Etikettarkiv: #bopol

Lyckliga gatan – finns den?

lyckliga-gatanSedan en tid hämtar jag barnbarn på förskolan två gånger i veckan. Ett stort förtroende som kräver full koncentration på uppgiften. Det påminns man om av den där lilla handen som tar fatt i min när vi snubblar kring i byggsveriges slutprodukter på hemvägen.

Ja, vi snubblar bokstavligen över ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser och förundras över hur det kommer sig att det ser ut och fungerar som det gör. Det blir så uppenbart att det är det byggda slutresultatet och ingenting annat som räknas när man upplever miljöerna i barnets perspektiv. 

Utsläppt i verkligheten efter de många åren i ombonade sammanträdesrum och trygga föreläsningssalar möter jag vad en gigantisk planerings- och byggindustri producerar i innerstaden ena dagen och förorten den andra. Jag önskar mina barnbarn lyckliga gator, men vi får kämpa mot resultatet av en uppenbar obalans mellan allmänna och enskilda intressen. Det skaver rejält när det allmännas bästa har fått stå tillbaka för enskilda intressen.

Gatorna, torgen och parkerna är gemensamma rum, allas egendom och de måste värnas, vårdas, utvecklas och utökas. De måste vara välkomnande och tillgängliga för alla. Jag kan riktigt höra sammanträdesrummens snack om hur de ”bara naggas i kanten” och hur ”vi istället höjer kvaliteten på det som blir kvar”. Nonsens, det är kvadratmeter som behövs när barnen går på upptäcktsfärd. Rörelsefriheten är av avgörande betydelse för hälsa och utveckling.

Ena dagen i innerstaden med överfulla pyttesmå lekplatser i bullriga lägen, nästa dag i ytterstaden med stora fria grönytor, gång- och cykelvägar skilda från biltrafiken och ringlande promenadvägar utmed strandkanten där vi hör löven prassla. Den ena dagen i vad som anses vara mönsterstad och ”enda vägen” i stadsbyggandet, den andra i vad som kallas rena fördärvet (sic!) som förebild för framtidens stad. Och vars robusta stadsväv därför kan byggas sönder och samman eftersom den inte anses vara ”riktig stad”.

Hur kan det komma sig att man ställer den täta stadens korta avstånd och dubbelutnyttjande av infrastrukturen mot ytterstadens gröna stadslandskap med fria ytor att röra sig i, mot varandra? Att vi inte kan ha motsägande fakta i huvudet samtidigt? Det handlar ju om två saker som gäller samtidigt och parallellt: vi behöver bland annat spara energi genom täthet, korta avstånd och begränsa bilismen och ha tillgång till stora gröna fria ytor. 

Att bygga tätt, mycket och centralt har kraftfulla företrädare laddade med kapital, argument och stinna projektportföljer. Därför behöver vi starka företrädare för de allmänna intressena som förmår hävda betydelsen av gemensamma platser, fungerande gaturum, torg och parker.

Men de allmänna intressena måste också stödjas av en stark och effektiv plan- och bygglagstiftning och företrädas av myndigheter som är väl samordnade och vars ledning ser det allmännas bästa som sin huvuduppgift. Ledare som värnar medarbetarnas professionalism och integritet. Gärna samverkan, men med full respekt för varandras roller och kompetenser.

Stadsbyggande är så mycket mer än summan av enskilda projekt. Det blir så påtagligt när vi snubblar fram över allt det som har blivit över i fogarna mellan projekten, där man inte har fått ihop helheten och där de allmännas företrädare inte har tagit matchen fullt ut. 

Den upplevda helheten här och nu är det enda som räknas för den som använder staden.

Publiceras även på archileaks.se

Taggad , , , , , ,

Komprometterande utemiljöer för barn

Under våren har barnens utemiljöer i staden debatterats bland annat i en omfattande, prisbelönt artikelserie i Svenska Dagbladet ”Vi bygger miljöer vi kommer att ångra” och i tidskriften Arkitektur ”Mörka utsikter”. En av källorna till denna debatt är en ny kunskapsöversikt ”Bygga stad för barn” författad av Suzanne de Laval och utgiven av forskningsstiftelsen Arkus.

En sak som står alldeles klar när man läser in sig på denna fråga är att barnens utemiljöer tidigare stod i centrum för stadsplanering och byggande. Under 60-talet och fram till 90-talet var barnens utemiljöer något som ägnades kunskapsutveckling, inlevelse och omsorg. Det var en planeringsfaktor av högsta prioritet underbyggd av vetenskaplig forskning och systematiserad erfarenhet. Men i samband med avvecklingen av bostadspolitiken i början av 90-talet rann detta ut i sanden. Nu var det upp till marknaden att visa att den även kunde hantera barnens levnadsvillkor i den förtätade staden.

Barnens uppväxtvillkor, att de kan röra sig fritt, känna både trygghet och äventyrlighet ansågs viktiga för deras hälsa och utveckling i flera avseenden. Att själv kunna gå eller cykla till skolan istället för att som idag skjutsas av föräldrar oroliga för otrygga trafikmiljöer. Att kunna springa och leka och busa på stora ytor istället för att trängas på inhägnade ”utsläppsgårdar” med mindre utrymme per barn än vad Jordbruksverket föreskriver för grisar.

När det gäller barnens utemiljöer är kvalitet till stor del fråga om kvantitet, att det finns tillräckligt många kvadratmeter för fri lek. Att hävda att mycket små ytor av påstått högre kvalitet kan ersätta detta utrymmesbehov är falskt. Det finns en gräns som när den passeras skapar ovärdiga miljöer.

Hela idén om den förtätade staden bygger på att alla ska kunna bo och leva där. Då kan man inte tänka bort en grupp, speciellt inte barnen. Helt skruvade kompromisslösningar som att bygga uteplatser på taken eller nedsänkta under gatunivån som i Hagastaden presenteras på fullt allvar. Andra stadsdelar försvaras med att det inte är tänkt att barn ska bo här (sic!).

Fastighetsbranschen och byggbranschen hävdar stenhårt fortsatt avreglering, men sätts då obevekligen på provet att också klara av barnens utemiljöer. När balansen mellan det allmänna intresset och det enskilda förskjuts mot det enskilda, kan man inte hävda att vi kan strunta i barnen i vårt kvarter för det får det allmänna ta hand om någon annanstans. Något mer komprometterande än att begära det fulla ansvaret för att planera och bygga framtidens stad och sedan inte klara av att göra den barnvänlig finns inte.

Publicerad i Fastighetsnytt nr 3, 2016.

Taggad , , , , ,

Christers felskär

SkalpellIdag startar de bostadspolitiska överläggningarna mellan regeringen och oppositionen. Redan i inbjudan till samtalen pekade statsministern på hur bostadsbristen skulle kunna byggas bort med typgodkända hus som uppförs snabbt utan detaljplan eller bygglov. Detta kan bara tolkas så att på politisk toppnivå ses arkitektur och stadsbyggnad fortfarande som hinder och inte som vassa verktyg för att lösa bostadsfrågan.

Borta är kopplingen till byggprocessens klimatpåverkan och det globala klimatavtalet, hur vi bygger integrerade städer med korta avstånd, motverkar segregation och dålig hälsa och involverar invånarna i arbetet med den gemensamma miljön. Fokus är på byggproduktion, inte samhällsbyggnad.

Samtidigt pågår remissbehandlingen av den statliga utredningen Gestaltad livsmiljö med förslag till ny politik för arkitektur, form och design. Här finns chansen att föra in arkitektur- och stadsbyggnadskunnandet i den bostadspolitiska debatten. Men utredningen tar tyvärr inte vara på den möjligheten fullt ut.

Trots att utredningsarbetet har bedrivits under en period då bostadsbristen exploderat, och många unga och nyanlända inte har en chans att skaffa sig en egen bostad, saknar utredningen en konsekvensbeskrivning av om och hur utredningens förslag skulle kunna bidra till att lösa vår tids största problem i samhällsbyggandet.

Risken är därför stor att utredningen inte kommer att tillmätas den betydelse dess ämne och syfte är värda. Utredningsdirektiven och tilläggsdirektiven är skarpa och tydliga, medan utredningen däremot är mångordig, vag och innehåller få konkreta förslag. Särskilt anmärkningsvärt är detta mot bakgrund av den betydelse utredningen lägger vid att lyfta arkitektur, form och design till en övergripande samhällsnivå.

Utredaren Christer Larsson, stadsarkitekt i Malmö och med lång erfarenhet som praktiserande arkitekt, vet så väl hur svårt det är att hävda arkitektonisk kvalitet i planerings- och byggprocessen. Han satsar därför allt på ett kort i syfte att tvinga in arkitekturfrågorna i den ordinarie politiska agendan. Han föreslår inrättandet av en ny statlig myndighet, Myndigheten för Gestaltad livsmiljö och att området etableras som ett eget politikområde i statsbudgeten. Då måste partierna årligen ta ställning till området. Så här långt är utredningen tydlig och kompromisslös. Men för detta förslag betalar man ett mycket högt pris i form av nya frågor.

För det första den förvirring som uppstår när begreppet arkitektur byts mot gestaltad livsmiljö. I våra grannländer gör man tvärtom och satsar på att göra arkitektur till ett begrepp alla kan omfatta och ha nytta av.

För det andra hur en så liten statlig myndighet ska kunna göra skillnad. Det finns redan ett drygt tjugotal statliga myndigheter som på olika sätt hanterar planerings-, bygg- och kulturmiljöfrågor. En inspirationsmyndighet, tänker sig utredaren, men det behövs snarare en pragmatisk och tuff företrädare för arkitektur och stadsbyggnad om det ska bli förändring i den statliga politiken och det byggnadsindustriella komplexet. Och myndigheten bör vara departementsövergripande och ägas av både kultur-, närings- och utbildningsdepartementet.

För det tredje att myndigheten tillkommer genom en nedläggning av ArkDes, f.d. Arkitekturmuseet. Utredaren strävar efter kostnadsneutrala förslag och tar då fram skalpellen och skär bort så stora delar av ArkDes att det kan finansiera den nya myndigheten. I en kommentar på Arkitekturgalan 2015 säger utredaren att han prioriterar framtidsfrågorna före en ofullständig ritningssamling.

Men med detta felskär åker en ovärderlig kunskapskälla ut som barnet med badvattnet.

Utredningen gör ett stort nummer av skillnaden mellan att tala om vad arkitektur är och vad arkitektur gör. Men är minst lika hemlighetsfull om vad detta gör är. Och står därför svarslös inför frågan om hur man ska kunna bygga de 700 000 nya bostäder i snabb takt som också skapar goda levnadsbetingelser för de nya invånarna.

Inför dagens bostadspolitiska överläggningar vill flera partier stryka kravet på detaljplan och bygglov. Det tidigare arkitekturpolitiska handlingsprogrammet Framtidsformer (1998) ledde till en förstärkning av den lagliga grunden att hävda arkitekturens betydelse vid behandling av detaljplan och bygglov. Gestaltad livsmiljö innehåller inga förslag till förändrad lagstiftning utan hänvisar bara till framtida utvärderingar. I denna helt centrala fråga lämnar utredningen walk-over.

Remissinstansernas svåra uppgift är nu att rädda arkitekturpolitiken trots utredningens felskär. Det är satsningar, inte nedskärningar arkitekturpolitiken behöver.

Taggad , , , , , , , ,

Kaplan = Attefall

pblEtt år efter det att Mehmet Kaplan utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister har han pressats tillbaka så till den grad att han nu låter som den borgerliga alliansens tidigare bostadsminister Stefan Attefall. ”Förenkla reglerna, snabba på processerna”.

Lika lite som Stefan Attefall tycks Mehmet Kaplan kunna styra över de reella möjligheterna att få fart på bostadsbyggandet. De ligger på finansdepartementets bord. Återstår då att rucka på enstaka regler i plan- och bygglagen och skälla på kommunerna.

Tanken med en stadsutvecklingsminister var alldeles lysande. Att i en tid med ett mycket stort behov av nya bostäder till överkomliga priser se till att det som byggs blir socialt väl fungerande stadsmiljöer med korta avstånd och väl utbyggd kollektivtrafik.

När det ska byggas mycket och fort är det särskilt viktigt att bygga med användning av bästa tänkbara kunskap och erfarenhet. Just därför att det ska kunna gå fort utan att det blir fel. Dels för att undvika byggkatastrofer, fusk och fiffel, dels för att nyproduktion av en halv miljon bostäder på kort tid kan hjälpa eller stjälpa klimatomställningen.

Hur har vi då i alla tider byggt upp byggkunskapen, samlat och spritt den? Jo, just i form av ”regler” och ”processer” helt enkelt därför att de är ytterst effektiva former för kunskapsöverföring.

Regler som är till hjälp när man inte har tid eller råd att börja om från början varje gång och ta reda på precis allt man behöver veta för att kunna bygga så att konstruktionerna blir stabila och brandsäkra, hälsosamma och klimatskyddande för de boende.

Processer som syftar till att just det som är relevant för det aktuella projektet ska tas i beaktande så att riskerna för obehagliga överraskningar i ett senare skede minimeras och investeringen säkras. Och för att det enstaka huset ska placeras i ett sammanhang som skapar en väl fungerande helhet över tid.

Tar man bort regler och processteg utan att ersätta dem med annan form av kunskap ökar riskerna i projekten dramatiskt.

Mehmet Kaplan har fortfarande tid på sig att förvandla bostadsbyggande till stadsbyggande. Men då måste han skippa den billiga antiregelretoriken från Stefan Attefalls tid och istället välja att ta den verkliga fighten med finansdepartementet. Stadsmiljöavtalen är en lovande början.

Taggad , , , , , , ,

Bostadspolitiskt plockepinn

Plockepinn är ett sällskapsspel där ett antal små träpinnar sprids i en hög, och där spelarna ska försöka ta en pinne i taget, utan att rubba någon annan pinne. Jag kommer att tänka på detta efter att ha lyssnat på Lennart Weiss fartfyllda analys av den bostadspolitiska röran på Sveriges Arkitekters webbsända frukostseminarium nu i morse.

Efter åtta år med fokus på fel frågor är det dags att ta tag i det saken gäller, nämligen finansieringen av bostadsinvesteringarna. Det är inte ett plockande med 112 detaljer i plan- och bygglagstiftningen som kommer att leda till att även de resurssvaga har råd med en egen bra bostad. För det krävs en bostadssocial politik. Och det är bråttom därför att för dessa grupper är bostadsbristen nu katastrofalt stor. Det talas om att stapla byggbaracker och bygga tältplatser för nyanlända flyktingar. Nej, den sociala bostadspolitiken måste återuppväckas.

Fram till den underbara natten 1991 byggde vi efter behovet och med statliga subventioner. Därefter har marknadsfinansiering gällt och byggandet har sackat efter befolkningsökningen eftersom marknaden inte har velat – eller kunnat – ta den ekonomiska risken att bygga för resurssvaga grupper. Man har byggt för dem som har haft råd att efterfråga vad marknaden har kunnat erbjuda.

Banker och pensionsfonder förfogar över ett oerhört stort kapital, men lånar inte ut till vad som bedöms vara alltför riskfyllda investeringar. Svenska pensionsfonder köper alltså aktier i bolag över hela världen, men lånar inte ut sitt kapital till något så grundläggande för ett välfungerande samhälle som bostadsbyggande.

Lennart Weiss visar i sina beräkningar varför hyresrätten utan subventioner i alla lägen är dyrare än den ägda bostaden. Men även för den ägda bostaden läggs nu förslag som ytterligare höjer ribban för dem som söker sin första bostad; bolånetak med krav på höjd egen insats och amortering. Med lagda förslag kommer inte den tillfälliga uppgång vi i år kan se i bostadsproduktionen att bli varaktig. Risken är alltså att produktionen återigen sjunker, med ytterligare ökad bostadsbrist som konsekvens.

Lösningen ligger i att släppa plockepinnspelandet och ta tag i flera politiskt känsliga frågor samtidigt; subventionerade startlån för ungdomar, bostadsbidrag och borttagande av flyttskatten för att få igång flyttkedjorna. Detta kan finansieras med ett återinförande av fastighetskatten. På så sätt omfördelas resurserna mellan de som redan är väl etablerade i ägda bostäder som ökar i värde och de som med begränsade resurser söker sin första bostad.

För politiken är det ett antal heta frågor som måste omprövas; 1) bostadssubventioner (men denna gång riktade direkt till de boende och inte till byggarna) som finansieras genom återinförande av någon form av 2) fastighetsskatt och en översyn (inte borttagande) av 3) hyressystemet.

För arkitekterna gäller nu att delta aktivt i den diskussion som med all säkerhet följer. Det vill till en kraftfull, saklig och uthållig argumentation för att övertyga om att några av senare årtiondens mest fastlåsta politiska principer måste rubbas.

Detta inlägg publiceras samtidigt på arkitekt.se

Länk till rapporten ”Stockholms-regionens utmaningar” utgiven av Veidekke och Stockholms Handelskammare 2014.

Länk till rapporten ”Utan fungerande finansiering stannar bostadsbyggandet” utgiven av Sveriges Byggindustrier 2015.

Taggad , ,

Attefalls ofullbordade

OfullbordadI betänkandet ”En effektivare plan- och bygglovsprocess” föreslog utredaren Lars Magnusson en förstärkning av den översiktliga planeringen i kommunerna. I en fördjupad, tydlig och aktuell översiktsplan, benämnd områdesplan, skulle den huvudsakliga indelningen i allmänna platser, kvartersmark och vattenområden visas. Liksom principerna för bebyggelsens utformning och trafikförsörjning.

Detta var ett överraskande, efterlängtat och modigt förslag. Men det skrotades av bostadsministern som istället satsade allt krut på att ta bort kravet på att upprätta detaljplan. Utan att samtidigt förstärka den översiktliga planeringen kastas vi nu ut i villervalla och rättsosäkerhet; finns ingen detaljplan finns heller ingen rätt för fastighetsägare att bygga och ingen skyldighet för kommunen att anlägga gator och allmänna platser. Och nu ligger detta ofullbordade förslag som proposition på riksdagens bord.

Vi behöver planera våra framtida allmänna platser, gator och torg, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. Inte i form av färdiga områden, utan som robusta stadsstrukturer som kan utvecklas efter ännu okända behov och drivkrafter.

Det är just de allmänna platserna, gaturummen, torgen och parkerna som bildar stadens grundstruktur. Områdesplanen visar hur stadens nya rum kan byggas över tid. Den är rumslig utan att vara alltför detaljerad vad avser byggnaderna. Den anger tydligt hur de allmänna platserna och gaturummen ska anläggas och lämnar stort utrymme för detaljprojektering och effektiv produktion av de enskilda fastigheterna. Det är i detta stadium som dialogen med medborgarna är mest meningsfull. Det är här balansen mellan det enskilda och allmänna intresset bäst avgörs.

Kulturgeografen Torsten Hägerstrand skrev 1983 om behovet av nya organisationsprinciper i stadsplaneringen, som med förslaget om områdesplan kunde ha fått ett vasst verktyg.

”Den hittillsvarande organisationsprincipen – den ”fixa idén” – som inneburit specialisering och särskiljande har varit utomordentligt framgångsrik vad gäller att tillgodose materiella behov. För de sociala och psykologiska behovens skull kan det vara på tiden att släppa fram den alldeles motsatta organisationsprincipen: mångsyssleri och hopfogning. Omtolkat i energitermer betyder en sådan ny ”fix idé” inte en enda dominerande lösning utan många i kombination. Omtolkad i sociala och psykologiska termer betyder den en omgestaltning inifrån av såväl innerstäder och sovstäder från ensidiga uppgifter till blandade. Att lägga bostäder, arbetsplatser och andra mötespunkter nära varandra borde vara ett självklart sätt att spara in transporter. Resultatet blir också en socialt intressantare och för barnen mer lärorik struktur än vad uppdelningsfilosofin fört med sig.”

Denna socialt intressantare och klimatmässigt robustare stad byggs inte med förenklat planförfarande på frimärksplaneringsnivå. Attefalls förslag är ofullbordat. Det saknar Magnussons modiga förslag om fördjupad översiktsplanering.

Stadsplanering är ett fantastiskt verktyg, inte ett krångligt hinder.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks

Se även Dagens industri debatt den 25 mars 2014: Bygglagen är ett hastverk

Taggad , , , , ,