Kategoriarkiv: Politik

Blåsningen i Almedalen

almedalenTvå år i Tyskland, tio år i Sverige! Kommer ni ihåg Almedalen 2012 och paragraf 34-lanseringen, att bygga utan detaljplan med Tyskland som förebild?

Frilansjournalisten Bitte Nord avslöjar blåsningen i Almedalen i en artikel i Tidskriften Stadsbyggnad 2/2015 med rubriken ”Så fick NCC politikerna i sin hand” och ställer frågan: ”Men hur kunde ett så dåligt underbyggt påstående som NCC:s få reservationslös uppbackning av media, av opinionsbildare och av den politiska makten. Var det ingen av alla dem som uttalade sig och som uppfattade ’två år i Tyskland, tio år i Sverige’ som en sanning, som läste Almedalsskriften?”

På pr-byråns hemsida kan man fortfarande läsa: ”Grunden för påverkansarbetet blev en idéskrift som visade hur de politiska spelreglerna bidrar till att göra byggandet långsammare och dyrare än i t ex Tyskland. Flera aktiviteter under Almedalsveckan 2012 genomfördes och följdes upp med en debattartikel i Dagens Industri. Genomslaget blev stort. Medialt, men också i både alliansens och socialdemokraternas bostadspolitiska programarbete. Bostadsminister Stefan Attefall lovade att se över planprocesserna.”

Både regering och opposition infogade propagandan i den egna retoriken. Så sa till exempel dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju i SvD 26/3 2014: ”Processer som i andra länder kan ta ett eller två år kan i Sverige ta tio år. Det säger sig självt att det inte går att få ihop kalkylerna, och det säger byggarna till oss.”

Så här står det i idéskriften: ”Vi har jämfört tre likartade projekt som NCC genomfört i Sverige, Tyskland och Finland som inte varit drabbade av tidsödande överklaganden. Vi kan konstatera att det var två års plantid i Sverige, ett års plantid i Finland och fyra månaders plantid i Tyskland. Den totala tiden från ide till färdigt hus i Sverige var tio år, medan den i Finland var fyra och i Tyskland bara två. Det tog alltså åtta år längre att bygga bostäder i Sverige än i Tyskland.”

Men vilka projekt som jämfördes angavs inte och om de verkligen var likartade var det ingen som tog reda på.

När Bitte Nord frågar NCC ”vilka byggprojekt man har jämfört med varandra får vi veta att det tyska projektet avser uppförande av 52 radhus i Berlin och att det svenska bygget utgörs av den första etappen av ny bostadsbebyggelse på den tidigare sjukhusfastigheten Beckomberga i Stockholm”.

”De tyska radhusen byggdes i kvarter planerade för och redan bebyggda med bostadshus med all infrastruktur på plats. NCC var ensam byggherre och bygget ingick inte i ett utvecklingsprojekt. Exemplet Beckomberga är den första utbyggnadsetappen i omvandlingen av hela det gamla sjukhusområdet till bostadsområde. Ett gigantiskt projekt som hanterar 44 hektar mark med många kulturhistoriskt värdefulla miljöer. På sikt ska här rymmas omkring 900 nya bostäder, handel, service, skolor och dagis.”

Hon konstaterar att eftersom ”rapporten beskriver de båda byggprojekten som ’likartade’ bör avsikten rimligen vara att projekten ska uppfattas ha jämförbara förutsättningar men i själva verket finns det få gemensamma nämnare.”

Man jämförde äpplen och päron och blåsningen gick nästan hela vägen till lagändring. Men där tog det stopp. Åtminstone tillfälligt. Förvirringen lever dessvärre vidare i debatten om bostadsbyggandet och regelsystemet.

Detaljplanen är ju i själva verket en förutsättning för att lösa frågor där tre berättigade intressen ställs mot varandra: markägarens/byggherrens, grannens och medborgarnas (allmänna intressen). En detaljplan ger förutsägbarhet för alla parter och projekteringstrygghet för den som ska investera och bygga, inte minst för de mindre aktörerna. Utan detaljplan finns ingen rätt för fastighetsägare att bygga och ingen skyldighet för kommunen att bygga ut gator och allmänna platser. Den är helt nödvändig eftersom Sverige till skillnad mot Tyskland saknar juridiskt bindande översiktsplaner.

Snart öppnar årets Almedalsvecka. Vilka blåsningar väntar där? En bra förberedelse är att läsa Tidskriften Stadsbyggnad och hålla ögonen öppna.

Trevlig sommar!

Inlägget publiceras också på archileaks.se

Märkt , , , ,

Att argumentera för kvalitet

Noterar att Stadsarkitektdagen i år handlar om hur man ska kunna hantera ”kvalitet och stadsbyggnadsvärden när fokus i debatten och praktiken ofta ligger på kvantitet och volymer” i bostadskrisen spår.

Ett väl valt tema, särskilt som debatten ju dessutom handlar om hur vägen till ökat bostadsbyggande påstås gå genom forcerade planeringsprocesser, minskat medborgarinflytande och avveckling av allehanda kvalitetssäkrande regler.

Kommunerna har nu i åratal läxats upp av rikspolitikerna för att inte vara smidiga och snabba nog. Samtidigt som mängder av samhällsuppgifter har lämpats över från den statliga till den kommunala nivån.

Det är ett dubbelt budskap detta att beordras bygga attraktiva, uthålliga städer och samtidigt se till att det byggs snabbt och utan detaljerad kommunal planering och kontroll. För att detta dubbla budskap inte ska urarta till ren dubbelmoral måste kvalitetsfrågan hållas levande.

Den springande punkten är hur man värderar och argumenterar för kvalitet.

I den mycket läsvärda boken ”Den omätbara kvaliteten” (Lars Strannegård, red, 2007) besvaras frågan vad kvalitet är med att det är upplevelsen av autenticitet. ”Om något håller vad det lovar, om det känns som att det är på riktigt och håller över tid, ja då ligger kvalitetsbegreppet nära till hands”. Till exempel att en stadsdel inte bara är stadsmässig, inte bara ser ut som en stad, utan är en stad.

Den nuvarande plan- och bygglagstiftningen anger inte exakt vilka kvaliteter som ska uppnås, helt enkelt därför att det skulle vara alltför låsande över tid. Varje stad och kommun söker sin egenart, sin kultur, sina livsvärden och kvaliteter. Den reglerar istället de processer som krävs för att kvalitetsfrågorna ska beaktas med hänsyn till platsen och till alla dem som berörs, de många allmänna och enskilda intressena.

När man nu från alla möjliga håll rycker och sliter i olika delar av regelsystemet finns risken att vissa av dessa processer sätts ur spel. Om man då inte klarar av att argumentera för kvalitet kommer det att vara just stadsgestaltningen som offras; stadens arkitektur, utformningen av dess gaturum, torg och parker, de gemensamma ickekommersiella mellanrummen, de sammanbindande stråken och stadens silhuett. Just det som sammanfattas i titeln på den pågående arkitekturpolitiska utredningen; ”Gestaltad livsmiljö”.

Det finns mycket att tala om på Stadsarkitektdagen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på arkitekt.se

Länk till Stadsarkitektdagen

Märkt , , , ,

Ju högre stadskvalitet, desto lägre markpris

Priset på marken har blivit en nyckelfråga för att kunna bygga bostäder med överkomliga hyror. Men kommunernas exploateringskontor jagar intäkter genom markanvisning efter auktionsförfarande. Ju närmare stadskärnan desto högre sätts utropspriset. Höga markpriser tvingar fram prutningar i produktionen och därmed sämre boende- och stadskvaliteter. En ond cirkel som bara kan brytas genom omprövning och nytänkande.

I Upplands Väsby pågår just nu en sådan radikal omprövning i praktiken. Tanken är att byggherrarna ska kunna påverka markpriset genom att bidra med kvaliteter som stadsmässiga miljöer och innovativa lösningar. Kommunen erbjuder alltså ekonomiska incitament till att testa nya idéer att bygga stad.

Byggherrarnas förslag till lösningar bedöms med hjälp av ett poängssystem som avgör hur mycket markpriset kan sänkas i förhållande till hur mycket respektive projekt bidrar till bland annat stadsmässighet, samarbete och innovation. En jury bestående av externa, oberoende ledamöter möter byggherrarna och deras arkitekter i flera omgångar för att vägleda förslagsställarna och bedöma resultatet. Det är i rollen som juryledamot jag har lärt känna och respektera detta initiativ.

Arbetet pågår för fullt i Fyrklövern mitt i Upplands Väsby. Området har delats in i många små kvarter, vilka har gjort det möjligt även för mindre och medelstora byggherrar att delta. Särskilt uppmärksammas byggherrarnas förmåga att samarbeta med varandra för att skapa hela och sammanhängande stadsmiljöer.

För att nå till den högsta nivån och därmed det lägsta markpriset krävs bland mycket annat att förslaget har högsta klass på arkitektur och stadsrum, dokumenterar medskapande från blivande hyresgäster och närboende och innehåller tekniska lösningar som minskar klimatpåverkan. Nås denna nivå kan utgångspriset på marken sänkas med nära en tredjedel.

I ett första steg redovisar byggherren vilken nivå i poängsystemet man siktar på att klara av och juryn ger en indikation på om skissförslagen håller måttet. I nästa skede sker en dialog med juryn om det bearbetade förslaget och hur byggherren kan förbättra förslaget och kanske också nå en ännu högre nivå i systemet och därmed ett ännu lägre markpris.

I samband med byggstart ska byggherren kunna visa dokument som styrker att detaljprojekteringen når vald kvalitetsnivå. Avstämning sker också efter färdigställande av byggnaden så att hela processen verkligen har lett fram till det tänkta resultatet.

Min erfarenhet så här långt är att arkitekterna har fått en nyckelroll i detta projekt. De läser och tolkar kommunens olika kvalitetsnivåer och översätter och överträffar inte sällan dessa i sina arkitektoniska lösningar. Det hela är mycket lovande.

Detta inlägg publiceras även på arkitekt.se

Märkt , , , ,

Det nya finns inte i det gamla

upplevDet nya finns inte i det gamla. Orden är Mats Svegfors i den färska rapporten ”Upplev kultur var dag”. En annorlunda byggnad i centrum av en mindre stad kan utmana etablerad smak och etablerade föreställningar men på lite längre sikt bidra till stadens kulturella värden. På kort sikt kan byggnaden vara kontroversiell och närmast framstå som en belastning för kommunen.

Det är inte utan att man kommer att tänka på Backström & Reinius Tempo–fasad i Uppsala vars rivning härom veckan upprörde lika mycket som när tårtpappersfasaden i betong stod klar 1960, och Tham & Videgårds speglande glasfasad på samma hus som man nu upprörs över redan innan den är byggd.

Mats Svegfors har på uppdrag av de tre landstingen Dalarna, Örebro och Västernorrland och i samverkan med Svensk Form och Sveriges Arkitekter gjort en förstudie som också innehåller konkreta förslag till en ”Stärkt nationell infrastruktur för design och arkitektur”. Kulturrådet har beviljat medel till studien.

Det är en vass analys framför allt av samhällsförändringar, styrmekanismer och maktförhållanden. Intressant är att den statliga kulturpolitiken delvis har regionaliserats. Det öppnar för en flernivåstyrning stat-region-kommun som skulle kunna ge kraft åt en förnyad nationell arkitekturpolitik.

Den tidigare arkitekturpolitiken, Framtidsformer 1998, stannade vid den statliga nivån och åstadkom kanske just därför få påtagliga resultat. Om den nu pågående arkitekturpolitiska utredningen ”Gestaltad livsmiljö” beaktar den regionala och kommunala nivån finns bättre förutsättningar för genomslag där människor bor och verkar. Det är först när de tre samhällsnivåerna gemensamt formulerar strategier som genomslaget kan bli riktigt stort. Och det vill till förändring på alla dessa nivåer om Sverige ska bli ett arkitekturland.

De regionala rapporterna i utredningen berättar nämligen om ”lågt formmedvetande, lågt allmänt intresse, svag ställning för form och framför allt för arkitektur. Det finns inga självklara och starka nav i någon av de tre regionerna…kortsiktig ekonomisk hänsyn tar över estetiska och andra kulturella värden. Den offentliga debatten är i det närmaste frånvarande”.

Mats Svegfors angriper upphandlingsfundamentalismen, den inskränkta kunskapssyn som förminskar professionskunskapen inom arkitektur och design, riksmedias bristande intresse för och bevakning av arkitektur och design på lokal nivå. Och han iakttar hur arkitekturen saknas i de regionala kulturplanerna. Arkitektur och design har en oklar kulturpolitisk ställning idag. Inte ens bland kulturkoftorna är arkitekturen självklar. När får vi Arkitekturlördag i Dagens Nyheter?

Det nya finns inte i det gamla. Ja, erfarenheten är till ingen hjälp vid beslut om framtiden, historien lär oss inte vad som är det rätta idag. Däremot kan vi lära hur andra har agerat i situationer av stor osäkerhet.

Därför föreslår Mats Svegfors Sverigeutställningen 2030 och det med en lysande motivering: Slående är att vi i vår tid inte har någon sammanhängande syn på riktningen i samhällsutvecklingen. Som vi frestas att uppfatta det: där ordning var, är nu kaos. Men våra samhällen präglas mer av styrka än svaghet jämfört med 1930. Vi tycker oss bli allt fattigare i takt med att vi faktiskt blir allt rikare. Det motiverar mer framtidstro än uppgivenhet. Stockholmsutställningen 1930 uttryckte en sammanhängande samtids- och framtidsförståelse. Den manifesterade genombrottet för en ny syn på form och design.

Med Sverigeutställningen 2030 får vi samhället att på allvar rikta blickarna framåt, menar Mats Svegfors. Och då handlar det precis som 1930 om hur vi bygger, bor och lever. Men det handlar också om kommunikationer, arbetsliv, hälsa och livsmiljö, rimligen allt i ett hållbarhetsperspektiv.

Så har vi alltså tre utredningar som korsar varandra på gång samtidigt; om arkitekturpolitiken i ”Gestaltad livsmiljö” klar oktober 2015, om behovet av regional planering i Bostadsplaneringskommittén klar juni 2015 och om arkitektur och design på regional nivå i ”Upplev kultur var dag” som just rapporterat sin förstudie.

Men även den regionala indelningen ses över. På DN Debatt idag skriver civilminister Ardalan Shekarabi att regeringen avser påbörja en regionreform för en moderniserad Sverigekarta med färre och starkare regioner som ”bättre motsvarar den moderna människans behov och förväntningar”.

Det svenska systemet har beskrivits som ett timglas med en stark statlig och kommunal nivå och en svag regional. Den statliga har trätt tillbaka med planering på frimärksnivå som resultat.

Vår tids frågor om urbanisering och landsbygdsutveckling, infrastruktur och bostadsbyggande, integration och klimatomställning kräver en bättre balans mellan planeringsnivåerna. Utredningarna öppnar ett tidsfönster för påverkan genom debatt.

Länk till rapporten ”Upplev kultur var dag”.

Se även det tidigare inlägget ”Regionernas Sverige och planeringsparadoxen”.

Detta inlägg publiceras också på archieleaks.se

Märkt , , , ,

Bostadspolitiskt plockepinn

Plockepinn är ett sällskapsspel där ett antal små träpinnar sprids i en hög, och där spelarna ska försöka ta en pinne i taget, utan att rubba någon annan pinne. Jag kommer att tänka på detta efter att ha lyssnat på Lennart Weiss fartfyllda analys av den bostadspolitiska röran på Sveriges Arkitekters webbsända frukostseminarium nu i morse.

Efter åtta år med fokus på fel frågor är det dags att ta tag i det saken gäller, nämligen finansieringen av bostadsinvesteringarna. Det är inte ett plockande med 112 detaljer i plan- och bygglagstiftningen som kommer att leda till att även de resurssvaga har råd med en egen bra bostad. För det krävs en bostadssocial politik. Och det är bråttom därför att för dessa grupper är bostadsbristen nu katastrofalt stor. Det talas om att stapla byggbaracker och bygga tältplatser för nyanlända flyktingar. Nej, den sociala bostadspolitiken måste återuppväckas.

Fram till den underbara natten 1991 byggde vi efter behovet och med statliga subventioner. Därefter har marknadsfinansiering gällt och byggandet har sackat efter befolkningsökningen eftersom marknaden inte har velat – eller kunnat – ta den ekonomiska risken att bygga för resurssvaga grupper. Man har byggt för dem som har haft råd att efterfråga vad marknaden har kunnat erbjuda.

Banker och pensionsfonder förfogar över ett oerhört stort kapital, men lånar inte ut till vad som bedöms vara alltför riskfyllda investeringar. Svenska pensionsfonder köper alltså aktier i bolag över hela världen, men lånar inte ut sitt kapital till något så grundläggande för ett välfungerande samhälle som bostadsbyggande.

Lennart Weiss visar i sina beräkningar varför hyresrätten utan subventioner i alla lägen är dyrare än den ägda bostaden. Men även för den ägda bostaden läggs nu förslag som ytterligare höjer ribban för dem som söker sin första bostad; bolånetak med krav på höjd egen insats och amortering. Med lagda förslag kommer inte den tillfälliga uppgång vi i år kan se i bostadsproduktionen att bli varaktig. Risken är alltså att produktionen återigen sjunker, med ytterligare ökad bostadsbrist som konsekvens.

Lösningen ligger i att släppa plockepinnspelandet och ta tag i flera politiskt känsliga frågor samtidigt; subventionerade startlån för ungdomar, bostadsbidrag och borttagande av flyttskatten för att få igång flyttkedjorna. Detta kan finansieras med ett återinförande av fastighetskatten. På så sätt omfördelas resurserna mellan de som redan är väl etablerade i ägda bostäder som ökar i värde och de som med begränsade resurser söker sin första bostad.

För politiken är det ett antal heta frågor som måste omprövas; 1) bostadssubventioner (men denna gång riktade direkt till de boende och inte till byggarna) som finansieras genom återinförande av någon form av 2) fastighetsskatt och en översyn (inte borttagande) av 3) hyressystemet.

För arkitekterna gäller nu att delta aktivt i den diskussion som med all säkerhet följer. Det vill till en kraftfull, saklig och uthållig argumentation för att övertyga om att några av senare årtiondens mest fastlåsta politiska principer måste rubbas.

Detta inlägg publiceras samtidigt på arkitekt.se

Länk till rapporten ”Stockholms-regionens utmaningar” utgiven av Veidekke och Stockholms Handelskammare 2014.

Länk till rapporten ”Utan fungerande finansiering stannar bostadsbyggandet” utgiven av Sveriges Byggindustrier 2015.

Märkt , ,

Regionernas Sverige och planeringsparadoxen

Regionernas Sverige Det finns kartbilder som i ett slag förändrar ens syn på världen. Regionernas Europa var en sådan enkel karta som visualiserade begreppet med sällsynt kraft. Fyra hundra regioner, var och en med sin historia och framtid, representerade en tankeväckande mångfald. Det var naturligtvis så man skulle se på Europa!

Inte de många små, inåtvända kommunerna eller de nationalistiska staterna, utan regionerna som bildades av just de kommuner som vinner på samspel. Det fina var också att regionerna överbryggade motsättningen mellan centrum och periferi. De innehöll ju alla både stad och land och gjorde det till en styrka. Och de var stora nog för att klara av investeringar i länkar och noder som öppnade hela regionen för ett fungerande kultur- och samhällsliv och kontakt med omvärlden.

Ett föråldrat, utvecklingsoptimistiskt 60-talsbegrepp? Optimistiskt ja, föråldrat nej. Regionerna i Europa spelar idag en mycket stor roll. Dock inte i Sverige, som är ett av få länder som saknar en regional planeringsnivå. Trots att denna geografiska indelning är så praktisk för arbetet med klimatomställning, ett fungerande näringsliv med korta transportavstånd, boende och samhällsservice, byggnadskultur och arkitektur. Frågan om en eventuell uppgradering av det regionala perspektivet behandlas överraskande nog i den bostadsparlamentariska kommittén som ska redovisa resultatet av sitt uppdrag i slutet av mars.

Det var nämligen det alltför låga och framför allt ojämna bostadsbyggandet i kommunerna i Stockholmsregionen som ledde till att regeringen, efter påtryckningar från den dåvarande oppositionen, beslöt tillsätta en parlamentarisk kommitté ”för att utreda och vid behov föreslå sådana förändringar i de regelverk som styr fysisk planering och framtagande av planeringsunderlag på regional nivå som behövs för att tillgodose bostadsförsörjningsbehovet och en långsiktigt hållbar utveckling i alla delar av landet”. Det gällde att hitta bättre samarbetsformer över kommungränserna, men också att samordna de många riksintressena som inte sällan kolliderar med bostads- och infrastrukturbyggandet.

Man kan också se initiativet som den dåvarande oppositionens motdrag till bostadsministerns många enpersonsutredningar och detaljpetande i plan- och bygglagstiftningen; till exempel de i sammanhanget löjeväckande attefallbodarna mot bostadsbristen. I denna utredning, benämnd ”Regional planering och bostadsförsörjning” tar man ett rejälare tag i frågan och här är också riksdagspartierna representerade, vilket gör den särskilt intressant.

När den nya bostads- och stadsutvecklingsministern Mehmet Kaplan svarar på frågan hur den nya regeringen ska få fart på bostadsbyggandet i DN 16 januari, nämner han den bostadsparlamentariska kommittén som ”ett embryo” till ett bredare samarbete, likt det som regeringen och allianspartierna har om pensionssystemet.

För regeringar i minoritet gäller det som bekant att söka en bred politisk enighet och särskilt om frågan som här gäller på vilken nivå beslut med långsiktiga konsekvenser ska tas. Kan man förstärka den mellankommunala planeringen utan att rubba kommunernas planmonopol? Kan man både sätta sin tillit till planering på regional nivå för att få fart på bostads- och infrastrukturbyggandet, och samtidigt ha inställningen att planering i allmänhet är ett hinder för ett marknadsfinansierat byggande? Hur ska regering och alliansen få ihop dessa både perspektiv? Just hur beröringsskräcken för samhällsplanering ska tacklas över blockgränserna ska bli intressant att följa. I den senaste revideringen av PBL år 2011 gavs ju den översiktliga planeringen en mycket svag ställning. Går det att åstadkomma ett blockövergripande stöd för att ändra på denna paradox; att både tro och inte tro på nyttan av planering?

Jag har haft möjlighet att delta i två arbetsseminarier där konturerna av de kommande förslagen skisserades. Och det finns all anledning att här komma tillbaka när de slutliga förslagen presenteras. Utredningen vilar på stadig och saklig grund, inte minst omvärldsanalysen av hur regional planering fungerar i andra länder är tankeväckande. Liksom utredarnas djupa kunskap om flernivådemokrati; stadsdelsnämnd, kommunfullmäktige, landsting, regionfullmäktige, riksdag och Europaparlament.

Men här finns dessvärre också en ambivalens om den regionala planeringen ska vara frivillig eller obligatorisk, hur den geografiska indelningen ska göras och vilken aktör som ska vara huvudaktör och ansvarig för planeringen. Den regionala planeringen syftar ju till att lösa målkonflikter så att spår och vägar kan dras mellan kommuner och bebyggelsen planeras i samband med detta. Det kräver en tydlighet i det eventuella nya systemet. Och just denna tydlighet är det politiska problem som den parlamentariska kommittén måste lösa.

Jag tror att det är först när man har kartbilden av Regionernas Europa på näthinnan som man kan komma över meningsskiljaktigheterna om planeringens roll och ställning. Det är då man inser kraften i och nyttan av gemensam planering.

Detta inlägg publiceras även på Archileaks.

Märkt , , ,

Arkitektur som verktyg eller mål?

Hamnade i ett livligt rundabordssamtal om stadsutveckling nyligen. Alla föll varandra i talet om vikten av attraktivitet. Som enda arkitekt vid bordet frågade jag vad de menade, var det stadens arkitektur de talade sig varma för? Ja, blev det unisona svaret, ”men det ordet kan ju inte vi som inte är arkitekter använda”.

Vid en interpellationsdebatt i riksdagen om bostadspolitiken häromdagen lyckades samtliga talare med konststycket att indirekt tala om arkitektur utan att nämna ordet en enda gång.

Och när massmedia behandlar arkitektur är det estetiken och inte arkitekturen som står i centrum.

Hur många gånger har vi inte hört ett hurtigt ”och så kan arkitekten fixa till fasaden på vår nya husbyggsats” när uppdraget istället borde ha varit att utforma husbyggsatsen så att varje hus kan byggas efter platsens förutsättningar.

När nu intresset för staden och dess arkitektur äntligen har tagit fart har arkitekterna fått problem med tolkningen av ordet arkitektur. När arkitekten argumenterar för betydelsen av god arkitektur verkar det som om det effektivt stänger av lyssnarens intresse; vi behöver fler bostäder med överkomliga hyror, inte exklusiv design.

Strategin för både Sveriges Arkitekter och den arkitekturpolitiska utredningen ”Gestaltad livsmiljö” är då, om man läser deras olika texter, att istället utgå ifrån olika samhällsutmaningar som alla kan känna igen, och visa att arkitektur är ett effektivt verktyg att ta sig an och lösa dessa.

Klokt, därför att det får omvärlden att öppna sig för samtal och inse att allt runt omkring oss är rumsligt. Sant, därför att arkitekturens uppgift är att gestalta livsmiljön.

Men arkitektur är också ett mål, som Martin Videgård med skärpa påpekar vid våra samtal om arkitekturkommunikation. Måleri, skulptur och arkitektur behandlar alla rummet, men bara arkitekturen har rummet som huvudsak. Vi får inte i hastigheten reducera begreppet arkitektur som rumsupplevelse och poesi, för att till varje pris göra oss förstådda. Kommunikationen måste syfta till att vi alla kan tala med varandra om rumsupplevelsen. Denna för människan helt grundläggande förutsättning för att kunna orientera sig i och förstå sin omvärld.

Dryftar detta med Christer Larsson, som ansvarar för den arkitekturpolitiska utredningen, under en tidig frukost på konditori Vete-Katten på Kungsgatan i Stockholm en grå mellandag.

Vår tanke blir att man skulle kunna säga att arkitekturen innehåller många av de verktyg som behövs för att anta samhällsutmaningarna. Till exempel verktyget rumslig organisering. Men se där kom ett nytt knepigt ord.

Detta inlägg publiceras även på nya arkitekt.se

Märkt , , , ,

Arkitekturpolitik i politiskt vakuum

Det började ju så bra. Med klara utredningsdirektiv och en utredare som klippt och skuren för uppdraget. I Almedalen var entusiasmen stor och utredningsstarten kändes klockren.

En involverande process, öppen och transparent, som inte bara tycktes garantera bred informationsinhämtning, utan också skulle grunda för verklig tyngd i genomförandet av utredningens kommande förslag. ”Alla” var där, dock inte de som ytterst berörs. Detta faktum och några få förutseende frågor om alltför stor bredd i uppdraget drunknade i sommarglädje och uppmuntrande ryggdunk.

Äntligen skulle arkitekturen ta plats i politikens centrum.

Det fortsatte också bra. Till den nya regeringen utsågs inte en bostadsproduktionsminister, utan en bostads- och stadsutvecklingsminister, vars första linjetal träffade mitt i prick om arkitekturens betydelse för livsmiljön. Och som verkade ha bra samarbete med kulturministern, som i sin tur satsade stort på konstnärlig gestaltning i boendemiljöer.

Flytten från socialdepartementet till näringsdepartementet visade att den nya regeringen såg byggandet som en förutsättning för jobben. Byggandet lämnade kostnadssidan och placerades på intäktssidan. Signaler kom också om att regeringen såg arkitektur som en kreativ näring och därmed ett område för export.

Och då är man i den politiska världens verkliga epicentrum.

Den välvilja och välmotiverade support som mötte utredaren på Arkitekturgalan i november visste snart sagt inga gränser. Men presentationen liknade samtalet i Almedalen, den handlade fortfarande om förväntningar, möjligheter och förhoppningar, nu med antydan om svårigheter att hantera bredden i utredningsdirektiven; arkitektur, form och design (som) omfattar alla av människan skapade miljöer – offentliga rum, byggnader, landskap, anläggningar, interiörer, tjänster, produkter och processer.

Bristen på konkretion var uppenbar och det börjar bli bråttom. Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2015, vilket innebär att förslagen i praktiken ska vara klara i juni.

Utredningen måste, enligt min mening, prioritera flytten av arkitektur som en marginaliserad kulturpolitisk fråga till att bli en fråga för alla politikområden; stadsutveckling, landsbygd, bostad, infrastruktur, miljö, social, utbildning, forskning, kultur, arbetsmarknad, näring, utrikeshandel och finans. Arkitektur måste precis som ekonomi bli ett begrepp som förknippas med lösningar inom alla dessa områden.

Men det är en flytt som inte bara ska ske på kort tid, utan också i ett politiskt vakuum.

Efter regeringskrisen i december och i väntan på extravalet i mars är det en svag expeditionsministär som administrerar landet. Knappast rätt tillfälle för kulturdepartementets utredare att ta matchen med de andra departementens företrädare.

Ett land får den arkitektur det förtjänar, heter det. Arkitekturen som helhet är ett resultat av myriader av beslut på olika nivåer. En statlig utredning som denna bör därför också föreslå åtgärder som sätter fart på det arkitekturpolitiska arbetet i kommunerna. Men uppgiften stannar inte vid det offentligas ansvar. Det handlar också om byggherrarnas kunskaper, värderingar och drivkrafter. Att förena alla dessa intressen i konkreta och rättvisa arkitekturpolitiska mål är en mäktig uppgift.

När nu detta arbete har kommit igång, så hamnar det i ett unikt politiskt vakuum. Läget är milt uttryckt inte det bästa för det tunga förankringsarbete som är nödvändigt om denna utredning ska göra skillnad.

Utredningen behöver finna en väg ut ur det vindöga den har seglat in i. Och vinna tid för förflyttningen från kulturområdet till de många andra politikområdena.

Ett första konkret utspel från utredningen om hur den tänker tackla bredden i uppdraget och förankringen i de olika politikområdena är kanske den manöver som kan ta utredningen ur stiltjen i vindögat.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Märkt ,

Egenintresset

EgenintressetFinns det ett fulare ord i stadsbyggnadsdebatten? Näriga grannar som stoppar nya bostäder om de skymmer utsikten och sänker värdet på deras dyrbart förvärvade bostadsrätter. Konservativa grannar som vill bevara den befintliga miljön till varje pris. Främlingsfientliga grannar som inte vill öppna sin stad för nya invånare.

Allt sammantaget en obehaglig motkraft till ansträngningarna att lösa bostadsbristen genom att bygga en tät, mångkulturell och levande stad där man kan hushålla med de gemensamma resurserna.

Under senare år har många ironiserat över att de som dominerar samrådsmöten och överklagar i varje instans är välsituerade vita män, femtiofem plus, som vet att hävda egenintresset in absurdum. Med denna lättvunna identifikationspoäng har kraven på att begränsa medborgarinflytandet i planering och byggande inte låtit vänta på sig.

Men under samma tidsperiod har egenintresset framhållits som föredömlig drivkraft på snart sagt varje samhällsområde: egenförsörjning, individuell lönesättning, individuella pensionsfondsval, privatisering av samhällsfunktioner för individuella val av förskola, skola, vård och omsorg. Ta hand om dig själv, se till ditt eget bästa! Så har det låtit.

Stadsbyggandet har marknadsanpassats under parollen ”förenkling och effektivisering” och de sista resterna av den sociala bostadspolitiken skrotats. Med kommersialiseringen av allmännyttan som den sista spiken i kistan för möjligheterna att bygga bostäder med överkomlig hyra. Balansen mellan enskilda och allmänna intressen har förskjutits genom en försvagning av de allmänna. Ja, vad återstår då annat än att efter bästa förmåga försöka hävda sin egen rätt?

Såväl den allmänna tidsandan som den i praktiken förda politiken uppvisar en för individen förvirrande dubbelmoral; egenintresse är ena stunden ledstjärna för att i nästa vara skampåle.

Förminskningen av begreppet medborgarinflytande till att bara betyda möjligheten att sätta sig på tvären skymmer dess djupare innebörd. Medborgarinflytande och samråd syftar ju just till att motverka att egenintressena styr genom att sätta in dem i ett större sammanhang och väga dem mot det gemensammas bästa.

Det handlar om att mobilisera medborgarna för att kunna bygga den täta, levande och mångkulturella staden och att inbjuda till det sociala samspel som livet i den täta staden förutsätter. Precis motsatsen till egenintresse.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Märkt , ,

Baracker åt barnen

Utbildningsminister Gustav Fridolins välbehövliga miljard till bättre skolbyggnader har kastat ljus på det faktum att det som byggs åt barnen allt oftare bara är baracker. Skolorna har satts på undantag, det är ett svek mot eleverna. De borde istället vara stadens verkliga märkesbyggnader, hävdar Stockholms skönhetsråd.

Arkitekturen uttrycker vad samhället anser vara viktiga gemensamma angelägenheter. Och vad man kan strunta i. Men hur kan man förklara de låga ambitionerna med elevernas och lärarnas arbetsmiljö och det överlag kärva arkitekturklimatet i Sverige?

Samhället har låg förförståelse för arkitekturens betydelse, sa arkitekturkritikern Rasmus Waern vid en debatt på Liljevalchs nyligen. Den som försöker diskutera arkitektur på publika arenor vet att man måste börja från början och förklara vad arkitektur är. Med en större förförståelse som på andra samhällsområden skulle man kunna komma till saken direkt. Ekonomer behöver inte förklara varför ekonomi är viktigt. Så borde det vara också inom arkitektur och stadsbyggnad.

Hur förberedda är vi egentligen på att utrycka oss om arkitekturen och våra upplevelser av rummet, byggnaden och staden? Ja, skolan har hittills inte tränat oss i detta och usla skolmiljöer lär oss inte ett dugg om god arkitektur. Rummet är ständigt närvarande, men för de flesta av oss bara i bakgrunden, latent i våra sinnen.

Konstutställning kopiaArkitektur handlar om triangeldramat mellan människa, rum och föremål. Det blir tydligt om man till exempel betraktar en besökare på en konstutställning som plötsligt försjunker i meditation över ett konstverk. Någonstans där i bakgrunden anas rymdbubblan som stör eller stödjer konstupplevelsen. Väggarna, taket och golvet som bildar utrymmet runt besökaren och konstverket. Dörröppningarna och fönstrens placering som bestämmer hur andra människor samtidigt rör sig i rummet. Färgerna och de olika materialen med sina texturer och dofter, liksom detaljernas kvalitet och utförande. Det direkta och indirekta dagsljuset och dess kombination med konstljuset. Inomhusklimatet, luftens kvalitet och omsättning, temperaturen. Ventilationsanläggningens dova muller och rummets akustik och förmåga att stödja koncentrationen på konstupplevelsen.

Och det här triangeldramat pågår hela tiden och överallt och i alla skalor. På sjukhuset, i skolan och äldreomsorgen. På arbetsplatsen och i bostaden, staden och landskapet. Rummet är ständigt närvarande, men närmast omedvetet trots att balansorganet i örat hela tiden arbetar med att hålla oss på rätt köl.

Om vi inte har andra ord än ”låda” för att uttrycka våra rumsliga erfarenheter, hur ska vi då kunna utveckla dem? Tanke och språk hänger samman. Saknar vi språket kan vi inte utveckla tänkandet.

Här har skolan en viktigt arkitekturpedagogisk uppgift som handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet, byggnaden och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. Arkitekturpedagogik handlar om att träna vår förmåga att kommunicera våra rumsliga erfarenheter.

Mycket bra om skolorna på nytt kan bli samtida märkesbyggnader, men ännu bättre om skolan också lär oss ett språk så att vi kan tala med varandra om saken. Ett arkitekturland bygger inte baracker åt barnen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på fastighetsnytt.se

Märkt , , ,