Kategoriarkiv: Forskning

Nästa byggskandal

armeringSex erfarna byggforskare vid Lunds Tekniska Högskola har skrivit en mycket uppseendeväckande artikel i Svenska Dagbladet. ”Frågan är inte om det blir en ny byggskandal (efter de enstegstätade fasaderna) utan snarare när nästa stora avslöjande om brister i byggandet kommer”.

Trots en serie allvarliga byggfel, byggen som rasat och människor som förolyckats eller skadats svårt fortsätter byggbranschen ”att implementera nya eller modifierade produkter och lösningar utan att först ha testat dem på ett objektivt och kvalificerat sätt”.

Anledningen är, enligt artikelförfattarna, att branschen utgör ”en summa av ett antal särintressen där alla vill tjäna så mycket som möjligt på sin produkt eller tjänst”. Kvaliteten på tekniska lösningar blir underordnad dessa starka särintressen. Allmänintresset däremot – alla som behöver någonstans att bo – har en alltför svag ställning inom husbyggnadssektorn.

Med ett kraftig ökat byggande inom de närmaste åren finns risk att kvalitetsproblemen ökar. Därför är en oberoende byggforskning i allmänhetens tjänst nödvändig.

Men även innanför universitetens väggar dominerar särintressena på allmänintressets bekostnad, enligt författarna. De ger en bild av villkoren för byggforskningen som står i direkt motsats till vad vi i allmänhet förväntar oss av forskning vid universitet. ”I dag är universitetens forskare bundna till att genomföra tillämpad byggteknisk forskning med samfinansiering från olika särintressen. Så kan vi inte ha det”. De vill därför stärka Boverkets kritisk granskande roll, inrätta en oberoende byggkommission, stärka konsumenternas ställning och ändra principerna för forskningsfinansiering.

Två parallella händelsekedjor har succesivt resulterat i denna situation.

Dels förändringen av universitetens styrning till ren linjeorganisation, nedskurna fakultetsanslag och ökade krav på institutionerna att finna egen finansiering direkt från näringslivet. Dels en föreställning om att universiteten ska syssla med förment ”nyttig” forskning och att det är särintressena som definierar vad som är ”nyttigt”. Särintressena har också varit mycket aktiva under lång tid med att driva sina frågor.

Sammantaget har detta lett till att forskarna nu alltså själva ställer sig frågan vart den forskning tog vägen som granskar det byggda resultatet ur allmänhetens perspektiv. Den kanske allvarligaste konsekvensen är att det saknas en gedigen kunskapsgrund inför byggandet av 700 000 nya bostäder på tio år.

Det är inte så konstigt att företag som finansierar forskning vill delta i projekt som verkar kunna ge något tillbaka snabbt. Det konstiga är att inte detta slags forskning balanseras av oberoende, kritisk, grundläggande och nyskapande forskning i större utsträckning.

Och det faller delvis tillbaka på forskarsamhället som måste argumentera lika kraftfullt och övertygande som de artikelförfattare som här varnar för nästa byggskandal. Det är hög tid eftersom regeringen ska presentera nästa forskningspolitiska proposition redan nu i höst.

Visste ni förresten att enstegstätade fasader fallerade i Nordamerika tio år innan de började införas i stor skala här i landet?

Inlägget publiceras även på archileaks.se

Taggad , , ,

Bostadskatastrofens glömda orsak

Bostadsbristens orsaker söks av regeringen i villkoren för byggproduktionen. Av andra i finansiering och markpolitik. När ingen vill ta risken att investera i bostäder för dem som har det svårast växer problemen dag för dag. Men det finns också en annan orsak. Det är avsaknaden av kunskapsutveckling och nytänkande kring alternativa boendeformer.

Forskningspolitik är ett hett politikområde därför att det man väljer att satsa på får konsekvenser i alla led. Och det man avstår ifrån sjunker i betydelse. Det var inte bara bostadsdepartementet som avvecklades när den borgerliga regeringen tillträdde 1991. Byggforskningen lades också ned och med den finansieringen av den bostadsforskning som hade gjort Sverige till ett föregångsland inom bostadsbyggande.

Bostadsforskningens rötter går tillbaka till 1940-talet och dess kvinnliga pionjärer Carin Boalt och Brita Åkerman som med mod och envishet drev fram en forskning som tog användarens perspektiv på bostaden och boendet. De ville att de boende – inte minst kvinnorna som då arbetade i hemmet – skulle få en starkare ställning gentemot producenterna. En konsumentmakt som skulle komma att få stor betydelse för utformningen av bostaden och dess praktiska funktioner och utrustning.

Resultatet blev ytekonomiska lägenheter med väl genomtänkta planlösningar som gjorde drömmen om en egen god bostad möjlig att uppnå för alla. Än idag tillhör dessa bostäder de mest eftertraktade.

Till en början starkt ifrågasatt kom deras forskning att få betydelse även för svensk exportindustri när företag som Electrolux kunde presentera användarvänlig hushållsutrustning baserad på deras forskningsresultat och utvärderingar. Det var alltså ett helt innovationssystem som skrotades när bostadsforskningen medvetet ströps på 1990-talet och forskarna bokstavligen fick lämna institut och universitet.

Den kanske största negativa konsekvensen av detta idag är avsaknaden av aktuell kunskap om olika alternativa boendeformer för ett mångkulturellt samhälle. Då kunskapade man om studentboende, generationsboende, kollektivt boende, äldreboende, vårdboende och boenden tillgängliga för alla. Nu vet vi att marknaden aldrig tog över ansvaret för denna kunskapsutveckling. Den samlade kunskapen gick upp i rök. Det har bidragit till att de bostadssökande har en svag ställning, vilket hämmar drivkrafterna till produktutveckling och konkurrens.

Följden av detta är enahanda, konventionella och dyra bostadsrättslägenheter. Ingen törs pröva någonting nytt så länge samma planlösning kan krängas gång på gång. Kundnöjdhetsindex från en liten homogen kundgrupp är inte detsamma som en oberoende, kritisk forskning som granskar det byggda ur de bostadssökandes perspektiv.

Vi behöver nu veta så mycket mer om en mångfald alternativa boendeformer och boendegemenskaper. Ett aktivt kunskapande om boende – och inte bara om byggproduktion – är en förutsättning för en fungerande bostadsmarknad.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Taggad , , , , ,

Forskningsnära praktik – om lusten att lära

Hur kopplar man samman forskning och praktik? Vilken är vägen till praktiknära forskning? Mitt svar är att vägen till praktiknära forskning går via forskningsnära praktik.

Bakgrunden till frågan är tydlig. Hur arkitekterna ska kunna underbygga sina förslag bättre och ta sig an de svåra frågor som hör vår tid till: klimatomställning, social integration och urbanisering världen över. Det går inte att bara frankt påstå att en viss fysisk lösning också löser sociala problem. Kunskapen måste finnas där, liksom ett språk som gör argumentationen begriplig.

Men varför då ett gap mellan forskning och praktik, trots årtionden av goda försök att överbrygga det? Jag tror att det beror på att för den enskilde arkitekten är det inte just vetenskaplig forskning som är den primära vägen till ny kunskap. Det finns så många andra, mer närliggande vägar. Startpunkten för kunskapsutvecklingen skulle istället kunna vara den enskilde arkitektens lust att lära. Att ta vara på sina erfarenheter och lägga till nya kunskaper, varhelst de kommer ifrån. Allt för att utveckla sina egna tankefigurer. I lusten att lära och utvecklas ligger en enorm kraft. Den kan leda till insikt om vikten av gemensam kunskapsutveckling inom arkitektur och planering och där forskningen med stor säkerhet kommer att spela en oundgänglig roll.

”Professionalism är lika lite som kunskap en ägodel som människan erövrar och sedan tryggt besitter. Snarare ligger det i samspelet mellan fakta och insikter som man redan tillägnat sig och det nya som man försöker förstå och införliva med sin egen tankevärld.” skriver Johannes Åman i DN den 9 augusti 2013. Det viktiga är inte examen och den legitimerande yrkestiteln och sedan är allting klart, utan det livslånga lärandet. Det sker i den lilla gruppen, i teamet på ritsalen, i studion och på kontoret. Problemlösning består av replikskiften, av växelverkan mellan människor. Kunskapen bärs inte av den svartklädde designhjälten ensam. Den bärs av den lilla gruppen med sin kollektiva intelligens.

”…arkitektur är ett resultat av kollektiva insatser. Det ställer nya krav på hur vi organiserar vårt arbete, och vi måste etablera modeller för kontinuerlig utveckling av våra processer för att kunna möta ständigt nya utmaningar. Vi kan inte endast fokusera på den konkreta uppgiften framför oss, utan måste också försäkra oss om att vårt dagliga arbete även omfattar innovation, kvalitetssäkring och erfarenhetsåterföring.” diskuterar Jonas Runberger i boken ”Arkitekters verktyg”.

Därmed blir frågan om kunskapsdelning (knowledge sharing) central även för arkitektföretagen. Det handlar om att systematiskt lära i och från projekt i projektorganiserad verksamhet. Att bygga en kunskapsorganisation som förmår arbeta tvärs projekten. Ingen enkel uppgift eftersom alla medarbetare med tunnelseende fokuserar de egna pågående uppdragen. Men inget företag kommer längre undan uppgiften att bygga om sin organisation så att den gynnar reflektion och kunskapsdelning mellan medarbetarna.

Det finns också fina exempel på hur detta kan göras. Vid symposiet ”The Changing Shape of Practice – Integrating Research and Design in Architectural Practice” på Chalmers den 20 september i år redovisades sådana exempel från arkitektföretagen 3xN, KieranTimberlake, Helen & Hard, Foster & Partners och White. Det är kontor som utvecklar nya arkitektoniska uttryck och lösningar genom research by design. Det stämmer med mina egna erfarenheter, att det behövs en särskild studio i studion som arbetar med research, kontinuerligt och målmedvetet och som pallar trycket från alla dem som arbetar i linjen och har bråttom. Dessa företag har det gemensamt att de nätverkar inom det egna företaget för att implementera den nya kunskapen direkt i projekten där praktikerna har sitt primära intresse. Och ofta är det i projekten som kunskapsbehoven först uppenbaras. De här företagen expanderar också sin intelligens genom externa samarbeten, bland annat med forskare.

Så istället för att fundera över hur man först kan anpassa forskningen efter praktiken ska man, enligt min mening, organisera arkitektföretagen så att de öppnar sig för ny kunskap och blir systematiskt kunskapande och därför söker efter aktuella forskningsresultat och samarbeten med forskare. Det kommer i sin tur att medföra att forskarna vidareutvecklar sina arbetsformer i takt med att de lär av samarbetet med praktikerna. Praktiker kommer att söka sig till forskningen och forskarutbildningen. Och forskare kommer att söka sig till företagen. Båda parter med respekt för varandras integritet och professionalism.

Men det enskilda arkitektföretaget är sällan starkt nog att klara sin kunskapsförsörjning ensamt. Det behövs en samverkan mellan arkitektföretagen och en samfinansiering av de stora forsknings- och utvecklingssatsningarna, där egennyttan något får stå tillbaka för den större gemensamma nyttan för branschen. Arkitektföretagen och byggandets många företag bildar tillsammans med forskningsfinansiärer och universitet ett samhällsbyggandets innovationssystem, som i sin tur utgör en del i den internationella forskningen och utvecklingen. Men det börjar som sagt hos den enskilde arkitekten som vill införliva ny kunskap i sin tankevärld.

KÄLLOR: Örjan Wikforss föredrag på arkitekternas Forskningsforum 2013: Forskningsnära praktik .
Blogginlägget Praktiknära forskning – vad är det?
Jonas Runberger, Arkitekters verktyg, Arkus 2012.

Taggad , , , , ,

Akademisk frihet

Rom Visst låter det härligt. Att omgärdad av tid och skyddad från vardagens trivialiteter söka ny kunskap. Kompromisslöst och med full integritet. Att bidra till ett bättre samhälle genom ihärdigt arbete, vars resultat och eventuella nytta inte kan förutsägas. Forskning som ett kall där drivkraften är bildningsidealet och universitetet den institution som värnar tankens frihet.

Universitetens traditionella matrisorganisation – med styrelse, rektor och institutionernas prefekter som svarar för administration och ekonomi, och med dekanus, prodekanus och professorerna som svarar för forskning och utbildning – syftade till att garantera denna frihet.

Nu omvandlas universiteten till rena linjeorganisationer som förväntas producera beställd kunskap inom givna ramar. Styrelsen ställer krav på rektor som ställer krav på dekanus som ställer krav på prefekten som ställer krav på professorn som ställer krav på doktoranden. Borta är den skyddande matrisen. Nu är det raka rör.

Nu satsar man, enligt Georg Henrik von Wright, på utvald forskning, man investerar och vill ha snabb avkastning på insatsen. Vetenskapen ses som en produktivkraft, en samhällelig produktionsfaktor med kunskapsproduktion för industriell och nationell framgång och med högskolan som fabrik för så kallad nyttig kunskap.

Tidigare stödde staten näringslivet genom statliga inköp och medfinansiering av industriella utvecklingsprojekt. Staten tog risk och bidrog till att exportindustrin kunde utveckla konkurrenskraftiga produkter. I takt med att detta stöd minskar, ökar naturligtvis näringslivets krav på att istället få inflytande över forskningen på högskolor och universitet. Detta är en stark drivkraft och exportföretagen är också mycket aktiva inom forskningspolitiken.

Genom styrning av de statliga forskningsresurserna från den fria forskningen till den behovsstyrda, kompenseras industrin. Med starka forskningsmiljöer, utvald excellent forskning och prioriterade ämnesområden styr politiken resurserna dit där de förväntas göra störst nytta.

Men ”starka forskningsmiljöer tar död på nytänkandet” skrev nobelpristagaren i medicin Arvid Carlsson på DN Debatt 6 april 2008 och visade med en rad exempel hur verkligt unika innovationer har kommit till. Han varnade för en ”toppstyrd och åsiktslikriktande organisation” av forskningen.

Ständiga utvärderingar och kvantitativa mått på kunskapsproduktionen, medverkar till att man håller fast vid rådande paradigm och tänkesätt, på bekostnad av nya och ifrågasättande. Det är lättare att visa att den tekniska forskningen ”lönar sig” än den som befattar sig med humaniora, konst och arkitektur.

För den enskilde forskaren i sin vardag gäller det då, enligt von Wright, att ”man får så illa lov att inrikta sin forskning på ur samhällets synpunkt nyttiga mål – låt vara att man själv kan betrakta nyttovärdet som bisak”. Styrningen är effektiv med de unga som sneglar efter att vara till lags för att få finansiering och göra forskningskarriär. Onyttig – vem törs vara det?

Vart tog bildningsidealet vägen?

KÄLLOR: Georg Henrik von Wright, 1986, Vetenskapen och förnuftet.
Arvid Carlsson, Starka forskningsmiljöer tar död på nytänkandet, DN Debatt 6 april 2008.

Taggad ,

EQ Samhällsbyggnad

Hur ska de höjda anslagen till samhällsbyggnadsforskning användas?

IQ Samhällsbyggnad, med 130 organisationer och företag som medlemmar, har framgångsrikt lobbat för den ökade statliga forskningsfinansieringen. Nu diskuterar man olika förslag till prioritering av forskningsområden. Fyra områden som nämns är industriella processer, bygginformationsmodellering, geografiska informationssystem och geodata samt installationsteknik vid renovering. Alla nyttiga på flera sätt, men också till övervägande del utpräglat tekniska.

För att stimulera till diskussion om alternativa tänkesätt leker jag här med tanken på hur ett fiktivt EQ Samhällsbyggnad resonerar.

EQ Samhällsbyggnad är en ideell organisation som syftar till att öka kvaliteten i samhällsbyggandet genom att sätta användaren i centrum. Organisationen verkar för att säkra en oberoende forskning som kritiskt granskar den byggda miljön ur användarperspektiv och söker åstadkomma ett radikalt kunskapsskifte som grund för uthållig stadsutveckling. Organisationen samlar alla som vill verka för ett etiskt samhällsbyggande som präglas av initiativtagande, omtänksamhet, socialt ansvarstagande, ekologisk balans, ekonomisk långsiktighet samt tekniskt och arkitektoniskt nytänkande.

EQ Samhällsbyggnad prioriterar följande forskningsområden:

1. Omvärldsanalys för att öka kunskapen om nya levnadsmönster, kulturer och värderingar. Humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning som hjälper oss att tolka de stora förändringar som sker i samhället och ger vägledning för omsorgsfull planering och eftertänksamt byggande.

2. Kritisk granskning av den byggda miljön för att klarlägga om det som nyproduceras svarar mot den enskilda människans och samhällets behov av socialt, kulturellt, ekologiskt och ekonomiskt uthållig miljö. Tvärvetenskaplig forskning som medverkar till att ge bättre underlag både för den enskildes val och beslutsfattarnas överväganden och prioriteringar.

3. Kritisk granskning av nya produkter, material och produktionsmetoder för att upptäcka fel som kan vålla den boende fysisk eller ekonomisk skada. Teknisk forskning som står fri från producentstyrning och stöder konsumenten i en situation där producenten i dagsläget går helt fri från haverier som kan kategoriseras som utvecklingsfel (lex enstegstätning).

4. Utveckling av nya metoder för användardrivna designprocesser och meningsfull medborgarmedverkan. Särskilt uppmärksammas barnens perspektiv i planering och byggande. En stad som fungerar för barnen är bra för alla.

5. Utveckling av nya organisationsformer i byggandet så att arkitekturkunskapen kan integreras i alla led och öka funktionaliteten, kvaliteten, värdet och uttryckskraften i den byggda miljön.

6. Uppbyggnad av laboratorier för experimentell utveckling och noggranna tester av ny teknologi och arkitektur som tar vara på platsens mikroklimat och unika förutsättningar. Varje plats har sin egenart och det ska synas i det nybyggda.

Ska den här organisationen bara vara fiktiv förresten?

Taggad , , , , ,

Den kunnige konsumenten

Mitt i diskussionen om balansen mellan samhällets och marknadens inflytande över stadsutveckling, planering och byggande finns det kanske en fråga som kan förena meningsmotståndarna: behovet av kunniga konsumenter. Välinformerade konsumenter har bättre möjlighet att välja bra produkter än oinformerade. Utan kunniga konsumenter sätts konkurrensen ur spel. Och då sållas inte dåliga lösningar ut från marknaden som de borde i en väl fungerande ekonomi.

Frågan har fått stor aktualitet efter den nyligen avkunnade domen i Göta hovrätt i fallet med de enstegstätade fasaderna. Hovrätten gav producenten rätt, vilket innebär att producenten inte behöver reparera mögelskadorna på de 34 småhusen i Svedala. Domstolen menade att det handlar om ett utvecklingsfel, vilket i svensk lagstiftning ger byggföretagen immunitet mot konsumenterna. Den märkliga situationen har alltså uppstått att den som har minst sakkunskap i frågan, konsumenten, får bekosta hela reparationen. Den täcks inte heller av byggfelsförsäkringen. Domen gäller 34 småhus, men det finns tiotusentals lägenheter i hus med enstegstätade fasader.

Vad vi behöver är därför en oberoende forskning som kritiskt granskar den byggda miljön ur konsumentens perspektiv: om den är ändamålsenlig för användaren och socialt, kulturellt, ekologiskt, tekniskt och ekonomiskt uthållig. Mot bakgrund av domen i Göta hovrätt gäller det uppenbarligen för var och en av oss att hålla koll på nya konstruktioner, material och byggnadssätt.

Taggad , , , ,

För en ny arkitekturteori

Varför är det så svårt att hävda arkitekturens betydelse i planering och byggande? Frågan har åter blivit aktuell eftersom flera statliga utredningar föreslår förändringar i bygglagstiftningen, utan att ta hänsyn till vilka konsekvenserna blir för den arkitektoniska kvaliteten. Ja, det har gått så långt att man inte ens nämner ordet arkitektur. Men arkitekturen behandlas som en underordnad fråga även i många andra sammanhang, till exempel när det gäller att bygga fler bostäder, att bygga med industriella metoder eller att bygga om för att spara energi.

Det saknas förståelse för att arkitektur är så mycket mer än effektiv organisation av funktioner och rationell byggproduktion. Beror omgivningens bristande förståelse för arkitekturen som rummets konstart på att folk är illvilliga eller allmänt korkade?

Nej, förklaringen till arkitekturens svaga ställning i vårt samhälle beror nog snarare på att det saknas en samtida arkitekturteori.

Med en samtida, mångsidig arkitekturteori kan arkitekturen sättas in i vår tids sociala, kulturella och ekologiska sammanhang. Det behövs en arkitekturteori som kan koppla samman den enskilda människan och samhällslivet i stort med byggnaden, platsen och staden. Det behövs en arkitekturteori som förklarar sambandet mellan arkitekturen, byggnadstekniken och lagstiftningen. Det behövs en arkitekturteori som gör rumsbegreppet meningsfullt och begripligt.

Först när var och en kan sätta ord på rumsupplevelsen kan vi hävda arkitekturens ställning i samhället.

Taggad , ,

Arkitekturforskning x3

Arkitekturforskning IIIArkitektur kräver kunskap. Arkitekturforskningens primära uppgift är att bredda och fördjupa den.

X1 Arkitekterna själva behöver arkitekturforskningen. Dels i undervisningen på arkitekturskolorna, dels i yrkespraktiken på kontoren. En bra arkitekturforskning sätter ord på den tysta kunskap som vinns i den praktiska yrkesutövningen. Genom att förse utbildarna med nya begrepp, teorier och metoder blir det möjligt att bedriva undervisning i kunskapsfronten och på annat sätt än i hittillsvarande föråldrade mästar/lärling-former. Att kunna sätta ord på den nya kunskapen gör det också möjligt att bedriva en systematisk kunskapsdelning på kontoren.

X2 Arkitekturforskningen behövs också för att sprida arkitekturkunskapen i samhället. Den förser oss med ett språk som gör att arkitekturfrågorna kan bli angelägna och begripliga även utanför yrkesdomänen. Mycket kan också vinnas av en arkitekturforskning som intar ett konstruktivt, kritiskt perspektiv. Att granska och utvärdera det nyligen byggda ur de boendes perspektiv kan tillföra nya kunskaper till grund för utveckling av nya boendeformer, bättre planlösningar och kunskaper om hur vi kan göra boendet i den täta staden möjligt för alla, inte minst för barnen. En konsumentkritisk (consumer critical) forskning är nödvändig som ett komplement till den producent- och produktionsinriktade forskningen. Användarperspektivet måste ständigt vara närvarande. Det behövs en fri, oberoende forskning som vågar tala om hur det står till med kvaliteten i det svenska byggandet.

X3 Det behövs också en experimentell, konstnärlig forskning som flyttar fram arkitekturens positioner och som vidareutvecklar arkitekturens språk och frigörande kraft. Helt enkelt ett slags framtidslaboratorium för utveckling av ny arkitektur. Det finns en risk idag att vi alltför ensidigt fokuserar på effektivisering och att bygga billigare. Vi måste också satsa på det innovativa och våga förnya byggandet. Alla talar om processen och hur den kan effektiviseras, få talar om produkten och hur den kan förnyas. Eftersom mycket av forskningen idag är beställd och har sina givna intressenter med sina referens- och styrgrupper behövs också en risktagande, explorativ utvecklingsverksamhet. På så sätt löser forskarna inte bara redan formulerade problem, utan skapar också nya problemställningar. De medverkar till att ställa de utvecklande frågorna för framtiden.

Min poäng är att arkitekturforskningen måste bedrivas på dessa tre fronter samtidigt och integrativt. De är alla oundgängliga delar i ett kunskapsuppbyggande system. Det är annars lätt hänt att en förståelig strävan efter omedelbar nytta sker på bekostnad av en omvärldskunskap som sätter arkitektur och byggande i nytt ljus.

Forskningsrådet Formas stora satsning 2011 och sex år framåt på kunskapsuppbyggnad vid fyra arkitekturskolor utgör en mycket lovande nystart för arkitekturforskningen. Nu är det hög tid att arkitektföretagen gör motsvarande storsatsning på en praktiknära forskning. Läget är rätt just nu när staten ökar forskningsanslagen till samhällsbyggnadsområdet och genom samfinansiering gör insteget enklare för företagen.

Taggad ,

Praktiknära forskning – vad är det?

Uttrycket praktiknära forskning dyker upp i olika sammanhang och används på olika sätt. Förvirrande, men kanske också nödvändigt under en tid av diskussion om dess innebörd.

Praktiknära används ibland helt enkelt för att beteckna lätt tillgänglig, omedelbart användbar och ”nyttig” kunskap. Praktiknära forskning kallas då det utvecklingsarbete som bedrivs av praktikerna själva, utan anspråk på användning av vetenskaplig teori och metod. Resultaten förväntas i första hand vara relevanta och kunna komma till användning snabbt. Redovisningen sker utan vetenskaplig kvalitetsgranskning. Pålitligheten och generaliserbarheten blir en senare fråga, som får avgöras vid tillämpningen av resultaten.

Praktiknära kan också förstås så, att det ligger ett värde i sig att praktiker forskar. Inom lärarkåren pågår en diskussion om praktiknära forskning som en väg till individuell förkovran och höjning av läraryrkets status. Evidensbaserad praktik avser bättre underbyggda metoder inom skola, vård och omsorg. Inom elitidrotten talar man om praktiknära forskning när man systematiskt följer upp och utvecklar olika träningsmetoder.

Praktiknära är också en benämning på vetenskaplig forskning som har praktiken som forskningsfält. Betydande delar av arkitekturforskningen är praktiknära, då den har arkitektpraktiken som forskningsfält. Projektforskningen inom ämnet företagsekonomi är ett annat bra exempel.

Praktiknära vetenskaplig forskning syftar bland annat till att beskriva och förstå vad praktiker gör, under vilka förutsättningar de arbetar, vilken kunskap och vilka metoder de tillämpar. Den leder ofta fram till intressanta resultat för praktikerna; den ger insikt och förståelse och utgör därmed en god grund för utveckling av praktiken. Men resultaten kan också bestå i begreppsutveckling, nya teorier och metoder som inte är omedelbart omsättbara i praktiken, utan ett led i en långsiktig kunskapsuppbyggnad. Praktiknära vetenskaplig forskning har ett kritiskt perspektiv och resultaten verifieras genom den vetenskapliga processen och artikelpublicering. Resultaten ska alltså vara såväl relevanta och väl underbyggda som spårbara.

Praktiknära vetenskaplig forskning är också ett sätt att inbjuda och involvera praktikerna i forskningsprocessen, att inte bara forska om eller för praktiken, utan också med praktikerna. Samarbetet kan drivas mycket långt. Det finns goda exempel på vetenskapliga artiklar som är samförfattade av forskarna och (de studerade) praktikerna. Samverkan vid implementering och uppföljning av resultaten är ett annat exempel.

Rollerna kan också vara omvända, som i viss konstnärlig forskning där praktikern – till exempel konstnären eller arkitekten – är forskare och forskaren är (forskar-)praktikern som deltar med teori- och metodkunskap.

Den dubbla användningen av begreppet praktiknära leder inte sällan till onödiga missförstånd. Båda typerna av kunskapsutveckling behövs, men det är inte självklart att kalla praktikernas kunskapsutveckling för forskning. Det kunde kanske vara klokt att återupprätta det fina begreppet utvecklingsarbete – det kan i bästa fall öka tydligheten i diskussionen. Den är inte av en slump som vi talar om R & D, Research and Development. När FoU ersätts av FoI, Forskning och Innovation, är risken att ett viktigt led faller bort.

Låt oss också sätta in begreppet utvecklingsarbete i forskningsprocessen som helhet. Processen brukar beskrivas så att grundforskning följs av tillämpad forskning som i sin tur följs av utvecklingsarbete och implementering. Ur en grundläggande forskning uppstår i bästa fall frön till innovationer. Man kan dock vända på detta. Forskningsuppgiften kan komma direkt ur praktiken.

En praktiker ställs inför en problemställning som inte kan lösas ur erfarenheten. Det visar sig att det inte heller räcker med att fråga en kollega. Information måste samlas in från internet, tidskrifter, litteratur och forskningsrapporter. En utredning måste till. Befintlig kunskap sammanställs på ett för problemställningen användbart sätt, men det händer att inte heller detta räcker för att lösa uppgiften. Ett moment av ny kunskap måste till och ett utvecklingsarbete dras igång. Det kan emellertid nu visa sig att det saknas grundläggande kunskap: det saknas begrepp, teorier och metoder för att lösa problemet. En forskningsuppgift har därmed formulerats.

Ett exempel på detta är uthållig stadsutveckling som man försöker gripa sig an genom en stor satsning på utvecklingsarbeten i konkreta byggprojekt i kommunerna. Det saknas dock användbara definitioner av begreppet uthållig, samt mått och kriterier för utvärdering. Eventuella framsteg går därför inte att verifiera. Det behövs grundläggande forskning för att kunna lösa en oerhört angelägen problemställning som har uppstått ur praktiken. Motsättningen mellan teori och praktik är skenbar, båda är delar av samma helhet.

Taggad , , ,