Kategoriarkiv: Planering

Var ska vi ses?

hander-3Bostadsbyggande ja, men det behövs också hus för kultur och möten som ett kitt i samhället. Hus som är allmän egendom, helt utan kommersiella biavsikter. Hus som svarar på frågan: Var ska vi ses?

Strävan efter bostäder till rimliga priser leder till att det man bygger är ytsnålt och tätt. Och bostadsbyggandet når nu rekordnivåer. Det driver behovet av generösa lokaler att träffas i utanför bostaden.

En successiv utflyttning av verksamheter från utsatta områden under många år måste mötas av permanenta satsningar på nya verksamheter som bejakar att vi lever tillsammans i mångfald och olikhet.

Våra mötesplatser måste vara öppna och välkomnande för alla. Inte för att passivt hänga och vänta, utan för att kunna dela kulturupplevelser med andra människor och framför allt för eget skapande och samskapande. Det öppnar för nya kontakter och ingångar i arbetslivet.

Sveriges kommuner och landsting har just presenterat ny statistik över vilka ”Anläggningar för kultur, idrott och fritid” som finns i kommunerna. Det är en intressant läsning. Kommunerna satsar stort, men byggandet av kulturhus och fritidsgårdar har stått still under senare år. I 95 kommuner finns kulturhus med den blandning av verksamheter som har förutsättningar att erbjuda olika slags kulturupplevelser, men endast en mindre del av dessa har lokaler för egen skapande verksamhet. Här finns en stor utvecklingspotential framöver.

För de kommuner som ligger i framkant handlar verksamheterna inom kultur och fritid allt mer om kultur som metod och verktyg för individens utveckling. Det handlar mindre om att vara åskådare och mer om att själv utöva kultur.

Lokaler för denna verksamhet ska klara av flera uppgifter samtidigt. De ska vara mötesplatser, men också scener och verkstäder för kulturproduktion med tillgång till modern teknik. De ska var generella så att olika verksamheter kan fungera i samma lokaler under dygnet och flexibla så att de enkelt kan byggas om efter nya behov.

Som mötesplatser måste de kunna rymma öppna möten dit vem som vill kan söka sig, men också enskilda möten för människor som är i direkt behov av trygghet och integritet.

Det finns en stark trend under de senaste årtiondena att olika verksamheter bedrivs i samma byggnad. Gränserna mellan olika kulturformer är inte längre lika skarpa som tidigare och nya gränsöverskridande kulturformer utvecklas. Framtidens kulturlokaler erbjuder de professionella kulturutövarna scener och kontakt med sin publik, men framförallt plattformar för eget skapande och personlig utveckling.

Det gäller att nu undvika misstaget att bygga nya renodlade bostadsområden. Om jag fick önska så skulle det finnas många små kulturhus i bostadsnära lägen mitt i stadsdelarna som står och lyser som lyktor i vintermörkret och bjuder in till oväntade möten och nya möjligheter.

Illustration: ”Händer” av Maria Wikforss 2017
Även publicerad i Fastighetsnytt 1/2017

Taggad , , , , , , , , , ,

När allmänintresset blev ett särintresse

skyltSom ett mantra upprepas numera att den som inte är direkt berörd inte har anledning att lägga sig i plan- och byggfrågor. Nu är det raka rör, snabba spadar i jorden och inget onödigt krångel som gäller. Bortglömt är att bakom plan- och bygglagstiftningen ligger erfarenheterna av vad som saknades i den när man byggde snabbt och mycket förra gången. Hänsynen till den enskilda människan, hänsynen till naturen och hänsynen till kulturmiljön.

Det är alltför lätt att i ivern att lösa ett problem rasera värden och hela system som vi tar för självklara. Som en demokratisk planeringsprocess där enskilda och allmänna intressen balanseras på ett klokt sätt och är föremål för folkvalda politikers överväganden.

Det hela sker i små steg och börjar med inskränkning av rätten att överklaga beslut och fortsätter med minskning av kretsen som anses berörda. Och detta verkställs i ett debattklimat där planering och byggande sakta men säkert börjar betraktas som om det vore en alltigenom privat fråga. Men mer offentlig än när man bygger kan man inte vara, man visar ju upp sig på stadens scen och påverkar den gemensamma miljön utmed våra gator, torg och parker. Det är därför byggandet alltid kommer att vara en politisk fråga som går långt utanför det privata.

Vi behöver dessvärre inte resa långt bort för att finna inskränkningar i yttrandefrihet och invånardeltagande. Där den enskilda människans ord väger lätt och insynen, möjligheten att påverka och utkräva ansvar är allt annat än en självklarhet. Där en protest ses som en otillåten obstruktion.

När ett problem tas ur sitt sammanhang är det alltför enkelt att lansera fiffiga patentlösningar. Som att bygga många precis likadana hus på helt olika platser som alla i själva verket har helt olika förutsättningar för bebyggelse. Och utan att ta hänsyn till människorna, naturen och kulturmiljön på varje specifik plats.

När enskilda människor invänder mot detta stämplas de som motståndare till att lösa bostadskrisen. De kritiseras för att bara värna egenintresset och inte vara öppna och välkomnande till alla nya invånare. Det är en otroligt stark och negativ stämpling av alla dem som vill debattera hur vi bygger städer som inte bara är täta utan också gröna och som skapas med invånarmedverkan.

Lyssna noga på debatten och du kommer att upptäcka att allmänintresset numera allt oftare ses som särintresse. Det är det inte!

Även publicerad i Fastighetsnytt 5/2016.

Taggad , , , , , ,

Lyckliga gatan – finns den?

lyckliga-gatanSedan en tid hämtar jag barnbarn på förskolan två gånger i veckan. Ett stort förtroende som kräver full koncentration på uppgiften. Det påminns man om av den där lilla handen som tar fatt i min när vi snubblar kring i byggsveriges slutprodukter på hemvägen.

Ja, vi snubblar bokstavligen över ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser och förundras över hur det kommer sig att det ser ut och fungerar som det gör. Det blir så uppenbart att det är det byggda slutresultatet och ingenting annat som räknas när man upplever miljöerna i barnets perspektiv. 

Utsläppt i verkligheten efter de många åren i ombonade sammanträdesrum och trygga föreläsningssalar möter jag vad en gigantisk planerings- och byggindustri producerar i innerstaden ena dagen och förorten den andra. Jag önskar mina barnbarn lyckliga gator, men vi får kämpa mot resultatet av en uppenbar obalans mellan allmänna och enskilda intressen. Det skaver rejält när det allmännas bästa har fått stå tillbaka för enskilda intressen.

Gatorna, torgen och parkerna är gemensamma rum, allas egendom och de måste värnas, vårdas, utvecklas och utökas. De måste vara välkomnande och tillgängliga för alla. Jag kan riktigt höra sammanträdesrummens snack om hur de ”bara naggas i kanten” och hur ”vi istället höjer kvaliteten på det som blir kvar”. Nonsens, det är kvadratmeter som behövs när barnen går på upptäcktsfärd. Rörelsefriheten är av avgörande betydelse för hälsa och utveckling.

Ena dagen i innerstaden med överfulla pyttesmå lekplatser i bullriga lägen, nästa dag i ytterstaden med stora fria grönytor, gång- och cykelvägar skilda från biltrafiken och ringlande promenadvägar utmed strandkanten där vi hör löven prassla. Den ena dagen i vad som anses vara mönsterstad och ”enda vägen” i stadsbyggandet, den andra i vad som kallas rena fördärvet (sic!) som förebild för framtidens stad. Och vars robusta stadsväv därför kan byggas sönder och samman eftersom den inte anses vara ”riktig stad”.

Hur kan det komma sig att man ställer den täta stadens korta avstånd och dubbelutnyttjande av infrastrukturen mot ytterstadens gröna stadslandskap med fria ytor att röra sig i, mot varandra? Att vi inte kan ha motsägande fakta i huvudet samtidigt? Det handlar ju om två saker som gäller samtidigt och parallellt: vi behöver bland annat spara energi genom täthet, korta avstånd och begränsa bilismen och ha tillgång till stora gröna fria ytor. 

Att bygga tätt, mycket och centralt har kraftfulla företrädare laddade med kapital, argument och stinna projektportföljer. Därför behöver vi starka företrädare för de allmänna intressena som förmår hävda betydelsen av gemensamma platser, fungerande gaturum, torg och parker.

Men de allmänna intressena måste också stödjas av en stark och effektiv plan- och bygglagstiftning och företrädas av myndigheter som är väl samordnade och vars ledning ser det allmännas bästa som sin huvuduppgift. Ledare som värnar medarbetarnas professionalism och integritet. Gärna samverkan, men med full respekt för varandras roller och kompetenser.

Stadsbyggande är så mycket mer än summan av enskilda projekt. Det blir så påtagligt när vi snubblar fram över allt det som har blivit över i fogarna mellan projekten, där man inte har fått ihop helheten och där de allmännas företrädare inte har tagit matchen fullt ut. 

Den upplevda helheten här och nu är det enda som räknas för den som använder staden.

Publiceras även på archileaks.se

Taggad , , , , , ,

Komprometterande utemiljöer för barn

Under våren har barnens utemiljöer i staden debatterats bland annat i en omfattande, prisbelönt artikelserie i Svenska Dagbladet ”Vi bygger miljöer vi kommer att ångra” och i tidskriften Arkitektur ”Mörka utsikter”. En av källorna till denna debatt är en ny kunskapsöversikt ”Bygga stad för barn” författad av Suzanne de Laval och utgiven av forskningsstiftelsen Arkus.

En sak som står alldeles klar när man läser in sig på denna fråga är att barnens utemiljöer tidigare stod i centrum för stadsplanering och byggande. Under 60-talet och fram till 90-talet var barnens utemiljöer något som ägnades kunskapsutveckling, inlevelse och omsorg. Det var en planeringsfaktor av högsta prioritet underbyggd av vetenskaplig forskning och systematiserad erfarenhet. Men i samband med avvecklingen av bostadspolitiken i början av 90-talet rann detta ut i sanden. Nu var det upp till marknaden att visa att den även kunde hantera barnens levnadsvillkor i den förtätade staden.

Barnens uppväxtvillkor, att de kan röra sig fritt, känna både trygghet och äventyrlighet ansågs viktiga för deras hälsa och utveckling i flera avseenden. Att själv kunna gå eller cykla till skolan istället för att som idag skjutsas av föräldrar oroliga för otrygga trafikmiljöer. Att kunna springa och leka och busa på stora ytor istället för att trängas på inhägnade ”utsläppsgårdar” med mindre utrymme per barn än vad Jordbruksverket föreskriver för grisar.

När det gäller barnens utemiljöer är kvalitet till stor del fråga om kvantitet, att det finns tillräckligt många kvadratmeter för fri lek. Att hävda att mycket små ytor av påstått högre kvalitet kan ersätta detta utrymmesbehov är falskt. Det finns en gräns som när den passeras skapar ovärdiga miljöer.

Hela idén om den förtätade staden bygger på att alla ska kunna bo och leva där. Då kan man inte tänka bort en grupp, speciellt inte barnen. Helt skruvade kompromisslösningar som att bygga uteplatser på taken eller nedsänkta under gatunivån som i Hagastaden presenteras på fullt allvar. Andra stadsdelar försvaras med att det inte är tänkt att barn ska bo här (sic!).

Fastighetsbranschen och byggbranschen hävdar stenhårt fortsatt avreglering, men sätts då obevekligen på provet att också klara av barnens utemiljöer. När balansen mellan det allmänna intresset och det enskilda förskjuts mot det enskilda, kan man inte hävda att vi kan strunta i barnen i vårt kvarter för det får det allmänna ta hand om någon annanstans. Något mer komprometterande än att begära det fulla ansvaret för att planera och bygga framtidens stad och sedan inte klara av att göra den barnvänlig finns inte.

Publicerad i Fastighetsnytt nr 3, 2016.

Taggad , , , , ,

Kampen om planeringen

Kampen om planeringenLäser i Dagens Nyheter två uttalanden från inflytelserika politiker på var sida blockgränsen om hur bostadskrisen ska lösas.

Den första säger: ”Nyckeln till ökat bostadsbyggande är att vi måste komma till rätta med den ineffektiva planprocessen”. Och tillägger att ”vi behöver se över möjligheten att minska överklagandet”.

Den andra säger: ”Byggreglerna behöver förenklas för att snabba upp byggprocesserna, och vi behöver se över överklagandeprocessen”.

Den första är Ewa Thalén Finné, riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för Moderaterna. Den andra Johan Löfstrand, vice ordförande i civilutskottet och talesperson för Socialdemokraterna. Uttalandena i artikeln är till förväxling lika.

Det omedelbara intrycket är att det råder en total rundgång i debatten. En av många olika föreställningar om hur bostadskrisen kan lösas blir till ett slags vedertagen ”sanning” som upprepas oemotsagd gång på gång. Och det är så mycket som inte sägs till exempel om finansiering och de ekonomiska möjligheterna för alla invånare att skaffa sig en bostad. Eller att staten på något sätt måste ingripa för att alla ska ha råd att bo.

Men uttalandena kommer från personer som är djupt engagerade i bostadspolitiken och som naturligtvis menar vad de säger. Uttalandena kommer också under en period då de blocköverskridande samtalen pågår och man försöker finna vägar till en uppgörelse. Inför väljarna måste man kunna visa att man kan komma överens åtminstone på vissa punkter. Och då blir det abstrakta processer och regler man ger sig på – för vem vill inte ha mindre ”krångel”.

Men det är inte riskfritt. Därför att i varje regel finns inbäddad värdefull kunskap. För varje regel man slänger ut måste man kunna svara på frågan: Hur tar man vara på den kunskap och erfarenhet regeln förmedlar? Hur säkrar man den framtida kompetensen i plan- och byggprocessen? Genom forskning, utbildning, råd, regler och praktik.

Av uttalandena kan man felaktigt få intrycket att de bostadspolitiska skiljelinjerna kan utplånas, att väljarna inte kommer att kunna välja bostadspolitik i nästa val. Så är det naturligtvis inte. För om det vore så är vi illa ute. Att göra upp i en krissituation är en sak, men att lägga locket över ett centralt politikområde något annat.

Det pågår i själva verket en veritabel kamp om initiativet i samhällsplaneringen. Man överträffar varandra i förslag om att skrota regler och ta bort processteg. Men med helt olika syften. I det första fallet i övertygelsen om att om företagen på bostadsmarknaden får ta hand om saken löses problemen. I det andra fallet att om den offentliga planeringsapparaten trimmas och byggandet och boendet subventioneras kommer bostadsbyggandet att kunna nå upp till eftersträvade nivåer.

Den äkta energigivande konflikten mellan två olika politiska ståndpunkter kommer i bakgrunden när deras företrädare istället väljer att tala om justeringar av processer och regler.

Det handlar egentligen om var balanspunkten mellan de allmänna och enskilda intressena ska ligga. Och den frågan är ytterst meningsfull att diskutera.

Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Ytterst handlar detta om planeringen av våra framtida allmänna platser, gator, torg och parker, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. De robusta strukturer i vilka stadens nya rum kan byggas över tid.

Man kommer inte undan dessa frågor hur många regler man än slänger ut.

DN bilaga Moderna staden 20160515
Inlägget publiceras även på archileaks.se

Taggad , , ,

700 000 Planetskötare

Vi kan alla bli planetskötare, föreslog professor Johan Rockström i sitt omtalade Vinterprogram. Låt oss börja utanför våra egna fönster, fortsatte han. Tack vare många offentliga och privata initiativ förklarade han sin övertygelse att det är möjligt att inom nuvarande system begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Nationer och framför allt städer kommer att tävla med varandra om olika klimatinitiativ som sammantagna kan rädda planeten.

Strax efter undertecknandet av Paris-avtalet inbjuder regeringen oppositionen till blocköverskridande samtal för att utveckla bostadspolitiken och bana väg för ett ökat bostadsbyggande. 700 000 bostäder på tio år bedöms behovet vara. Det är en ökning av det totala antalet bostäder i Sverige med hela 20 %. En unik möjlighet för en nation att bygga på nya sätt som minimerar klimatbelastningen, skapar goda livsmiljöer och bidrar till att nå de globala klimatmålen.

Men i realiteten är risken för det omvända stor.

Själva byggproduktionen har nämligen visat sig vara en riktig klimatbov. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA visar i rapporten ”Klimatpåverkan från byggprocessen” (2014) att den totala klimatpåverkan från byggprocesser i Sverige uppgår till 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. ”Det är av samma storleksordning som utsläppen från alla personbilar i Sverige”. I projektet studerade man särskilt klimatbelastningen vid produktion av flerfamiljshus i betong. ”Den analysen pekar på att klimatbelastningen är lika stor i byggprocessen som vid drift av huset under 50 år, då energiförsörjningen baseras på en nordisk ”elmix” och ett svenskt genomsnitt för fjärrvärme”. Att bygga ett flerbostadshus i betong tar ett år. Klimatbelastningen under detta år är lika stor som av husets energiförsörjning under 50 år.

Nu visar färsk statistik från Statistiska Centralbyrån att betong fortsätter att vara det dominerande stommaterialet. Hela 88,6 % vid byggande av flerbostadshus att jämföra med trä 8,9 % och stål 2,6 %.

När statsminister Stefan Löfven vid presskonferensen om bostadspolitiken öppnar för att det stora behovet av bostäder kan lösas med typgodkända hus måste frågan ställas om vilken klimatbelastning under själva byggproduktionen som ett typgodkännande ska medge. Många av de bostadshusbyggsatser som har utvecklats av de stora producenterna är av betong. Men det är alternativen med lägre klimatpåverkan som kan bidra till att klimatmålen nås.

I själva verket är det ju en mångfald olika boendeformer i olika typer av hus som behövs. För gamla, unga, nyanlända, för ensamma, små och stora familjer och människor som söker ett boende i kollektiv. Och varje hus ska placeras in i en unik miljö med sitt mikroklimat och ekosystem för att minimera klimatpåverkan.

Det är inte andra generationens industrialisering med massproduktion enligt T-Fordsmodellen som löser detta. Utan den fjärde som sätter användarna centrum med en omsorgsfull anpassning av byggandet till den speciella situationen och som tar vara på det faktum att vi var och en vill kunna agera planetskötare.

Publicerad i Fastighetsnytt utgåva 1 2016 och på fastighetsnytt.se

Taggad , ,

Byggmästaren som vågade bygga

galjonsbildenLäser på en näringslivssida om byggföretagen som ”inte vågar bygga” om inte staten delar ut pengar till deras kunder så att de har råd att betala hyran. På samma sida kan man läsa om byggföretagens rekordvinster.

Där tipsar aktieanalytikerna om byggföretagens höga direktavkastning och utdelning till sina aktieägare. Studerar man det finstilta i börstabellerna finner man att för det senast börsnoterade byggföretaget har kursen ökat från 84,50 vid introduktionen i juni 2014 till 188,00 i november 2015. Dom har nog vågat bygga.

När Olle Engkvist (1889-1969) sammanfattade sin byggmästargärning skrev han att en byggnadsföretagare bör ha en social syn på sitt yrke, i synnerhet om han går in för bostadsbyggande: ”Kärleken till pengarna får på inga villkor gå före kärleken till uppgiften.” Byggmästaren skulle ha en social åskådning.

Idag ropar byggföretagare på staten efter stöd för att stimulera efterfrågan och försvagning av det konsumentskydd som plan- och bygglagstiftningen och byggreglerna i praktiken utgör för att våga bygga. Ett skydd som av allt att döma snarast borde förstärkas.

Så kan man till exempel läsa att Statens Tekniska Forskningsinstitut, SP har följt upp skandalen med de enstegstätade fasaderna som läckte och ruttnade. SP har undersökt 75 byggnader som har reparerats och det visar sig att samtliga reparerade byggnader har drabbats av förnyade läckage.

Enligt Olle Engkvist skulle företagarna och finansiärerna istället för att vänta på staten ”vara aktiva, djärva, uppoffrande på ett annat sätt än hittills – de måste föregripa statliga ingripanden genom att själva gripa in först av alla”. Och de måste ta konsekvenserna av detta, socialt och ekonomiskt. Endast därigenom förtjänade de den frihet som är själva livsluften för en samhällsbyggande entreprenör.

Han oroade sig för ett spekulationsbyggande med dålig byggkvalitet som gick ut över hyresgästerna och som medverkade till att samhället fann det nödvändigt att reglera byggandet. Han kämpade på dubbla fronter; mot kollegor som inte tog ansvar och förstörde yrket och mot en statsmakt som började detaljstyra. Olle Engkvist drevs av en yrkesstolthet ”som sätter byggandets heder före byggarens intressen”, skrev författaren Gustaf Näsström.

Den välplanerade bostaden ger bostadshuset dess kvalitet och värde, menade han. Härav följer direkt behovet ”av bästa möjliga kvalitet på arkitektarbetet, alltså kravet på arkitektens ideella, konstnärliga och tekniska förmåga”.

Han förde också ett hisnande aktuellt resonemang om pris och kvalitet. Han menade att gapet mellan god och dålig kvalitet inte kan överbryggas med kontroll: ”Är byggmästaren dålig, blir arbetet dåligt, om än med strängaste kontroll”. Betänk vår tids alla reklamationer och ÄTO:or, ändrings- och tilläggsarbeten, trots kvalitetssystem och projektledning.

Och han hade lika svårt som dagens små kvalitetsbyggmästare att hävda förhållandet mellan pris och kvalitet: ”Av den ambitiöse och kunnige byggmästaren kräver man hans kvalitet, men den okunniges pris, om detta är lägre. Men den okunnige får ständigt sin kvalitet godkänd och fritages från att tillämpa den ambitiöses kvalitet”.

Det finns all anledning att ta de analyser och förslag som nu läggs fram för att öka bostadsbyggandet på stort allvar, men att inte i brådskan kasta ut barnet med badvattnet.

Lyssna till Olle Engkvist: ”Särmärket för byggnadsindustrin är och har alltid varit kriser av flera slag och anledningar än för övriga verksamheter.” Det gäller att stå fast vid det sociala ansvaret, värna kvaliteten och våga bygga även i ”den allmänna villervallan”.

Källa: Olle Engkvist Byggmästare med texter av Olle Engkvist, Gustaf Näsström, Hakon Ahlberg och Nils Ahrbom. Albert Bonnier 1949. Foto: Terrasshus, Kv. Galjonsbilden, Gröndal. Arkitekter Sven Backström och Leif Reinius 1944-46. Stiftelsen Olle Engkvist.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Taggad , , , , , ,

Kaplan = Attefall

pblEtt år efter det att Mehmet Kaplan utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister har han pressats tillbaka så till den grad att han nu låter som den borgerliga alliansens tidigare bostadsminister Stefan Attefall. ”Förenkla reglerna, snabba på processerna”.

Lika lite som Stefan Attefall tycks Mehmet Kaplan kunna styra över de reella möjligheterna att få fart på bostadsbyggandet. De ligger på finansdepartementets bord. Återstår då att rucka på enstaka regler i plan- och bygglagen och skälla på kommunerna.

Tanken med en stadsutvecklingsminister var alldeles lysande. Att i en tid med ett mycket stort behov av nya bostäder till överkomliga priser se till att det som byggs blir socialt väl fungerande stadsmiljöer med korta avstånd och väl utbyggd kollektivtrafik.

När det ska byggas mycket och fort är det särskilt viktigt att bygga med användning av bästa tänkbara kunskap och erfarenhet. Just därför att det ska kunna gå fort utan att det blir fel. Dels för att undvika byggkatastrofer, fusk och fiffel, dels för att nyproduktion av en halv miljon bostäder på kort tid kan hjälpa eller stjälpa klimatomställningen.

Hur har vi då i alla tider byggt upp byggkunskapen, samlat och spritt den? Jo, just i form av ”regler” och ”processer” helt enkelt därför att de är ytterst effektiva former för kunskapsöverföring.

Regler som är till hjälp när man inte har tid eller råd att börja om från början varje gång och ta reda på precis allt man behöver veta för att kunna bygga så att konstruktionerna blir stabila och brandsäkra, hälsosamma och klimatskyddande för de boende.

Processer som syftar till att just det som är relevant för det aktuella projektet ska tas i beaktande så att riskerna för obehagliga överraskningar i ett senare skede minimeras och investeringen säkras. Och för att det enstaka huset ska placeras i ett sammanhang som skapar en väl fungerande helhet över tid.

Tar man bort regler och processteg utan att ersätta dem med annan form av kunskap ökar riskerna i projekten dramatiskt.

Mehmet Kaplan har fortfarande tid på sig att förvandla bostadsbyggande till stadsbyggande. Men då måste han skippa den billiga antiregelretoriken från Stefan Attefalls tid och istället välja att ta den verkliga fighten med finansdepartementet. Stadsmiljöavtalen är en lovande början.

Taggad , , , , , , ,

Vilket värdeskapande och för vem?

vardeskapandeTill de många värdeladdade orden – attraktiv! stadsmässig! – läggs nu värdeskapande!

Modeorden förvirrar. Ställd inför dessa känner man sig övertalad och mållös. Försöker man invända hamnar man utanför. De här orden förstör språket med vilket vi skulle kunna diskutera våra gemensamma angelägenheter. Väl definierade begrepp däremot är praktiska verktyg för att nå ömsesidig klarsyn och lägger grund för nydanande samarbete.

Värdeskapande stadsbyggande genom samverkan mellan privat och offentligt låter väl bra, men testa antitesen icke värdeskapande stadsbyggande. Vad är det? Genast reser sig frågan vilket värdeskapande och för vem? Och vilka hamnar utanför?

Kundvärde, bytesvärde eller användarvärde? Många säger värdeskapande, men talar inte om vad av detta eller annat de avser.

Begreppet värdeskapande finner vi i industriell produktionsplanering och värdeflödesanalys där man söker eliminera så kallade icke värdeskapande aktiviteter för att maximera kundvärdet. Men stadsbon är inte i första hand kund utan just stadsbo och jämställd medborgare.

Kundvärdesmaximering i stadsbyggande ställer svaga kundgrupper åt sidan; barnen, ungdomarna, de bostadslösa, låginkomsttagare, nyanlända och flyktingar. Så minimeras skolgårdar och fotbollsplaner byggs bort, bostadsbyggande kanaliseras till dyrbara bostadsrätter och samhället står rådvillt inför att lösa bostadsfrågan för nyanlända och unga som söker sin första bostad. Politik och medborgardeltagande ses som icke värdeskapande störningar och kommunal planering som ett gissel.

Att det privata kapitalet i allt större utsträckning står för investeringarna har gett andra förutsättningar för stadsbyggandet än när det offentliga stod för fiolerna.

I en globaliserad ekonomi söker det internationellt lättrörliga kapitalet värdeskapande investeringar. Var är räntegapet tillräckligt stort just nu? Var blir avkastningen på investeringen tillräckligt mycket högre än priset på pengarna med riskpremien inräknad. Investeringar vars avkastning beräknas efter deras bytesvärde vid exit.

Men bytesvärde vid snabb exit är inte detsamma som långsiktigt användarvärde.

Med ekonomismens språkbruk förskjuts fokus bort från användarvärdet. Det är ett försåtligt språkbruk som gör det alldeles hopplöst att argumentera för det som borde vara självklart; rättvis tillgång till stadens resurser och justa levnadsvillkor för alla invånare.

Nej, nu ska resurserna gå till särskilt utvalda platser. Platser som bedöms kunna göras attraktiva och få ett högt bytesvärde genom samverkan mellan det privata och det offentliga. Medan andra platser inte bedöms ha dessa förutsättningar och därför lämnas åt sitt öde.

Det är milt uttryckt lättare att få till detta värdeskapande i Västra hamnen än i Rosengård. Trots att användarvärdet av investeringarna hade varit så mycket högre där.

Bytesvärdeskapande exploatering är ett inslag i, men inte samma sak som samhällsplanering och stadsbyggande. Det är därför styrkeförhållandena mellan de privata och offentliga intressena måste hållas i balans.

Politiken får inte abdikera från en samhällsplanering som omfattar stad och land, rika och fattiga stads- och landsdelar och som håller användarvärdet av investeringarna högt. För samhällsplaneringen och politiken finns ingen bekväm exit när räntegapet är mer lockande någon annanstans.

Taggad , , ,

Blåsningen i Almedalen

almedalenTvå år i Tyskland, tio år i Sverige! Kommer ni ihåg Almedalen 2012 och paragraf 34-lanseringen, att bygga utan detaljplan med Tyskland som förebild?

Frilansjournalisten Bitte Nord avslöjar blåsningen i Almedalen i en artikel i Tidskriften Stadsbyggnad 2/2015 med rubriken ”Så fick NCC politikerna i sin hand” och ställer frågan: ”Men hur kunde ett så dåligt underbyggt påstående som NCC:s få reservationslös uppbackning av media, av opinionsbildare och av den politiska makten. Var det ingen av alla dem som uttalade sig och som uppfattade ’två år i Tyskland, tio år i Sverige’ som en sanning, som läste Almedalsskriften?”

På pr-byråns hemsida kan man fortfarande läsa: ”Grunden för påverkansarbetet blev en idéskrift som visade hur de politiska spelreglerna bidrar till att göra byggandet långsammare och dyrare än i t ex Tyskland. Flera aktiviteter under Almedalsveckan 2012 genomfördes och följdes upp med en debattartikel i Dagens Industri. Genomslaget blev stort. Medialt, men också i både alliansens och socialdemokraternas bostadspolitiska programarbete. Bostadsminister Stefan Attefall lovade att se över planprocesserna.”

Både regering och opposition infogade propagandan i den egna retoriken. Så sa till exempel dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju i SvD 26/3 2014: ”Processer som i andra länder kan ta ett eller två år kan i Sverige ta tio år. Det säger sig självt att det inte går att få ihop kalkylerna, och det säger byggarna till oss.”

Så här står det i idéskriften: ”Vi har jämfört tre likartade projekt som NCC genomfört i Sverige, Tyskland och Finland som inte varit drabbade av tidsödande överklaganden. Vi kan konstatera att det var två års plantid i Sverige, ett års plantid i Finland och fyra månaders plantid i Tyskland. Den totala tiden från ide till färdigt hus i Sverige var tio år, medan den i Finland var fyra och i Tyskland bara två. Det tog alltså åtta år längre att bygga bostäder i Sverige än i Tyskland.”

Men vilka projekt som jämfördes angavs inte och om de verkligen var likartade var det ingen som tog reda på.

När Bitte Nord frågar NCC ”vilka byggprojekt man har jämfört med varandra får vi veta att det tyska projektet avser uppförande av 52 radhus i Berlin och att det svenska bygget utgörs av den första etappen av ny bostadsbebyggelse på den tidigare sjukhusfastigheten Beckomberga i Stockholm”.

”De tyska radhusen byggdes i kvarter planerade för och redan bebyggda med bostadshus med all infrastruktur på plats. NCC var ensam byggherre och bygget ingick inte i ett utvecklingsprojekt. Exemplet Beckomberga är den första utbyggnadsetappen i omvandlingen av hela det gamla sjukhusområdet till bostadsområde. Ett gigantiskt projekt som hanterar 44 hektar mark med många kulturhistoriskt värdefulla miljöer. På sikt ska här rymmas omkring 900 nya bostäder, handel, service, skolor och dagis.”

Hon konstaterar att eftersom ”rapporten beskriver de båda byggprojekten som ’likartade’ bör avsikten rimligen vara att projekten ska uppfattas ha jämförbara förutsättningar men i själva verket finns det få gemensamma nämnare.”

Man jämförde äpplen och päron och blåsningen gick nästan hela vägen till lagändring. Men där tog det stopp. Åtminstone tillfälligt. Förvirringen lever dessvärre vidare i debatten om bostadsbyggandet och regelsystemet.

Detaljplanen är ju i själva verket en förutsättning för att lösa frågor där tre berättigade intressen ställs mot varandra: markägarens/byggherrens, grannens och medborgarnas (allmänna intressen). En detaljplan ger förutsägbarhet för alla parter och projekteringstrygghet för den som ska investera och bygga, inte minst för de mindre aktörerna. Utan detaljplan finns ingen rätt för fastighetsägare att bygga och ingen skyldighet för kommunen att bygga ut gator och allmänna platser. Den är helt nödvändig eftersom Sverige till skillnad mot Tyskland saknar juridiskt bindande översiktsplaner.

Snart öppnar årets Almedalsvecka. Vilka blåsningar väntar där? En bra förberedelse är att läsa Tidskriften Stadsbyggnad och hålla ögonen öppna.

Trevlig sommar!

Inlägget publiceras också på archileaks.se

Taggad , , , ,