Etikettarkiv: byggprocess

700 000 Planetskötare

Vi kan alla bli planetskötare, föreslog professor Johan Rockström i sitt omtalade Vinterprogram. Låt oss börja utanför våra egna fönster, fortsatte han. Tack vare många offentliga och privata initiativ förklarade han sin övertygelse att det är möjligt att inom nuvarande system begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Nationer och framför allt städer kommer att tävla med varandra om olika klimatinitiativ som sammantagna kan rädda planeten.

Strax efter undertecknandet av Paris-avtalet inbjuder regeringen oppositionen till blocköverskridande samtal för att utveckla bostadspolitiken och bana väg för ett ökat bostadsbyggande. 700 000 bostäder på tio år bedöms behovet vara. Det är en ökning av det totala antalet bostäder i Sverige med hela 20 %. En unik möjlighet för en nation att bygga på nya sätt som minimerar klimatbelastningen, skapar goda livsmiljöer och bidrar till att nå de globala klimatmålen.

Men i realiteten är risken för det omvända stor.

Själva byggproduktionen har nämligen visat sig vara en riktig klimatbov. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA visar i rapporten ”Klimatpåverkan från byggprocessen” (2014) att den totala klimatpåverkan från byggprocesser i Sverige uppgår till 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. ”Det är av samma storleksordning som utsläppen från alla personbilar i Sverige”. I projektet studerade man särskilt klimatbelastningen vid produktion av flerfamiljshus i betong. ”Den analysen pekar på att klimatbelastningen är lika stor i byggprocessen som vid drift av huset under 50 år, då energiförsörjningen baseras på en nordisk ”elmix” och ett svenskt genomsnitt för fjärrvärme”. Att bygga ett flerbostadshus i betong tar ett år. Klimatbelastningen under detta år är lika stor som av husets energiförsörjning under 50 år.

Nu visar färsk statistik från Statistiska Centralbyrån att betong fortsätter att vara det dominerande stommaterialet. Hela 88,6 % vid byggande av flerbostadshus att jämföra med trä 8,9 % och stål 2,6 %.

När statsminister Stefan Löfven vid presskonferensen om bostadspolitiken öppnar för att det stora behovet av bostäder kan lösas med typgodkända hus måste frågan ställas om vilken klimatbelastning under själva byggproduktionen som ett typgodkännande ska medge. Många av de bostadshusbyggsatser som har utvecklats av de stora producenterna är av betong. Men det är alternativen med lägre klimatpåverkan som kan bidra till att klimatmålen nås.

I själva verket är det ju en mångfald olika boendeformer i olika typer av hus som behövs. För gamla, unga, nyanlända, för ensamma, små och stora familjer och människor som söker ett boende i kollektiv. Och varje hus ska placeras in i en unik miljö med sitt mikroklimat och ekosystem för att minimera klimatpåverkan.

Det är inte andra generationens industrialisering med massproduktion enligt T-Fordsmodellen som löser detta. Utan den fjärde som sätter användarna centrum med en omsorgsfull anpassning av byggandet till den speciella situationen och som tar vara på det faktum att vi var och en vill kunna agera planetskötare.

Publicerad i Fastighetsnytt utgåva 1 2016 och på fastighetsnytt.se

Taggad , ,

Kaplan = Attefall

pblEtt år efter det att Mehmet Kaplan utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister har han pressats tillbaka så till den grad att han nu låter som den borgerliga alliansens tidigare bostadsminister Stefan Attefall. ”Förenkla reglerna, snabba på processerna”.

Lika lite som Stefan Attefall tycks Mehmet Kaplan kunna styra över de reella möjligheterna att få fart på bostadsbyggandet. De ligger på finansdepartementets bord. Återstår då att rucka på enstaka regler i plan- och bygglagen och skälla på kommunerna.

Tanken med en stadsutvecklingsminister var alldeles lysande. Att i en tid med ett mycket stort behov av nya bostäder till överkomliga priser se till att det som byggs blir socialt väl fungerande stadsmiljöer med korta avstånd och väl utbyggd kollektivtrafik.

När det ska byggas mycket och fort är det särskilt viktigt att bygga med användning av bästa tänkbara kunskap och erfarenhet. Just därför att det ska kunna gå fort utan att det blir fel. Dels för att undvika byggkatastrofer, fusk och fiffel, dels för att nyproduktion av en halv miljon bostäder på kort tid kan hjälpa eller stjälpa klimatomställningen.

Hur har vi då i alla tider byggt upp byggkunskapen, samlat och spritt den? Jo, just i form av ”regler” och ”processer” helt enkelt därför att de är ytterst effektiva former för kunskapsöverföring.

Regler som är till hjälp när man inte har tid eller råd att börja om från början varje gång och ta reda på precis allt man behöver veta för att kunna bygga så att konstruktionerna blir stabila och brandsäkra, hälsosamma och klimatskyddande för de boende.

Processer som syftar till att just det som är relevant för det aktuella projektet ska tas i beaktande så att riskerna för obehagliga överraskningar i ett senare skede minimeras och investeringen säkras. Och för att det enstaka huset ska placeras i ett sammanhang som skapar en väl fungerande helhet över tid.

Tar man bort regler och processteg utan att ersätta dem med annan form av kunskap ökar riskerna i projekten dramatiskt.

Mehmet Kaplan har fortfarande tid på sig att förvandla bostadsbyggande till stadsbyggande. Men då måste han skippa den billiga antiregelretoriken från Stefan Attefalls tid och istället välja att ta den verkliga fighten med finansdepartementet. Stadsmiljöavtalen är en lovande början.

Taggad , , , , , , ,

Citronproblemet

CitronproblemetAlla praktiserande arkitekter har då och då anledning att fundera över varför man blir anlitad eller inte. Upphandlingens logik är smått förvirrande och ibland känns det som om där inte finns någon logik och rättvisa över huvud taget.

Men vänd på perspektivet och fundera över hur beställaren ska veta vilken arkitekt som är mest lämplig att anlita. Hur beskriver arkitekter sina kunskaper och tjänster? Titta på kontorens hemsidor till exempel och inta beställarens position. Tala om knepiga val! Det är svårt att beskriva sin expertkunskap, men det är ännu svårare att beskriva vilken kunskap man behöver få tillgång till om man inte har expertkunskapen.

Ska beställaren anta budet från den mest påstridige leverantören, den med lägsta budet och till synes bästa villkoren? Hur vet beställaren att just den leverantören är bäst skickad, ställer upp med bästa laget och fullföljer uppdraget som utlovat? Den mest påstridige är kanske den mest desperate som till varje pris behöver få uppdraget och därför lovar guld och gröna skogar, men som inte kan leverera när det kommer till kritan. Beställaren har ju ingen möjlighet att i förväg veta exakt vilken expertkunskap som behövs och hur uppdraget kommer att genomföras.

Fenomenet är känt inom företagsekonomin som ”the lemon problem”. Ska du köpa ett parti citroner kan du inte med säkerhet veta om alla citronerna i partiet är färska och fina. Även om leverantören så försäkrar. Ja, det räcker inte med att provsmaka. Du kan inte provsmaka alla citroner. Du måste lita på leverantören.

Problemet för beställaren är att leverantören alltid har större kunskap om kvaliteten och leveransförmågan. Det handlar om en så kallad informationsasymmetri till beställarens nackdel, som beställare numera försöker kompensera genom allt mer komplicerade upphandlingsprocedurer, utvärderingar och detaljrika kontrakt. Procedurer som är kostsamma för båda parter och som leder till en byråkratisering både av upphandlingen i sig och den följande projekterings- och byggprocessen.

Frågan är då om kostnaden för dessa procedurer – transaktionskostnaden – uppvägs av nyttan med dem. Enligt min mening har vi kommit till vägs ände med denna byråkratisering av byggprocessen, där korkade tillämpningar av lagen om offentlig upphandling tillhör det mest kontraproduktiva. Alternativet är att bygga långsiktiga och förtroendefulla relationer.

Men gång på gång frestas leverantörer att svika sina beställare med förseningar och tilläggsdebiteringar, vilket i sin tur leder till att beställarna höjer garden ytterligare. En ond cirkel som bara kan brytas av föregångare i branschen som bygger förtroendefulla relationer med varandra – och aldrig sviker förtroendet!

Ju tätare man samarbetar, desto svårare att bryta sina löften. Minst ett gemensamt projektsamarbete om året krävs för att hålla den goda relationen igång, kan man utläsa av företagsekonomisk forskning.

Vi behöver komma ifrån de enstaka projekten och istället samarbeta kring projektportföljer som innehåller ett antal på varandra följande projekt. Då kan ett verkligt effektivt och förtroendefullt samarbete byggas upp.

Till syvende och sist är detta en fråga om etik, fair play och vilken byggbransch vi vill ha.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Taggad , , , , ,

Projekthelvetet

Vi tar projektformen som det enda sättet att organisera arkitektarbete. Under många år på arkitektkontor visste jag inte annat. Det var en självklarhet som ingen av oss reflekterade över. Både de externa uppdragen för kunderna och det interna arbetet på kontoret organiserades i projektform med allt som hör därtill. Projektritualerna, rollspelet, hackordningen, upphandlingarna, kontrollfunktionerna, administrationen, tidrapporterna, hetsen.

Inte förrän jag mitt i livet lärde känna projektforskare, industriella ekonomer och filosofer på KTH insåg jag att så här behöver det inte vara. De kallade projekt för temporär organisering och i deras värld var detta något alldeles speciellt i jämförelse med exportindustrins ”steady state”. Inte minst de forskare som studerade arbetsmiljö intresserade sig för projektet som arbetsform eftersom det ansågs riskabelt för medarbetarnas hälsa och välbefinnande. Särskilt multiprojekt – att delta i flera projekt samtidigt – uppmärksammades. I en studie fann de en ingenjör som deltog i 108 projekt. Frågan var hur han bar sig åt och överlevde. Projektet här som den ultimata formen för att ta ut allt som går och lite till ur arbetsstyrkan.

Till projektorganisering hör också de många med korta anställningskontrakt. De många som tvingas hoppa mellan olika projekt utan att ha en bas i form av en tillsvidareanställning. Frihet ja, men också gnagande osäkerhet och garanterat sämre sjukdoms-, föräldra- och semesterersättningar. För att inte tala om den framtida pensionen eller möjligheten att få bostadslån på vettiga villkor.

Tidningen Arkitekten rapporterar i majnumret om de låga arvodesnivåerna för arkitektarbete och alla inser att något är rejält fel. Prisdumpning, illojal konkurrens och alltför låga timpriser. Javisst, det är bedrövligt. Men det handlar inte i första hand om nivåer och gräl mellan arkitektkontor. Det handlar om organisering och ledarskap.

Arkitekten har med den industriella ekonomens språkbruk förvandlats från huvudleverantör till underleverantör. Vår roll har med detta språkbruk förskjutits nedåt i värdekedjan och längre bort från kunden. I projektens organisationsscheman finner jag arkitekterna allt längre ut i periferin. Där är enda sättet att få uppdrag – som underleverantör med litet inflytande – att konkurrera med lägsta pris.

Vi måste inta rollen som byggherrens förtrogne, bli samarbetspartner och huvudleverantör och tillsammans med byggherren organisera uppdragen på ett mycket mer kommunikativt sätt än idag. Den gamla hierarkiska projektformen är ingen självklarhet längre. Nu handlar det om att välja sina samarbetspartners och arbeta tillsammans under lång tid. Med en ”steady state” kan man tillsammans bygga gemensam kunskap och erbjuda vettiga arbetsvillkor.

Detta inlägg publiceras samtidigt på nya arkitekt.se

Taggad , , ,

Dags för arkitektledda byggprocesser

Två korsande processer Kort sagtDet behövs alternativ till den byggföretagsledda byggprocessen. De tjänstemannatäta byggföretagens byråkrati tynger byggandet på flera sätt. Det blir dyrt, omständligt och inte sällan fantasilöst. Samma formel upprepas gång på gång: håll arkitekter och teknikkonsulter i korta tyglar och framför allt håll dem borta från direkt samverkan med byggherren. Byggföretaget vill äga kunden ensam och göra produktionen till projektets huvudsak. Men det är den inte.

Projektets huvuduppgift är att finna ut vad som ska byggas, ett koncept som är ändamålsenligt, attraktivt, ekonomiskt och som håller över en byggnads hela livscykel. Det handlar om projektutveckling, inte produktion.

Byggproduktionsprocessen korsar projektutvecklingsprocessen på en enda punkt: i produktionen. Men för kunden är det naturligtvis projektutvecklingen som är huvudsaken. Det är ju där värdet skapas som motiverar investeringen.

Det är att komma underfund om vilka lokaler som är bäst lämpade för kundens kunder, att finna den rätta platsen och förvärva den bästa tomten, att förhandla om byggrätter och lösa finansieringen, att välja arkitektoniskt och tekniskt koncept och ordna myndighetstillstånd, att projektera täta bygghandlingar som säkrar att det tänkta blir det byggda i varje detalj, att välja ett byggföretag man kan lita på och noggrant följa produktionen, att marknadsföra, hyra ut och förvalta under lång tid. Ja, att besvara frågan ”vilken byggnad blir en hit?” är något annat än att bygga den.

Byggproduktionsprocessen gäller handel i flera led – och att kunna hantera den mäktiga materialindustrin – med inköp och logistik, plattformsutveckling, produktionsplanering, produktion och överlämnande. En kort parentes i en byggnads livscykel, förvisso viktig men sett ur användarens perspektiv relativt snabbt övergående.

De två processerna har helt olika logiker och ställer helt olika krav på kompetens. Projektutveckling är en sökprocess i flera steg där kunden måste ha möjlighet att växla mellan olika alternativ och kunna skala upp och ned eller gå in och ur processen utan stora förluster, byta perspektiv gång på gång fram till den punkt då beslutet kan tas: att starta produktionen. Det är en designprocess där svaren inte är givna av omständigheterna. De söks genom upplösning och omformulering av en preliminär problemställning. Riskfyllt ja, men det är bara genom att ta risk och våga tänka nytt som nya värden kan skapas.

Att göra produktionen till projektets huvudfråga i ett alltför tidigt skede är att kollra bort kunden. De tidiga skedena kräver helt andra kompetenser än vad produktionen gör. Att ensidigt sätta produktionen i fokus innebär att fel kompetenser tynger processens tidiga skeden. Processen blir som en framtung eka, där alla ska stå i fören och peka med risk att hela ekipaget kapsejsar.

Det är hög tid att arkitektkontoren kompletterar sina kompetenser med projektledning och ekonomi och erbjuder en arkitektledd byggprojektutvecklingsprocess. För den som är snabbfotad öppnas nu möjligheter att organisera och leda agil projektutveckling med just de kompetenskombinationer som behövs vid varje tillfälle.

Källa och illustration: Bearbetning efter Göran Sundell ”Handel och byggproduktion” i Byggandets informationsteknologi, red. Örjan Wikforss, Svensk Byggtjänst 2003.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Taggad , ,