Etikettarkiv: barnens utemiljö

Lyckliga gatan – finns den?

lyckliga-gatanSedan en tid hämtar jag barnbarn på förskolan två gånger i veckan. Ett stort förtroende som kräver full koncentration på uppgiften. Det påminns man om av den där lilla handen som tar fatt i min när vi snubblar kring i byggsveriges slutprodukter på hemvägen.

Ja, vi snubblar bokstavligen över ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser och förundras över hur det kommer sig att det ser ut och fungerar som det gör. Det blir så uppenbart att det är det byggda slutresultatet och ingenting annat som räknas när man upplever miljöerna i barnets perspektiv. 

Utsläppt i verkligheten efter de många åren i ombonade sammanträdesrum och trygga föreläsningssalar möter jag vad en gigantisk planerings- och byggindustri producerar i innerstaden ena dagen och förorten den andra. Jag önskar mina barnbarn lyckliga gator, men vi får kämpa mot resultatet av en uppenbar obalans mellan allmänna och enskilda intressen. Det skaver rejält när det allmännas bästa har fått stå tillbaka för enskilda intressen.

Gatorna, torgen och parkerna är gemensamma rum, allas egendom och de måste värnas, vårdas, utvecklas och utökas. De måste vara välkomnande och tillgängliga för alla. Jag kan riktigt höra sammanträdesrummens snack om hur de ”bara naggas i kanten” och hur ”vi istället höjer kvaliteten på det som blir kvar”. Nonsens, det är kvadratmeter som behövs när barnen går på upptäcktsfärd. Rörelsefriheten är av avgörande betydelse för hälsa och utveckling.

Ena dagen i innerstaden med överfulla pyttesmå lekplatser i bullriga lägen, nästa dag i ytterstaden med stora fria grönytor, gång- och cykelvägar skilda från biltrafiken och ringlande promenadvägar utmed strandkanten där vi hör löven prassla. Den ena dagen i vad som anses vara mönsterstad och ”enda vägen” i stadsbyggandet, den andra i vad som kallas rena fördärvet (sic!) som förebild för framtidens stad. Och vars robusta stadsväv därför kan byggas sönder och samman eftersom den inte anses vara ”riktig stad”.

Hur kan det komma sig att man ställer den täta stadens korta avstånd och dubbelutnyttjande av infrastrukturen mot ytterstadens gröna stadslandskap med fria ytor att röra sig i, mot varandra? Att vi inte kan ha motsägande fakta i huvudet samtidigt? Det handlar ju om två saker som gäller samtidigt och parallellt: vi behöver bland annat spara energi genom täthet, korta avstånd och begränsa bilismen och ha tillgång till stora gröna fria ytor. 

Att bygga tätt, mycket och centralt har kraftfulla företrädare laddade med kapital, argument och stinna projektportföljer. Därför behöver vi starka företrädare för de allmänna intressena som förmår hävda betydelsen av gemensamma platser, fungerande gaturum, torg och parker.

Men de allmänna intressena måste också stödjas av en stark och effektiv plan- och bygglagstiftning och företrädas av myndigheter som är väl samordnade och vars ledning ser det allmännas bästa som sin huvuduppgift. Ledare som värnar medarbetarnas professionalism och integritet. Gärna samverkan, men med full respekt för varandras roller och kompetenser.

Stadsbyggande är så mycket mer än summan av enskilda projekt. Det blir så påtagligt när vi snubblar fram över allt det som har blivit över i fogarna mellan projekten, där man inte har fått ihop helheten och där de allmännas företrädare inte har tagit matchen fullt ut. 

Den upplevda helheten här och nu är det enda som räknas för den som använder staden.

Publiceras även på archileaks.se

Taggad , , , , , ,

Komprometterande utemiljöer för barn

Under våren har barnens utemiljöer i staden debatterats bland annat i en omfattande, prisbelönt artikelserie i Svenska Dagbladet ”Vi bygger miljöer vi kommer att ångra” och i tidskriften Arkitektur ”Mörka utsikter”. En av källorna till denna debatt är en ny kunskapsöversikt ”Bygga stad för barn” författad av Suzanne de Laval och utgiven av forskningsstiftelsen Arkus.

En sak som står alldeles klar när man läser in sig på denna fråga är att barnens utemiljöer tidigare stod i centrum för stadsplanering och byggande. Under 60-talet och fram till 90-talet var barnens utemiljöer något som ägnades kunskapsutveckling, inlevelse och omsorg. Det var en planeringsfaktor av högsta prioritet underbyggd av vetenskaplig forskning och systematiserad erfarenhet. Men i samband med avvecklingen av bostadspolitiken i början av 90-talet rann detta ut i sanden. Nu var det upp till marknaden att visa att den även kunde hantera barnens levnadsvillkor i den förtätade staden.

Barnens uppväxtvillkor, att de kan röra sig fritt, känna både trygghet och äventyrlighet ansågs viktiga för deras hälsa och utveckling i flera avseenden. Att själv kunna gå eller cykla till skolan istället för att som idag skjutsas av föräldrar oroliga för otrygga trafikmiljöer. Att kunna springa och leka och busa på stora ytor istället för att trängas på inhägnade ”utsläppsgårdar” med mindre utrymme per barn än vad Jordbruksverket föreskriver för grisar.

När det gäller barnens utemiljöer är kvalitet till stor del fråga om kvantitet, att det finns tillräckligt många kvadratmeter för fri lek. Att hävda att mycket små ytor av påstått högre kvalitet kan ersätta detta utrymmesbehov är falskt. Det finns en gräns som när den passeras skapar ovärdiga miljöer.

Hela idén om den förtätade staden bygger på att alla ska kunna bo och leva där. Då kan man inte tänka bort en grupp, speciellt inte barnen. Helt skruvade kompromisslösningar som att bygga uteplatser på taken eller nedsänkta under gatunivån som i Hagastaden presenteras på fullt allvar. Andra stadsdelar försvaras med att det inte är tänkt att barn ska bo här (sic!).

Fastighetsbranschen och byggbranschen hävdar stenhårt fortsatt avreglering, men sätts då obevekligen på provet att också klara av barnens utemiljöer. När balansen mellan det allmänna intresset och det enskilda förskjuts mot det enskilda, kan man inte hävda att vi kan strunta i barnen i vårt kvarter för det får det allmänna ta hand om någon annanstans. Något mer komprometterande än att begära det fulla ansvaret för att planera och bygga framtidens stad och sedan inte klara av att göra den barnvänlig finns inte.

Publicerad i Fastighetsnytt nr 3, 2016.

Taggad , , , , ,