Etikettarkiv: bostadspolitik

Ju högre stadskvalitet, desto lägre markpris

Priset på marken har blivit en nyckelfråga för att kunna bygga bostäder med överkomliga hyror. Men kommunernas exploateringskontor jagar intäkter genom markanvisning efter auktionsförfarande. Ju närmare stadskärnan desto högre sätts utropspriset. Höga markpriser tvingar fram prutningar i produktionen och därmed sämre boende- och stadskvaliteter. En ond cirkel som bara kan brytas genom omprövning och nytänkande.

I Upplands Väsby pågår just nu en sådan radikal omprövning i praktiken. Tanken är att byggherrarna ska kunna påverka markpriset genom att bidra med kvaliteter som stadsmässiga miljöer och innovativa lösningar. Kommunen erbjuder alltså ekonomiska incitament till att testa nya idéer att bygga stad.

Byggherrarnas förslag till lösningar bedöms med hjälp av ett poängssystem som avgör hur mycket markpriset kan sänkas i förhållande till hur mycket respektive projekt bidrar till bland annat stadsmässighet, samarbete och innovation. En jury bestående av externa, oberoende ledamöter möter byggherrarna och deras arkitekter i flera omgångar för att vägleda förslagsställarna och bedöma resultatet. Det är i rollen som juryledamot jag har lärt känna och respektera detta initiativ.

Arbetet pågår för fullt i Fyrklövern mitt i Upplands Väsby. Området har delats in i många små kvarter, vilka har gjort det möjligt även för mindre och medelstora byggherrar att delta. Särskilt uppmärksammas byggherrarnas förmåga att samarbeta med varandra för att skapa hela och sammanhängande stadsmiljöer.

För att nå till den högsta nivån och därmed det lägsta markpriset krävs bland mycket annat att förslaget har högsta klass på arkitektur och stadsrum, dokumenterar medskapande från blivande hyresgäster och närboende och innehåller tekniska lösningar som minskar klimatpåverkan. Nås denna nivå kan utgångspriset på marken sänkas med nära en tredjedel.

I ett första steg redovisar byggherren vilken nivå i poängsystemet man siktar på att klara av och juryn ger en indikation på om skissförslagen håller måttet. I nästa skede sker en dialog med juryn om det bearbetade förslaget och hur byggherren kan förbättra förslaget och kanske också nå en ännu högre nivå i systemet och därmed ett ännu lägre markpris.

I samband med byggstart ska byggherren kunna visa dokument som styrker att detaljprojekteringen når vald kvalitetsnivå. Avstämning sker också efter färdigställande av byggnaden så att hela processen verkligen har lett fram till det tänkta resultatet.

Min erfarenhet så här långt är att arkitekterna har fått en nyckelroll i detta projekt. De läser och tolkar kommunens olika kvalitetsnivåer och översätter och överträffar inte sällan dessa i sina arkitektoniska lösningar. Det hela är mycket lovande.

Detta inlägg publiceras även på arkitekt.se

Märkt , , , ,

Bostadspolitiskt plockepinn

Plockepinn är ett sällskapsspel där ett antal små träpinnar sprids i en hög, och där spelarna ska försöka ta en pinne i taget, utan att rubba någon annan pinne. Jag kommer att tänka på detta efter att ha lyssnat på Lennart Weiss fartfyllda analys av den bostadspolitiska röran på Sveriges Arkitekters webbsända frukostseminarium nu i morse.

Efter åtta år med fokus på fel frågor är det dags att ta tag i det saken gäller, nämligen finansieringen av bostadsinvesteringarna. Det är inte ett plockande med 112 detaljer i plan- och bygglagstiftningen som kommer att leda till att även de resurssvaga har råd med en egen bra bostad. För det krävs en bostadssocial politik. Och det är bråttom därför att för dessa grupper är bostadsbristen nu katastrofalt stor. Det talas om att stapla byggbaracker och bygga tältplatser för nyanlända flyktingar. Nej, den sociala bostadspolitiken måste återuppväckas.

Fram till den underbara natten 1991 byggde vi efter behovet och med statliga subventioner. Därefter har marknadsfinansiering gällt och byggandet har sackat efter befolkningsökningen eftersom marknaden inte har velat – eller kunnat – ta den ekonomiska risken att bygga för resurssvaga grupper. Man har byggt för dem som har haft råd att efterfråga vad marknaden har kunnat erbjuda.

Banker och pensionsfonder förfogar över ett oerhört stort kapital, men lånar inte ut till vad som bedöms vara alltför riskfyllda investeringar. Svenska pensionsfonder köper alltså aktier i bolag över hela världen, men lånar inte ut sitt kapital till något så grundläggande för ett välfungerande samhälle som bostadsbyggande.

Lennart Weiss visar i sina beräkningar varför hyresrätten utan subventioner i alla lägen är dyrare än den ägda bostaden. Men även för den ägda bostaden läggs nu förslag som ytterligare höjer ribban för dem som söker sin första bostad; bolånetak med krav på höjd egen insats och amortering. Med lagda förslag kommer inte den tillfälliga uppgång vi i år kan se i bostadsproduktionen att bli varaktig. Risken är alltså att produktionen återigen sjunker, med ytterligare ökad bostadsbrist som konsekvens.

Lösningen ligger i att släppa plockepinnspelandet och ta tag i flera politiskt känsliga frågor samtidigt; subventionerade startlån för ungdomar, bostadsbidrag och borttagande av flyttskatten för att få igång flyttkedjorna. Detta kan finansieras med ett återinförande av fastighetskatten. På så sätt omfördelas resurserna mellan de som redan är väl etablerade i ägda bostäder som ökar i värde och de som med begränsade resurser söker sin första bostad.

För politiken är det ett antal heta frågor som måste omprövas; 1) bostadssubventioner (men denna gång riktade direkt till de boende och inte till byggarna) som finansieras genom återinförande av någon form av 2) fastighetsskatt och en översyn (inte borttagande) av 3) hyressystemet.

För arkitekterna gäller nu att delta aktivt i den diskussion som med all säkerhet följer. Det vill till en kraftfull, saklig och uthållig argumentation för att övertyga om att några av senare årtiondens mest fastlåsta politiska principer måste rubbas.

Detta inlägg publiceras samtidigt på arkitekt.se

Länk till rapporten ”Stockholms-regionens utmaningar” utgiven av Veidekke och Stockholms Handelskammare 2014.

Länk till rapporten ”Utan fungerande finansiering stannar bostadsbyggandet” utgiven av Sveriges Byggindustrier 2015.

Märkt , ,

Regionernas Sverige och planeringsparadoxen

Regionernas Sverige Det finns kartbilder som i ett slag förändrar ens syn på världen. Regionernas Europa var en sådan enkel karta som visualiserade begreppet med sällsynt kraft. Fyra hundra regioner, var och en med sin historia och framtid, representerade en tankeväckande mångfald. Det var naturligtvis så man skulle se på Europa!

Inte de många små, inåtvända kommunerna eller de nationalistiska staterna, utan regionerna som bildades av just de kommuner som vinner på samspel. Det fina var också att regionerna överbryggade motsättningen mellan centrum och periferi. De innehöll ju alla både stad och land och gjorde det till en styrka. Och de var stora nog för att klara av investeringar i länkar och noder som öppnade hela regionen för ett fungerande kultur- och samhällsliv och kontakt med omvärlden.

Ett föråldrat, utvecklingsoptimistiskt 60-talsbegrepp? Optimistiskt ja, föråldrat nej. Regionerna i Europa spelar idag en mycket stor roll. Dock inte i Sverige, som är ett av få länder som saknar en regional planeringsnivå. Trots att denna geografiska indelning är så praktisk för arbetet med klimatomställning, ett fungerande näringsliv med korta transportavstånd, boende och samhällsservice, byggnadskultur och arkitektur. Frågan om en eventuell uppgradering av det regionala perspektivet behandlas överraskande nog i den bostadsparlamentariska kommittén som ska redovisa resultatet av sitt uppdrag i slutet av mars.

Det var nämligen det alltför låga och framför allt ojämna bostadsbyggandet i kommunerna i Stockholmsregionen som ledde till att regeringen, efter påtryckningar från den dåvarande oppositionen, beslöt tillsätta en parlamentarisk kommitté ”för att utreda och vid behov föreslå sådana förändringar i de regelverk som styr fysisk planering och framtagande av planeringsunderlag på regional nivå som behövs för att tillgodose bostadsförsörjningsbehovet och en långsiktigt hållbar utveckling i alla delar av landet”. Det gällde att hitta bättre samarbetsformer över kommungränserna, men också att samordna de många riksintressena som inte sällan kolliderar med bostads- och infrastrukturbyggandet.

Man kan också se initiativet som den dåvarande oppositionens motdrag till bostadsministerns många enpersonsutredningar och detaljpetande i plan- och bygglagstiftningen; till exempel de i sammanhanget löjeväckande attefallbodarna mot bostadsbristen. I denna utredning, benämnd ”Regional planering och bostadsförsörjning” tar man ett rejälare tag i frågan och här är också riksdagspartierna representerade, vilket gör den särskilt intressant.

När den nya bostads- och stadsutvecklingsministern Mehmet Kaplan svarar på frågan hur den nya regeringen ska få fart på bostadsbyggandet i DN 16 januari, nämner han den bostadsparlamentariska kommittén som ”ett embryo” till ett bredare samarbete, likt det som regeringen och allianspartierna har om pensionssystemet.

För regeringar i minoritet gäller det som bekant att söka en bred politisk enighet och särskilt om frågan som här gäller på vilken nivå beslut med långsiktiga konsekvenser ska tas. Kan man förstärka den mellankommunala planeringen utan att rubba kommunernas planmonopol? Kan man både sätta sin tillit till planering på regional nivå för att få fart på bostads- och infrastrukturbyggandet, och samtidigt ha inställningen att planering i allmänhet är ett hinder för ett marknadsfinansierat byggande? Hur ska regering och alliansen få ihop dessa både perspektiv? Just hur beröringsskräcken för samhällsplanering ska tacklas över blockgränserna ska bli intressant att följa. I den senaste revideringen av PBL år 2011 gavs ju den översiktliga planeringen en mycket svag ställning. Går det att åstadkomma ett blockövergripande stöd för att ändra på denna paradox; att både tro och inte tro på nyttan av planering?

Jag har haft möjlighet att delta i två arbetsseminarier där konturerna av de kommande förslagen skisserades. Och det finns all anledning att här komma tillbaka när de slutliga förslagen presenteras. Utredningen vilar på stadig och saklig grund, inte minst omvärldsanalysen av hur regional planering fungerar i andra länder är tankeväckande. Liksom utredarnas djupa kunskap om flernivådemokrati; stadsdelsnämnd, kommunfullmäktige, landsting, regionfullmäktige, riksdag och Europaparlament.

Men här finns dessvärre också en ambivalens om den regionala planeringen ska vara frivillig eller obligatorisk, hur den geografiska indelningen ska göras och vilken aktör som ska vara huvudaktör och ansvarig för planeringen. Den regionala planeringen syftar ju till att lösa målkonflikter så att spår och vägar kan dras mellan kommuner och bebyggelsen planeras i samband med detta. Det kräver en tydlighet i det eventuella nya systemet. Och just denna tydlighet är det politiska problem som den parlamentariska kommittén måste lösa.

Jag tror att det är först när man har kartbilden av Regionernas Europa på näthinnan som man kan komma över meningsskiljaktigheterna om planeringens roll och ställning. Det är då man inser kraften i och nyttan av gemensam planering.

Detta inlägg publiceras även på Archileaks.

Märkt , , ,

Markanvisningsfusket

Hur kommer det sig att så många markanvisningstävlingar havererar? Att det av vinnande förslag återstår så lite i det byggda slutresultatet? Att de arkitektoniska kvaliteter som gjorde förslaget till vinnare fuskas bort under resan fram till produktion och inflyttning? Hur är det över huvud taget möjligt att vinna framgång med lösningar som sedan inte byggs som tänkt och utlovat?

Kampen om marken för bostadsbyggande är hård. Kommunernas markinnehav och planmonopol har gjort att bostadsbyggarna får stå i kö med mössan i hand och be om marktilldelning. De förväntas på eget initiativ ta fram möjliga projekt och ansöka om markanvisning. Kommunen kan välja och vraka, men ett erhållet beslut om markanvisning är bara en option att under viss tid och på vissa villkor ensam få förhandla med kommunen om förutsättningarna för genomförandet.

Kommunen agerar som markägare, inte planmyndighet i detta skede. Detaljplanen prövas i särskild ordning därefter. Bostadsbyggaren står för all risk under detaljplanearbetet och kommunen kan återta en markanvisning utan rätt till ersättning för bostadsbyggaren.

I markanvisningstävlingar begär kommunen in anbud på marken och den vinner som kan presentera ett attraktivt förslag till bebyggelse och betala bäst för marken. Att vinna en markanvisning kan vara som att dra vinstlotten och få högsta vinsten om marken ligger centralt och den tillåtna exploateringen är hög. Kampen om marken förs därför med vassa vapen.

Det gäller att ladda anbudet med ett riktigt intressant och innovativt förslag till bebyggelse. En arkitektoniskt väl genomtänkt lösning som även bidrar positivt till miljön runt omkring och som kan vinna gehör bland allmänhet och beslutsfattare. Med den goda arkitektoniska lösningen kan bostadsbyggaren erhålla den eftertraktade optionen och platsen vid exploateringskontorets förhandlingsbord.

Men det är långt kvar till fastställd detaljplan och erhållet bygglov. Liksom till full finansiering och försålda eller uthyrda bostäder.

Nu börjar dealen om vilka exploateringskostnader som ska tas av bostadsbyggaren respektive kommunen. I den förhandlingen kan båda parter frestas till att tulla på den arkitektoniska kvaliteten för att få respektive kalkyl att gå ihop. Men man börjar därmed också att knapra på allmänhetens förtroende för planering och byggande.

När avtal väl är undertecknade möter bostadsbyggaren produktionens strävan efter förenkling och upprepning. ”Likvärdiga” tekniska lösningar erbjuds i syfte att sänka kostnaderna och öka vinstmarginalen, men med följden att de bärande idéerna i förslaget inte fullföljs. Inte sällan byts vinnande arkitektteam ut i detta skede så att ingen ska konstra när hyveln går.

Både beslutsfattare och allmänhet bedömer naturligtvis det som faktiskt byggs, det är ju det man får leva med. Och för stadsbon kallas det i klarspråk fusk att vinna en tävling och sedan inte bygga vinnande förslag.

Bostadsbyggarna ska inte ge sig ut på denna vingliga färd där allt verkar vara möjligt att utlova och ta tillbaka, men kommunerna ska inte heller bjuda in till ett sådant förfarande. Förslag ska naturligtvis kunna vidareutvecklas under resans gång, men inte till oigenkännlighet.

Exploateringskontoren måste sluta med att suboptimera sitt eget ekonomiska resultat på bekostnad av vad som är bäst i ett större samhällsekonomiskt sammanhang. Och bygglovgranskarna vara stentuffa med att hålla koll på att markanvisningstävlingens vinnande förslag faktiskt också blir det som byggs.

Lagt kort ligger i ärligt spel.

Publiceras samtidigt på Archileaks.

Märkt , , ,

Nu när det ska bli enklare blir det svårare

Folk tror att det är fritt fram, men så enkelt är det inte, säger tjänstemännen på miljö- och samhällsbyggnad. Ulricehamns tidning rapporterar den 20 september att anmälningarna om att få bygga till utan bygglov har börjat komma in till kommunen.

För förvaltningen innebär lagändringen ingen förenkling, snarare bli det mer jobb, skriver tidningen. Det gäller ”att verkligen förvissa sig om att det planerade bygget inte är bygglovspliktigt. Vidare gäller det att försäkra sig om att exempelvis en tillbyggnad inte medför konsekvenser som i sig är bygglovspliktiga”.

Ulricehamns tidning är en av många tidningar som vittnar om att nu när det ska bli enklare blir det svårare att ge snabba och klara besked till förtret för förhoppningsfulla småhusägare och serviceinriktade kommuner.

Brådskan med riksdagsbeslutet om lagändringen för komplementbostadshus och tillbyggnader utan bygglov strax före valet framstår som smått ironisk med tanke på valutgången. Ingen valvinnare precis och med långtgående konsekvenser som andra får reda upp i efterhand.

Boverket talade klarspråk och varnade för kommande regelförvirring, grannkonflikter och kulturmiljöer som skadas. Till ingen nytta dock, lagändringen skulle forceras fram ändå, som en ”symbolisk frihetsreform”.

Fortsättning följer med all säkerhet. För vad sägs om till exempel följande pärla i propositionen?

”Krav på bygglov ska gälla också om en tillbyggnad ska göras på ett komplementbostadshus om inte en sådan tillbyggnad kan göras utan krav på lov enligt de särskilda bestämmelser som föreslås gälla för komplementbostadshus”.

(Proposition 2013/14:127, avsnitt 6.1)

Märkt , ,

Arkitekturekonomi

Sju byggherrar skriver på SvD Opinion (2014-07-22) om hur de anser att man kan få igång investeringar i nya hyresrätter. Snart sagt alla har utrett frågan, men vår röst har saknats i debatten; vi som ska göra jobbet. Det är inte politiker (ramarna) och byggbolag (uppförandet) som bygger. Det är vi fastighetsägare som bygger!

Deras poäng är att hyresrätten har en betydligt högre skattebelastning än övriga upplåtelseformer och att det därför alltid är gynnsammare att bygga bostadsrätter vid samma markpris. Den politiska risken att bygga hyresrätter är alltför hög och det leder till att inte minst de mindre och medelstora fastighetsägarna avstår från att investera i bostäder. Vilket i sin tur begränsar konkurrensen och gör det dyrare att bo. En översyn av beskattningen är motiverad, anser debattörerna.

Byggbolagen har ju länge drivit debatten – och bostadsministern – med fokus på regelsystem och planprocess. Alliansen annonserade en infrastruktursatsning kopplad till ökat bostadsbyggande i Almedalen. Socialdemokraterna föreslår statliga kreditgarantier för att få igång byggandet av små hyreslägenheter. Byggherrarna pekar nu på markpriserna och skattesystemet.

Det är ingen tvekan om att ju närmare valet vi kommer, desto mer kommer bostadsfrågan i centrum. De många debattinläggen diskuterar nu dessbättre tunga frågor som markpris, beskattning och finansiering i stället för små detaljer i regelsystemet.

Arkitektyrket handlar till stor del om ekonomi; att planera för begränsad resursanvändning och hushålla med ytor och material. Att bygga uthålligt och robust för användning under lång tid framöver. Att planera för mångsidighet och finna de smarta lösningarna, konstruktionerna och rumsligheterna som öppnar för nya möjligheter med begränsade resurser. Att ta vara på platsens förutsättningar utan att göra våld på natur och kultur.

I dessa frågor har byggherrarna i artikeln och arkitekterna en gemensam uppgift: att framhålla långsiktigheten i de ekonomiska kalkylerna.

Vi behöver föra in det arkitekturekonomiska kunnandet i debatten för att komplettera de fastighetsekonomiska, företagsekonomiska och nationalekonomiska perspektiven.

Detta inlägg publiceras samtidigt på nya arkitekt.se

Märkt , , ,

Ingen sommarfluga

Så blev bostadsfrågan äntligen en valfråga. Almedalsveckans alla initierade debatter om bostadsbyggande och infrastruktur klingade inte ohörda. Den blev inte bara en sommarfluga. Nu har både regeringspartierna och oppositionen tagit tag i frågan och spelat ut sina skilda perspektiv på marknadslösningar kontra samhällsansvar, finansiering och plan- och bygglagstiftning.

Därmed är ett viktigt arkitekturpolitiskt mål uppnått; (bo-)stadsbyggandet har kommit upp på agendan i rikspolitiken och massmedia. Fira och pusta ut? Nej, tvärtom. Det är nu det arkitekturpolitiska arbetet börjar på allvar.

För oss som har arkitektur och planering som yrke har ett helt nytt läge uppstått. Nu är det inte längre vi som ensamma försöker övertyga om frågornas vikt. Tvärtom får vi blixtsnabba och tvärsäkra besked om hur de ska lösas med allt ifrån särskilda förhandlingspersoner, till beskattning och lagstiftning.

Partiledare som aldrig tidigare tagit ord som ”exploateringsavtal” i sin mun står nu inför jättepublik i direktsändning och lär oss hur de ska användas. Vi får veta att medborgarinflytande och kulturmiljöhänsyn är ett otyg som ska få stå tillbaka för att inte hindra snabba byggstarter genom ändringar i lagstiftningen. Borta är insikten att lagstiftningen om medborgarinflytande och kulturmiljöhänsyn kom till senast vi behövde bygga mycket för att säkra kvaliteten och balansera enskilda och allmänna intressen.

Man tar sig för pannan och tänker att där blev vi allt bönhörda över all förväntan. Men det är ju så här det går till. När en fråga till sist får genomslag blir den dessbättre en fråga för många. Det är då vår kunskap behövs som bäst. Och det är inte vi som bestämmer tempot.

Nu gäller det att hänga med i svängarna och försöka ligga före. Det är nu vi ska finnas till hands med fakta och förklaringar i utredningar och debatter. Sveriges Arkitekter ställs på prov och varje arkitekt måste vara ambassadör för arkitektur.

Detta inlägg publiceras samtidigt på nya arkitekt.se

Märkt , , ,

Attefalls ofullbordade

OfullbordadI betänkandet ”En effektivare plan- och bygglovsprocess” föreslog utredaren Lars Magnusson en förstärkning av den översiktliga planeringen i kommunerna. I en fördjupad, tydlig och aktuell översiktsplan, benämnd områdesplan, skulle den huvudsakliga indelningen i allmänna platser, kvartersmark och vattenområden visas. Liksom principerna för bebyggelsens utformning och trafikförsörjning.

Detta var ett överraskande, efterlängtat och modigt förslag. Men det skrotades av bostadsministern som istället satsade allt krut på att ta bort kravet på att upprätta detaljplan. Utan att samtidigt förstärka den översiktliga planeringen kastas vi nu ut i villervalla och rättsosäkerhet; finns ingen detaljplan finns heller ingen rätt för fastighetsägare att bygga och ingen skyldighet för kommunen att anlägga gator och allmänna platser. Och nu ligger detta ofullbordade förslag som proposition på riksdagens bord.

Vi behöver planera våra framtida allmänna platser, gator och torg, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. Inte i form av färdiga områden, utan som robusta stadsstrukturer som kan utvecklas efter ännu okända behov och drivkrafter.

Det är just de allmänna platserna, gaturummen, torgen och parkerna som bildar stadens grundstruktur. Områdesplanen visar hur stadens nya rum kan byggas över tid. Den är rumslig utan att vara alltför detaljerad vad avser byggnaderna. Den anger tydligt hur de allmänna platserna och gaturummen ska anläggas och lämnar stort utrymme för detaljprojektering och effektiv produktion av de enskilda fastigheterna. Det är i detta stadium som dialogen med medborgarna är mest meningsfull. Det är här balansen mellan det enskilda och allmänna intresset bäst avgörs.

Kulturgeografen Torsten Hägerstrand skrev 1983 om behovet av nya organisationsprinciper i stadsplaneringen, som med förslaget om områdesplan kunde ha fått ett vasst verktyg.

”Den hittillsvarande organisationsprincipen – den ”fixa idén” – som inneburit specialisering och särskiljande har varit utomordentligt framgångsrik vad gäller att tillgodose materiella behov. För de sociala och psykologiska behovens skull kan det vara på tiden att släppa fram den alldeles motsatta organisationsprincipen: mångsyssleri och hopfogning. Omtolkat i energitermer betyder en sådan ny ”fix idé” inte en enda dominerande lösning utan många i kombination. Omtolkad i sociala och psykologiska termer betyder den en omgestaltning inifrån av såväl innerstäder och sovstäder från ensidiga uppgifter till blandade. Att lägga bostäder, arbetsplatser och andra mötespunkter nära varandra borde vara ett självklart sätt att spara in transporter. Resultatet blir också en socialt intressantare och för barnen mer lärorik struktur än vad uppdelningsfilosofin fört med sig.”

Denna socialt intressantare och klimatmässigt robustare stad byggs inte med förenklat planförfarande på frimärksplaneringsnivå. Attefalls förslag är ofullbordat. Det saknar Magnussons modiga förslag om fördjupad översiktsplanering.

Stadsplanering är ett fantastiskt verktyg, inte ett krångligt hinder.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks

Se även Dagens industri debatt den 25 mars 2014: Bygglagen är ett hastverk

Märkt , , , , ,

Bostadskatastrofens glömda orsak

Bostadsbristens orsaker söks av regeringen i villkoren för byggproduktionen. Av andra i finansiering och markpolitik. När ingen vill ta risken att investera i bostäder för dem som har det svårast växer problemen dag för dag. Men det finns också en annan orsak. Det är avsaknaden av kunskapsutveckling och nytänkande kring alternativa boendeformer.

Forskningspolitik är ett hett politikområde därför att det man väljer att satsa på får konsekvenser i alla led. Och det man avstår ifrån sjunker i betydelse. Det var inte bara bostadsdepartementet som avvecklades när den borgerliga regeringen tillträdde 1991. Byggforskningen lades också ned och med den finansieringen av den bostadsforskning som hade gjort Sverige till ett föregångsland inom bostadsbyggande.

Bostadsforskningens rötter går tillbaka till 1940-talet och dess kvinnliga pionjärer Carin Boalt och Brita Åkerman som med mod och envishet drev fram en forskning som tog användarens perspektiv på bostaden och boendet. De ville att de boende – inte minst kvinnorna som då arbetade i hemmet – skulle få en starkare ställning gentemot producenterna. En konsumentmakt som skulle komma att få stor betydelse för utformningen av bostaden och dess praktiska funktioner och utrustning.

Resultatet blev ytekonomiska lägenheter med väl genomtänkta planlösningar som gjorde drömmen om en egen god bostad möjlig att uppnå för alla. Än idag tillhör dessa bostäder de mest eftertraktade.

Till en början starkt ifrågasatt kom deras forskning att få betydelse även för svensk exportindustri när företag som Electrolux kunde presentera användarvänlig hushållsutrustning baserad på deras forskningsresultat och utvärderingar. Det var alltså ett helt innovationssystem som skrotades när bostadsforskningen medvetet ströps på 1990-talet och forskarna bokstavligen fick lämna institut och universitet.

Den kanske största negativa konsekvensen av detta idag är avsaknaden av aktuell kunskap om olika alternativa boendeformer för ett mångkulturellt samhälle. Då kunskapade man om studentboende, generationsboende, kollektivt boende, äldreboende, vårdboende och boenden tillgängliga för alla. Nu vet vi att marknaden aldrig tog över ansvaret för denna kunskapsutveckling. Den samlade kunskapen gick upp i rök. Det har bidragit till att de bostadssökande har en svag ställning, vilket hämmar drivkrafterna till produktutveckling och konkurrens.

Följden av detta är enahanda, konventionella och dyra bostadsrättslägenheter. Ingen törs pröva någonting nytt så länge samma planlösning kan krängas gång på gång. Kundnöjdhetsindex från en liten homogen kundgrupp är inte detsamma som en oberoende, kritisk forskning som granskar det byggda ur de bostadssökandes perspektiv.

Vi behöver nu veta så mycket mer om en mångfald alternativa boendeformer och boendegemenskaper. Ett aktivt kunskapande om boende – och inte bara om byggproduktion – är en förutsättning för en fungerande bostadsmarknad.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Märkt , , , , ,

Angripa bullerkällan eller tåla lite mer?

Bullerreglerna ses nu över och samordnas i syfte att möjliggöra ökat bostadsbyggande. Det finns goda skäl till denna översyn, men det finns också anledning att reflektera över varför dessa regler så väl behövs ur ett användarperspektiv.

Jag har haft många och långa samtal med Tor Kihlman, professor emeritus i byggnadsakustik på Chalmers. Han är starkt drivande i ett internationellt samarbete mot buller. I korthet är det de mest utsatta grupperna i samhället som lever i de mest bullerstörda miljöerna. Människor blir sjuka och dör av buller, enligt Tor. Det finns mycket att göra för att eftertänksamt planera och bygga så att bullerstörningar inte uppstår, men framför allt kan man eliminera eller minska störningarna från bullerkällor som fordon, däck och beläggning. Vid ett möte med stora lastbilstillverkare, som jag deltog i på IVA, berättade de helt öppet att eftersom politikerna prioriterar avgaserna är det där de sätter in stöten och resurserna för sitt utvecklingsarbete – och låter åtgärder mot fordonsbullret bero tillsvidare.

I en artikel i Dagens Nyheter den 12 september i år möter förslaget om att töja på bullergränserna på kritik från medicinskt håll.

”Bostadsbyggande i bullriga områden innebär en ren hälsorisk, enligt Göran Pershagen, professor vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska institutet. Buller ger upphov till stressreaktioner och ett ökat påslag av kroppens stresshormon kortisol.

Sambandet mellan buller och högt blodtryck är väl underbyggt, och man har också sett samband mellan buller och hjärtinfarkt. Det är olyckligt att förslaget kommer nu då vi har fått allt starkare underlag för sambandet mellan buller och negativa hälsoeffekter, säger Göran Pershagen”.

Jag förvånas över ofta framförda argument som att ”Stockholm inte hade kunnat byggas om man följt bullerreglerna” eller att man kan ”välja var man vill bo” (borgarrådet Madeleine Sjöstedt på Business Arena 19 september), för det kan de flesta inte göra. Speciellt inte de som är mest utsatta för buller i Europas städer.

Man hade kunnat angripa bullerkällorna för att göra det lättare att leva i staden. Man hade kunnat ifrågasätta bilismen och visa hur framsynt stadsplanering kan dämpa dånet. Tagit matchen med bilindustrin istället för att töja på bullergränserna.

Inomhusbuller i bostäder kan man försöka bygga bort, men bullret i utomhusmiljön i städerna är inget man kan skydda sig mot med hjälp av treglasfönster. Har just läst intervjuer med barn och ungdomar som verkligen lider av höga ljudnivåer på platser de inte kan fly ifrån, t.ex. sina skolmiljöer.

Precis som läkarna värnar patienten, ska arkitekter och planerare värna de boende och de bostadslösa. Alla kan inte välja, det är därför bullerreglerna finns.

KÄLLOR: DN-artikel Kommuner vill bygga i bullriga miljöer
Delbetänkande från Bullersamordningsutredningen Samordnade bullerregler för att underlätta bostadsbyggandet SOU 2013:57
Tor Kihlman på DN Debatt Buller – icke önskat ljud och icke önskad fråga

Märkt , , , ,