLA: http://www.arch.umu.se/sv/utbildning/masterprogram (2012-08-18)

Märkt , , ,

Get involved in Venice

Arkitekturbiennalen i Venedig 2012 har ”Common Ground” som tema. Av David Chipperfields programförklaring framgår att arkitektur som praktik står i centrum – och allt det vi har gemensamt. Vilka idéer vi delar, snarare än det individuella. Det handlar om ett rikt mönster av sammanhang och associationer, en intensiv dialog mellan arkitekter från olika generationer och deras referenser. David Chipperfield: ”Above all, the ambition of Common Ground is to reassert the existence of an architectural culture, made up not just of singular talents but a rich continuity of diverse ideas united in a common history, common ambitions, common predicaments and ideals”.

I programmet fäster jag mig särskilt för Österrikes paviljong och programmet ”Get involved – discover and create common ground”. Det handlar om ”architektur- und baukulturvermittlung für junge menschen” och vidgar perspektivet till det för alla gemensamma. Ses vi där den 19-20 oktober?

Läs mer om arkitekturpedagogik på: Arkitekturpedagogen

KÄLLA: http://www.labiennale.org/en/architecture/exhibition/13iae (2012-08-11)
http://www.labiennale.at/2012/index.php?id=477 (2012-08-11)

Märkt , ,

Vad en arkitekt ska kunna

Det är det många som vill veta. I Sveriges Arkitekters utbildnings- och forskningsutskott kan vi inte ducka för frågan. Om det är några som ska kunna ge besked är det vi. Och det gör vi genom en utbildningspolicy för arkitektutbildningarna.

Att lägga ribban för vad man ska kunna, för att få förtroendet att verka som arkitekt, är en klassisk uppgift för en arkitektorganisation. Det handlar naturligtvis också om att lägga ribban för medlemskapet, men framför allt att kunna garantera allmänheten att en utbildad arkitekt och medlem i organisationen har relevanta kunskaper, färdigheter och förhållningssätt. Ytterst handlar frågan om hur vi ser på förändringarna i omvärlden, arkitekturens betydelse och arkitektens möjligheter att medverka till bättre livsmiljöer.

Accademia di Belle Arti di Brera, Milano, med anor från 1700-talet.
Nystartade Arkitekthögskolan i Umeå, 2000-tal, i Tullkammaren före flytten till Konstnärligt campus.

Det har framförts önskemål om en större tydlighet avseende arkitektutbildningarnas mål. Både studenter och arkitektföretagare vill veta vad man kan förvänta sig att en arkitekt har med sig från utbildningen. Studenterna ifrågasätter den gamla mästar-lärlingmodellen och vill kunna överblicka och förstå sin utbildning. På vilken kunskapsgrund vilar den? Vad är tro, vad är vetande?

Under det senaste året har vi bearbetat den nuvarande policyn från 2004. Inom kort publiceras den nya versionen som beaktar det faktum att Bologna-modellen, med sin uppdelning i kandidat- och masterexamen, nu är införd fullt ut. En mångfald olika utbildningsvägar har därmed öppnats och helt nya utbildningar, som kandiderar till att bli accepterade som arkitektutbildningar, presenteras. Hösten 2012 startar också Högskoleverkets utvärdering av arkitektutbildningarna. Det behövs därför en aktuell policy som ger tydliga besked om vad Sveriges Arkitekter kräver av en arkitektutbildning.

Ett fyrtiotal arkitekter från samtliga professioner, företagare och anställda, arkitektlärare, forskare och studenter har på olika sätt deltagit i arbetet, alla med stort engagemang. Styrelsen har noga diskuterat förslagen och godkänt policyn. Nu görs en redaktionell slutbearbetning och layout.

Policyn består av tre delar: grundprinciper, riktlinjer och mål för arkitektutbildningar. Huvuddelen av dessa är gemensamma för alla utbildningar, men med tillägg för särskilda mål för arkitekt-, inredningsarkitekt-, landskapsarkitekt- respektive planeringsarkitektutbildningarna. De handlar om yrkesmässig färdighet och förmåga, professionellt förhållningssätt samt mål för teoretisk kunskap och förståelse som är gemensam respektive särskiljande för de olika utbildningarna.

Policyn uppfyller EU:s Kvalifikationsdirektiv och medverkar till att svenska arkitekter kan verka i Europa och övriga världen: ”Det betyder att målen överlag är högre satta än vad som anges i Kvalifikationsdirektivet. Aldrig lägre! Sveriges Arkitekters ambition är att svenska arkitekttjänster ska vara internationellt konkurrenskraftiga”.

En utbildningspolicy är ett sätt att beskriva vad en arkitekt ska kunna, riktigt konkret kan det först bli i skolornas utbildningsprogram och kursplaner. Som jag ser det måste skolorna framöver kunna beskriva den teoretiska kunskapsgrunden för respektive utbildning på ett mycket tydligare sätt än hittills. Först då kan den diskuteras, vidareutvecklas och vässas. Det är dags att anpassa mästar-lärlingmodellen till en utbildning som bygger på både praktisk, konstnärlig och vetenskaplig grund.

Sveriges Arkitekter, Utbildningspolicy 2012: Att utbilda arkitekter

Märkt , ,

Honungskonen i Luleå

Honungskonen som multifunktionell paviljong. Undervisningen i parametrisk design i arkitekturkursen Design & Making vid Luleå Tekniska Högskola har givit fint resultat. Med Grashopper och laserskärare har studenterna konstruerat och byggt en vacker prototyp i masonit till ”Bikupan Paviljong”. Ansvariga lärare är Mania Aghaei Meibodi och Hamia Aghaiemeybodi. Pionjärerna som genomförde den första kursen i Luleå och tog matchen med den trilskande laserskäraren är: Jonas Haraldsson, Lars Pettersson, Susanne Segerstein, Ante Lundgren, Karin Eknor, Emma Berggren, Oliver Sjöberg och Carl-Johan Carlsson. En reflektion efter ett besök i Arkitektur Lab är att med parametrisk design återinträder matematiken i arkitektarbetet. I Luleå läser studenterna flera matematikkurser på hög nivå. Det är inte utan att det märks i denna prototyp.

KÄLLA: http://www.ltu.se/edu/program/TCARA/Laboratorium-och-utrustning/Laserskarare-Arkitektur-1.88151 (2012-08-05)

Märkt , ,