Etikettarkiv: arkitekturpedagogik

Vart tar den arkitekturpedagogiska verksamheten vägen på Moderna Arkitektur?

BallongerSå kom då det väntade förslaget från Kulturdepartementet om ”Inordnande av Statens centrum för arkitektur och design i Moderna museet”. Att två statliga museer och myndigheter som verkar i samma byggnad samarbetar och delar administrativa och andra resurser är klokt. Sammanslagningen till en myndighet kan ytterligare effektivisera organiseringen. Att en myndighet kan ansvara för fler än ett museum finns det goda exempel på. No big drama.

Men förslaget innebär att ArkDes/Arkitekturmuseet läggs ner, namnet försvinner och verksamheten integreras helt under namnet Moderna museet. Det finns även något lockande i detta. Arkitekturen erkänns som konstart tillsammans med måleri och skulptur som också behandlar rummet. Ett internationellt kontaktnät öppnas och chefskapet för Moderna Arkitektur (som jag kallar det) blir attraktivt för skickliga kuratorer. Bra så långt och ingen tvekan om att det öppnas nya möjligheter för fina arkitekturutställningar. Jag föreställer mig att Moderna museet står för en konstnärlig integritet som också kan hålla arkitekturen fri från dess många intressenter med sina olika agendor.

Arkitekturmuseets ursprung är en donation från arkitekterna av ett fantastiskt rikt arkiv över svensk byggnadskonst i ritningar, fotografier och modeller. Genom detta arkiv kan vi studera och förstå staden och dess arkitektur. En del av vårt kollektiva minne och en utgångspunkt för det tillkommande. Vi bygger in vår historia i det nya, lägger lager på lager av meningsbärande skikt i stadens codex. Samlingarna borde vara en central del av verksamheten och även där finns en likhet med Moderna museet.

Men det som jag inte får övertygande svar på i departementspromemorian är mötesplatsuppdraget, arkitektur som samhällsbyggnad, och särskilt den arkitekturpedagogiska verksamheten. Samverkan med skolor och lärare, barn- och ungdomsverksamheten vid ArkDes/Arkitekturmuseet är något av dess verkliga styrka. Och den kan inte utföras virtuellt som andra delar av mötesplatsuppdraget. Arkitekturpedagogik kräver rum, utställningar, material och utrustning. Och framför allt arkitekturpedagoger. Jag har svårt att se hur detta uppdrag kan integreras i Moderna museets verksamhet. Risken är att det kommer på undantag. Och det vore ett stort steg bakåt.

Arkitekturpedagogik syftar inte till att utbilda barn och unga till arkitekter, utan till att utveckla förmågan att varsebli och förstå arkitekturen i hela dess bredd. Det handlar naturligtvis också om att förbereda barnen inför deltagande i framtida planeringsprocesser där de ska kunna ta ställning självständigt och fatta beslut: vad tycker jag?

En gemensam referensram är nödvändig om människor ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Det handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och då behövs begrepp med vilka vi kan förstå och tala om arkitekturen. Denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen.

Arkitekturpedagogik är inte främst en fråga om att lära ut ord, utan om att var och en ges möjlighet att träna sin förmåga att kommunicera sina rumsliga erfarenheter. Så att vi alla kan tala med varandra om rumsupplevelsen. Denna för människan helt grundläggande förutsättning för att kunna orientera sig i och förstå sin omvärld. Det handlar inte om att mästra! Och det är den undersökande arkitekturpedagogiska verksamheten för barn och unga vid ArkDes/Arkitekturmuseet ett föredömligt exempel på.

I det fortsatta arbetet med att slå samman museerna måste den arkitekturpedagogiska verksamheten säkras och ges förutsättningar att utvecklas. Och arkitekturverksamheten som helhet drivas med eget uppdrag och under eget namn, förslagsvis Moderna Arkitektur.

Foto: Suzanne de Laval, arkitekturpedagogen.se

Detta inlägg publiceras också på archileaks.se

Taggad , , , ,

Arkitektur som verktyg eller mål?

Hamnade i ett livligt rundabordssamtal om stadsutveckling nyligen. Alla föll varandra i talet om vikten av attraktivitet. Som enda arkitekt vid bordet frågade jag vad de menade, var det stadens arkitektur de talade sig varma för? Ja, blev det unisona svaret, ”men det ordet kan ju inte vi som inte är arkitekter använda”.

Vid en interpellationsdebatt i riksdagen om bostadspolitiken häromdagen lyckades samtliga talare med konststycket att indirekt tala om arkitektur utan att nämna ordet en enda gång.

Och när massmedia behandlar arkitektur är det estetiken och inte arkitekturen som står i centrum.

Hur många gånger har vi inte hört ett hurtigt ”och så kan arkitekten fixa till fasaden på vår nya husbyggsats” när uppdraget istället borde ha varit att utforma husbyggsatsen så att varje hus kan byggas efter platsens förutsättningar.

När nu intresset för staden och dess arkitektur äntligen har tagit fart har arkitekterna fått problem med tolkningen av ordet arkitektur. När arkitekten argumenterar för betydelsen av god arkitektur verkar det som om det effektivt stänger av lyssnarens intresse; vi behöver fler bostäder med överkomliga hyror, inte exklusiv design.

Strategin för både Sveriges Arkitekter och den arkitekturpolitiska utredningen ”Gestaltad livsmiljö” är då, om man läser deras olika texter, att istället utgå ifrån olika samhällsutmaningar som alla kan känna igen, och visa att arkitektur är ett effektivt verktyg att ta sig an och lösa dessa.

Klokt, därför att det får omvärlden att öppna sig för samtal och inse att allt runt omkring oss är rumsligt. Sant, därför att arkitekturens uppgift är att gestalta livsmiljön.

Men arkitektur är också ett mål, som Martin Videgård med skärpa påpekar vid våra samtal om arkitekturkommunikation. Måleri, skulptur och arkitektur behandlar alla rummet, men bara arkitekturen har rummet som huvudsak. Vi får inte i hastigheten reducera begreppet arkitektur som rumsupplevelse och poesi, för att till varje pris göra oss förstådda. Kommunikationen måste syfta till att vi alla kan tala med varandra om rumsupplevelsen. Denna för människan helt grundläggande förutsättning för att kunna orientera sig i och förstå sin omvärld.

Dryftar detta med Christer Larsson, som ansvarar för den arkitekturpolitiska utredningen, under en tidig frukost på konditori Vete-Katten på Kungsgatan i Stockholm en grå mellandag.

Vår tanke blir att man skulle kunna säga att arkitekturen innehåller många av de verktyg som behövs för att anta samhällsutmaningarna. Till exempel verktyget rumslig organisering. Men se där kom ett nytt knepigt ord.

Detta inlägg publiceras även på nya arkitekt.se

Taggad , , , ,

Baracker åt barnen

Utbildningsminister Gustav Fridolins välbehövliga miljard till bättre skolbyggnader har kastat ljus på det faktum att det som byggs åt barnen allt oftare bara är baracker. Skolorna har satts på undantag, det är ett svek mot eleverna. De borde istället vara stadens verkliga märkesbyggnader, hävdar Stockholms skönhetsråd.

Arkitekturen uttrycker vad samhället anser vara viktiga gemensamma angelägenheter. Och vad man kan strunta i. Men hur kan man förklara de låga ambitionerna med elevernas och lärarnas arbetsmiljö och det överlag kärva arkitekturklimatet i Sverige?

Samhället har låg förförståelse för arkitekturens betydelse, sa arkitekturkritikern Rasmus Waern vid en debatt på Liljevalchs nyligen. Den som försöker diskutera arkitektur på publika arenor vet att man måste börja från början och förklara vad arkitektur är. Med en större förförståelse som på andra samhällsområden skulle man kunna komma till saken direkt. Ekonomer behöver inte förklara varför ekonomi är viktigt. Så borde det vara också inom arkitektur och stadsbyggnad.

Hur förberedda är vi egentligen på att utrycka oss om arkitekturen och våra upplevelser av rummet, byggnaden och staden? Ja, skolan har hittills inte tränat oss i detta och usla skolmiljöer lär oss inte ett dugg om god arkitektur. Rummet är ständigt närvarande, men för de flesta av oss bara i bakgrunden, latent i våra sinnen.

Konstutställning kopiaArkitektur handlar om triangeldramat mellan människa, rum och föremål. Det blir tydligt om man till exempel betraktar en besökare på en konstutställning som plötsligt försjunker i meditation över ett konstverk. Någonstans där i bakgrunden anas rymdbubblan som stör eller stödjer konstupplevelsen. Väggarna, taket och golvet som bildar utrymmet runt besökaren och konstverket. Dörröppningarna och fönstrens placering som bestämmer hur andra människor samtidigt rör sig i rummet. Färgerna och de olika materialen med sina texturer och dofter, liksom detaljernas kvalitet och utförande. Det direkta och indirekta dagsljuset och dess kombination med konstljuset. Inomhusklimatet, luftens kvalitet och omsättning, temperaturen. Ventilationsanläggningens dova muller och rummets akustik och förmåga att stödja koncentrationen på konstupplevelsen.

Och det här triangeldramat pågår hela tiden och överallt och i alla skalor. På sjukhuset, i skolan och äldreomsorgen. På arbetsplatsen och i bostaden, staden och landskapet. Rummet är ständigt närvarande, men närmast omedvetet trots att balansorganet i örat hela tiden arbetar med att hålla oss på rätt köl.

Om vi inte har andra ord än ”låda” för att uttrycka våra rumsliga erfarenheter, hur ska vi då kunna utveckla dem? Tanke och språk hänger samman. Saknar vi språket kan vi inte utveckla tänkandet.

Här har skolan en viktigt arkitekturpedagogisk uppgift som handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet, byggnaden och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. Arkitekturpedagogik handlar om att träna vår förmåga att kommunicera våra rumsliga erfarenheter.

Mycket bra om skolorna på nytt kan bli samtida märkesbyggnader, men ännu bättre om skolan också lär oss ett språk så att vi kan tala med varandra om saken. Ett arkitekturland bygger inte baracker åt barnen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på fastighetsnytt.se

Taggad , , ,

Moderna Arkitekturmuseet

Sensommarens stora snackis är kulturministerns hårda kritik av Arkitektur- och Designcentrum och att hon sparkade dess chef bara några månader innan förordnandet gick ut. Det var många rynkade pannor på pressträffen efter sommarregeringens sammanträde denna heta torsdag i juli.

Det har verkligen blåst iskallt kring utställningsverksamheten allt sedan Arkitekturmuseet förvandlades från museum till ”centrum för arkitektur, form och design”. Verksamheten har breddats så till den grad att dess kärna inte längre går att känna igen.

Det en gång självständiga museet har blivit ett lydigt redskap för allsköns statliga beställningar av olika uppdrag. Egenproducerade arkitekturutställningar värda namnet har lyst med sin frånvaro. Den hittills mest uppmärksammade utställningen var inlånad och handlade om modeskaparen Gaultier.

Vad som inte sas på pressträffen är att det är kulturdepartementets eget folk som har styrt och ställt med denna annektering av Arkitekturmuseet genom utredningar och utvärderingar i flera omgångar. Det hade varit berättigat med en självkritisk reflektion över hur smart urvattningen av den ursprungliga uppgiften egentligen har varit. Liksom hur ett departementsövervakat centrum ska lyckas hålla armlängds avstånd från makten för att med trovärdighet kunna debattera den hittills svaga svenska arkitekturpolitiken – för att inte tala om krisen i bostadsbyggandet.

Arkitekturmuseets ursprung är en donation från arkitekterna av ett fantastiskt rikt arkiv över svensk byggnadskonst i ritningar, fotografier och modeller. Genom detta arkiv kan vi studera och förstå staden och dess arkitektur. Det borde vara kärnan i verksamheten. En del av vårt kollektiva minne och en utgångspunkt för det tillkommande. Vi bygger in vår historia i det nya, lägger lager på lager av meningsbärande skikt i stadens codex. Bara kolonisatörer raderar historien.

Det är som om Fotografiska skulle säga att fotografi inte är viktigt att ställa ut; att det är
bättre att bara prata runt. Nej, ju tydligare fokus på arkitekturen och dess tillkomst och användning desto bättre. Ju mer specialiserat och nördigt, desto större allmänintresse. Ja, för så fängslar kunskap numera. Det tillrättalagdas tid är förbi. Det är den undersökande arkitekturpedagogiska verksamheten för barn och unga vid museet ett föredömligt exempel på.

Arkitektur är rumskonst och därför är utställningsformen överlägsen bildmedia. Arkitektur är ett eget språk som bara kan upplevas till fullo genom rörelse i rum. Genom att bygga ”rum i rum” på en utställning kan arkitekturens möjligheter uttryckas, upplevas, kritiseras och debatteras. Arkivet är en rik kunskapskälla. Men också det som inte har byggts i verkligheten kan byggas på en utställning; det experimentella, prototypen, tankeväckaren, debattinlägget. Och så är samtalet igång.

Granne med Moderna museet och i finfina lokaler för sådana utställningar öppnar ministern med sin vassa markering för ett Moderna Arkitekturmuseet.

Pressmeddelande från Kulturdepartementet

Detta inlägg publiceras samtidigt på fastighetsnytt.se

Taggad , , ,

När andra säger ”hem”, känner jag ingenting

HOME RUNMedan arkitektur reduceras till utsmyckning och fasadtillfixning i den svenska bostadspolitiska debatten tillmäts den desto större betydelse i andra sammanhang.

Häromdagen offentliggjorde UIA, International Union of Architects, att den svenskproducerade filmen HOME tilldelats UIA Architecture & Children Golden Cubes Awards 2014. Ett arkitekturpedagogiskt pris som premierar arbetet med arkitektur och unga.

Det är en fin dokumentärfilm som med stark närvarokänsla berättar om hur barn på barnhemmet Bilgorod-Dnivstrovsky i Ukraina genom dans undersöker betydelsen av ordet hem.

”När andra säger ’hem’, känner jag ingenting”, berättar en flicka i filmen.

Barnen och dansarna bygger rum med trådar, tyger, rör och wellpapp och sätter ord på upplevelsen. Solen lyser genom det röda tyget och färgar rummet. Akustiken dämpas och samtalet blir lågmält. Barnen viker wellpapp och bygger en lång gatufasad. I varje låda finns ett eget hem. Men framför allt upplever de rummen genom dansen. Ur varje låda kliver så en liten invånare och dansen börjar. Sakta men säkert gör barnen ordet hem till sitt.

”Ord överdriver så lätt, medan kroppen alltid är ärlig”, säger en av dansarna. Dansleken blir en föreställning som tar barnen med på en resa till stad efter stad och möten med andra människor. De upptäcker världen utanför barnhemmet och överbryggar klyftan mellan barn och vuxna. Publikens gensvar är fantastiskt. Avskedet berörande när projektet når sitt oundvikliga slut och barn och dansare skiljs åt.

Arkitekturpedagogik syftar inte till att utbilda barn till arkitekter, utan till att utveckla förmågan att varsebli och förstå arkitekturen i hela dess bredd. Det handlar naturligtvis också om att förbereda barnen inför deltagande i framtida planeringsprocesser där de ska kunna ta ställning självständigt och fatta beslut: vad tycker jag?

En gemensam referensram är nödvändig om människor ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Det handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och då behövs begrepp med vilka vi kan förstå och tala om arkitekturen. Denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. Arkitekturpedagogik är inte främst en fråga om att lära ut ord, utan om att var och en ges möjlighet att träna sin förmåga att kommunicera sina rumsliga erfarenheter.

Den som har sett denna lågmälda film kan inte gärna påstå att rumsupplevelse och arkitektur är utanverk eller lyx, utan utgör själva grunden för vår orientering i och förståelse av omvärlden. Något alla borde få möta redan i skolan.

En civilisation kännetecknas av städer och urbanisering; arkitektur. Arkitekturen kan skänka den värdighet åt miljön som får oss att räta på ryggen och känna att vi är en del av något gemensamt gott. Värt att besinna både för nuvarande och inkommande civilminister med ansvar för bostadspolitiken. Bostaden är ett hem.

Fakta om filmen: Projektet är ett samarbete mellan ADDM (Molodva), Arkitektur- och Designcentrum och Lava Dansproduktion. Koreograf är Benno Voorham. Filmare är Tinus Kramer. Arkitekturpedagog är Madeléne Beckman. Filmen är upplagd på Vimeo och är drygt 22 minuter lång. Den 11 maj offentliggjordes att den erhållit Golden Cubes Awards 2014 i klassen audiovisuella projekt.

Pressfoto från Lava Dansproduktion. Fotograf: Nadja Voorham. Beskuret.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Taggad , , , ,

Mästarnas mästrare

Till det mest fascinerande med en levande stad hör dess årsringar. De vittnar om hur man under årens lopp har förstått och tolkat stadens identitet. Tänkandet kring staden kommer till uttryck i dess arkitektur. Arkitekturen berättar en historia. Genom arkitekturen kan vi förstå vad som var viktigt i samtidens stadsbyggande. Och omvänt lägger diskussionen, opinionen och protesterna ribban för vad som är möjligt att åstadkomma vid varje tillfälle. Diskussionsklimatet sätter ramar för beslutsfattandet.

Det är därför inte oviktigt hur samtidens ledande opinionsbildare förhåller sig till arkitektur som samhällsbyggande och konstart. Hur man talar och skriver om arkitektur, vilka tankefigurer och argument som används och hur intresserad man är av den internationella arkitekturdiskursen. Förr eller senare syns det i stadsbilden.

Tävlingen om Nobel Center på Blasieholmen mitt i Stockholm är ett sådant betydelsefullt stadsbyggnadsprojekt som sätter det svenska diskussionsklimatet på prov. Stockholms politiker har länge önskat en märkesbyggnad och efter en internationell arkitekttävling med elva förslag från åtta länder har nu tre finalister utsetts.

Svenska Dagbladets ledare den 21 december 2013 är författad av ledarskribenten Per Gudmundson. Rubriken lyder: ”Låt Stockholms innerstad slippa stjärnarkitekterna”.

Redan rubriken sänker ribban lågt. Ordet ”slippa” är riktigt obehagligt. Vilka om inte de bästa arkitekterna ska anlitas för att rita en märkesbyggnad som denna? Ska Stockholms innerstad vara förbjudet område för de vassaste arkitekterna? Ska vi ”slippa” stjärnreportrar, stjärnidrottare eller stjärnskådespelare nästa gång? Nej, vad ledarskribenten verkar vilja slippa är besväret att ta arkitektur på allvar, att läsa på och bemöda sig om att argumentera i en arkitekturfråga som tidningen skulle göra om det handlade om konst, musik eller teater. För att inte tala om litteratur.

Ledaren tar sin utgångspunkt i den årliga pepparkakshustävlingen på Arkitektur- och designcentrum. Publikens pris gick till ”ett gulligt friliggande småhus med tillhörande växthus och solvärmd badtunna – en trivsam vision om ett småskaligt och ekologiskt boende för framtiden”. Om vinnarbidraget bland arkitekterna heter det: ”För en lekman påminner det hela snarare om en mängd byggelement som satts ihop slumpvis. Men vad begriper väl en lekman?”.

Det är till att ödmjuka sig inför pepparkakshustävlingen – vad begriper väl en lekman – men det förbyts i nästa stycke till en mästrande totalsågning av förslagen till Nobel Center.

David Chipperfield ”har ritat en guldaktig låda med, tja, en lite mindre låda ovanpå”. Johan Celsing ”erbjuder en inte fullt så hög vit cementlåda”. Wingårdh ”har istället ritat en mängd plattare kartonger av vit kalksten, som lagts ovanpå varandra lite slumpmässigt”. Låda, mindre låda, låda och kartonger. Det är som att beskriva konst som kludd, musik som raj-raj eller teater som att väsnas och göra sig till.

Gunnar Asplunds stadsbibliotek skulle med motsvarande resonemang reduceras till en hattask i en tårtkartong. En meningslös beskrivning av ett allkonstverk med sina funktioner, sin teknik och ekonomi, sin tolkning av platsen och människornas rörelse i stadsrummet och genom byggnaden; upplevelsen av rummen, materialen, ljuset, konsten och symbolerna.

Ledaren vet att berätta vad folk vill ha: ”Allmänheten vill ha småskaliga lösningar med bekanta former, medan arkitekterna vill experimentera och omdefiniera begreppet hus.” Inget av förslagen duger och ledarskribenten vill ha ett nytt förslag ”som inte präglas av storhetsvansinne och förakt för innerstadens historia”.

Det hela går knappast att missförstå. Man ska bygga det folk vill ha. Stockholms identitet kräver ”småskaliga lösningar med bekanta former” ritade av andra än stjärnarkitekter. Som dessutom ska portas från hela innerstaden.

Arkitekturupplevelsen blir möjlig att dela med andra först när man kan sätta ord på den. Om orden saknas blir hus till lådor och kartonger. Det nya blir främmande och något man vill slippa. Det behövs begrepp med vilka vi kan kommunicera våra rumsliga erfarenheter. Vi behöver en gemensam referensram för att kunna dela arkitekturupplevelsen. Att upptäcka arkitekturens möjligheter är att få se världen med nya ögon. Något alla borde få möjlighet till. En ledande dagstidning skulle kunna se som sin uppgift att vara en sådan ögonöppnare åt sina läsare.

Detta inlägg publiceras även på Archileaks.

Taggad , , ,

Kund, konsument, brukare, användare, medborgare eller människa?

biennale venice
Det är påfallande besvärligt att finna det rätta ordet för det som är huvudsaken i arkitektur och stadsplanering. Att säga att vi sätter människan i centrum, blir lätt lite högtravande.

På 1970-talet talade vi om brukare när det gällde planering av nya arbetsplatser. Säger man brukare idag till någon man möter på gatan åker man väl på en smäll. Medborgare hette det i stadsplaneringen när vi sökte nya former för deltagande. Det var inte enkelt att finna ut hur den representativa demokratin skulle kunna kompletteras med olika former av direktdemokrati. På något vis verkar det som om vi står och stampar på samma ställe idag fyrtio år senare. Och ordet medborgare för snarast tankarna till Cornelis Vreeswijks samhällskritiska iakttagelser.

I takt med att subventionerna till bostadsbyggandet togs bort och marknaden gavs ansvaret kom orden konsument och kund i fokus. Det är dock en märklig tanke att se en bostad som något som konsumeras. Bostadsföretagens kundnöjdhetsindex understryker ytterligare sättet att se bostaden som vara och skymmer det faktum att det handlar om vår gemensamma levnadsmiljö.

Med introduktionen av datorer och informationsteknologi kom ordet användare, som på ett bättre sätt fokuserar människans möjlighet att förstå och kunna använda den nya tekniken. Vi lånade ordet till arkitektur och stadsplanering och talar om användbara rum, byggnader och stadsmiljöer. Användarvänlighet är ett trevligt begrepp från interaktionsdesignens barndom. Men även det är på sätt och vis redan föråldrat. Det räcker inte med att maskinens gränssnitt mot användaren är begripligt. Tekniken som helhet måste framstå som meningsfull för varje enskild användare. Begreppet ”meaningfulness” ger en tänkvärd belysning av vad det hela handlar om.

Arkitektur och stadsplanering är inte en vara eller produkt och kan inte ses enbart ur konsument- eller kundperspektiv. Den ska vara användbar, men också meningsfull för oss som människor mitt i livet med alla våra minnen, tankar, orosmoment och förhoppningar. ”People”, folk, människa är det bästa ordet. Högtravande eller inte.

Taggad , ,

Barnen på Moderna

Le Corbusier
Det är så roligt att iaktta barnens möte med konsten och arkitekturen. Här på Moderna museet och utställningen om Le Corbusier. Det var rusning till modellen av Unité d’Habitation, den vertikala trädgårdsstaden från tidigt 1950-tal. En gigantisk bostadsmaskin med 337 etagelägenheter. Förskola och terrass med motionsspår på taket och utsikt över Marseillebukten. Så stor och så lätt på samma gång. Det var också rusning till målningarna och skulpturerna. Och det var det fina i kråksången, tycker jag. Måleri, skulptur och arkitektur i samspel.

Taggad , ,

För en ny arkitekturteori

Varför är det så svårt att hävda arkitekturens betydelse i planering och byggande? Frågan har åter blivit aktuell eftersom flera statliga utredningar föreslår förändringar i bygglagstiftningen, utan att ta hänsyn till vilka konsekvenserna blir för den arkitektoniska kvaliteten. Ja, det har gått så långt att man inte ens nämner ordet arkitektur. Men arkitekturen behandlas som en underordnad fråga även i många andra sammanhang, till exempel när det gäller att bygga fler bostäder, att bygga med industriella metoder eller att bygga om för att spara energi.

Det saknas förståelse för att arkitektur är så mycket mer än effektiv organisation av funktioner och rationell byggproduktion. Beror omgivningens bristande förståelse för arkitekturen som rummets konstart på att folk är illvilliga eller allmänt korkade?

Nej, förklaringen till arkitekturens svaga ställning i vårt samhälle beror nog snarare på att det saknas en samtida arkitekturteori.

Med en samtida, mångsidig arkitekturteori kan arkitekturen sättas in i vår tids sociala, kulturella och ekologiska sammanhang. Det behövs en arkitekturteori som kan koppla samman den enskilda människan och samhällslivet i stort med byggnaden, platsen och staden. Det behövs en arkitekturteori som förklarar sambandet mellan arkitekturen, byggnadstekniken och lagstiftningen. Det behövs en arkitekturteori som gör rumsbegreppet meningsfullt och begripligt.

Först när var och en kan sätta ord på rumsupplevelsen kan vi hävda arkitekturens ställning i samhället.

Taggad , ,

No little architects


På Arkitekturbiennalen i Venedig hölls nyligen ett seminarium om arkitekturutbildning för unga. Syftet är inte att utbilda barn till arkitekter. Syftet är att utveckla vår förmåga att varsebli och förstå arkitekturen i hela dess bredd. Det handlar också om att förbereda barnen inför deltagande i framtida planeringsprocesser där de ska kunna ta ställning självständigt och fatta beslut: vad tycker jag?

Arkitektur finns numera på läroplanen i många länder, men lärarna är ännu osäkra på hur man undervisar i detta ämne. Därför samlas kunniga människor från hela världen för att dela erfarenheter av arkitekturpedagogik. Det finns en rik verktygslåda av metoder för att arbeta med den rumsliga upplevelsen i skolan.

Arkitekturbiennalens tema är ”Common ground”, men arkitekturprofessorn Riklef Rambow från Österrike kunde inte finna någon tydlig gemensam nämnare i utställningarna i de många nationella paviljongerna. Och en gemensam referensram är nödvändig om människor ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Han tyckte att staden Venedig erbjöd en sådan referensram som ingen kan motstå och som alla kan dela. Det handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Det behövs begrepp med vilka vi kan förstå och tala om arkitekturens grunder. Och denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. ”Spatial experience”, kallar han detta. Arkitekturpedagogik är inte främst en fråga om att lära ut ord, utan att träna vår förmåga att kommunicera våra rumsliga erfarenheter.

Jag kan i viss mån instämma i Rambows iakttagelser vad gäller utställningarna i de nationella paviljongerna. Men den del av Arkitekturbiennalen som finns i Arsenalsområdet och är regisserad av David Chipperfield visar fantastiskt fina exempel på vad som bildar ”Common ground” i arkitekturen. Under dagarna på Arkitekturbiennalen möter jag påfallande många barn bland utställningsbesökarna. Skolklasser, men också familjer med tonårsbarn som antecknar och fotograferar.

Taggad , ,