Etikettarkiv: #arkpol

Det nya finns inte i det gamla

upplevDet nya finns inte i det gamla. Orden är Mats Svegfors i den färska rapporten ”Upplev kultur var dag”. En annorlunda byggnad i centrum av en mindre stad kan utmana etablerad smak och etablerade föreställningar men på lite längre sikt bidra till stadens kulturella värden. På kort sikt kan byggnaden vara kontroversiell och närmast framstå som en belastning för kommunen.

Det är inte utan att man kommer att tänka på Backström & Reinius Tempo–fasad i Uppsala vars rivning härom veckan upprörde lika mycket som när tårtpappersfasaden i betong stod klar 1960, och Tham & Videgårds speglande glasfasad på samma hus som man nu upprörs över redan innan den är byggd.

Mats Svegfors har på uppdrag av de tre landstingen Dalarna, Örebro och Västernorrland och i samverkan med Svensk Form och Sveriges Arkitekter gjort en förstudie som också innehåller konkreta förslag till en ”Stärkt nationell infrastruktur för design och arkitektur”. Kulturrådet har beviljat medel till studien.

Det är en vass analys framför allt av samhällsförändringar, styrmekanismer och maktförhållanden. Intressant är att den statliga kulturpolitiken delvis har regionaliserats. Det öppnar för en flernivåstyrning stat-region-kommun som skulle kunna ge kraft åt en förnyad nationell arkitekturpolitik.

Den tidigare arkitekturpolitiken, Framtidsformer 1998, stannade vid den statliga nivån och åstadkom kanske just därför få påtagliga resultat. Om den nu pågående arkitekturpolitiska utredningen ”Gestaltad livsmiljö” beaktar den regionala och kommunala nivån finns bättre förutsättningar för genomslag där människor bor och verkar. Det är först när de tre samhällsnivåerna gemensamt formulerar strategier som genomslaget kan bli riktigt stort. Och det vill till förändring på alla dessa nivåer om Sverige ska bli ett arkitekturland.

De regionala rapporterna i utredningen berättar nämligen om ”lågt formmedvetande, lågt allmänt intresse, svag ställning för form och framför allt för arkitektur. Det finns inga självklara och starka nav i någon av de tre regionerna…kortsiktig ekonomisk hänsyn tar över estetiska och andra kulturella värden. Den offentliga debatten är i det närmaste frånvarande”.

Mats Svegfors angriper upphandlingsfundamentalismen, den inskränkta kunskapssyn som förminskar professionskunskapen inom arkitektur och design, riksmedias bristande intresse för och bevakning av arkitektur och design på lokal nivå. Och han iakttar hur arkitekturen saknas i de regionala kulturplanerna. Arkitektur och design har en oklar kulturpolitisk ställning idag. Inte ens bland kulturkoftorna är arkitekturen självklar. När får vi Arkitekturlördag i Dagens Nyheter?

Det nya finns inte i det gamla. Ja, erfarenheten är till ingen hjälp vid beslut om framtiden, historien lär oss inte vad som är det rätta idag. Däremot kan vi lära hur andra har agerat i situationer av stor osäkerhet.

Därför föreslår Mats Svegfors Sverigeutställningen 2030 och det med en lysande motivering: Slående är att vi i vår tid inte har någon sammanhängande syn på riktningen i samhällsutvecklingen. Som vi frestas att uppfatta det: där ordning var, är nu kaos. Men våra samhällen präglas mer av styrka än svaghet jämfört med 1930. Vi tycker oss bli allt fattigare i takt med att vi faktiskt blir allt rikare. Det motiverar mer framtidstro än uppgivenhet. Stockholmsutställningen 1930 uttryckte en sammanhängande samtids- och framtidsförståelse. Den manifesterade genombrottet för en ny syn på form och design.

Med Sverigeutställningen 2030 får vi samhället att på allvar rikta blickarna framåt, menar Mats Svegfors. Och då handlar det precis som 1930 om hur vi bygger, bor och lever. Men det handlar också om kommunikationer, arbetsliv, hälsa och livsmiljö, rimligen allt i ett hållbarhetsperspektiv.

Så har vi alltså tre utredningar som korsar varandra på gång samtidigt; om arkitekturpolitiken i ”Gestaltad livsmiljö” klar oktober 2015, om behovet av regional planering i Bostadsplaneringskommittén klar juni 2015 och om arkitektur och design på regional nivå i ”Upplev kultur var dag” som just rapporterat sin förstudie.

Men även den regionala indelningen ses över. På DN Debatt idag skriver civilminister Ardalan Shekarabi att regeringen avser påbörja en regionreform för en moderniserad Sverigekarta med färre och starkare regioner som ”bättre motsvarar den moderna människans behov och förväntningar”.

Det svenska systemet har beskrivits som ett timglas med en stark statlig och kommunal nivå och en svag regional. Den statliga har trätt tillbaka med planering på frimärksnivå som resultat.

Vår tids frågor om urbanisering och landsbygdsutveckling, infrastruktur och bostadsbyggande, integration och klimatomställning kräver en bättre balans mellan planeringsnivåerna. Utredningarna öppnar ett tidsfönster för påverkan genom debatt.

Länk till rapporten ”Upplev kultur var dag”.

Se även det tidigare inlägget ”Regionernas Sverige och planeringsparadoxen”.

Detta inlägg publiceras också på archieleaks.se

Märkt , , , ,

Från verk till gestaltning

verk till gestaltningAtt konst i offentliga rum engagerar är Susanna Arwins staty av damen med handväskan i Växjö ett aktuellt exempel på. Regeringens ännu frysta budgetsatsning på konstnärlig gestaltning i boendemiljöer reser frågan om konst som enskilda verk och tillägg eller integrerad gestaltning.

Hur kan vi ta oss från knappa miljöer kompletterade av enstaka konstverk till gestaltade livsmiljöer det sjunger om? Hur långt kan man driva samverkan mellan olika aktörer i syfte att nå fram till en integrerad arkitektonisk och konstnärlig gestaltning i stadsbyggandet? Kan den konstnärliga processen i sig skapa länkar mellan medborgare och stadsutvecklare?

Dagens sätt att organisera byggprojekt rymmer avsevärda svårigheter att åstadkomma integrerad gestaltning, men bär paradoxalt nog samtidigt på möjligheterna att nå dit.

Svårigheterna är de många strikta gränser mellan aktörerna som rigid projektledning ofta förorsakar. Och som effektivt håller konsten borta från byggprocessen fram tills dess det är dags att hänga tavlan på väggen som utsmyckning.

Möjligheterna ligger dels i friheten att välja ut och kombinera kompetenser, dels i projektkommunikationens suveräna problemlösningsförmåga. Men då måste den konstnärliga kompetensen finnas med i byggandets huvudprocesser från allra första början.

”Jag bedömer det jag ser, ingenting annat”. Så svarade konstkännaren Ulf Linde en arkitekt som ville förklara varför det nybyggda huset såg ut som det gjorde, vad som hade hänt på vägen och vad som hade kompromissats bort.

Det vi ser och upplever med våra sinnen är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det vi förnimmer formar vår uppfattning om vår tid och vårt samhälle och vår framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?

När människor tar byggda miljöer i bruk, är det fogarna, ägogränserna, förvaltningsgränserna och kompetensgränserna som ställer till det och förstör helheten och den praktiska användbarheten. Helheten är aldrig en enskild aktörs ensak. En bra plan är resultatet av flera aktörers förmåga att samverka, men också att därefter faktiskt lyckas bygga det tänkta, planerade och överenskomna.

Det är de allmänna platserna, gaturummen, torgen och parkerna som bildar stadens grundstruktur. I ett allt mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin med en sammanhållande samhällsplanering på översiktlig och detaljerad nivå som medverkar till att över tid skapa väl fungerande helheter. Det gäller att finna en balans mellan enskilda och allmänna intressen. Att åstadkomma god samverkan över olika ansvarsgränser är därför en nyckelfråga vid gestaltning av offentliga miljöer.

Samarbete och samverkan är positivt laddade värdeord som få ifrågasätter. Men vad betyder samverkan? Det är uppenbart att det är något frivilligt, som ligger utanför bindande avtal med juridiska och ekonomiska konsekvenser. Genom samverkan ska man kunna åstadkomma något mer än vad en enskild aktör kan och det ska vara till nytta för alla medverkande. Tanken är att en kombination av flera kompetenser ger större möjligheter att finna goda lösningar och genomförandemöjligheter. Men många medverkande aktörer ställer också krav på organisering och ledarskap.

Anledningen till att det krävs ett tydligt ledarskap är att frivillig samverkan handlar om att finna och bjuda in alla aktörer, att samla dem för att gemensamt formulera en idé, vision och strategi för arbetet. Det är viktigt att det finns en framdrift i arbetet, att alla kan se att olika mått och steg vidtas som leder vidare. Någon måste inledningsvis kunna visa de ömsesidiga fördelarna av samarbetet och att det är värt alla ansträngningar och uppoffringar.

Det handlar inte minst om att ha ekonomiska resurser och kunna ta en viss risk i ett inledande skede, för att på så sätt ge de andra aktörerna tid och möjlighet att mobilisera sina resurser. När bollen väl är i rullning kan samverkansprojekt utvecklas till mycket kraftfulla organisationer som kan åstadkomma förändring. Den som törs kan ta rulltrappan ned och se på stationerna i tunnelbanan i Stockholm eller Citybanan i Malmö.

För att arkitektonisk och konstnärlig gestaltning inte ska stanna vid tillägg, utan utgöra en integrerad del av det byggda resultatet måste även gestaltningsarbetet integreras i projektorganisationen. Men de ekonomiska och tekniska aspekterna tar ofta överhanden. Här krävs förändringar från två håll. Dels måste arkitektonisk och konstnärlig gestaltning bli en naturlig del av byggandets huvudprocesser, dels måste dessa processer anpassas så att de till fullo tar vara på gestaltningskunskapen.

Gestaltningsfrågorna måste medvetandegöras. Det är först när de är formulerade i ord som de kommer att kunna finnas med i huvudprocesserna och i byggandets olika styrdokument vid upphandling och kvalitetskontroll. Projektledare och andra aktörer måste utbildas i hur de kan medverka till att gestaltningsintentionerna nås. Ingen ska kunna blunda för resultatet. Det räcker inte med att det blev uthyrt, likgiltiga miljöer har vi redan nog av.

Decemberöverenskommelsen innebär att vi nog kan förvänta oss att kulturministerns planerade satsning på 230 miljoner till kulturverksamhet och konstnärlig gestaltning i boendemiljöer dyker upp i budgeten framöver. Det är angeläget, därför att konst engagerar. Både som enstaka verk och intervention och som integrerad gestaltning av våra gemensamma rum.

Länk till boken ”Konsten att gestalta offentliga miljöer – samverkan i tanke och handling”

Mer att läsa om stadsutveckling på Statens konstråds hemsida

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks

Märkt , , , ,

Arkitektur som verktyg eller mål?

Hamnade i ett livligt rundabordssamtal om stadsutveckling nyligen. Alla föll varandra i talet om vikten av attraktivitet. Som enda arkitekt vid bordet frågade jag vad de menade, var det stadens arkitektur de talade sig varma för? Ja, blev det unisona svaret, ”men det ordet kan ju inte vi som inte är arkitekter använda”.

Vid en interpellationsdebatt i riksdagen om bostadspolitiken häromdagen lyckades samtliga talare med konststycket att indirekt tala om arkitektur utan att nämna ordet en enda gång.

Och när massmedia behandlar arkitektur är det estetiken och inte arkitekturen som står i centrum.

Hur många gånger har vi inte hört ett hurtigt ”och så kan arkitekten fixa till fasaden på vår nya husbyggsats” när uppdraget istället borde ha varit att utforma husbyggsatsen så att varje hus kan byggas efter platsens förutsättningar.

När nu intresset för staden och dess arkitektur äntligen har tagit fart har arkitekterna fått problem med tolkningen av ordet arkitektur. När arkitekten argumenterar för betydelsen av god arkitektur verkar det som om det effektivt stänger av lyssnarens intresse; vi behöver fler bostäder med överkomliga hyror, inte exklusiv design.

Strategin för både Sveriges Arkitekter och den arkitekturpolitiska utredningen ”Gestaltad livsmiljö” är då, om man läser deras olika texter, att istället utgå ifrån olika samhällsutmaningar som alla kan känna igen, och visa att arkitektur är ett effektivt verktyg att ta sig an och lösa dessa.

Klokt, därför att det får omvärlden att öppna sig för samtal och inse att allt runt omkring oss är rumsligt. Sant, därför att arkitekturens uppgift är att gestalta livsmiljön.

Men arkitektur är också ett mål, som Martin Videgård med skärpa påpekar vid våra samtal om arkitekturkommunikation. Måleri, skulptur och arkitektur behandlar alla rummet, men bara arkitekturen har rummet som huvudsak. Vi får inte i hastigheten reducera begreppet arkitektur som rumsupplevelse och poesi, för att till varje pris göra oss förstådda. Kommunikationen måste syfta till att vi alla kan tala med varandra om rumsupplevelsen. Denna för människan helt grundläggande förutsättning för att kunna orientera sig i och förstå sin omvärld.

Dryftar detta med Christer Larsson, som ansvarar för den arkitekturpolitiska utredningen, under en tidig frukost på konditori Vete-Katten på Kungsgatan i Stockholm en grå mellandag.

Vår tanke blir att man skulle kunna säga att arkitekturen innehåller många av de verktyg som behövs för att anta samhällsutmaningarna. Till exempel verktyget rumslig organisering. Men se där kom ett nytt knepigt ord.

Detta inlägg publiceras även på nya arkitekt.se

Märkt , , , ,

Riktning ArkDes

Det var fullsatt på Liljevalchs igår kväll när Stockholms Arkitektförening och Konstkritikersamfundet ordnade en diskussion om det framtida ArkDes – eller Arkitekturmuseet som många av de närvarande valde att kalla det.

Vi samlades i grupper kring sex teman: Vad ska Sverige med ett ArkDes till? Vilket slags institution/plats/museum är arkitektur och design mest betjänt av? Vad skulle hända om Moderna och ArkDes slogs samman? Vilken roll ska ArkDes ha för att få oss att växa som medborgare? Hur blir ArkDes en fråga för hela landet och för omvärlden? Vad skulle få dig att besöka ArkDes?

Det är ingen tvekan om att många av de kunniga och engagerade deltagarna hade ett behov av att uttrycka sin frustration och besvikelse över hur samlingarna, forskningen och den arkitekturhistoriska kunskapen har varit satt på undantag alltför länge.

Åsikten att arkitektur och design är två olika områden som behöver var sin institution med arkiv och forskning, framfördes flera gånger. Dessa självständiga museer kan sedan samverka i ett utåtriktat centrum, enligt norsk modell. Men man kan inte ha en centrumverksamhet som saknar kunskapsgrund. Risken med crossover är att den kan bli huvudsaken med innehållshaveri som följd.

Sverige behöver ett arkitekturmuseum som kopplar samman arkitekturhistorien med den samtida arkitekturen. Och som i en oberoende roll kan behandla aktuella kontroversiella arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor i sin fulla komplexitet. Just kombinationen av en långsiktig vård av samlingarna (3,5 miljoner ritningar) och en snabbfotat verksamhet som förmår ta tag i det dagsaktuella, sågs som en framgångsväg.

Riktning ArkDesSvaret på första frågan blev att ett arkitekturmuseum/arkdes behövs för att öka samhällets förförståelse för arkitektur. Där finns en förklaring till varför arkitekturklimatet är kärvt. Alla som har försökt diskutera arkitektur på publika arenor vet att man alltid och utan undantag måste börja från början och förklara precis allting. Med en större förförståelse kan man ta tag i den aktuella frågan direkt som på så många andra samhällsområden. Ekonomer behöver inte förklara varför ekonomi är viktigt. Så borde det vara också inom arkitektur och stadsbyggnad.

Kerstin Brunnberg, som är tillförordnad chef för ArkDes, var inte orolig för ett organisatoriskt samarbete med Moderna. ”Bara uppdragen är mycket tydligt formulerade”, påpekade hon med skärpa. Och att det framtida ArkDes är ett medborgarnas museum var en självklarhet för henne.

Hela debatten dokumenteras och kommer att presenteras för Kulturdepartementet, som också var representerat denna täta och fina kväll bland Vera Nilssons fantastiska målningar.

Se även inlägget Moderna Arkitekturmuseet

Detta inlägg publiceras samtidigt på nya arkitekt.se

Märkt , , ,

Attefalls ofullbordade

OfullbordadI betänkandet ”En effektivare plan- och bygglovsprocess” föreslog utredaren Lars Magnusson en förstärkning av den översiktliga planeringen i kommunerna. I en fördjupad, tydlig och aktuell översiktsplan, benämnd områdesplan, skulle den huvudsakliga indelningen i allmänna platser, kvartersmark och vattenområden visas. Liksom principerna för bebyggelsens utformning och trafikförsörjning.

Detta var ett överraskande, efterlängtat och modigt förslag. Men det skrotades av bostadsministern som istället satsade allt krut på att ta bort kravet på att upprätta detaljplan. Utan att samtidigt förstärka den översiktliga planeringen kastas vi nu ut i villervalla och rättsosäkerhet; finns ingen detaljplan finns heller ingen rätt för fastighetsägare att bygga och ingen skyldighet för kommunen att anlägga gator och allmänna platser. Och nu ligger detta ofullbordade förslag som proposition på riksdagens bord.

Vi behöver planera våra framtida allmänna platser, gator och torg, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. Inte i form av färdiga områden, utan som robusta stadsstrukturer som kan utvecklas efter ännu okända behov och drivkrafter.

Det är just de allmänna platserna, gaturummen, torgen och parkerna som bildar stadens grundstruktur. Områdesplanen visar hur stadens nya rum kan byggas över tid. Den är rumslig utan att vara alltför detaljerad vad avser byggnaderna. Den anger tydligt hur de allmänna platserna och gaturummen ska anläggas och lämnar stort utrymme för detaljprojektering och effektiv produktion av de enskilda fastigheterna. Det är i detta stadium som dialogen med medborgarna är mest meningsfull. Det är här balansen mellan det enskilda och allmänna intresset bäst avgörs.

Kulturgeografen Torsten Hägerstrand skrev 1983 om behovet av nya organisationsprinciper i stadsplaneringen, som med förslaget om områdesplan kunde ha fått ett vasst verktyg.

”Den hittillsvarande organisationsprincipen – den ”fixa idén” – som inneburit specialisering och särskiljande har varit utomordentligt framgångsrik vad gäller att tillgodose materiella behov. För de sociala och psykologiska behovens skull kan det vara på tiden att släppa fram den alldeles motsatta organisationsprincipen: mångsyssleri och hopfogning. Omtolkat i energitermer betyder en sådan ny ”fix idé” inte en enda dominerande lösning utan många i kombination. Omtolkad i sociala och psykologiska termer betyder den en omgestaltning inifrån av såväl innerstäder och sovstäder från ensidiga uppgifter till blandade. Att lägga bostäder, arbetsplatser och andra mötespunkter nära varandra borde vara ett självklart sätt att spara in transporter. Resultatet blir också en socialt intressantare och för barnen mer lärorik struktur än vad uppdelningsfilosofin fört med sig.”

Denna socialt intressantare och klimatmässigt robustare stad byggs inte med förenklat planförfarande på frimärksplaneringsnivå. Attefalls förslag är ofullbordat. Det saknar Magnussons modiga förslag om fördjupad översiktsplanering.

Stadsplanering är ett fantastiskt verktyg, inte ett krångligt hinder.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks

Se även Dagens industri debatt den 25 mars 2014: Bygglagen är ett hastverk

Märkt , , , , ,