Etikettarkiv: arkitektur

Var ska vi ses?

hander-3Bostadsbyggande ja, men det behövs också hus för kultur och möten som ett kitt i samhället. Hus som är allmän egendom, helt utan kommersiella biavsikter. Hus som svarar på frågan: Var ska vi ses?

Strävan efter bostäder till rimliga priser leder till att det man bygger är ytsnålt och tätt. Och bostadsbyggandet når nu rekordnivåer. Det driver behovet av generösa lokaler att träffas i utanför bostaden.

En successiv utflyttning av verksamheter från utsatta områden under många år måste mötas av permanenta satsningar på nya verksamheter som bejakar att vi lever tillsammans i mångfald och olikhet.

Våra mötesplatser måste vara öppna och välkomnande för alla. Inte för att passivt hänga och vänta, utan för att kunna dela kulturupplevelser med andra människor och framför allt för eget skapande och samskapande. Det öppnar för nya kontakter och ingångar i arbetslivet.

Sveriges kommuner och landsting har just presenterat ny statistik över vilka ”Anläggningar för kultur, idrott och fritid” som finns i kommunerna. Det är en intressant läsning. Kommunerna satsar stort, men byggandet av kulturhus och fritidsgårdar har stått still under senare år. I 95 kommuner finns kulturhus med den blandning av verksamheter som har förutsättningar att erbjuda olika slags kulturupplevelser, men endast en mindre del av dessa har lokaler för egen skapande verksamhet. Här finns en stor utvecklingspotential framöver.

För de kommuner som ligger i framkant handlar verksamheterna inom kultur och fritid allt mer om kultur som metod och verktyg för individens utveckling. Det handlar mindre om att vara åskådare och mer om att själv utöva kultur.

Lokaler för denna verksamhet ska klara av flera uppgifter samtidigt. De ska vara mötesplatser, men också scener och verkstäder för kulturproduktion med tillgång till modern teknik. De ska var generella så att olika verksamheter kan fungera i samma lokaler under dygnet och flexibla så att de enkelt kan byggas om efter nya behov.

Som mötesplatser måste de kunna rymma öppna möten dit vem som vill kan söka sig, men också enskilda möten för människor som är i direkt behov av trygghet och integritet.

Det finns en stark trend under de senaste årtiondena att olika verksamheter bedrivs i samma byggnad. Gränserna mellan olika kulturformer är inte längre lika skarpa som tidigare och nya gränsöverskridande kulturformer utvecklas. Framtidens kulturlokaler erbjuder de professionella kulturutövarna scener och kontakt med sin publik, men framförallt plattformar för eget skapande och personlig utveckling.

Det gäller att nu undvika misstaget att bygga nya renodlade bostadsområden. Om jag fick önska så skulle det finnas många små kulturhus i bostadsnära lägen mitt i stadsdelarna som står och lyser som lyktor i vintermörkret och bjuder in till oväntade möten och nya möjligheter.

Illustration: ”Händer” av Maria Wikforss 2017
Även publicerad i Fastighetsnytt 1/2017

Taggad , , , , , , , , , ,

Stadsarkitekt utan rätt att bestämma

Stockholms stad annonserar nu efter en stadsarkitekt som ska arbeta ”övergripande och strategiskt på uppdrag av förvaltningsledningen”. Stadsarkitekten förväntas samarbeta och kommunicera och vara ”en viktig länk i stadsutvecklingsprocessen i samverkan mellan plan och bygglov”. Som arbetsform nämns projekt, alltså den temporära arbetsformen som kan startas och avslutas när som helst. Stadsarkitekten rapporterar till stadsbyggnadsdirektören som bestämmer, för det kommer inte Stockholms nya stadsarkitekt att få mandat till av annonsen att döma.

Vill vi ha en stadsarkitekt utan rätt att bestämma?

Stockholms topografi är unik och den har format staden under århundraden. Ett hundratal stadsdelar, vatten, berg och grönkilar bildar en stadsväv som är mycket särpräglad och älskad. Nu står staden inför ytterligare en kraftig utbyggnad och denna gång i en politisk kontext som ropar snabba processer, avreglering och större frihet för marknadskrafterna. I den klassiska balansen mellan de enskilda och allmänna intressena förskjuts nu makten till de enskilda. Det råder en vild jakt på byggbara tomter, tak, kajer och bergsskärningar.

Vem borde inneha kompetensen, mandatet och makten att upprätthålla balansen mellan motstridiga intressen i stadsbyggandet om inte stadsarkitekten?

Under alla mina år som praktiserande arkitekt har jag aldrig mött en fastighetsägare, investerare, exploatör eller byggare som inte vill veta vad som händer på granntomten. De har alltid velat ha skarpa och pålitliga besked om vad som planeras runt den egna fastigheten. Det minskar riskerna och ökar möjligheterna att fatta beslut om fortsatt utveckling.

Mycket av den osäkerhet som har varit fastighetsägarnas vardag under senare år har berott på avsaknad av en uttalad hållning till vilka principer som ska vara vägledande för stadens utveckling. Det räcker inte med att säga att nya byggnader, ombyggnader och påbyggnader ska tillföra mer än vad de tar. Det är alltför vagt, tolkningsbart och ett typiskt svar från en ledande befattningshavare som inte har rätten att bestämma. Allt flyter, osäkerheten sprider sig. Överordnade myndigheter som Länsstyrelsen vet inte mot vad en plan ska prövas.

Och allmänheten behöver en stadsarkitekt som kan stå upp för det allmänna intresset, ta fighterna när det behövs och vara stark i den rollen.

I annonsen önskar Stockholms stad att den nya stadsarkitekten ”på ett tydligt och begripligt sätt kan förmedla information till alla som berörs av våra processer”. Men det förutsätter en helt annan och mycket tydligare roll än den annonsen beskriver.

Det är typiskt för vår tid att inte våga ge skarpa mandat, att ludda till organisationen med vackert tal om samverkan, samarbete och teamkänsla. Allt detta som skapar förvirring, osäkerhet och avsaknad av en tydlig hållning och vägledande principer mot vilka exploatörernas projekt kan slipas.

Stockholm behöver en stadsarkitekt med rätt att bestämma.

Publiceras också på fastighetsnytt.se

Taggad , , , , ,

Christers felskär

SkalpellIdag startar de bostadspolitiska överläggningarna mellan regeringen och oppositionen. Redan i inbjudan till samtalen pekade statsministern på hur bostadsbristen skulle kunna byggas bort med typgodkända hus som uppförs snabbt utan detaljplan eller bygglov. Detta kan bara tolkas så att på politisk toppnivå ses arkitektur och stadsbyggnad fortfarande som hinder och inte som vassa verktyg för att lösa bostadsfrågan.

Borta är kopplingen till byggprocessens klimatpåverkan och det globala klimatavtalet, hur vi bygger integrerade städer med korta avstånd, motverkar segregation och dålig hälsa och involverar invånarna i arbetet med den gemensamma miljön. Fokus är på byggproduktion, inte samhällsbyggnad.

Samtidigt pågår remissbehandlingen av den statliga utredningen Gestaltad livsmiljö med förslag till ny politik för arkitektur, form och design. Här finns chansen att föra in arkitektur- och stadsbyggnadskunnandet i den bostadspolitiska debatten. Men utredningen tar tyvärr inte vara på den möjligheten fullt ut.

Trots att utredningsarbetet har bedrivits under en period då bostadsbristen exploderat, och många unga och nyanlända inte har en chans att skaffa sig en egen bostad, saknar utredningen en konsekvensbeskrivning av om och hur utredningens förslag skulle kunna bidra till att lösa vår tids största problem i samhällsbyggandet.

Risken är därför stor att utredningen inte kommer att tillmätas den betydelse dess ämne och syfte är värda. Utredningsdirektiven och tilläggsdirektiven är skarpa och tydliga, medan utredningen däremot är mångordig, vag och innehåller få konkreta förslag. Särskilt anmärkningsvärt är detta mot bakgrund av den betydelse utredningen lägger vid att lyfta arkitektur, form och design till en övergripande samhällsnivå.

Utredaren Christer Larsson, stadsarkitekt i Malmö och med lång erfarenhet som praktiserande arkitekt, vet så väl hur svårt det är att hävda arkitektonisk kvalitet i planerings- och byggprocessen. Han satsar därför allt på ett kort i syfte att tvinga in arkitekturfrågorna i den ordinarie politiska agendan. Han föreslår inrättandet av en ny statlig myndighet, Myndigheten för Gestaltad livsmiljö och att området etableras som ett eget politikområde i statsbudgeten. Då måste partierna årligen ta ställning till området. Så här långt är utredningen tydlig och kompromisslös. Men för detta förslag betalar man ett mycket högt pris i form av nya frågor.

För det första den förvirring som uppstår när begreppet arkitektur byts mot gestaltad livsmiljö. I våra grannländer gör man tvärtom och satsar på att göra arkitektur till ett begrepp alla kan omfatta och ha nytta av.

För det andra hur en så liten statlig myndighet ska kunna göra skillnad. Det finns redan ett drygt tjugotal statliga myndigheter som på olika sätt hanterar planerings-, bygg- och kulturmiljöfrågor. En inspirationsmyndighet, tänker sig utredaren, men det behövs snarare en pragmatisk och tuff företrädare för arkitektur och stadsbyggnad om det ska bli förändring i den statliga politiken och det byggnadsindustriella komplexet. Och myndigheten bör vara departementsövergripande och ägas av både kultur-, närings- och utbildningsdepartementet.

För det tredje att myndigheten tillkommer genom en nedläggning av ArkDes, f.d. Arkitekturmuseet. Utredaren strävar efter kostnadsneutrala förslag och tar då fram skalpellen och skär bort så stora delar av ArkDes att det kan finansiera den nya myndigheten. I en kommentar på Arkitekturgalan 2015 säger utredaren att han prioriterar framtidsfrågorna före en ofullständig ritningssamling.

Men med detta felskär åker en ovärderlig kunskapskälla ut som barnet med badvattnet.

Utredningen gör ett stort nummer av skillnaden mellan att tala om vad arkitektur är och vad arkitektur gör. Men är minst lika hemlighetsfull om vad detta gör är. Och står därför svarslös inför frågan om hur man ska kunna bygga de 700 000 nya bostäder i snabb takt som också skapar goda levnadsbetingelser för de nya invånarna.

Inför dagens bostadspolitiska överläggningar vill flera partier stryka kravet på detaljplan och bygglov. Det tidigare arkitekturpolitiska handlingsprogrammet Framtidsformer (1998) ledde till en förstärkning av den lagliga grunden att hävda arkitekturens betydelse vid behandling av detaljplan och bygglov. Gestaltad livsmiljö innehåller inga förslag till förändrad lagstiftning utan hänvisar bara till framtida utvärderingar. I denna helt centrala fråga lämnar utredningen walk-over.

Remissinstansernas svåra uppgift är nu att rädda arkitekturpolitiken trots utredningens felskär. Det är satsningar, inte nedskärningar arkitekturpolitiken behöver.

Taggad , , , , , , , ,

Byggmästaren som vågade bygga

galjonsbildenLäser på en näringslivssida om byggföretagen som ”inte vågar bygga” om inte staten delar ut pengar till deras kunder så att de har råd att betala hyran. På samma sida kan man läsa om byggföretagens rekordvinster.

Där tipsar aktieanalytikerna om byggföretagens höga direktavkastning och utdelning till sina aktieägare. Studerar man det finstilta i börstabellerna finner man att för det senast börsnoterade byggföretaget har kursen ökat från 84,50 vid introduktionen i juni 2014 till 188,00 i november 2015. Dom har nog vågat bygga.

När Olle Engkvist (1889-1969) sammanfattade sin byggmästargärning skrev han att en byggnadsföretagare bör ha en social syn på sitt yrke, i synnerhet om han går in för bostadsbyggande: ”Kärleken till pengarna får på inga villkor gå före kärleken till uppgiften.” Byggmästaren skulle ha en social åskådning.

Idag ropar byggföretagare på staten efter stöd för att stimulera efterfrågan och försvagning av det konsumentskydd som plan- och bygglagstiftningen och byggreglerna i praktiken utgör för att våga bygga. Ett skydd som av allt att döma snarast borde förstärkas.

Så kan man till exempel läsa att Statens Tekniska Forskningsinstitut, SP har följt upp skandalen med de enstegstätade fasaderna som läckte och ruttnade. SP har undersökt 75 byggnader som har reparerats och det visar sig att samtliga reparerade byggnader har drabbats av förnyade läckage.

Enligt Olle Engkvist skulle företagarna och finansiärerna istället för att vänta på staten ”vara aktiva, djärva, uppoffrande på ett annat sätt än hittills – de måste föregripa statliga ingripanden genom att själva gripa in först av alla”. Och de måste ta konsekvenserna av detta, socialt och ekonomiskt. Endast därigenom förtjänade de den frihet som är själva livsluften för en samhällsbyggande entreprenör.

Han oroade sig för ett spekulationsbyggande med dålig byggkvalitet som gick ut över hyresgästerna och som medverkade till att samhället fann det nödvändigt att reglera byggandet. Han kämpade på dubbla fronter; mot kollegor som inte tog ansvar och förstörde yrket och mot en statsmakt som började detaljstyra. Olle Engkvist drevs av en yrkesstolthet ”som sätter byggandets heder före byggarens intressen”, skrev författaren Gustaf Näsström.

Den välplanerade bostaden ger bostadshuset dess kvalitet och värde, menade han. Härav följer direkt behovet ”av bästa möjliga kvalitet på arkitektarbetet, alltså kravet på arkitektens ideella, konstnärliga och tekniska förmåga”.

Han förde också ett hisnande aktuellt resonemang om pris och kvalitet. Han menade att gapet mellan god och dålig kvalitet inte kan överbryggas med kontroll: ”Är byggmästaren dålig, blir arbetet dåligt, om än med strängaste kontroll”. Betänk vår tids alla reklamationer och ÄTO:or, ändrings- och tilläggsarbeten, trots kvalitetssystem och projektledning.

Och han hade lika svårt som dagens små kvalitetsbyggmästare att hävda förhållandet mellan pris och kvalitet: ”Av den ambitiöse och kunnige byggmästaren kräver man hans kvalitet, men den okunniges pris, om detta är lägre. Men den okunnige får ständigt sin kvalitet godkänd och fritages från att tillämpa den ambitiöses kvalitet”.

Det finns all anledning att ta de analyser och förslag som nu läggs fram för att öka bostadsbyggandet på stort allvar, men att inte i brådskan kasta ut barnet med badvattnet.

Lyssna till Olle Engkvist: ”Särmärket för byggnadsindustrin är och har alltid varit kriser av flera slag och anledningar än för övriga verksamheter.” Det gäller att stå fast vid det sociala ansvaret, värna kvaliteten och våga bygga även i ”den allmänna villervallan”.

Källa: Olle Engkvist Byggmästare med texter av Olle Engkvist, Gustaf Näsström, Hakon Ahlberg och Nils Ahrbom. Albert Bonnier 1949. Foto: Terrasshus, Kv. Galjonsbilden, Gröndal. Arkitekter Sven Backström och Leif Reinius 1944-46. Stiftelsen Olle Engkvist.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Taggad , , , , , ,

Dom kallar oss konsulter

oslo

Organisering har betydelse. Det trodde jag inte som ung arkitekt, då stod jag över sådana inskränkta byråkratiska begrepp. Fälten låg öppna, möjligheterna var oändliga. Det var andra som satt fast i förutbestämda fack i svåröverskådliga projekthierarkier. Och gnällde över sakernas tillstånd, pinsamt medelålders tyckte jag.

Själv rörde jag mig till synes obehindrad tvärs över organisatoriska gränser. Åtminstone fram tills dess det var dags att ställas inför de första större avgörandena. Då började insikten växa att sättet på vilket vi organiserar arkitektarbetet är avgörande för vår förmåga att utöva yrket och hävda arkitekturkunskapen.

Det tycks ligga en stor frestelse i att strömlinjeforma arkitektkontoren efter generella konsultmodeller. Timpris, debiteringsgrad, faktureringstider och projektrisker är de fyra parametrar som nu tycks styra mer än arkitektur som kunskap och arkitektarbetets särpräglade processer. Ängslig offentlig upphandling, snäva ramavtal, uppdragsgivare som spelar ut arkitekter mot varandra i olika faser inom ett och samma projekt pressar tillbaka arkitekterna. Faran är att den basala konsultaffären tar överhanden över arkitektarbetets organisering, att arkitektföretagen organiseras som konsultmaskiner.

Till och med internt på arkitektkontoren finns föreställningen att projektledarnas sätt att organisera byggprojekt också är det sätt på vilket arkitektarbetet ska organiseras. Ett självplågeri som hotar arkitektprofessionen och en bristande självsäkerhet som går ut över kvaliteten i arkitekturen. Traditionell detaljpillande projektledning har ju kommit till vägs ände, någon som illustreras dagligen i byggbranschen vars kaos döljs bakom ett falskt sken av ordning och reda.

Arkitektverksamheten får inte vara överorganiserad, säger Kjetil Trædal Thorsen, en av grundarna till Snøhetta, när jag besöker kontoret och Oslooperan (bilden). Det måste finnas ofullkomligheter i organisationen, spänningar som skärper tanken och som öppnar för överraskande omgrupperingar och kombinationer av kompetenser. Det handlar om vår förmåga att på djupet analysera och förstå uppdraget och vad som är politiskt möjligt, att finna var gränserna går om man tänjer ut dem till bristningsgränsen. Det är så vi söker efter det intressanta och meningsskapande, att vi är nyfikna och hela tiden öppna för nya vägar.

När andra söker efter specialisering som organisatorisk form, eftersträvar Snøhetta breddning. Det är i det interdisciplinära de säger sig hitta lusten och lösningarna. Arkitektarbetet är aldrig knutet till en ensam hjälte, det är alltid och utan undantag ett teamarbete.

Organisationsforskaren Mats Alvesson (2004) stöder detta sätt att tänka om organisering när han skriver att det som utmärker framgångsrika kunskapsföretag bland annat är hög grad av autonomi, nedtoning av den organisatoriska hierarkin och användning av ad hoc-artade organisationsformer.

Arkitekturen är ett kunskapsområde i sin egen rätt, med egna villkor som inte sammanfaller med något annat områdes, skrev professor Björn Linn (1998). I dessa tider av social och politisk oro är de olika professionernas stabila kunskapsgrunder en stor tillgång för samhället. Visst kan vi lära något av andra om den underliggande konsultaffären, men den får aldrig bli överordnad. Arkitektoniskt ledarskap kan vi bara skapa själva.

Dom kallar oss konsulter. Men vi är arkitekter.

Referenser
Björn Linn 1998: Arkitektur som kunskap. Byggforskningsrådet.
Mats Alvesson 2004: Kunskapsarbete och kunskapsföretag. Liber.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Taggad , , , ,

Arkitektur som verktyg eller mål?

Hamnade i ett livligt rundabordssamtal om stadsutveckling nyligen. Alla föll varandra i talet om vikten av attraktivitet. Som enda arkitekt vid bordet frågade jag vad de menade, var det stadens arkitektur de talade sig varma för? Ja, blev det unisona svaret, ”men det ordet kan ju inte vi som inte är arkitekter använda”.

Vid en interpellationsdebatt i riksdagen om bostadspolitiken häromdagen lyckades samtliga talare med konststycket att indirekt tala om arkitektur utan att nämna ordet en enda gång.

Och när massmedia behandlar arkitektur är det estetiken och inte arkitekturen som står i centrum.

Hur många gånger har vi inte hört ett hurtigt ”och så kan arkitekten fixa till fasaden på vår nya husbyggsats” när uppdraget istället borde ha varit att utforma husbyggsatsen så att varje hus kan byggas efter platsens förutsättningar.

När nu intresset för staden och dess arkitektur äntligen har tagit fart har arkitekterna fått problem med tolkningen av ordet arkitektur. När arkitekten argumenterar för betydelsen av god arkitektur verkar det som om det effektivt stänger av lyssnarens intresse; vi behöver fler bostäder med överkomliga hyror, inte exklusiv design.

Strategin för både Sveriges Arkitekter och den arkitekturpolitiska utredningen ”Gestaltad livsmiljö” är då, om man läser deras olika texter, att istället utgå ifrån olika samhällsutmaningar som alla kan känna igen, och visa att arkitektur är ett effektivt verktyg att ta sig an och lösa dessa.

Klokt, därför att det får omvärlden att öppna sig för samtal och inse att allt runt omkring oss är rumsligt. Sant, därför att arkitekturens uppgift är att gestalta livsmiljön.

Men arkitektur är också ett mål, som Martin Videgård med skärpa påpekar vid våra samtal om arkitekturkommunikation. Måleri, skulptur och arkitektur behandlar alla rummet, men bara arkitekturen har rummet som huvudsak. Vi får inte i hastigheten reducera begreppet arkitektur som rumsupplevelse och poesi, för att till varje pris göra oss förstådda. Kommunikationen måste syfta till att vi alla kan tala med varandra om rumsupplevelsen. Denna för människan helt grundläggande förutsättning för att kunna orientera sig i och förstå sin omvärld.

Dryftar detta med Christer Larsson, som ansvarar för den arkitekturpolitiska utredningen, under en tidig frukost på konditori Vete-Katten på Kungsgatan i Stockholm en grå mellandag.

Vår tanke blir att man skulle kunna säga att arkitekturen innehåller många av de verktyg som behövs för att anta samhällsutmaningarna. Till exempel verktyget rumslig organisering. Men se där kom ett nytt knepigt ord.

Detta inlägg publiceras även på nya arkitekt.se

Taggad , , , ,

Arkitekt i ekonomismens tid

EkonomismVi lever i en tid med blind tilltro till det ekonomiska kunnandets förmåga. I varje debatt, utredning eller förslag är det ekonomens begreppsapparat och förklaringsmodell som står i förgrunden. Det ekonomiska perspektivet genomsyrar alla samhällssektorer, inte minst arkitektur och stadsbyggnad. Andra perspektiv förminskas med det effektiva epitetet ”särintresse”.

Det har nu gått så långt att alla verkar ta det ekonomiska perspektivet för givet. Att man inte ens försöker hävda arkitekturen i sin egen rätt. Det närmast desperata argumentet i Arkitektur Stockholm, att arkitektur är ett verktyg för att nå tillväxtmål, illustrerar vad som håller på att ske. Man hävdar arkitekturens betydelse med ekonomismens argument och reducerar därmed arkitektur som kultur. Men så godkände också Stadsbyggnadsnämnden arkitekturstrategin.

Jag tror att vi i framtiden kommer att se tillbaka på denna tidsperiod och fråga oss hur det kom sig att ekonomismen tilläts begränsa synen på arkitektur så till den grad. Det arkitektoniska kunnandet måste nu visa sin förmåga att behandla och lösa samtidens problemställningar. Hur arkitektur som kultur kan bryta ny mark och få oss att se helt nya möjligheter. Kulturell förändring föregår alltid politisk förändring. Det är därför arkitekturen under långa tidsperioder har spelat en så viktig roll för samhällenas utveckling. Arkitekturens uppgift är att ligga strax före. Det är den bästa nya arkitekturen som kan få oss att se världen med nya ögon; som i ett slag kan uppenbara ofullkomligheterna i det samtida och göra det alldeles omöjligt att fortsätta som tidigare.

Men framtidens byggande ses enbart som en fråga om produktion; hur man kan bygga hus på fabrik. Alla och envar luras in en debatt om löpandet bandet och underbjuder varandra med hur ”billigt” man kan bygga. Men det är ett hundra år gammalt synsätt! Industriell dynamik handlar ju istället om tillgången till nya idéer, synsätt och lösningar. Hur i hela världen har denna agenda kunna sättas, där hundra år gamla produktionsmetoder anses viktigare än hur människor vill leva, bo och verka?

I denna tidsanda kan ekonomer, byggare och bostadspolitiker i skön förening kalla medborgardeltagande för en ”styggelse” och under applåder lägga förslag som kraftigt begränsar människors delaktighet i förändringar av den gemensamma miljön. Och samtidigt ifrågasätta kommunernas kompetens och rätt att leda stadsbyggandet. Det bör ske på högre nivå i planeringshierarkin, heter det. Därför kastar man ut de förkättrade ”regler” som syftar till att balansera de enskilda och allmänna intressena till det gemensammas bästa. Alltså tre åtgärder som samtliga leder bort från det lokala och till det centrala. Allt för att det ska gå enkelt och smärtfritt att producera likadana hus överallt. Tron på ”den effektiva processen” har blivit långt viktigare än kvaliteten på det byggda resultatet.

Och detta slår naturligtvis hårt rakt in i livet på arkitektkontoren. Att vara arkitekt i ekonomismens tid är att bli upphandlad till lägsta pris. Inte att bli anlitad i förtroende. Att vara arkitekt i ekonomismens tid är att riskera att bli utbytt efter levererade idéskisser därför att någon annan erbjöd sig att producera bygghandlingarna till lägre pris. Att vara arkitekt i ekonomismens tid är att vinna arkitekttävlingen, men se någon annan slutföra arbetet. Snedvriden konkurrens, prisdumpning, åsidosatt upphovsrätt.

Arkitekterna pressas till extremt hög debiteringsgrad eftersom arkitektarbetet värderas lågt med låga timpriser som följd. Om man lever på att sälja det man alltid har ont om – tid – blir arbetsvillkoren pressade med stress och personlig utslagning som konsekvens. Men det värsta är den gradvisa förskjutningen i argumentationen för en arkitektonisk lösning, från dess kvaliteter för de människor som ska verka i byggnaden till hur mycket pengar man kan tjäna på den.

Vi behöver ersätta ekonomismen med ett samlat kunnande i arkitektur, teknik och ekonomi.

Detta inlägg publiceras även på Archileaks

Taggad , ,

Förhandstitt

Aula 1
Aula 4Aula 3Den nya aulan vid Karolinska Institutet i Stockholm är nära färdigställande. Med en månad kvar till slutmötet pågår testning, injustering och finputsning. Genom egenkontroll och löpande besiktning under hela produktionen siktar projektledaren Hayar Gohary, Akademiska hus, på noll fel vid slutmötet. När han ser tillbaka på sin första tidplan för tre år sedan, kan han konstatera att både den och budgeten har följts. Byggnaden rymmer den nya aulan för Karolinska med 1000 sittplatser i ännu omonterade lejongula fåtöljer. Ett mycket vackert rum, både lugnt och vilsamt för ögat, samtidigt som det rymmer många diskreta detaljer, förskjutningar, kombinationer och en vacker reliefverkan i panelerna som du upptäcker först efter en stund. Arkitekterna på Wingårdhs överraskar mest med en glasad limträkonstruktion med 35 graders fall och dubbelkrökta ytor. Ljuset denna dag i foayen och trapporna utanför aulan, visar att alla diskussioner om glasets färg landade rätt. Det är magiskt helt enkelt.

Taggad , , , , , ,

Kund, konsument, brukare, användare, medborgare eller människa?

biennale venice
Det är påfallande besvärligt att finna det rätta ordet för det som är huvudsaken i arkitektur och stadsplanering. Att säga att vi sätter människan i centrum, blir lätt lite högtravande.

På 1970-talet talade vi om brukare när det gällde planering av nya arbetsplatser. Säger man brukare idag till någon man möter på gatan åker man väl på en smäll. Medborgare hette det i stadsplaneringen när vi sökte nya former för deltagande. Det var inte enkelt att finna ut hur den representativa demokratin skulle kunna kompletteras med olika former av direktdemokrati. På något vis verkar det som om vi står och stampar på samma ställe idag fyrtio år senare. Och ordet medborgare för snarast tankarna till Cornelis Vreeswijks samhällskritiska iakttagelser.

I takt med att subventionerna till bostadsbyggandet togs bort och marknaden gavs ansvaret kom orden konsument och kund i fokus. Det är dock en märklig tanke att se en bostad som något som konsumeras. Bostadsföretagens kundnöjdhetsindex understryker ytterligare sättet att se bostaden som vara och skymmer det faktum att det handlar om vår gemensamma levnadsmiljö.

Med introduktionen av datorer och informationsteknologi kom ordet användare, som på ett bättre sätt fokuserar människans möjlighet att förstå och kunna använda den nya tekniken. Vi lånade ordet till arkitektur och stadsplanering och talar om användbara rum, byggnader och stadsmiljöer. Användarvänlighet är ett trevligt begrepp från interaktionsdesignens barndom. Men även det är på sätt och vis redan föråldrat. Det räcker inte med att maskinens gränssnitt mot användaren är begripligt. Tekniken som helhet måste framstå som meningsfull för varje enskild användare. Begreppet ”meaningfulness” ger en tänkvärd belysning av vad det hela handlar om.

Arkitektur och stadsplanering är inte en vara eller produkt och kan inte ses enbart ur konsument- eller kundperspektiv. Den ska vara användbar, men också meningsfull för oss som människor mitt i livet med alla våra minnen, tankar, orosmoment och förhoppningar. ”People”, folk, människa är det bästa ordet. Högtravande eller inte.

Taggad , ,

För en ny arkitekturteori

Varför är det så svårt att hävda arkitekturens betydelse i planering och byggande? Frågan har åter blivit aktuell eftersom flera statliga utredningar föreslår förändringar i bygglagstiftningen, utan att ta hänsyn till vilka konsekvenserna blir för den arkitektoniska kvaliteten. Ja, det har gått så långt att man inte ens nämner ordet arkitektur. Men arkitekturen behandlas som en underordnad fråga även i många andra sammanhang, till exempel när det gäller att bygga fler bostäder, att bygga med industriella metoder eller att bygga om för att spara energi.

Det saknas förståelse för att arkitektur är så mycket mer än effektiv organisation av funktioner och rationell byggproduktion. Beror omgivningens bristande förståelse för arkitekturen som rummets konstart på att folk är illvilliga eller allmänt korkade?

Nej, förklaringen till arkitekturens svaga ställning i vårt samhälle beror nog snarare på att det saknas en samtida arkitekturteori.

Med en samtida, mångsidig arkitekturteori kan arkitekturen sättas in i vår tids sociala, kulturella och ekologiska sammanhang. Det behövs en arkitekturteori som kan koppla samman den enskilda människan och samhällslivet i stort med byggnaden, platsen och staden. Det behövs en arkitekturteori som förklarar sambandet mellan arkitekturen, byggnadstekniken och lagstiftningen. Det behövs en arkitekturteori som gör rumsbegreppet meningsfullt och begripligt.

Först när var och en kan sätta ord på rumsupplevelsen kan vi hävda arkitekturens ställning i samhället.

Taggad , ,