Kategoriarkiv: Utbildning

Arkitektonisk intervention

Jag möter ofta praktiserande arkitekter som är bekymrade över villkoren för sin yrkesutövning. De talar om en försvagning av arkitektens position och oklarheter kring yrkesrollen. Samtalen kommer inte sällan att handla om upphandling av arkitektens tjänster, urholkning av upphovsrätten och ersättning för arbetet. Orsakerna till allt detta kokar allt som oftast ner till att kunskapen om arkitektur är alltför låg hos beslutsfattare och allmänhet, de ekonomiska incitamenten alltför kortsiktiga och arkitektutbildningen alltför dåligt anpassad till marknadens villkor. Att kämpa för bättre förutsättningar för kvalificerat arkitektarbete är naturligtvis nödvändigt, men vad är orsak och vad är verkan?

Intravention omslagI boken Intravention, Durations, Effects från UMA, Arkitekthögskolan i Umeå, ges en annan förklaring till yrkets svaga ställning i vår tid. Arkitektyrket tolkas och utövas idag som för hundra år sedan, trots att samhället har genomgått en total förvandling. Då var arkitektur lösningen på många av samtidens problem och arkitekterna viktiga aktörer i samhällsomvandlingen. Så fungerar det inte längre. Författarna hävdar att det är hög tid att förstå och formulera arkitekturens nya uppgifter och söka nya roller för arkitekterna. Detta kräver också en ny utbildning och en sådan bygger man nu upp med ”Laboratory of Immediate Architectural Intervention”. En modig handling långt ute i Europas periferi som kräver aktivt nätverkande med konstnärer, filosofer och arkitekter runtom i världen. Författarna gnäller inte över arkitektens nuvarande villkor, utan menar att det är arkitekterna själva som ska visa vad arkitekturen och arkitekterna kan bidra med i samhällsbyggandet i vår tid.

TrappenLaboratoriet utvecklar metoder för arkitektoniskt ingripande som får invånarna på platsen att se sin omgivning med nya ögon. Det handlar om tillfälliga arrangemang och överraskande installationer här och nu mitt i människors vardagsliv. Man ber inte om lov och man går grundligt tillväga.

Det startar med en noggrann kartläggning – mapping – av platsen och den lokala kunskapen. Studenterna utforskar sociala, ekonomiska, kulturella, ekologiska och topografiska aspekter och redovisar resultaten visuellt. Framför allt utforskar de platsens alla rum: geografiska, tidsmässiga, politiska, fysiska. De ser alla rum som skapade, inga är givna. De grafiska representationen tillåter studier av sambanden mellan olika aspekter. Åskådligheten kommunicerar kunskapen. Växelverkan skiss, modell och bygge i full skala utgör ett slags research by design där medveten formgivning, återanvändning av material och systematisk reflektion i varje steg är viktiga inslag. Det här är nog det närmaste man kan komma en eftersträvad integration mellan arkitektutbildning och arkitekturforskning. Till processen hör insamlande och dokumentation av reaktioner och motreaktioner. Arkitektur som praktisk estetik är meningsskapande och förändrar. Ingripandet i andra människors miljö kräver eftertanke och reflektion och ställer arkitekterna inför etiska överväganden.

Laboratoriet strävar efter att utvidga den sfär inom vilken arkitekter kan verka. De ansvariga lärarna och redaktörerna för boken gäckar läsaren som söker efter en skarp definition av begreppen intervention och immediate. Med forskning och praktiskt formande – thinking/making – undersöker laboratoriet de ännu öppna begreppen. Boken är full av ledtrådar som den bästa deckare, men på en punkt är de tydliga. Arkitektens viktigaste förmåga är produktion av rumslighet, inte produktion av hus. Med arkitektoniska interventioner undersöker de arkitekturens betydelse för ”the often inexplicable and inarticulate making of the city and the world”.

Arkitekterna har fjärmat sig från det lokala och platsunika och från de människor som direkt berörs för att istället arbeta utifrån generella koncept som typisering, industrialisering och upprepning och accepterat de förutsättningar som ges av anonyma investerare. Eller anammat stjärnkulturen som premierar exklusiva, luxuösa prototyper och som övertolkar en enskild byggnads betydelse som om den vore det centrum kring vilket allt annat kretsar. Men är inte dessa prototyper just arkitektoniska interventioner? Nej, inte i vår mening, skriver redaktörerna. Arkitektur är ”a complex and relational practice that comes about in various ‘fields’, and takes place in collaboration with things and people”. Vi vill vara på insidan av det som händer, ”we want to architect”. Arkitektur som ett verb. Intravention i bokens titel är också ett exempel på att undersökning pågår. Med intravention understryker man inifrånperspektivet.

Den nya arkitektrollen, vilken är den enligt författarna? Ja, de hänvisar till Teddy Cruz och skriver ”the future of urbanization will no longer be led by the production of new buildings, but will instead require a fundamental reorganization of socioeconomic relations, which is also a design challenge in which we must take active part”. Boken innehåller en generös revy över en lång rad genomförda interventioner; ”architecture through other ways of eating”, ”norrlands productive hinterland”, ”fair city project” och ”non figurative urban commons” för att bara nämna några. De är idé- och formmässigt mycket starka. Men mitt i allvaret finns här också ett anslag av humor, glimten i ögat, en busighet som tilltalar och öppnar för ett leende, en kontakt och ett samtal. Där ligger nog inte en så liten del av framgången för detta experiment med en ny arkitektroll.

BOKEN: Intravention, Duration, Effects: Notes of Expansive Sites and Relational Architectures, edited by Alberto Altés Arlandis and Oren Liberman, Umeå School of Architecture, Spurbuchverlag 2013. Texter av: Alberto Altés, Oren Lieberman, Hélène Frichot, Peter Kjaer, Roemer van Troon, Susan Kelly, Karin Berggren, Javier Rodrigo, Antonio Collados, Aida Sánchez de Serdio och Per Nilsson. Intervju med: Francesco Apuzzo och Axel Timm. Medverkande studenter: Kimberley Beauprez, Veronica Gerini, Erika Henriksson, Maria Hudl, Paula Idun, Christina Kousgaard, Martin Livian, Johan Marklund, Anna Misharina, Olga Oreshkina, Febe Roels, Kristine Skyum, Audingas Sumskas, Sofia Sjölin och Tobias Westerlund.

Inlägget publiceras även på Archileaks

Taggad , , , , , , ,

Arkitektens sociala ansvarstagande

Amsterdam

Vid ingången till universitetsaulan i Uppsala sitter Thomas Thorilds devis ”tänka fritt är stort, tänka rätt är större”. Det är ord som skapar huvudbry för många nya studenter. På ett universitet måste väl uppgiften ändå vara just att tänka fritt.

Men författaren Carl-Göran Ekerwald lär oss tolka devisen: ”Att tänka fritt är åsiktstänkande. Att tänka rätt, det är att tänka i enlighet med samvetet. Egoistiskt vinstintresse kräver fritt tänkande. Skulle samvetet därvid slå larm, har man att antingen justera sina planer därefter eller köra över samvetet”.

Sommaren 1968 var jag värd på en generalplaneutställning i Uppsala. Generalplanen var indelad i olika tidsetapper och på en av kartorna stod ”År 2000”. Det lät som en filmtitel. En dam i åttioårsåldern kom fram och bad mig följa med till just denna karta. Hon pekade på ett ”klöverblad”, en symbol för en stor trafikplats på en framtida förbifart och frågade: Jag har min sommarstuga här. Vad betyder det där?

I ett slag skulle jag, artonåringen, förklara för den gamla damen hur kartan visade att hennes sommaridyll kunde komma att rivas och en motorväg byggas, men att det var så långt fram i tiden att hon inte skulle leva då. Jag glömmer aldrig den där känslan av svindel och det var nog då jag började ana vad planering handlar om.

Ja, jag tror att alla arkitekter har en sådan historia att berätta om dagen då vi kom till insikt om att arkitektur och planering alltid har sociala konsekvenser och frågan är för vem man planerar.

För redan när du sätter pennan på papperet och drar de första strecken börjar du fundera, eller hur? Hur kommer detta att fungera för andra? Det är så uppenbart att det du ritar får sociala konsekvenser: det är att vara arkitekt. En självklarhet kanske, men vad vet vi egentligen om de sociala konsekvenserna av det vi ritar? Vilken är kunskapsgrunden?

Vid ett tillfälle blev jag kontaktad av en praktiserande arkitekt som övervägde att byta till forskarbanan. Hon var verksam vid ett kontor som arbetade mycket med stadsplanering, bland annat förnyelse av miljonprogrammets områden. Kontoret åtog sig att lösa sociala problem genom fysisk planering. Men hon kunde inte se på vilken kunskapsgrund dessa lösningar byggde. Hon stod helt enkelt inte ut med gapet mellan vad vi påstår och vad vi egentligen vet. Till slut kunde hon inte sova om natten, nu ville hon fördjupa sig i frågan genom forskning.

Att vara arkitekt och ta socialt ansvar i det egna arbetet är inte alldeles enkelt när du arbetar i stora organisationer, på stora kontor och i stora, sammansatta projekt med hundratals medverkande. Kontoren har numera också ofta uppdrag i flera olika länder med olika kulturer. Hur kan jag som individ leva upp till idealen och faktiskt ta socialt ansvar och handla enligt samvetet i mitt eget arbete? Vilka är arkitekternas nya roller och villkor? Vilka är villkoren i byggandet och i samhällsbyggandet i stort?

Jag sökte svar på den frågan vid i ett seminarium arrangerat av Byggsektorns etiska råd, men blev lite förvånad när jag upptäckte att intresset kretsade kring om det var OK med bjudmiddag eller om gränsen gick vid bjudlunch. Med ett undantag var det sådana frågor som diskuterades vid detta tillfälle. Inte de många etiska dilemman man som byggare kan ställas inför; gentemot allmänheten, brukarna, de många som berörs men som inte kan påverka.

I rådande tidsanda ses ju den demokratiska planeringsprocessen som något av ett gissel, något som sätter käppar i hjulet och försenar byggstarten. Bostadsministern vill förvandla byggandets ”snåriga kostig till en bred autostrada”. Det ska ”gå fortare att sätta spaden i marken”. Deltagandeprocessen kallas nu ”acceptansprocess”, ett nyspråk som onekligen illustrerar vad det har blivit fråga om. Ministerns många utredningar och förslag har ett renodlat produktionskostnadsperspektiv, inte ett ord om arkitektur och dess sociala möjligheter och konsekvenser.

Jag deltog i ett sammanträde på Socialdepartementet som handlade om dessa förändringar i plan- och bygglagstiftningen. Inget nämndes om det sociala perspektivet i samhällsbyggandet, enbart det produktionsinriktade behandlades. Då frågade jag om jag hade läst fel på skylten i entrén. Det blev alldeles tyst runt bordet.

Det finns också ett återkommande parallellt tema som gäller relationen mellan yrkena inom byggandet och det faktum att de vilar på olika kunskapsgrund. Jag ser hur ett tekniskt perspektiv möter ett humanistiskt och konstnärligt och förtvivlas över en ibland improduktiv spänning mellan yrken som står på en naturvetenskaplig grund å ena sidan och en designvetenskaplig å den andra.

Den naturvetenskapliga har en stark ställning i vår kultur, den förklarar hur saker och ting förhåller sig. Den designvetenskapliga handlar om förändring och om hur det skulle kunna vara. Den uppfattas som besvärlig och skapar motstånd eftersom den hotar det rådande. Men vår tids frågor kräver nya lösningar, inte bara förklaringar. Vi måste stå upp för detta!

Är det som då återstår den arkitektoniska interventionen? Att verka för socialt ansvarstagande och hållbarhet i byggandet där tillfälle ges, att ingripa så gott det går för att skydda tredje parts berättigade intressen? Ja, för individen är detta ett sätt att handla enligt samvetet och ta socialt ansvar. Men för organisationen Sveriges Arkitekter gäller att ta kampen för en rättvis stadsplanering.

Citatet hämtat från Carl-Göran Ekerwald, 2002, Filosofins ättestupa. Prisma, Stockholm.

Taggad , , ,

Arkitektur av det mätbara

Arkitektur av det mätbara Så här års hittar man pärlorna i läshögarna, de där skrifterna som ligger på hög för att återvända till. Tillfället kommer nu när det är dags att städa inför årsskiftet. Då finner jag en liten läcker examenstidning utgiven av studenterna vid Arkitektur och teknik på Chalmers. Den nya utbildningen som kombinerar kompetenser tvärs över institutionsgränserna. Studenterna har gjort en examensresa till New York som de dokumenterar på ett mycket läsvärt sätt under en bra rubrik: Arkitektur av det mätbara. Studenterna undersöker de digitala verktygens potential för att generera lösningsvarianter och utvärdera dem. Det finns dock ännu inte ett ”program som är en gyllene hammare, ett enda verktyg som fungerar i alla situationer”. Men med en mix av olika program åstadkommer de tankeväckande arkitektur, som i kursen Solar Decathlon där de tävlar om att forma hus med låg energiåtgång och som värms helt av solen. I kursen Material and Detail arbetar de ”från fil till fabrik” för att kunna gå från dator till produktion.

Parametrisk design gör det möjligt att hantera mer fakta i gestaltningsprocessen än tidigare. Examenstidningen ställer frågan vad det innebär för en skissande arkitekt eller ingenjör att kunna göra tusentals varianter av ett koncept; vad betyder en databaserad optimeringskultur för arkitekturen vi skapar?

De besöker byggarbetsplatsen för Santiago Calatravas ”Oculus” vid Ground Zero där man ska montera 11 000 ton stålkomponenter i unika former. Hos Skidmore, Owings & Merrill diskuterar de parametrisk design och optimering. Hos Cook + Fox är temat livscykelanalyser och ett grönt New York. De besöker Buro Happold och frågar om ”performance-based design”.

Hur besvarar de då frågan om det mätbara kontra det omätbara? Ja, de diskuterar klokt de nya verktygens möjligheter att generera lösningar i kombination med det mänskliga omdömet och erfarenheten för att analysera och välja.

Medverkande studenter: Vedad Alic, Daniel Asp, Ergin Can, Johan Cardell, Petter Egnell, Tobias Göthfelt, Erica Henrysson, Malin Landh, Ornella Lindmark, Caroline Martinsson, Malin Mirsch, Hanna Modin, Lukas Nordström, Jens Olsson, Ellen Ordell, Agnes Orstadius, Isak Regnström, Jonas Reutherborg, Anna Sandberg, Pedram Seddighzadeh, Alexander Sehlström, Marcus Stark, Mikael Stenberg, Daniel Stenqvist och Emma Svanström. Programansvarig: Karl-Gunnar Olsson.

KÄLLA: Examenstidning 2012

Taggad , , , ,

No little architects


På Arkitekturbiennalen i Venedig hölls nyligen ett seminarium om arkitekturutbildning för unga. Syftet är inte att utbilda barn till arkitekter. Syftet är att utveckla vår förmåga att varsebli och förstå arkitekturen i hela dess bredd. Det handlar också om att förbereda barnen inför deltagande i framtida planeringsprocesser där de ska kunna ta ställning självständigt och fatta beslut: vad tycker jag?

Arkitektur finns numera på läroplanen i många länder, men lärarna är ännu osäkra på hur man undervisar i detta ämne. Därför samlas kunniga människor från hela världen för att dela erfarenheter av arkitekturpedagogik. Det finns en rik verktygslåda av metoder för att arbeta med den rumsliga upplevelsen i skolan.

Arkitekturbiennalens tema är ”Common ground”, men arkitekturprofessorn Riklef Rambow från Österrike kunde inte finna någon tydlig gemensam nämnare i utställningarna i de många nationella paviljongerna. Och en gemensam referensram är nödvändig om människor ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Han tyckte att staden Venedig erbjöd en sådan referensram som ingen kan motstå och som alla kan dela. Det handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Det behövs begrepp med vilka vi kan förstå och tala om arkitekturens grunder. Och denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. ”Spatial experience”, kallar han detta. Arkitekturpedagogik är inte främst en fråga om att lära ut ord, utan att träna vår förmåga att kommunicera våra rumsliga erfarenheter.

Jag kan i viss mån instämma i Rambows iakttagelser vad gäller utställningarna i de nationella paviljongerna. Men den del av Arkitekturbiennalen som finns i Arsenalsområdet och är regisserad av David Chipperfield visar fantastiskt fina exempel på vad som bildar ”Common ground” i arkitekturen. Under dagarna på Arkitekturbiennalen möter jag påfallande många barn bland utställningsbesökarna. Skolklasser, men också familjer med tonårsbarn som antecknar och fotograferar.

Taggad , ,

Led Light Lab i UMA


Tillkomsten av Bildmuseet på Konstnärligt campus i Umeå har ytterligare förstärkt kontakten med älven. Ljuset är fantastiskt denna augustidag.

Arkitekthögskolan, UMA bygger just nu ett ljuslaboratorium som ska vara klart den 1 september. Modellen i förgrunden och led-belysningen ännu omonterad i bakgrunden. Det finns också planer på en konstgjord, flyttbar ”sol” för solstudier i modeller.

UMA är ett internationellt laboratorium för experimentell arkitektur, enligt sin programförklaring. I ett sådant är verkstaden, datalabbet, ljuslabbet och ett planerat vindlabb viktiga verktyg för växelverkan mellan idéer, ord och bilder, och det fysiska resultatet i modeller och full skala. Det drömda och planerade kan omedelbart förvandlas till det byggda, som i sin tur kan vidareutvecklas i nya skisser och prototyper.

I laboratoriet för ”Immediate Architectural Intervention” på masternivå, utbildas den första generationen av socialt medvetna arkitekter, enligt huvudläraren arkitekt Alberto Altés Arlandis. Sedan märkesarkitektur-generationen, förtydligar han på min fråga om vad han menar med den första. Arkitekturen har under senare tid varit frånkopplad det sociala. I laboratoriet använder studenterna designprocessen för att finna nya byggplatser i den befintliga stadsmiljön och bygger där det oväntade och överraskande, vilket gör att man kan se platserna på nya sätt. Kommunikationen med allmänheten – och provokationen om man så vill – ger insikter i arkitekturens betydelse för att skapa gemenskap.

KÄLLA: http://www.arch.umu.se/sv/utbildning/masterprogram (2012-08-18)

Taggad , , ,

Vad en arkitekt ska kunna

Det är det många som vill veta. I Sveriges Arkitekters utbildnings- och forskningsutskott kan vi inte ducka för frågan. Om det är några som ska kunna ge besked är det vi. Och det gör vi genom en utbildningspolicy för arkitektutbildningarna.

Att lägga ribban för vad man ska kunna, för att få förtroendet att verka som arkitekt, är en klassisk uppgift för en arkitektorganisation. Det handlar naturligtvis också om att lägga ribban för medlemskapet, men framför allt att kunna garantera allmänheten att en utbildad arkitekt och medlem i organisationen har relevanta kunskaper, färdigheter och förhållningssätt. Ytterst handlar frågan om hur vi ser på förändringarna i omvärlden, arkitekturens betydelse och arkitektens möjligheter att medverka till bättre livsmiljöer.

Accademia di Belle Arti di Brera, Milano, med anor från 1700-talet.
Nystartade Arkitekthögskolan i Umeå, 2000-tal, i Tullkammaren före flytten till Konstnärligt campus.

Det har framförts önskemål om en större tydlighet avseende arkitektutbildningarnas mål. Både studenter och arkitektföretagare vill veta vad man kan förvänta sig att en arkitekt har med sig från utbildningen. Studenterna ifrågasätter den gamla mästar-lärlingmodellen och vill kunna överblicka och förstå sin utbildning. På vilken kunskapsgrund vilar den? Vad är tro, vad är vetande?

Under det senaste året har vi bearbetat den nuvarande policyn från 2004. Inom kort publiceras den nya versionen som beaktar det faktum att Bologna-modellen, med sin uppdelning i kandidat- och masterexamen, nu är införd fullt ut. En mångfald olika utbildningsvägar har därmed öppnats och helt nya utbildningar, som kandiderar till att bli accepterade som arkitektutbildningar, presenteras. Hösten 2012 startar också Högskoleverkets utvärdering av arkitektutbildningarna. Det behövs därför en aktuell policy som ger tydliga besked om vad Sveriges Arkitekter kräver av en arkitektutbildning.

Ett fyrtiotal arkitekter från samtliga professioner, företagare och anställda, arkitektlärare, forskare och studenter har på olika sätt deltagit i arbetet, alla med stort engagemang. Styrelsen har noga diskuterat förslagen och godkänt policyn. Nu görs en redaktionell slutbearbetning och layout.

Policyn består av tre delar: grundprinciper, riktlinjer och mål för arkitektutbildningar. Huvuddelen av dessa är gemensamma för alla utbildningar, men med tillägg för särskilda mål för arkitekt-, inredningsarkitekt-, landskapsarkitekt- respektive planeringsarkitektutbildningarna. De handlar om yrkesmässig färdighet och förmåga, professionellt förhållningssätt samt mål för teoretisk kunskap och förståelse som är gemensam respektive särskiljande för de olika utbildningarna.

Policyn uppfyller EU:s Kvalifikationsdirektiv och medverkar till att svenska arkitekter kan verka i Europa och övriga världen: ”Det betyder att målen överlag är högre satta än vad som anges i Kvalifikationsdirektivet. Aldrig lägre! Sveriges Arkitekters ambition är att svenska arkitekttjänster ska vara internationellt konkurrenskraftiga”.

En utbildningspolicy är ett sätt att beskriva vad en arkitekt ska kunna, riktigt konkret kan det först bli i skolornas utbildningsprogram och kursplaner. Som jag ser det måste skolorna framöver kunna beskriva den teoretiska kunskapsgrunden för respektive utbildning på ett mycket tydligare sätt än hittills. Först då kan den diskuteras, vidareutvecklas och vässas. Det är dags att anpassa mästar-lärlingmodellen till en utbildning som bygger på både praktisk, konstnärlig och vetenskaplig grund.

Sveriges Arkitekter, Utbildningspolicy 2012: Att utbilda arkitekter

Taggad , ,