Etikettarkiv: gestaltad livsmiljö

Måste arkitekten vara en bråkstake?

SARInför invigningen av Waterfront i Stockholm hamnade jag på en uppsluppen förhandsvisning. Särskilt skojade man om hur smidigt projektet slank igenom stadens beslutsprocesser. Det var ett bygge utan bråk.

Investerarna höjde glasen och tackade högre makter för det föreslagna kallbadhus i Riddarfjärden som samtidigt hade tagit politikens, allmänhetens och massmedias hela uppmärksamhet. Ingen tänkte på Waterfront, alla pratade om badringen.

Waterfront bekräftar iakttagelsen att riktigt bra hus sällan blir till utan bråk. Waterfront hade behövt ett rejält bråk.

”Goda strider ger god arkitektur”, menar Rasmus Wærn i den träffsäkra boken ”Bygge och bråk” (Atlantis 2015). Lägg märke till formuleringen. Det finns kunskapsbyggande konflikter som vaskar fram de avgörande frågeställningarna ur oväsentligheterna. Men det finns också de många destruktiva. Till syvende och sist hänger kvaliteten i den byggda livsmiljön samman med vår samlade förmåga att diskutera arkitektur. Inte minst i politiska församlingar och massmedia.

Rasmus Wærns bok är på så sätt också ett inlägg i diskussionen om ny arkitekturpolitik. Det utredaren Christer Larsson tyvärr förbigår i ”Gestaltad livsmiljö” gör Rasmus Wærn till huvudsak i sin bok; maktperspektivet och frågan om vem som egentligen ska bestämma – byggherren, allmänheten eller sakkunskapen.

Byggherren som är den som betalar. Allmänheten som förväntar sig att nya byggnader tillför mer än allt det kära som förloras. Eller sakkunskapen som vet att huset måste fungera även för människor som inte är med när besluten fattas.

”Att bygga är sällan en enskild angelägenhet, utan tvärtom det mest offentliga en byggherre kan ta sig för”, skriver Ramus Wærn. Och därför är balansen mellan enskilda och allmänna intressen stadsbyggandets kärnfråga sedan urminnes tider. Staden är det yttersta uttrycket för civilisation och mänskligt samarbete. Regler har sedan det allra första stadsbyggandet alltid varit de praktiska verktygen för att på ett fredligt sätt avväga enskilda och allmänna intressen.

Thomas Kalbro, professor i fastighetsvetenskap och förslagsställare till mycket av den regelutrensning som ägt rum under senare tid, har blivit över hövan bönhörd av politiken som nu tävlar i att göra kalops på de helt nödvändiga reglerna för fredlig samexistens i stadsbyggandet.

Det är inte så många fler regler som behöver rensas ut, menar Kalbro. Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen har inte ett entydigt vetenskapligt baserat svar och man kommer inte undan frågorna hur många regler man än slänger ut. Men utan praktiska regler blir beslutsprocesserna oförutsägbara, krångliga och rättsosäkra.

Och därför kommer nya byggen även framöver att bli föremål för bråk. För arkitekten gäller då att inte ducka i debatten även om den känns obekväm. Det gäller att lyssna noga till kritiken, men också att argumentera väl och inte tveka om att med kraft tillföra den egna sakkunskapen.

Utan det modet blir ingen god arkitektur byggd. I den meningen måste arkitekten våga vara bråkstake och ambassadör för sin kunskap. Men i det konsensussökande svenska samhället missförstås bråken, ses som obekväma och resultat av misslyckanden. Inget kan vara mer fel.

När David Chipperfield noggrant analyserade kritiken mot samrådsförslaget till Nobelmuseum avbröts han av en irriterad moderator som bad honom komma till saken. Hur såg det nya förslaget egentligen ut? Tålmodigt förklarade arkitekten att samrådsprocessen är en oundgänglig del av tillkomstprocessen. Hur arkitekten förmår ta vara på, tolka och omsätta synpunkterna avgör kvaliteten i det som sedan byggs.

Det handlar om en kunskapsprocess och i en sådan är det engagemang och olika åsikter som sätter fart på tänkandet om framtiden. Ett bygge utan tillräckligt mycket bråk kan bli lika problematiskt som Waterfront.

Teckningen är utförd av arkitekten Stefan Alenius 1986. Jag fick den som gåva efter min tid som ordförande i SAR, Svenska Arkitekters Riksförbund.

Detta inlägg publiceras samtidigt även på archileaks.se

Taggad , , , , ,

Christers felskär

SkalpellIdag startar de bostadspolitiska överläggningarna mellan regeringen och oppositionen. Redan i inbjudan till samtalen pekade statsministern på hur bostadsbristen skulle kunna byggas bort med typgodkända hus som uppförs snabbt utan detaljplan eller bygglov. Detta kan bara tolkas så att på politisk toppnivå ses arkitektur och stadsbyggnad fortfarande som hinder och inte som vassa verktyg för att lösa bostadsfrågan.

Borta är kopplingen till byggprocessens klimatpåverkan och det globala klimatavtalet, hur vi bygger integrerade städer med korta avstånd, motverkar segregation och dålig hälsa och involverar invånarna i arbetet med den gemensamma miljön. Fokus är på byggproduktion, inte samhällsbyggnad.

Samtidigt pågår remissbehandlingen av den statliga utredningen Gestaltad livsmiljö med förslag till ny politik för arkitektur, form och design. Här finns chansen att föra in arkitektur- och stadsbyggnadskunnandet i den bostadspolitiska debatten. Men utredningen tar tyvärr inte vara på den möjligheten fullt ut.

Trots att utredningsarbetet har bedrivits under en period då bostadsbristen exploderat, och många unga och nyanlända inte har en chans att skaffa sig en egen bostad, saknar utredningen en konsekvensbeskrivning av om och hur utredningens förslag skulle kunna bidra till att lösa vår tids största problem i samhällsbyggandet.

Risken är därför stor att utredningen inte kommer att tillmätas den betydelse dess ämne och syfte är värda. Utredningsdirektiven och tilläggsdirektiven är skarpa och tydliga, medan utredningen däremot är mångordig, vag och innehåller få konkreta förslag. Särskilt anmärkningsvärt är detta mot bakgrund av den betydelse utredningen lägger vid att lyfta arkitektur, form och design till en övergripande samhällsnivå.

Utredaren Christer Larsson, stadsarkitekt i Malmö och med lång erfarenhet som praktiserande arkitekt, vet så väl hur svårt det är att hävda arkitektonisk kvalitet i planerings- och byggprocessen. Han satsar därför allt på ett kort i syfte att tvinga in arkitekturfrågorna i den ordinarie politiska agendan. Han föreslår inrättandet av en ny statlig myndighet, Myndigheten för Gestaltad livsmiljö och att området etableras som ett eget politikområde i statsbudgeten. Då måste partierna årligen ta ställning till området. Så här långt är utredningen tydlig och kompromisslös. Men för detta förslag betalar man ett mycket högt pris i form av nya frågor.

För det första den förvirring som uppstår när begreppet arkitektur byts mot gestaltad livsmiljö. I våra grannländer gör man tvärtom och satsar på att göra arkitektur till ett begrepp alla kan omfatta och ha nytta av.

För det andra hur en så liten statlig myndighet ska kunna göra skillnad. Det finns redan ett drygt tjugotal statliga myndigheter som på olika sätt hanterar planerings-, bygg- och kulturmiljöfrågor. En inspirationsmyndighet, tänker sig utredaren, men det behövs snarare en pragmatisk och tuff företrädare för arkitektur och stadsbyggnad om det ska bli förändring i den statliga politiken och det byggnadsindustriella komplexet. Och myndigheten bör vara departementsövergripande och ägas av både kultur-, närings- och utbildningsdepartementet.

För det tredje att myndigheten tillkommer genom en nedläggning av ArkDes, f.d. Arkitekturmuseet. Utredaren strävar efter kostnadsneutrala förslag och tar då fram skalpellen och skär bort så stora delar av ArkDes att det kan finansiera den nya myndigheten. I en kommentar på Arkitekturgalan 2015 säger utredaren att han prioriterar framtidsfrågorna före en ofullständig ritningssamling.

Men med detta felskär åker en ovärderlig kunskapskälla ut som barnet med badvattnet.

Utredningen gör ett stort nummer av skillnaden mellan att tala om vad arkitektur är och vad arkitektur gör. Men är minst lika hemlighetsfull om vad detta gör är. Och står därför svarslös inför frågan om hur man ska kunna bygga de 700 000 nya bostäder i snabb takt som också skapar goda levnadsbetingelser för de nya invånarna.

Inför dagens bostadspolitiska överläggningar vill flera partier stryka kravet på detaljplan och bygglov. Det tidigare arkitekturpolitiska handlingsprogrammet Framtidsformer (1998) ledde till en förstärkning av den lagliga grunden att hävda arkitekturens betydelse vid behandling av detaljplan och bygglov. Gestaltad livsmiljö innehåller inga förslag till förändrad lagstiftning utan hänvisar bara till framtida utvärderingar. I denna helt centrala fråga lämnar utredningen walk-over.

Remissinstansernas svåra uppgift är nu att rädda arkitekturpolitiken trots utredningens felskär. Det är satsningar, inte nedskärningar arkitekturpolitiken behöver.

Taggad , , , , , , , ,

Att argumentera för kvalitet

Noterar att Stadsarkitektdagen i år handlar om hur man ska kunna hantera ”kvalitet och stadsbyggnadsvärden när fokus i debatten och praktiken ofta ligger på kvantitet och volymer” i bostadskrisen spår.

Ett väl valt tema, särskilt som debatten ju dessutom handlar om hur vägen till ökat bostadsbyggande påstås gå genom forcerade planeringsprocesser, minskat medborgarinflytande och avveckling av allehanda kvalitetssäkrande regler.

Kommunerna har nu i åratal läxats upp av rikspolitikerna för att inte vara smidiga och snabba nog. Samtidigt som mängder av samhällsuppgifter har lämpats över från den statliga till den kommunala nivån.

Det är ett dubbelt budskap detta att beordras bygga attraktiva, uthålliga städer och samtidigt se till att det byggs snabbt och utan detaljerad kommunal planering och kontroll. För att detta dubbla budskap inte ska urarta till ren dubbelmoral måste kvalitetsfrågan hållas levande.

Den springande punkten är hur man värderar och argumenterar för kvalitet.

I den mycket läsvärda boken ”Den omätbara kvaliteten” (Lars Strannegård, red, 2007) besvaras frågan vad kvalitet är med att det är upplevelsen av autenticitet. ”Om något håller vad det lovar, om det känns som att det är på riktigt och håller över tid, ja då ligger kvalitetsbegreppet nära till hands”. Till exempel att en stadsdel inte bara är stadsmässig, inte bara ser ut som en stad, utan är en stad.

Den nuvarande plan- och bygglagstiftningen anger inte exakt vilka kvaliteter som ska uppnås, helt enkelt därför att det skulle vara alltför låsande över tid. Varje stad och kommun söker sin egenart, sin kultur, sina livsvärden och kvaliteter. Den reglerar istället de processer som krävs för att kvalitetsfrågorna ska beaktas med hänsyn till platsen och till alla dem som berörs, de många allmänna och enskilda intressena.

När man nu från alla möjliga håll rycker och sliter i olika delar av regelsystemet finns risken att vissa av dessa processer sätts ur spel. Om man då inte klarar av att argumentera för kvalitet kommer det att vara just stadsgestaltningen som offras; stadens arkitektur, utformningen av dess gaturum, torg och parker, de gemensamma ickekommersiella mellanrummen, de sammanbindande stråken och stadens silhuett. Just det som sammanfattas i titeln på den pågående arkitekturpolitiska utredningen; ”Gestaltad livsmiljö”.

Det finns mycket att tala om på Stadsarkitektdagen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på arkitekt.se

Länk till Stadsarkitektdagen

Taggad , , , ,

Vart tar den arkitekturpedagogiska verksamheten vägen på Moderna Arkitektur?

BallongerSå kom då det väntade förslaget från Kulturdepartementet om ”Inordnande av Statens centrum för arkitektur och design i Moderna museet”. Att två statliga museer och myndigheter som verkar i samma byggnad samarbetar och delar administrativa och andra resurser är klokt. Sammanslagningen till en myndighet kan ytterligare effektivisera organiseringen. Att en myndighet kan ansvara för fler än ett museum finns det goda exempel på. No big drama.

Men förslaget innebär att ArkDes/Arkitekturmuseet läggs ner, namnet försvinner och verksamheten integreras helt under namnet Moderna museet. Det finns även något lockande i detta. Arkitekturen erkänns som konstart tillsammans med måleri och skulptur som också behandlar rummet. Ett internationellt kontaktnät öppnas och chefskapet för Moderna Arkitektur (som jag kallar det) blir attraktivt för skickliga kuratorer. Bra så långt och ingen tvekan om att det öppnas nya möjligheter för fina arkitekturutställningar. Jag föreställer mig att Moderna museet står för en konstnärlig integritet som också kan hålla arkitekturen fri från dess många intressenter med sina olika agendor.

Arkitekturmuseets ursprung är en donation från arkitekterna av ett fantastiskt rikt arkiv över svensk byggnadskonst i ritningar, fotografier och modeller. Genom detta arkiv kan vi studera och förstå staden och dess arkitektur. En del av vårt kollektiva minne och en utgångspunkt för det tillkommande. Vi bygger in vår historia i det nya, lägger lager på lager av meningsbärande skikt i stadens codex. Samlingarna borde vara en central del av verksamheten och även där finns en likhet med Moderna museet.

Men det som jag inte får övertygande svar på i departementspromemorian är mötesplatsuppdraget, arkitektur som samhällsbyggnad, och särskilt den arkitekturpedagogiska verksamheten. Samverkan med skolor och lärare, barn- och ungdomsverksamheten vid ArkDes/Arkitekturmuseet är något av dess verkliga styrka. Och den kan inte utföras virtuellt som andra delar av mötesplatsuppdraget. Arkitekturpedagogik kräver rum, utställningar, material och utrustning. Och framför allt arkitekturpedagoger. Jag har svårt att se hur detta uppdrag kan integreras i Moderna museets verksamhet. Risken är att det kommer på undantag. Och det vore ett stort steg bakåt.

Arkitekturpedagogik syftar inte till att utbilda barn och unga till arkitekter, utan till att utveckla förmågan att varsebli och förstå arkitekturen i hela dess bredd. Det handlar naturligtvis också om att förbereda barnen inför deltagande i framtida planeringsprocesser där de ska kunna ta ställning självständigt och fatta beslut: vad tycker jag?

En gemensam referensram är nödvändig om människor ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Det handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och då behövs begrepp med vilka vi kan förstå och tala om arkitekturen. Denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen.

Arkitekturpedagogik är inte främst en fråga om att lära ut ord, utan om att var och en ges möjlighet att träna sin förmåga att kommunicera sina rumsliga erfarenheter. Så att vi alla kan tala med varandra om rumsupplevelsen. Denna för människan helt grundläggande förutsättning för att kunna orientera sig i och förstå sin omvärld. Det handlar inte om att mästra! Och det är den undersökande arkitekturpedagogiska verksamheten för barn och unga vid ArkDes/Arkitekturmuseet ett föredömligt exempel på.

I det fortsatta arbetet med att slå samman museerna måste den arkitekturpedagogiska verksamheten säkras och ges förutsättningar att utvecklas. Och arkitekturverksamheten som helhet drivas med eget uppdrag och under eget namn, förslagsvis Moderna Arkitektur.

Foto: Suzanne de Laval, arkitekturpedagogen.se

Detta inlägg publiceras också på archileaks.se

Taggad , , , ,

Det nya finns inte i det gamla

upplevDet nya finns inte i det gamla. Orden är Mats Svegfors i den färska rapporten ”Upplev kultur var dag”. En annorlunda byggnad i centrum av en mindre stad kan utmana etablerad smak och etablerade föreställningar men på lite längre sikt bidra till stadens kulturella värden. På kort sikt kan byggnaden vara kontroversiell och närmast framstå som en belastning för kommunen.

Det är inte utan att man kommer att tänka på Backström & Reinius Tempo–fasad i Uppsala vars rivning härom veckan upprörde lika mycket som när tårtpappersfasaden i betong stod klar 1960, och Tham & Videgårds speglande glasfasad på samma hus som man nu upprörs över redan innan den är byggd.

Mats Svegfors har på uppdrag av de tre landstingen Dalarna, Örebro och Västernorrland och i samverkan med Svensk Form och Sveriges Arkitekter gjort en förstudie som också innehåller konkreta förslag till en ”Stärkt nationell infrastruktur för design och arkitektur”. Kulturrådet har beviljat medel till studien.

Det är en vass analys framför allt av samhällsförändringar, styrmekanismer och maktförhållanden. Intressant är att den statliga kulturpolitiken delvis har regionaliserats. Det öppnar för en flernivåstyrning stat-region-kommun som skulle kunna ge kraft åt en förnyad nationell arkitekturpolitik.

Den tidigare arkitekturpolitiken, Framtidsformer 1998, stannade vid den statliga nivån och åstadkom kanske just därför få påtagliga resultat. Om den nu pågående arkitekturpolitiska utredningen ”Gestaltad livsmiljö” beaktar den regionala och kommunala nivån finns bättre förutsättningar för genomslag där människor bor och verkar. Det är först när de tre samhällsnivåerna gemensamt formulerar strategier som genomslaget kan bli riktigt stort. Och det vill till förändring på alla dessa nivåer om Sverige ska bli ett arkitekturland.

De regionala rapporterna i utredningen berättar nämligen om ”lågt formmedvetande, lågt allmänt intresse, svag ställning för form och framför allt för arkitektur. Det finns inga självklara och starka nav i någon av de tre regionerna…kortsiktig ekonomisk hänsyn tar över estetiska och andra kulturella värden. Den offentliga debatten är i det närmaste frånvarande”.

Mats Svegfors angriper upphandlingsfundamentalismen, den inskränkta kunskapssyn som förminskar professionskunskapen inom arkitektur och design, riksmedias bristande intresse för och bevakning av arkitektur och design på lokal nivå. Och han iakttar hur arkitekturen saknas i de regionala kulturplanerna. Arkitektur och design har en oklar kulturpolitisk ställning idag. Inte ens bland kulturkoftorna är arkitekturen självklar. När får vi Arkitekturlördag i Dagens Nyheter?

Det nya finns inte i det gamla. Ja, erfarenheten är till ingen hjälp vid beslut om framtiden, historien lär oss inte vad som är det rätta idag. Däremot kan vi lära hur andra har agerat i situationer av stor osäkerhet.

Därför föreslår Mats Svegfors Sverigeutställningen 2030 och det med en lysande motivering: Slående är att vi i vår tid inte har någon sammanhängande syn på riktningen i samhällsutvecklingen. Som vi frestas att uppfatta det: där ordning var, är nu kaos. Men våra samhällen präglas mer av styrka än svaghet jämfört med 1930. Vi tycker oss bli allt fattigare i takt med att vi faktiskt blir allt rikare. Det motiverar mer framtidstro än uppgivenhet. Stockholmsutställningen 1930 uttryckte en sammanhängande samtids- och framtidsförståelse. Den manifesterade genombrottet för en ny syn på form och design.

Med Sverigeutställningen 2030 får vi samhället att på allvar rikta blickarna framåt, menar Mats Svegfors. Och då handlar det precis som 1930 om hur vi bygger, bor och lever. Men det handlar också om kommunikationer, arbetsliv, hälsa och livsmiljö, rimligen allt i ett hållbarhetsperspektiv.

Så har vi alltså tre utredningar som korsar varandra på gång samtidigt; om arkitekturpolitiken i ”Gestaltad livsmiljö” klar oktober 2015, om behovet av regional planering i Bostadsplaneringskommittén klar juni 2015 och om arkitektur och design på regional nivå i ”Upplev kultur var dag” som just rapporterat sin förstudie.

Men även den regionala indelningen ses över. På DN Debatt idag skriver civilminister Ardalan Shekarabi att regeringen avser påbörja en regionreform för en moderniserad Sverigekarta med färre och starkare regioner som ”bättre motsvarar den moderna människans behov och förväntningar”.

Det svenska systemet har beskrivits som ett timglas med en stark statlig och kommunal nivå och en svag regional. Den statliga har trätt tillbaka med planering på frimärksnivå som resultat.

Vår tids frågor om urbanisering och landsbygdsutveckling, infrastruktur och bostadsbyggande, integration och klimatomställning kräver en bättre balans mellan planeringsnivåerna. Utredningarna öppnar ett tidsfönster för påverkan genom debatt.

Länk till rapporten ”Upplev kultur var dag”.

Se även det tidigare inlägget ”Regionernas Sverige och planeringsparadoxen”.

Detta inlägg publiceras också på archieleaks.se

Taggad , , , ,

Från verk till gestaltning

verk till gestaltningAtt konst i offentliga rum engagerar är Susanna Arwins staty av damen med handväskan i Växjö ett aktuellt exempel på. Regeringens ännu frysta budgetsatsning på konstnärlig gestaltning i boendemiljöer reser frågan om konst som enskilda verk och tillägg eller integrerad gestaltning.

Hur kan vi ta oss från knappa miljöer kompletterade av enstaka konstverk till gestaltade livsmiljöer det sjunger om? Hur långt kan man driva samverkan mellan olika aktörer i syfte att nå fram till en integrerad arkitektonisk och konstnärlig gestaltning i stadsbyggandet? Kan den konstnärliga processen i sig skapa länkar mellan medborgare och stadsutvecklare?

Dagens sätt att organisera byggprojekt rymmer avsevärda svårigheter att åstadkomma integrerad gestaltning, men bär paradoxalt nog samtidigt på möjligheterna att nå dit.

Svårigheterna är de många strikta gränser mellan aktörerna som rigid projektledning ofta förorsakar. Och som effektivt håller konsten borta från byggprocessen fram tills dess det är dags att hänga tavlan på väggen som utsmyckning.

Möjligheterna ligger dels i friheten att välja ut och kombinera kompetenser, dels i projektkommunikationens suveräna problemlösningsförmåga. Men då måste den konstnärliga kompetensen finnas med i byggandets huvudprocesser från allra första början.

”Jag bedömer det jag ser, ingenting annat”. Så svarade konstkännaren Ulf Linde en arkitekt som ville förklara varför det nybyggda huset såg ut som det gjorde, vad som hade hänt på vägen och vad som hade kompromissats bort.

Det vi ser och upplever med våra sinnen är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det vi förnimmer formar vår uppfattning om vår tid och vårt samhälle och vår framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?

När människor tar byggda miljöer i bruk, är det fogarna, ägogränserna, förvaltningsgränserna och kompetensgränserna som ställer till det och förstör helheten och den praktiska användbarheten. Helheten är aldrig en enskild aktörs ensak. En bra plan är resultatet av flera aktörers förmåga att samverka, men också att därefter faktiskt lyckas bygga det tänkta, planerade och överenskomna.

Det är de allmänna platserna, gaturummen, torgen och parkerna som bildar stadens grundstruktur. I ett allt mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin med en sammanhållande samhällsplanering på översiktlig och detaljerad nivå som medverkar till att över tid skapa väl fungerande helheter. Det gäller att finna en balans mellan enskilda och allmänna intressen. Att åstadkomma god samverkan över olika ansvarsgränser är därför en nyckelfråga vid gestaltning av offentliga miljöer.

Samarbete och samverkan är positivt laddade värdeord som få ifrågasätter. Men vad betyder samverkan? Det är uppenbart att det är något frivilligt, som ligger utanför bindande avtal med juridiska och ekonomiska konsekvenser. Genom samverkan ska man kunna åstadkomma något mer än vad en enskild aktör kan och det ska vara till nytta för alla medverkande. Tanken är att en kombination av flera kompetenser ger större möjligheter att finna goda lösningar och genomförandemöjligheter. Men många medverkande aktörer ställer också krav på organisering och ledarskap.

Anledningen till att det krävs ett tydligt ledarskap är att frivillig samverkan handlar om att finna och bjuda in alla aktörer, att samla dem för att gemensamt formulera en idé, vision och strategi för arbetet. Det är viktigt att det finns en framdrift i arbetet, att alla kan se att olika mått och steg vidtas som leder vidare. Någon måste inledningsvis kunna visa de ömsesidiga fördelarna av samarbetet och att det är värt alla ansträngningar och uppoffringar.

Det handlar inte minst om att ha ekonomiska resurser och kunna ta en viss risk i ett inledande skede, för att på så sätt ge de andra aktörerna tid och möjlighet att mobilisera sina resurser. När bollen väl är i rullning kan samverkansprojekt utvecklas till mycket kraftfulla organisationer som kan åstadkomma förändring. Den som törs kan ta rulltrappan ned och se på stationerna i tunnelbanan i Stockholm eller Citybanan i Malmö.

För att arkitektonisk och konstnärlig gestaltning inte ska stanna vid tillägg, utan utgöra en integrerad del av det byggda resultatet måste även gestaltningsarbetet integreras i projektorganisationen. Men de ekonomiska och tekniska aspekterna tar ofta överhanden. Här krävs förändringar från två håll. Dels måste arkitektonisk och konstnärlig gestaltning bli en naturlig del av byggandets huvudprocesser, dels måste dessa processer anpassas så att de till fullo tar vara på gestaltningskunskapen.

Gestaltningsfrågorna måste medvetandegöras. Det är först när de är formulerade i ord som de kommer att kunna finnas med i huvudprocesserna och i byggandets olika styrdokument vid upphandling och kvalitetskontroll. Projektledare och andra aktörer måste utbildas i hur de kan medverka till att gestaltningsintentionerna nås. Ingen ska kunna blunda för resultatet. Det räcker inte med att det blev uthyrt, likgiltiga miljöer har vi redan nog av.

Decemberöverenskommelsen innebär att vi nog kan förvänta oss att kulturministerns planerade satsning på 230 miljoner till kulturverksamhet och konstnärlig gestaltning i boendemiljöer dyker upp i budgeten framöver. Det är angeläget, därför att konst engagerar. Både som enstaka verk och intervention och som integrerad gestaltning av våra gemensamma rum.

Länk till boken ”Konsten att gestalta offentliga miljöer – samverkan i tanke och handling”

Mer att läsa om stadsutveckling på Statens konstråds hemsida

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks

Taggad , , , ,

Arkitektur som verktyg eller mål?

Hamnade i ett livligt rundabordssamtal om stadsutveckling nyligen. Alla föll varandra i talet om vikten av attraktivitet. Som enda arkitekt vid bordet frågade jag vad de menade, var det stadens arkitektur de talade sig varma för? Ja, blev det unisona svaret, ”men det ordet kan ju inte vi som inte är arkitekter använda”.

Vid en interpellationsdebatt i riksdagen om bostadspolitiken häromdagen lyckades samtliga talare med konststycket att indirekt tala om arkitektur utan att nämna ordet en enda gång.

Och när massmedia behandlar arkitektur är det estetiken och inte arkitekturen som står i centrum.

Hur många gånger har vi inte hört ett hurtigt ”och så kan arkitekten fixa till fasaden på vår nya husbyggsats” när uppdraget istället borde ha varit att utforma husbyggsatsen så att varje hus kan byggas efter platsens förutsättningar.

När nu intresset för staden och dess arkitektur äntligen har tagit fart har arkitekterna fått problem med tolkningen av ordet arkitektur. När arkitekten argumenterar för betydelsen av god arkitektur verkar det som om det effektivt stänger av lyssnarens intresse; vi behöver fler bostäder med överkomliga hyror, inte exklusiv design.

Strategin för både Sveriges Arkitekter och den arkitekturpolitiska utredningen ”Gestaltad livsmiljö” är då, om man läser deras olika texter, att istället utgå ifrån olika samhällsutmaningar som alla kan känna igen, och visa att arkitektur är ett effektivt verktyg att ta sig an och lösa dessa.

Klokt, därför att det får omvärlden att öppna sig för samtal och inse att allt runt omkring oss är rumsligt. Sant, därför att arkitekturens uppgift är att gestalta livsmiljön.

Men arkitektur är också ett mål, som Martin Videgård med skärpa påpekar vid våra samtal om arkitekturkommunikation. Måleri, skulptur och arkitektur behandlar alla rummet, men bara arkitekturen har rummet som huvudsak. Vi får inte i hastigheten reducera begreppet arkitektur som rumsupplevelse och poesi, för att till varje pris göra oss förstådda. Kommunikationen måste syfta till att vi alla kan tala med varandra om rumsupplevelsen. Denna för människan helt grundläggande förutsättning för att kunna orientera sig i och förstå sin omvärld.

Dryftar detta med Christer Larsson, som ansvarar för den arkitekturpolitiska utredningen, under en tidig frukost på konditori Vete-Katten på Kungsgatan i Stockholm en grå mellandag.

Vår tanke blir att man skulle kunna säga att arkitekturen innehåller många av de verktyg som behövs för att anta samhällsutmaningarna. Till exempel verktyget rumslig organisering. Men se där kom ett nytt knepigt ord.

Detta inlägg publiceras även på nya arkitekt.se

Taggad , , , ,

Arkitekturpolitik i politiskt vakuum

Det började ju så bra. Med klara utredningsdirektiv och en utredare som klippt och skuren för uppdraget. I Almedalen var entusiasmen stor och utredningsstarten kändes klockren.

En involverande process, öppen och transparent, som inte bara tycktes garantera bred informationsinhämtning, utan också skulle grunda för verklig tyngd i genomförandet av utredningens kommande förslag. ”Alla” var där, dock inte de som ytterst berörs. Detta faktum och några få förutseende frågor om alltför stor bredd i uppdraget drunknade i sommarglädje och uppmuntrande ryggdunk.

Äntligen skulle arkitekturen ta plats i politikens centrum.

Det fortsatte också bra. Till den nya regeringen utsågs inte en bostadsproduktionsminister, utan en bostads- och stadsutvecklingsminister, vars första linjetal träffade mitt i prick om arkitekturens betydelse för livsmiljön. Och som verkade ha bra samarbete med kulturministern, som i sin tur satsade stort på konstnärlig gestaltning i boendemiljöer.

Flytten från socialdepartementet till näringsdepartementet visade att den nya regeringen såg byggandet som en förutsättning för jobben. Byggandet lämnade kostnadssidan och placerades på intäktssidan. Signaler kom också om att regeringen såg arkitektur som en kreativ näring och därmed ett område för export.

Och då är man i den politiska världens verkliga epicentrum.

Den välvilja och välmotiverade support som mötte utredaren på Arkitekturgalan i november visste snart sagt inga gränser. Men presentationen liknade samtalet i Almedalen, den handlade fortfarande om förväntningar, möjligheter och förhoppningar, nu med antydan om svårigheter att hantera bredden i utredningsdirektiven; arkitektur, form och design (som) omfattar alla av människan skapade miljöer – offentliga rum, byggnader, landskap, anläggningar, interiörer, tjänster, produkter och processer.

Bristen på konkretion var uppenbar och det börjar bli bråttom. Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2015, vilket innebär att förslagen i praktiken ska vara klara i juni.

Utredningen måste, enligt min mening, prioritera flytten av arkitektur som en marginaliserad kulturpolitisk fråga till att bli en fråga för alla politikområden; stadsutveckling, landsbygd, bostad, infrastruktur, miljö, social, utbildning, forskning, kultur, arbetsmarknad, näring, utrikeshandel och finans. Arkitektur måste precis som ekonomi bli ett begrepp som förknippas med lösningar inom alla dessa områden.

Men det är en flytt som inte bara ska ske på kort tid, utan också i ett politiskt vakuum.

Efter regeringskrisen i december och i väntan på extravalet i mars är det en svag expeditionsministär som administrerar landet. Knappast rätt tillfälle för kulturdepartementets utredare att ta matchen med de andra departementens företrädare.

Ett land får den arkitektur det förtjänar, heter det. Arkitekturen som helhet är ett resultat av myriader av beslut på olika nivåer. En statlig utredning som denna bör därför också föreslå åtgärder som sätter fart på det arkitekturpolitiska arbetet i kommunerna. Men uppgiften stannar inte vid det offentligas ansvar. Det handlar också om byggherrarnas kunskaper, värderingar och drivkrafter. Att förena alla dessa intressen i konkreta och rättvisa arkitekturpolitiska mål är en mäktig uppgift.

När nu detta arbete har kommit igång, så hamnar det i ett unikt politiskt vakuum. Läget är milt uttryckt inte det bästa för det tunga förankringsarbete som är nödvändigt om denna utredning ska göra skillnad.

Utredningen behöver finna en väg ut ur det vindöga den har seglat in i. Och vinna tid för förflyttningen från kulturområdet till de många andra politikområdena.

Ett första konkret utspel från utredningen om hur den tänker tackla bredden i uppdraget och förankringen i de olika politikområdena är kanske den manöver som kan ta utredningen ur stiltjen i vindögat.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Taggad ,