Kategoriarkiv: Planering

Blåsningen i Almedalen

almedalenTvå år i Tyskland, tio år i Sverige! Kommer ni ihåg Almedalen 2012 och paragraf 34-lanseringen, att bygga utan detaljplan med Tyskland som förebild?

Frilansjournalisten Bitte Nord avslöjar blåsningen i Almedalen i en artikel i Tidskriften Stadsbyggnad 2/2015 med rubriken ”Så fick NCC politikerna i sin hand” och ställer frågan: ”Men hur kunde ett så dåligt underbyggt påstående som NCC:s få reservationslös uppbackning av media, av opinionsbildare och av den politiska makten. Var det ingen av alla dem som uttalade sig och som uppfattade ’två år i Tyskland, tio år i Sverige’ som en sanning, som läste Almedalsskriften?”

På pr-byråns hemsida kan man fortfarande läsa: ”Grunden för påverkansarbetet blev en idéskrift som visade hur de politiska spelreglerna bidrar till att göra byggandet långsammare och dyrare än i t ex Tyskland. Flera aktiviteter under Almedalsveckan 2012 genomfördes och följdes upp med en debattartikel i Dagens Industri. Genomslaget blev stort. Medialt, men också i både alliansens och socialdemokraternas bostadspolitiska programarbete. Bostadsminister Stefan Attefall lovade att se över planprocesserna.”

Både regering och opposition infogade propagandan i den egna retoriken. Så sa till exempel dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju i SvD 26/3 2014: ”Processer som i andra länder kan ta ett eller två år kan i Sverige ta tio år. Det säger sig självt att det inte går att få ihop kalkylerna, och det säger byggarna till oss.”

Så här står det i idéskriften: ”Vi har jämfört tre likartade projekt som NCC genomfört i Sverige, Tyskland och Finland som inte varit drabbade av tidsödande överklaganden. Vi kan konstatera att det var två års plantid i Sverige, ett års plantid i Finland och fyra månaders plantid i Tyskland. Den totala tiden från ide till färdigt hus i Sverige var tio år, medan den i Finland var fyra och i Tyskland bara två. Det tog alltså åtta år längre att bygga bostäder i Sverige än i Tyskland.”

Men vilka projekt som jämfördes angavs inte och om de verkligen var likartade var det ingen som tog reda på.

När Bitte Nord frågar NCC ”vilka byggprojekt man har jämfört med varandra får vi veta att det tyska projektet avser uppförande av 52 radhus i Berlin och att det svenska bygget utgörs av den första etappen av ny bostadsbebyggelse på den tidigare sjukhusfastigheten Beckomberga i Stockholm”.

”De tyska radhusen byggdes i kvarter planerade för och redan bebyggda med bostadshus med all infrastruktur på plats. NCC var ensam byggherre och bygget ingick inte i ett utvecklingsprojekt. Exemplet Beckomberga är den första utbyggnadsetappen i omvandlingen av hela det gamla sjukhusområdet till bostadsområde. Ett gigantiskt projekt som hanterar 44 hektar mark med många kulturhistoriskt värdefulla miljöer. På sikt ska här rymmas omkring 900 nya bostäder, handel, service, skolor och dagis.”

Hon konstaterar att eftersom ”rapporten beskriver de båda byggprojekten som ’likartade’ bör avsikten rimligen vara att projekten ska uppfattas ha jämförbara förutsättningar men i själva verket finns det få gemensamma nämnare.”

Man jämförde äpplen och päron och blåsningen gick nästan hela vägen till lagändring. Men där tog det stopp. Åtminstone tillfälligt. Förvirringen lever dessvärre vidare i debatten om bostadsbyggandet och regelsystemet.

Detaljplanen är ju i själva verket en förutsättning för att lösa frågor där tre berättigade intressen ställs mot varandra: markägarens/byggherrens, grannens och medborgarnas (allmänna intressen). En detaljplan ger förutsägbarhet för alla parter och projekteringstrygghet för den som ska investera och bygga, inte minst för de mindre aktörerna. Utan detaljplan finns ingen rätt för fastighetsägare att bygga och ingen skyldighet för kommunen att bygga ut gator och allmänna platser. Den är helt nödvändig eftersom Sverige till skillnad mot Tyskland saknar juridiskt bindande översiktsplaner.

Snart öppnar årets Almedalsvecka. Vilka blåsningar väntar där? En bra förberedelse är att läsa Tidskriften Stadsbyggnad och hålla ögonen öppna.

Trevlig sommar!

Inlägget publiceras också på archileaks.se

Märkt , , , ,

Att argumentera för kvalitet

Noterar att Stadsarkitektdagen i år handlar om hur man ska kunna hantera ”kvalitet och stadsbyggnadsvärden när fokus i debatten och praktiken ofta ligger på kvantitet och volymer” i bostadskrisen spår.

Ett väl valt tema, särskilt som debatten ju dessutom handlar om hur vägen till ökat bostadsbyggande påstås gå genom forcerade planeringsprocesser, minskat medborgarinflytande och avveckling av allehanda kvalitetssäkrande regler.

Kommunerna har nu i åratal läxats upp av rikspolitikerna för att inte vara smidiga och snabba nog. Samtidigt som mängder av samhällsuppgifter har lämpats över från den statliga till den kommunala nivån.

Det är ett dubbelt budskap detta att beordras bygga attraktiva, uthålliga städer och samtidigt se till att det byggs snabbt och utan detaljerad kommunal planering och kontroll. För att detta dubbla budskap inte ska urarta till ren dubbelmoral måste kvalitetsfrågan hållas levande.

Den springande punkten är hur man värderar och argumenterar för kvalitet.

I den mycket läsvärda boken ”Den omätbara kvaliteten” (Lars Strannegård, red, 2007) besvaras frågan vad kvalitet är med att det är upplevelsen av autenticitet. ”Om något håller vad det lovar, om det känns som att det är på riktigt och håller över tid, ja då ligger kvalitetsbegreppet nära till hands”. Till exempel att en stadsdel inte bara är stadsmässig, inte bara ser ut som en stad, utan är en stad.

Den nuvarande plan- och bygglagstiftningen anger inte exakt vilka kvaliteter som ska uppnås, helt enkelt därför att det skulle vara alltför låsande över tid. Varje stad och kommun söker sin egenart, sin kultur, sina livsvärden och kvaliteter. Den reglerar istället de processer som krävs för att kvalitetsfrågorna ska beaktas med hänsyn till platsen och till alla dem som berörs, de många allmänna och enskilda intressena.

När man nu från alla möjliga håll rycker och sliter i olika delar av regelsystemet finns risken att vissa av dessa processer sätts ur spel. Om man då inte klarar av att argumentera för kvalitet kommer det att vara just stadsgestaltningen som offras; stadens arkitektur, utformningen av dess gaturum, torg och parker, de gemensamma ickekommersiella mellanrummen, de sammanbindande stråken och stadens silhuett. Just det som sammanfattas i titeln på den pågående arkitekturpolitiska utredningen; ”Gestaltad livsmiljö”.

Det finns mycket att tala om på Stadsarkitektdagen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på arkitekt.se

Länk till Stadsarkitektdagen

Märkt , , , ,

Ju högre stadskvalitet, desto lägre markpris

Priset på marken har blivit en nyckelfråga för att kunna bygga bostäder med överkomliga hyror. Men kommunernas exploateringskontor jagar intäkter genom markanvisning efter auktionsförfarande. Ju närmare stadskärnan desto högre sätts utropspriset. Höga markpriser tvingar fram prutningar i produktionen och därmed sämre boende- och stadskvaliteter. En ond cirkel som bara kan brytas genom omprövning och nytänkande.

I Upplands Väsby pågår just nu en sådan radikal omprövning i praktiken. Tanken är att byggherrarna ska kunna påverka markpriset genom att bidra med kvaliteter som stadsmässiga miljöer och innovativa lösningar. Kommunen erbjuder alltså ekonomiska incitament till att testa nya idéer att bygga stad.

Byggherrarnas förslag till lösningar bedöms med hjälp av ett poängssystem som avgör hur mycket markpriset kan sänkas i förhållande till hur mycket respektive projekt bidrar till bland annat stadsmässighet, samarbete och innovation. En jury bestående av externa, oberoende ledamöter möter byggherrarna och deras arkitekter i flera omgångar för att vägleda förslagsställarna och bedöma resultatet. Det är i rollen som juryledamot jag har lärt känna och respektera detta initiativ.

Arbetet pågår för fullt i Fyrklövern mitt i Upplands Väsby. Området har delats in i många små kvarter, vilka har gjort det möjligt även för mindre och medelstora byggherrar att delta. Särskilt uppmärksammas byggherrarnas förmåga att samarbeta med varandra för att skapa hela och sammanhängande stadsmiljöer.

För att nå till den högsta nivån och därmed det lägsta markpriset krävs bland mycket annat att förslaget har högsta klass på arkitektur och stadsrum, dokumenterar medskapande från blivande hyresgäster och närboende och innehåller tekniska lösningar som minskar klimatpåverkan. Nås denna nivå kan utgångspriset på marken sänkas med nära en tredjedel.

I ett första steg redovisar byggherren vilken nivå i poängsystemet man siktar på att klara av och juryn ger en indikation på om skissförslagen håller måttet. I nästa skede sker en dialog med juryn om det bearbetade förslaget och hur byggherren kan förbättra förslaget och kanske också nå en ännu högre nivå i systemet och därmed ett ännu lägre markpris.

I samband med byggstart ska byggherren kunna visa dokument som styrker att detaljprojekteringen når vald kvalitetsnivå. Avstämning sker också efter färdigställande av byggnaden så att hela processen verkligen har lett fram till det tänkta resultatet.

Min erfarenhet så här långt är att arkitekterna har fått en nyckelroll i detta projekt. De läser och tolkar kommunens olika kvalitetsnivåer och översätter och överträffar inte sällan dessa i sina arkitektoniska lösningar. Det hela är mycket lovande.

Detta inlägg publiceras även på arkitekt.se

Märkt , , , ,

Från verk till gestaltning

verk till gestaltningAtt konst i offentliga rum engagerar är Susanna Arwins staty av damen med handväskan i Växjö ett aktuellt exempel på. Regeringens ännu frysta budgetsatsning på konstnärlig gestaltning i boendemiljöer reser frågan om konst som enskilda verk och tillägg eller integrerad gestaltning.

Hur kan vi ta oss från knappa miljöer kompletterade av enstaka konstverk till gestaltade livsmiljöer det sjunger om? Hur långt kan man driva samverkan mellan olika aktörer i syfte att nå fram till en integrerad arkitektonisk och konstnärlig gestaltning i stadsbyggandet? Kan den konstnärliga processen i sig skapa länkar mellan medborgare och stadsutvecklare?

Dagens sätt att organisera byggprojekt rymmer avsevärda svårigheter att åstadkomma integrerad gestaltning, men bär paradoxalt nog samtidigt på möjligheterna att nå dit.

Svårigheterna är de många strikta gränser mellan aktörerna som rigid projektledning ofta förorsakar. Och som effektivt håller konsten borta från byggprocessen fram tills dess det är dags att hänga tavlan på väggen som utsmyckning.

Möjligheterna ligger dels i friheten att välja ut och kombinera kompetenser, dels i projektkommunikationens suveräna problemlösningsförmåga. Men då måste den konstnärliga kompetensen finnas med i byggandets huvudprocesser från allra första början.

”Jag bedömer det jag ser, ingenting annat”. Så svarade konstkännaren Ulf Linde en arkitekt som ville förklara varför det nybyggda huset såg ut som det gjorde, vad som hade hänt på vägen och vad som hade kompromissats bort.

Det vi ser och upplever med våra sinnen är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det vi förnimmer formar vår uppfattning om vår tid och vårt samhälle och vår framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?

När människor tar byggda miljöer i bruk, är det fogarna, ägogränserna, förvaltningsgränserna och kompetensgränserna som ställer till det och förstör helheten och den praktiska användbarheten. Helheten är aldrig en enskild aktörs ensak. En bra plan är resultatet av flera aktörers förmåga att samverka, men också att därefter faktiskt lyckas bygga det tänkta, planerade och överenskomna.

Det är de allmänna platserna, gaturummen, torgen och parkerna som bildar stadens grundstruktur. I ett allt mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin med en sammanhållande samhällsplanering på översiktlig och detaljerad nivå som medverkar till att över tid skapa väl fungerande helheter. Det gäller att finna en balans mellan enskilda och allmänna intressen. Att åstadkomma god samverkan över olika ansvarsgränser är därför en nyckelfråga vid gestaltning av offentliga miljöer.

Samarbete och samverkan är positivt laddade värdeord som få ifrågasätter. Men vad betyder samverkan? Det är uppenbart att det är något frivilligt, som ligger utanför bindande avtal med juridiska och ekonomiska konsekvenser. Genom samverkan ska man kunna åstadkomma något mer än vad en enskild aktör kan och det ska vara till nytta för alla medverkande. Tanken är att en kombination av flera kompetenser ger större möjligheter att finna goda lösningar och genomförandemöjligheter. Men många medverkande aktörer ställer också krav på organisering och ledarskap.

Anledningen till att det krävs ett tydligt ledarskap är att frivillig samverkan handlar om att finna och bjuda in alla aktörer, att samla dem för att gemensamt formulera en idé, vision och strategi för arbetet. Det är viktigt att det finns en framdrift i arbetet, att alla kan se att olika mått och steg vidtas som leder vidare. Någon måste inledningsvis kunna visa de ömsesidiga fördelarna av samarbetet och att det är värt alla ansträngningar och uppoffringar.

Det handlar inte minst om att ha ekonomiska resurser och kunna ta en viss risk i ett inledande skede, för att på så sätt ge de andra aktörerna tid och möjlighet att mobilisera sina resurser. När bollen väl är i rullning kan samverkansprojekt utvecklas till mycket kraftfulla organisationer som kan åstadkomma förändring. Den som törs kan ta rulltrappan ned och se på stationerna i tunnelbanan i Stockholm eller Citybanan i Malmö.

För att arkitektonisk och konstnärlig gestaltning inte ska stanna vid tillägg, utan utgöra en integrerad del av det byggda resultatet måste även gestaltningsarbetet integreras i projektorganisationen. Men de ekonomiska och tekniska aspekterna tar ofta överhanden. Här krävs förändringar från två håll. Dels måste arkitektonisk och konstnärlig gestaltning bli en naturlig del av byggandets huvudprocesser, dels måste dessa processer anpassas så att de till fullo tar vara på gestaltningskunskapen.

Gestaltningsfrågorna måste medvetandegöras. Det är först när de är formulerade i ord som de kommer att kunna finnas med i huvudprocesserna och i byggandets olika styrdokument vid upphandling och kvalitetskontroll. Projektledare och andra aktörer måste utbildas i hur de kan medverka till att gestaltningsintentionerna nås. Ingen ska kunna blunda för resultatet. Det räcker inte med att det blev uthyrt, likgiltiga miljöer har vi redan nog av.

Decemberöverenskommelsen innebär att vi nog kan förvänta oss att kulturministerns planerade satsning på 230 miljoner till kulturverksamhet och konstnärlig gestaltning i boendemiljöer dyker upp i budgeten framöver. Det är angeläget, därför att konst engagerar. Både som enstaka verk och intervention och som integrerad gestaltning av våra gemensamma rum.

Länk till boken ”Konsten att gestalta offentliga miljöer – samverkan i tanke och handling”

Mer att läsa om stadsutveckling på Statens konstråds hemsida

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks

Märkt , , , ,

Bostadspolitiskt plockepinn

Plockepinn är ett sällskapsspel där ett antal små träpinnar sprids i en hög, och där spelarna ska försöka ta en pinne i taget, utan att rubba någon annan pinne. Jag kommer att tänka på detta efter att ha lyssnat på Lennart Weiss fartfyllda analys av den bostadspolitiska röran på Sveriges Arkitekters webbsända frukostseminarium nu i morse.

Efter åtta år med fokus på fel frågor är det dags att ta tag i det saken gäller, nämligen finansieringen av bostadsinvesteringarna. Det är inte ett plockande med 112 detaljer i plan- och bygglagstiftningen som kommer att leda till att även de resurssvaga har råd med en egen bra bostad. För det krävs en bostadssocial politik. Och det är bråttom därför att för dessa grupper är bostadsbristen nu katastrofalt stor. Det talas om att stapla byggbaracker och bygga tältplatser för nyanlända flyktingar. Nej, den sociala bostadspolitiken måste återuppväckas.

Fram till den underbara natten 1991 byggde vi efter behovet och med statliga subventioner. Därefter har marknadsfinansiering gällt och byggandet har sackat efter befolkningsökningen eftersom marknaden inte har velat – eller kunnat – ta den ekonomiska risken att bygga för resurssvaga grupper. Man har byggt för dem som har haft råd att efterfråga vad marknaden har kunnat erbjuda.

Banker och pensionsfonder förfogar över ett oerhört stort kapital, men lånar inte ut till vad som bedöms vara alltför riskfyllda investeringar. Svenska pensionsfonder köper alltså aktier i bolag över hela världen, men lånar inte ut sitt kapital till något så grundläggande för ett välfungerande samhälle som bostadsbyggande.

Lennart Weiss visar i sina beräkningar varför hyresrätten utan subventioner i alla lägen är dyrare än den ägda bostaden. Men även för den ägda bostaden läggs nu förslag som ytterligare höjer ribban för dem som söker sin första bostad; bolånetak med krav på höjd egen insats och amortering. Med lagda förslag kommer inte den tillfälliga uppgång vi i år kan se i bostadsproduktionen att bli varaktig. Risken är alltså att produktionen återigen sjunker, med ytterligare ökad bostadsbrist som konsekvens.

Lösningen ligger i att släppa plockepinnspelandet och ta tag i flera politiskt känsliga frågor samtidigt; subventionerade startlån för ungdomar, bostadsbidrag och borttagande av flyttskatten för att få igång flyttkedjorna. Detta kan finansieras med ett återinförande av fastighetskatten. På så sätt omfördelas resurserna mellan de som redan är väl etablerade i ägda bostäder som ökar i värde och de som med begränsade resurser söker sin första bostad.

För politiken är det ett antal heta frågor som måste omprövas; 1) bostadssubventioner (men denna gång riktade direkt till de boende och inte till byggarna) som finansieras genom återinförande av någon form av 2) fastighetsskatt och en översyn (inte borttagande) av 3) hyressystemet.

För arkitekterna gäller nu att delta aktivt i den diskussion som med all säkerhet följer. Det vill till en kraftfull, saklig och uthållig argumentation för att övertyga om att några av senare årtiondens mest fastlåsta politiska principer måste rubbas.

Detta inlägg publiceras samtidigt på arkitekt.se

Länk till rapporten ”Stockholms-regionens utmaningar” utgiven av Veidekke och Stockholms Handelskammare 2014.

Länk till rapporten ”Utan fungerande finansiering stannar bostadsbyggandet” utgiven av Sveriges Byggindustrier 2015.

Märkt , ,

Regionernas Sverige och planeringsparadoxen

Regionernas Sverige Det finns kartbilder som i ett slag förändrar ens syn på världen. Regionernas Europa var en sådan enkel karta som visualiserade begreppet med sällsynt kraft. Fyra hundra regioner, var och en med sin historia och framtid, representerade en tankeväckande mångfald. Det var naturligtvis så man skulle se på Europa!

Inte de många små, inåtvända kommunerna eller de nationalistiska staterna, utan regionerna som bildades av just de kommuner som vinner på samspel. Det fina var också att regionerna överbryggade motsättningen mellan centrum och periferi. De innehöll ju alla både stad och land och gjorde det till en styrka. Och de var stora nog för att klara av investeringar i länkar och noder som öppnade hela regionen för ett fungerande kultur- och samhällsliv och kontakt med omvärlden.

Ett föråldrat, utvecklingsoptimistiskt 60-talsbegrepp? Optimistiskt ja, föråldrat nej. Regionerna i Europa spelar idag en mycket stor roll. Dock inte i Sverige, som är ett av få länder som saknar en regional planeringsnivå. Trots att denna geografiska indelning är så praktisk för arbetet med klimatomställning, ett fungerande näringsliv med korta transportavstånd, boende och samhällsservice, byggnadskultur och arkitektur. Frågan om en eventuell uppgradering av det regionala perspektivet behandlas överraskande nog i den bostadsparlamentariska kommittén som ska redovisa resultatet av sitt uppdrag i slutet av mars.

Det var nämligen det alltför låga och framför allt ojämna bostadsbyggandet i kommunerna i Stockholmsregionen som ledde till att regeringen, efter påtryckningar från den dåvarande oppositionen, beslöt tillsätta en parlamentarisk kommitté ”för att utreda och vid behov föreslå sådana förändringar i de regelverk som styr fysisk planering och framtagande av planeringsunderlag på regional nivå som behövs för att tillgodose bostadsförsörjningsbehovet och en långsiktigt hållbar utveckling i alla delar av landet”. Det gällde att hitta bättre samarbetsformer över kommungränserna, men också att samordna de många riksintressena som inte sällan kolliderar med bostads- och infrastrukturbyggandet.

Man kan också se initiativet som den dåvarande oppositionens motdrag till bostadsministerns många enpersonsutredningar och detaljpetande i plan- och bygglagstiftningen; till exempel de i sammanhanget löjeväckande attefallbodarna mot bostadsbristen. I denna utredning, benämnd ”Regional planering och bostadsförsörjning” tar man ett rejälare tag i frågan och här är också riksdagspartierna representerade, vilket gör den särskilt intressant.

När den nya bostads- och stadsutvecklingsministern Mehmet Kaplan svarar på frågan hur den nya regeringen ska få fart på bostadsbyggandet i DN 16 januari, nämner han den bostadsparlamentariska kommittén som ”ett embryo” till ett bredare samarbete, likt det som regeringen och allianspartierna har om pensionssystemet.

För regeringar i minoritet gäller det som bekant att söka en bred politisk enighet och särskilt om frågan som här gäller på vilken nivå beslut med långsiktiga konsekvenser ska tas. Kan man förstärka den mellankommunala planeringen utan att rubba kommunernas planmonopol? Kan man både sätta sin tillit till planering på regional nivå för att få fart på bostads- och infrastrukturbyggandet, och samtidigt ha inställningen att planering i allmänhet är ett hinder för ett marknadsfinansierat byggande? Hur ska regering och alliansen få ihop dessa både perspektiv? Just hur beröringsskräcken för samhällsplanering ska tacklas över blockgränserna ska bli intressant att följa. I den senaste revideringen av PBL år 2011 gavs ju den översiktliga planeringen en mycket svag ställning. Går det att åstadkomma ett blockövergripande stöd för att ändra på denna paradox; att både tro och inte tro på nyttan av planering?

Jag har haft möjlighet att delta i två arbetsseminarier där konturerna av de kommande förslagen skisserades. Och det finns all anledning att här komma tillbaka när de slutliga förslagen presenteras. Utredningen vilar på stadig och saklig grund, inte minst omvärldsanalysen av hur regional planering fungerar i andra länder är tankeväckande. Liksom utredarnas djupa kunskap om flernivådemokrati; stadsdelsnämnd, kommunfullmäktige, landsting, regionfullmäktige, riksdag och Europaparlament.

Men här finns dessvärre också en ambivalens om den regionala planeringen ska vara frivillig eller obligatorisk, hur den geografiska indelningen ska göras och vilken aktör som ska vara huvudaktör och ansvarig för planeringen. Den regionala planeringen syftar ju till att lösa målkonflikter så att spår och vägar kan dras mellan kommuner och bebyggelsen planeras i samband med detta. Det kräver en tydlighet i det eventuella nya systemet. Och just denna tydlighet är det politiska problem som den parlamentariska kommittén måste lösa.

Jag tror att det är först när man har kartbilden av Regionernas Europa på näthinnan som man kan komma över meningsskiljaktigheterna om planeringens roll och ställning. Det är då man inser kraften i och nyttan av gemensam planering.

Detta inlägg publiceras även på Archileaks.

Märkt , , ,

Egenintresset

EgenintressetFinns det ett fulare ord i stadsbyggnadsdebatten? Näriga grannar som stoppar nya bostäder om de skymmer utsikten och sänker värdet på deras dyrbart förvärvade bostadsrätter. Konservativa grannar som vill bevara den befintliga miljön till varje pris. Främlingsfientliga grannar som inte vill öppna sin stad för nya invånare.

Allt sammantaget en obehaglig motkraft till ansträngningarna att lösa bostadsbristen genom att bygga en tät, mångkulturell och levande stad där man kan hushålla med de gemensamma resurserna.

Under senare år har många ironiserat över att de som dominerar samrådsmöten och överklagar i varje instans är välsituerade vita män, femtiofem plus, som vet att hävda egenintresset in absurdum. Med denna lättvunna identifikationspoäng har kraven på att begränsa medborgarinflytandet i planering och byggande inte låtit vänta på sig.

Men under samma tidsperiod har egenintresset framhållits som föredömlig drivkraft på snart sagt varje samhällsområde: egenförsörjning, individuell lönesättning, individuella pensionsfondsval, privatisering av samhällsfunktioner för individuella val av förskola, skola, vård och omsorg. Ta hand om dig själv, se till ditt eget bästa! Så har det låtit.

Stadsbyggandet har marknadsanpassats under parollen ”förenkling och effektivisering” och de sista resterna av den sociala bostadspolitiken skrotats. Med kommersialiseringen av allmännyttan som den sista spiken i kistan för möjligheterna att bygga bostäder med överkomlig hyra. Balansen mellan enskilda och allmänna intressen har förskjutits genom en försvagning av de allmänna. Ja, vad återstår då annat än att efter bästa förmåga försöka hävda sin egen rätt?

Såväl den allmänna tidsandan som den i praktiken förda politiken uppvisar en för individen förvirrande dubbelmoral; egenintresse är ena stunden ledstjärna för att i nästa vara skampåle.

Förminskningen av begreppet medborgarinflytande till att bara betyda möjligheten att sätta sig på tvären skymmer dess djupare innebörd. Medborgarinflytande och samråd syftar ju just till att motverka att egenintressena styr genom att sätta in dem i ett större sammanhang och väga dem mot det gemensammas bästa.

Det handlar om att mobilisera medborgarna för att kunna bygga den täta, levande och mångkulturella staden och att inbjuda till det sociala samspel som livet i den täta staden förutsätter. Precis motsatsen till egenintresse.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Märkt , ,

Handel ur takt med tiden

För oss teknikfreaks är det just i dessa dagar när sexan lanseras ett faktum att den läckraste Apple-butiken inte ligger inne i stan utan i en galleria en bit ut. Det fanns igen lämplig lokal i centrum när Apple förverkligade ett i mitt tycke helt fantastiskt koncept för mötet med sina fans.

De stora städerna växer så att det knakar, folk jagar bostad för att kunna flytta in, men oroväckande mycket av handeln och kontorsarbetsplatserna flyttar ut.

Den europeiska stenstadens slutna kvarter med handel i bottenvåningen och de riktigt fina stadsvåningarna en trappa upp, där man hade kontakt med livet på gatan, är förebildlig i dagens stadsplanering. Den täta staden med gång- och cykelavstånd till det mesta. Promenadstad kallas det i Stockholm och för tankarna till ett behagligt liv för dem som har råd att bo centralt och spendera. Men faktum är att handeln flyttar ut och vad blir kvar av staden om dess ursprungliga roll som handelsplats tunnas ut?

Under ett tankeväckande seminarium på Business Arena i Göteborg i våras fick vi veta att handeln i Göteborg behöver byggas ut med en yta motsvarande fem Östra Nordstan. Men denna stora yta söktes inte i innerstaden. Scenariot innebär tvärtom att handeln i centrum skulle fortsätta att glesas ut och all ny tillkommande yta förläggas utanför staden. På det här sättet bidrog handeln till att frigöra en massa lokaler i centrum för nya verksamheter – oklart vilka – så att man skulle kunna få en levande innerstad. Ridå!

Sanningen är ju dessvärre att konsekvensen av detta är utarmning och citydöd.

Motivet för handeln är att skapa effektiva former för logistik och att kapa kostnader under hård konkurrens. Och naturligtvis en tolkning av kundönskemål och faktiskt kundbeteende. En konkurrens som i hög grad är betingad av den snabbt ökande internethandeln.

Men samtidigt söker sig människor till städerna för dess närhet till arbetsplatser, service och handel. Och den politiska fingertoppskänsligheten vad gäller att erbjuda promenadstad ska inte underskattas. Politikerna anser sig nog veta vad deras väljare önskar och styr därför stadsplaneringen ortodoxt efter flera hundra år gamla förebilder. Det blir allt en underlig ”stadsmässighet” i stadens nya kvarter om bostäderna vilar på dyrbart förhöjda bottenvåningar som gapar tomma på verksamhet. Caféer och restauranger kan inte fylla alla gator.

Lars Backemar, ledande expert på området, säger att enskilda butiker i gatuplan är en omöjlighet av ekonomiska och logistiska skäl. Butikerna måste aggregeras till inomhuscentra som i och för sig skulle kunna se ut som traditionell handel i fasad, men som måste koncentreras till vissa platser i staden. Promenaden i staden blir mellan målpunkter och inte utmed levande stadsgator.

Frågan är om det är handeln som inte har hängt med i det förnyade intresset för stadsliv och arbetar med föråldrade koncept. Eller om det är fastighetsägarna som biter sig själva i svansen med alltför höga krav på avkastning och därmed hyror som slår ut den eftertraktade traditionella stadshandeln.

För det kan väl inte vara så att stenstadsidealet som allena saliggörande form för stadsbyggnad faktiskt inte fullt ut rymmer vår tids sätt att leva, bo, arbeta och handla? Apples nya mötesplats väcker frågan.

Märkt , , ,

Markanvisningsfusket

Hur kommer det sig att så många markanvisningstävlingar havererar? Att det av vinnande förslag återstår så lite i det byggda slutresultatet? Att de arkitektoniska kvaliteter som gjorde förslaget till vinnare fuskas bort under resan fram till produktion och inflyttning? Hur är det över huvud taget möjligt att vinna framgång med lösningar som sedan inte byggs som tänkt och utlovat?

Kampen om marken för bostadsbyggande är hård. Kommunernas markinnehav och planmonopol har gjort att bostadsbyggarna får stå i kö med mössan i hand och be om marktilldelning. De förväntas på eget initiativ ta fram möjliga projekt och ansöka om markanvisning. Kommunen kan välja och vraka, men ett erhållet beslut om markanvisning är bara en option att under viss tid och på vissa villkor ensam få förhandla med kommunen om förutsättningarna för genomförandet.

Kommunen agerar som markägare, inte planmyndighet i detta skede. Detaljplanen prövas i särskild ordning därefter. Bostadsbyggaren står för all risk under detaljplanearbetet och kommunen kan återta en markanvisning utan rätt till ersättning för bostadsbyggaren.

I markanvisningstävlingar begär kommunen in anbud på marken och den vinner som kan presentera ett attraktivt förslag till bebyggelse och betala bäst för marken. Att vinna en markanvisning kan vara som att dra vinstlotten och få högsta vinsten om marken ligger centralt och den tillåtna exploateringen är hög. Kampen om marken förs därför med vassa vapen.

Det gäller att ladda anbudet med ett riktigt intressant och innovativt förslag till bebyggelse. En arkitektoniskt väl genomtänkt lösning som även bidrar positivt till miljön runt omkring och som kan vinna gehör bland allmänhet och beslutsfattare. Med den goda arkitektoniska lösningen kan bostadsbyggaren erhålla den eftertraktade optionen och platsen vid exploateringskontorets förhandlingsbord.

Men det är långt kvar till fastställd detaljplan och erhållet bygglov. Liksom till full finansiering och försålda eller uthyrda bostäder.

Nu börjar dealen om vilka exploateringskostnader som ska tas av bostadsbyggaren respektive kommunen. I den förhandlingen kan båda parter frestas till att tulla på den arkitektoniska kvaliteten för att få respektive kalkyl att gå ihop. Men man börjar därmed också att knapra på allmänhetens förtroende för planering och byggande.

När avtal väl är undertecknade möter bostadsbyggaren produktionens strävan efter förenkling och upprepning. ”Likvärdiga” tekniska lösningar erbjuds i syfte att sänka kostnaderna och öka vinstmarginalen, men med följden att de bärande idéerna i förslaget inte fullföljs. Inte sällan byts vinnande arkitektteam ut i detta skede så att ingen ska konstra när hyveln går.

Både beslutsfattare och allmänhet bedömer naturligtvis det som faktiskt byggs, det är ju det man får leva med. Och för stadsbon kallas det i klarspråk fusk att vinna en tävling och sedan inte bygga vinnande förslag.

Bostadsbyggarna ska inte ge sig ut på denna vingliga färd där allt verkar vara möjligt att utlova och ta tillbaka, men kommunerna ska inte heller bjuda in till ett sådant förfarande. Förslag ska naturligtvis kunna vidareutvecklas under resans gång, men inte till oigenkännlighet.

Exploateringskontoren måste sluta med att suboptimera sitt eget ekonomiska resultat på bekostnad av vad som är bäst i ett större samhällsekonomiskt sammanhang. Och bygglovgranskarna vara stentuffa med att hålla koll på att markanvisningstävlingens vinnande förslag faktiskt också blir det som byggs.

Lagt kort ligger i ärligt spel.

Publiceras samtidigt på Archileaks.

Märkt , , ,

Den frånvarande medborgaren

MedborgareDet är djupt mänskligt med undran inför förändringar i den närmaste omgivningen. Det rör oss på ett existentiellt plan. Människan är både rotfast och rastlös. Här finns en förtvivlan över att det jag lärt mig älska plötsligt försvinner. Men också ett oupphörligt sökande efter möjligheterna i det nya.

Vi talar om det som händer utanför köksgardinen med våra närmaste och kanske med våra grannar. Vi jämför intryck, stämmer av och kalibrerar våra tankar. Det vardagliga småpratet hjälper oss att formulera en uppfattning och behålla förståndet när allt är i gungning. Ibland växer det informella småpratet till muller och dån. Vem lyssnar då och bryr sig?

Planerings- och beslutsprocessens tillkortakommanden blir de ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser som vi bokstavligen snubblar över när vi rör oss genom staden. Det byggda resultatet skriker bristande samverkan mellan olika aktörer, liksom en total brist på inlevelse i användarperspektiv. Det påminner oss om vår frånvaro och vårt främlingskap i de sammanhang där miljön formas och besluten tas.

Vi ställs inför fullbordat faktum sedan markförsäljning och exploateringsavtal är avklarade och uppgörelsen ska bekräftas i en detaljplan strax före byggstart. Det är självklart att exploatör och kommun är hypernervösa över hur det lagreglerade medborgarinflytandet ska avlöpa när allt redan är uppgjort och pengar och prestige står på spel. Så försöker man också kringskära detta inflytande genom att minska antalet sakägare, begränsa överklagandemöjligheterna och avgiftsbelägga medborgerliga invändningar.

Men det är att fullständigt missa poängen med medborgardialogen.

Johan Asplund visar i ”Genom huvudet” (2002) att problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften mellan problemställare och problemlösare och att denna dialogiska modell finns i all problemlösning. Problemlösning är aldrig monologisk. Den är kommunikatorisk. Därför kommer kvaliteten på kommunikationen att vara avgörande för kvaliteten i det byggda resultatet.

Stadsplaneringens huvuduppgift är att arrangera dessa replikskiften mellan problemställare och problemlösare. Medborgardialogen syftar till ingenting mindre än att se till att medborgaren som problemställare är närvarande i arbetet – hela tiden och överallt för att direkt och indirekt bidra med kunskap genom kommunikation. Något som är helt avgörande för framgången i arbetet.

Men här finns också ett annat skäl. Medborgardialogen låter oss möta varandra i frågor som är angelägna och meningsfulla just i vår roll som medborgare. Vi får möjlighet att komma till tals, men också lyssna på människor vi inte kände tidigare. Det är en nödvändig motvikt till det andra slags småprat som verkar instängande och konserverande.

Finns det någon bättre integrerande kraft i ett civiliserat samhälle?

Märkt , , ,