Etikettarkiv: arkitekter

Dom kallar oss konsulter

oslo

Organisering har betydelse. Det trodde jag inte som ung arkitekt, då stod jag över sådana inskränkta byråkratiska begrepp. Fälten låg öppna, möjligheterna var oändliga. Det var andra som satt fast i förutbestämda fack i svåröverskådliga projekthierarkier. Och gnällde över sakernas tillstånd, pinsamt medelålders tyckte jag.

Själv rörde jag mig till synes obehindrad tvärs över organisatoriska gränser. Åtminstone fram tills dess det var dags att ställas inför de första större avgörandena. Då började insikten växa att sättet på vilket vi organiserar arkitektarbetet är avgörande för vår förmåga att utöva yrket och hävda arkitekturkunskapen.

Det tycks ligga en stor frestelse i att strömlinjeforma arkitektkontoren efter generella konsultmodeller. Timpris, debiteringsgrad, faktureringstider och projektrisker är de fyra parametrar som nu tycks styra mer än arkitektur som kunskap och arkitektarbetets särpräglade processer. Ängslig offentlig upphandling, snäva ramavtal, uppdragsgivare som spelar ut arkitekter mot varandra i olika faser inom ett och samma projekt pressar tillbaka arkitekterna. Faran är att den basala konsultaffären tar överhanden över arkitektarbetets organisering, att arkitektföretagen organiseras som konsultmaskiner.

Till och med internt på arkitektkontoren finns föreställningen att projektledarnas sätt att organisera byggprojekt också är det sätt på vilket arkitektarbetet ska organiseras. Ett självplågeri som hotar arkitektprofessionen och en bristande självsäkerhet som går ut över kvaliteten i arkitekturen. Traditionell detaljpillande projektledning har ju kommit till vägs ände, någon som illustreras dagligen i byggbranschen vars kaos döljs bakom ett falskt sken av ordning och reda.

Arkitektverksamheten får inte vara överorganiserad, säger Kjetil Trædal Thorsen, en av grundarna till Snøhetta, när jag besöker kontoret och Oslooperan (bilden). Det måste finnas ofullkomligheter i organisationen, spänningar som skärper tanken och som öppnar för överraskande omgrupperingar och kombinationer av kompetenser. Det handlar om vår förmåga att på djupet analysera och förstå uppdraget och vad som är politiskt möjligt, att finna var gränserna går om man tänjer ut dem till bristningsgränsen. Det är så vi söker efter det intressanta och meningsskapande, att vi är nyfikna och hela tiden öppna för nya vägar.

När andra söker efter specialisering som organisatorisk form, eftersträvar Snøhetta breddning. Det är i det interdisciplinära de säger sig hitta lusten och lösningarna. Arkitektarbetet är aldrig knutet till en ensam hjälte, det är alltid och utan undantag ett teamarbete.

Organisationsforskaren Mats Alvesson (2004) stöder detta sätt att tänka om organisering när han skriver att det som utmärker framgångsrika kunskapsföretag bland annat är hög grad av autonomi, nedtoning av den organisatoriska hierarkin och användning av ad hoc-artade organisationsformer.

Arkitekturen är ett kunskapsområde i sin egen rätt, med egna villkor som inte sammanfaller med något annat områdes, skrev professor Björn Linn (1998). I dessa tider av social och politisk oro är de olika professionernas stabila kunskapsgrunder en stor tillgång för samhället. Visst kan vi lära något av andra om den underliggande konsultaffären, men den får aldrig bli överordnad. Arkitektoniskt ledarskap kan vi bara skapa själva.

Dom kallar oss konsulter. Men vi är arkitekter.

Referenser
Björn Linn 1998: Arkitektur som kunskap. Byggforskningsrådet.
Mats Alvesson 2004: Kunskapsarbete och kunskapsföretag. Liber.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Taggad , , , ,

Citronproblemet

CitronproblemetAlla praktiserande arkitekter har då och då anledning att fundera över varför man blir anlitad eller inte. Upphandlingens logik är smått förvirrande och ibland känns det som om där inte finns någon logik och rättvisa över huvud taget.

Men vänd på perspektivet och fundera över hur beställaren ska veta vilken arkitekt som är mest lämplig att anlita. Hur beskriver arkitekter sina kunskaper och tjänster? Titta på kontorens hemsidor till exempel och inta beställarens position. Tala om knepiga val! Det är svårt att beskriva sin expertkunskap, men det är ännu svårare att beskriva vilken kunskap man behöver få tillgång till om man inte har expertkunskapen.

Ska beställaren anta budet från den mest påstridige leverantören, den med lägsta budet och till synes bästa villkoren? Hur vet beställaren att just den leverantören är bäst skickad, ställer upp med bästa laget och fullföljer uppdraget som utlovat? Den mest påstridige är kanske den mest desperate som till varje pris behöver få uppdraget och därför lovar guld och gröna skogar, men som inte kan leverera när det kommer till kritan. Beställaren har ju ingen möjlighet att i förväg veta exakt vilken expertkunskap som behövs och hur uppdraget kommer att genomföras.

Fenomenet är känt inom företagsekonomin som ”the lemon problem”. Ska du köpa ett parti citroner kan du inte med säkerhet veta om alla citronerna i partiet är färska och fina. Även om leverantören så försäkrar. Ja, det räcker inte med att provsmaka. Du kan inte provsmaka alla citroner. Du måste lita på leverantören.

Problemet för beställaren är att leverantören alltid har större kunskap om kvaliteten och leveransförmågan. Det handlar om en så kallad informationsasymmetri till beställarens nackdel, som beställare numera försöker kompensera genom allt mer komplicerade upphandlingsprocedurer, utvärderingar och detaljrika kontrakt. Procedurer som är kostsamma för båda parter och som leder till en byråkratisering både av upphandlingen i sig och den följande projekterings- och byggprocessen.

Frågan är då om kostnaden för dessa procedurer – transaktionskostnaden – uppvägs av nyttan med dem. Enligt min mening har vi kommit till vägs ände med denna byråkratisering av byggprocessen, där korkade tillämpningar av lagen om offentlig upphandling tillhör det mest kontraproduktiva. Alternativet är att bygga långsiktiga och förtroendefulla relationer.

Men gång på gång frestas leverantörer att svika sina beställare med förseningar och tilläggsdebiteringar, vilket i sin tur leder till att beställarna höjer garden ytterligare. En ond cirkel som bara kan brytas av föregångare i branschen som bygger förtroendefulla relationer med varandra – och aldrig sviker förtroendet!

Ju tätare man samarbetar, desto svårare att bryta sina löften. Minst ett gemensamt projektsamarbete om året krävs för att hålla den goda relationen igång, kan man utläsa av företagsekonomisk forskning.

Vi behöver komma ifrån de enstaka projekten och istället samarbeta kring projektportföljer som innehåller ett antal på varandra följande projekt. Då kan ett verkligt effektivt och förtroendefullt samarbete byggas upp.

Till syvende och sist är detta en fråga om etik, fair play och vilken byggbransch vi vill ha.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Taggad , , , , ,

Arkitekt i ekonomismens tid

EkonomismVi lever i en tid med blind tilltro till det ekonomiska kunnandets förmåga. I varje debatt, utredning eller förslag är det ekonomens begreppsapparat och förklaringsmodell som står i förgrunden. Det ekonomiska perspektivet genomsyrar alla samhällssektorer, inte minst arkitektur och stadsbyggnad. Andra perspektiv förminskas med det effektiva epitetet ”särintresse”.

Det har nu gått så långt att alla verkar ta det ekonomiska perspektivet för givet. Att man inte ens försöker hävda arkitekturen i sin egen rätt. Det närmast desperata argumentet i Arkitektur Stockholm, att arkitektur är ett verktyg för att nå tillväxtmål, illustrerar vad som håller på att ske. Man hävdar arkitekturens betydelse med ekonomismens argument och reducerar därmed arkitektur som kultur. Men så godkände också Stadsbyggnadsnämnden arkitekturstrategin.

Jag tror att vi i framtiden kommer att se tillbaka på denna tidsperiod och fråga oss hur det kom sig att ekonomismen tilläts begränsa synen på arkitektur så till den grad. Det arkitektoniska kunnandet måste nu visa sin förmåga att behandla och lösa samtidens problemställningar. Hur arkitektur som kultur kan bryta ny mark och få oss att se helt nya möjligheter. Kulturell förändring föregår alltid politisk förändring. Det är därför arkitekturen under långa tidsperioder har spelat en så viktig roll för samhällenas utveckling. Arkitekturens uppgift är att ligga strax före. Det är den bästa nya arkitekturen som kan få oss att se världen med nya ögon; som i ett slag kan uppenbara ofullkomligheterna i det samtida och göra det alldeles omöjligt att fortsätta som tidigare.

Men framtidens byggande ses enbart som en fråga om produktion; hur man kan bygga hus på fabrik. Alla och envar luras in en debatt om löpandet bandet och underbjuder varandra med hur ”billigt” man kan bygga. Men det är ett hundra år gammalt synsätt! Industriell dynamik handlar ju istället om tillgången till nya idéer, synsätt och lösningar. Hur i hela världen har denna agenda kunna sättas, där hundra år gamla produktionsmetoder anses viktigare än hur människor vill leva, bo och verka?

I denna tidsanda kan ekonomer, byggare och bostadspolitiker i skön förening kalla medborgardeltagande för en ”styggelse” och under applåder lägga förslag som kraftigt begränsar människors delaktighet i förändringar av den gemensamma miljön. Och samtidigt ifrågasätta kommunernas kompetens och rätt att leda stadsbyggandet. Det bör ske på högre nivå i planeringshierarkin, heter det. Därför kastar man ut de förkättrade ”regler” som syftar till att balansera de enskilda och allmänna intressena till det gemensammas bästa. Alltså tre åtgärder som samtliga leder bort från det lokala och till det centrala. Allt för att det ska gå enkelt och smärtfritt att producera likadana hus överallt. Tron på ”den effektiva processen” har blivit långt viktigare än kvaliteten på det byggda resultatet.

Och detta slår naturligtvis hårt rakt in i livet på arkitektkontoren. Att vara arkitekt i ekonomismens tid är att bli upphandlad till lägsta pris. Inte att bli anlitad i förtroende. Att vara arkitekt i ekonomismens tid är att riskera att bli utbytt efter levererade idéskisser därför att någon annan erbjöd sig att producera bygghandlingarna till lägre pris. Att vara arkitekt i ekonomismens tid är att vinna arkitekttävlingen, men se någon annan slutföra arbetet. Snedvriden konkurrens, prisdumpning, åsidosatt upphovsrätt.

Arkitekterna pressas till extremt hög debiteringsgrad eftersom arkitektarbetet värderas lågt med låga timpriser som följd. Om man lever på att sälja det man alltid har ont om – tid – blir arbetsvillkoren pressade med stress och personlig utslagning som konsekvens. Men det värsta är den gradvisa förskjutningen i argumentationen för en arkitektonisk lösning, från dess kvaliteter för de människor som ska verka i byggnaden till hur mycket pengar man kan tjäna på den.

Vi behöver ersätta ekonomismen med ett samlat kunnande i arkitektur, teknik och ekonomi.

Detta inlägg publiceras även på Archileaks

Taggad , ,

Turkiska arkitekter tystas?

Bosporen hamnBosporen12.1Bosporen8.1Bosporen9.1Bosporen1.1Minns en solig söndag på Bosporen för drygt ett år sedan. Iakttog människorna på färjorna mellan Europa och Asien. Vandrade utmed stränderna. Överallt människor som solade, fiskade, spelade, småpratade, ett stilla sorl. Jag har sällan mött ett sådant lugn, en sådan utpräglad söndagsfrid. Minnesbilden av dagen på Bosporen står i skarp kontrast till de bilder från Istanbul och Ankara som nu förmedlas till oss.

Följer noga nyhetsrapporteringen från Taksimtorget och Geziparken i Istanbul. Det har varit tyst i svenska massmedia några dagar, men följer också sociala media. De turkiska arkitekternas organisation har varit en av de största kritikerna till förändringen av parken. Den 10 juli rapporterar National Turk att den turkiska arkitektkammaren har tystats: ”Now comes the punishment by the Erdogan government: Parliament has passed a law prohibiting the professional association, the voice of the future construction projects”.

En talesman för regeringspartiet AKP medger att beslutet kan skapa irritation, men försäkrar att ”the new rules had been adopted for the benefit of architects and engineers in Turkey”.

Att försöka tysta en profession som arbetar med att forma hus och städer är som att försöka stänga dörren till framtiden.

Ser fram emot en ny färd på Bosporen i början av september och hoppas att få träffa arkitektkollegorna och lyssna till deras berättelse om hur kampen om en plats i staden kunde utlösa ett folkligt uppror. Hur kan vi svenska arkitekter medverka till att de turkiska arkitekterna inte tystnar?

KÄLLA: National Turk 10 juli 2013

Taggad , ,

Arkitektens sociala ansvarstagande

Amsterdam

Vid ingången till universitetsaulan i Uppsala sitter Thomas Thorilds devis ”tänka fritt är stort, tänka rätt är större”. Det är ord som skapar huvudbry för många nya studenter. På ett universitet måste väl uppgiften ändå vara just att tänka fritt.

Men författaren Carl-Göran Ekerwald lär oss tolka devisen: ”Att tänka fritt är åsiktstänkande. Att tänka rätt, det är att tänka i enlighet med samvetet. Egoistiskt vinstintresse kräver fritt tänkande. Skulle samvetet därvid slå larm, har man att antingen justera sina planer därefter eller köra över samvetet”.

Sommaren 1968 var jag värd på en generalplaneutställning i Uppsala. Generalplanen var indelad i olika tidsetapper och på en av kartorna stod ”År 2000”. Det lät som en filmtitel. En dam i åttioårsåldern kom fram och bad mig följa med till just denna karta. Hon pekade på ett ”klöverblad”, en symbol för en stor trafikplats på en framtida förbifart och frågade: Jag har min sommarstuga här. Vad betyder det där?

I ett slag skulle jag, artonåringen, förklara för den gamla damen hur kartan visade att hennes sommaridyll kunde komma att rivas och en motorväg byggas, men att det var så långt fram i tiden att hon inte skulle leva då. Jag glömmer aldrig den där känslan av svindel och det var nog då jag började ana vad planering handlar om.

Ja, jag tror att alla arkitekter har en sådan historia att berätta om dagen då vi kom till insikt om att arkitektur och planering alltid har sociala konsekvenser och frågan är för vem man planerar.

För redan när du sätter pennan på papperet och drar de första strecken börjar du fundera, eller hur? Hur kommer detta att fungera för andra? Det är så uppenbart att det du ritar får sociala konsekvenser: det är att vara arkitekt. En självklarhet kanske, men vad vet vi egentligen om de sociala konsekvenserna av det vi ritar? Vilken är kunskapsgrunden?

Vid ett tillfälle blev jag kontaktad av en praktiserande arkitekt som övervägde att byta till forskarbanan. Hon var verksam vid ett kontor som arbetade mycket med stadsplanering, bland annat förnyelse av miljonprogrammets områden. Kontoret åtog sig att lösa sociala problem genom fysisk planering. Men hon kunde inte se på vilken kunskapsgrund dessa lösningar byggde. Hon stod helt enkelt inte ut med gapet mellan vad vi påstår och vad vi egentligen vet. Till slut kunde hon inte sova om natten, nu ville hon fördjupa sig i frågan genom forskning.

Att vara arkitekt och ta socialt ansvar i det egna arbetet är inte alldeles enkelt när du arbetar i stora organisationer, på stora kontor och i stora, sammansatta projekt med hundratals medverkande. Kontoren har numera också ofta uppdrag i flera olika länder med olika kulturer. Hur kan jag som individ leva upp till idealen och faktiskt ta socialt ansvar och handla enligt samvetet i mitt eget arbete? Vilka är arkitekternas nya roller och villkor? Vilka är villkoren i byggandet och i samhällsbyggandet i stort?

Jag sökte svar på den frågan vid i ett seminarium arrangerat av Byggsektorns etiska råd, men blev lite förvånad när jag upptäckte att intresset kretsade kring om det var OK med bjudmiddag eller om gränsen gick vid bjudlunch. Med ett undantag var det sådana frågor som diskuterades vid detta tillfälle. Inte de många etiska dilemman man som byggare kan ställas inför; gentemot allmänheten, brukarna, de många som berörs men som inte kan påverka.

I rådande tidsanda ses ju den demokratiska planeringsprocessen som något av ett gissel, något som sätter käppar i hjulet och försenar byggstarten. Bostadsministern vill förvandla byggandets ”snåriga kostig till en bred autostrada”. Det ska ”gå fortare att sätta spaden i marken”. Deltagandeprocessen kallas nu ”acceptansprocess”, ett nyspråk som onekligen illustrerar vad det har blivit fråga om. Ministerns många utredningar och förslag har ett renodlat produktionskostnadsperspektiv, inte ett ord om arkitektur och dess sociala möjligheter och konsekvenser.

Jag deltog i ett sammanträde på Socialdepartementet som handlade om dessa förändringar i plan- och bygglagstiftningen. Inget nämndes om det sociala perspektivet i samhällsbyggandet, enbart det produktionsinriktade behandlades. Då frågade jag om jag hade läst fel på skylten i entrén. Det blev alldeles tyst runt bordet.

Det finns också ett återkommande parallellt tema som gäller relationen mellan yrkena inom byggandet och det faktum att de vilar på olika kunskapsgrund. Jag ser hur ett tekniskt perspektiv möter ett humanistiskt och konstnärligt och förtvivlas över en ibland improduktiv spänning mellan yrken som står på en naturvetenskaplig grund å ena sidan och en designvetenskaplig å den andra.

Den naturvetenskapliga har en stark ställning i vår kultur, den förklarar hur saker och ting förhåller sig. Den designvetenskapliga handlar om förändring och om hur det skulle kunna vara. Den uppfattas som besvärlig och skapar motstånd eftersom den hotar det rådande. Men vår tids frågor kräver nya lösningar, inte bara förklaringar. Vi måste stå upp för detta!

Är det som då återstår den arkitektoniska interventionen? Att verka för socialt ansvarstagande och hållbarhet i byggandet där tillfälle ges, att ingripa så gott det går för att skydda tredje parts berättigade intressen? Ja, för individen är detta ett sätt att handla enligt samvetet och ta socialt ansvar. Men för organisationen Sveriges Arkitekter gäller att ta kampen för en rättvis stadsplanering.

Citatet hämtat från Carl-Göran Ekerwald, 2002, Filosofins ättestupa. Prisma, Stockholm.

Taggad , , ,

Vad en arkitekt ska kunna

Det är det många som vill veta. I Sveriges Arkitekters utbildnings- och forskningsutskott kan vi inte ducka för frågan. Om det är några som ska kunna ge besked är det vi. Och det gör vi genom en utbildningspolicy för arkitektutbildningarna.

Att lägga ribban för vad man ska kunna, för att få förtroendet att verka som arkitekt, är en klassisk uppgift för en arkitektorganisation. Det handlar naturligtvis också om att lägga ribban för medlemskapet, men framför allt att kunna garantera allmänheten att en utbildad arkitekt och medlem i organisationen har relevanta kunskaper, färdigheter och förhållningssätt. Ytterst handlar frågan om hur vi ser på förändringarna i omvärlden, arkitekturens betydelse och arkitektens möjligheter att medverka till bättre livsmiljöer.

Accademia di Belle Arti di Brera, Milano, med anor från 1700-talet.
Nystartade Arkitekthögskolan i Umeå, 2000-tal, i Tullkammaren före flytten till Konstnärligt campus.

Det har framförts önskemål om en större tydlighet avseende arkitektutbildningarnas mål. Både studenter och arkitektföretagare vill veta vad man kan förvänta sig att en arkitekt har med sig från utbildningen. Studenterna ifrågasätter den gamla mästar-lärlingmodellen och vill kunna överblicka och förstå sin utbildning. På vilken kunskapsgrund vilar den? Vad är tro, vad är vetande?

Under det senaste året har vi bearbetat den nuvarande policyn från 2004. Inom kort publiceras den nya versionen som beaktar det faktum att Bologna-modellen, med sin uppdelning i kandidat- och masterexamen, nu är införd fullt ut. En mångfald olika utbildningsvägar har därmed öppnats och helt nya utbildningar, som kandiderar till att bli accepterade som arkitektutbildningar, presenteras. Hösten 2012 startar också Högskoleverkets utvärdering av arkitektutbildningarna. Det behövs därför en aktuell policy som ger tydliga besked om vad Sveriges Arkitekter kräver av en arkitektutbildning.

Ett fyrtiotal arkitekter från samtliga professioner, företagare och anställda, arkitektlärare, forskare och studenter har på olika sätt deltagit i arbetet, alla med stort engagemang. Styrelsen har noga diskuterat förslagen och godkänt policyn. Nu görs en redaktionell slutbearbetning och layout.

Policyn består av tre delar: grundprinciper, riktlinjer och mål för arkitektutbildningar. Huvuddelen av dessa är gemensamma för alla utbildningar, men med tillägg för särskilda mål för arkitekt-, inredningsarkitekt-, landskapsarkitekt- respektive planeringsarkitektutbildningarna. De handlar om yrkesmässig färdighet och förmåga, professionellt förhållningssätt samt mål för teoretisk kunskap och förståelse som är gemensam respektive särskiljande för de olika utbildningarna.

Policyn uppfyller EU:s Kvalifikationsdirektiv och medverkar till att svenska arkitekter kan verka i Europa och övriga världen: ”Det betyder att målen överlag är högre satta än vad som anges i Kvalifikationsdirektivet. Aldrig lägre! Sveriges Arkitekters ambition är att svenska arkitekttjänster ska vara internationellt konkurrenskraftiga”.

En utbildningspolicy är ett sätt att beskriva vad en arkitekt ska kunna, riktigt konkret kan det först bli i skolornas utbildningsprogram och kursplaner. Som jag ser det måste skolorna framöver kunna beskriva den teoretiska kunskapsgrunden för respektive utbildning på ett mycket tydligare sätt än hittills. Först då kan den diskuteras, vidareutvecklas och vässas. Det är dags att anpassa mästar-lärlingmodellen till en utbildning som bygger på både praktisk, konstnärlig och vetenskaplig grund.

Sveriges Arkitekter, Utbildningspolicy 2012: Att utbilda arkitekter

Taggad , ,

Arkitekturens pris

Sveriges Arkitekter inbjuder till Arkitekturgalan 2012 den 16 november i Stockholm. Sveriges Arkitekter bildades för tio år sedan genom en fusion av SAR, SIR, LAR, FPR och Arkitektförbundet. Och Kasper Salin-priset, det vassaste arkitekturpriset, utdelas för 50:e gången. En alldeles färsk enkät visar att medlemmarna överlag är positiva till verksamheten, vilket också illustreras av det faktum att drygt 90 % av arkitekterna har valt att vara medlemmar. Dags att fira alltså. Intressant att notera är också glidningen från tidigare års Arkitektdagen till Arkitekturdagen och nu Arkitekturgalan.

Temat för årets event är Arkitekturens pris. En i god mening dubbeltydig och mycket uppfordrande rubrik. Kommer myten om att god arkitektur kostar mer än dålig att krossas? Och vad är arkitekturen värd? Vilka ansträngningar krävs av byggherrar och arkitekter för att nå de goda resultaten? Arkitektoniska innovationer handlar om diskontinuitet. De bryter med samtida uppfattningar om lämpliga arkitektoniska lösningar och gör dem i ett slag föråldrade och omöjliga. Vilket mod krävs för att fatta beslut om att bygga det ännu oprövade? Men priset för god arkitektur kan också ses i ett socialt och politiskt sammanhang, när människor mot sin vilja förflyttas för att ge plats åt internationella märkesbyggnader. Vilket pris betalar invånarna? Vilket ansvar tar arkitekterna?

KÄLLA: http://www.arkitekt.se/arkitekturgalan2012 (2012-07-27)

Taggad ,