Byggmästaren som vågade bygga

Läser på en näringslivssida om byggföretagen som ”inte vågar bygga” om inte staten delar ut pengar till deras kunder så att de har råd att betala hyran. På samma sida kan man läsa om byggföretagens rekordvinster.

Där tipsar aktieanalytikerna om byggföretagens höga direktavkastning och utdelning till sina aktieägare. Studerar man det finstilta i börstabellerna finner man att för det senast börsnoterade byggföretaget har kursen ökat från 84,50 vid introduktionen i juni 2014 till 188,00 i november 2015. Dom har nog vågat bygga.

När Olle Engkvist (1889-1969) sammanfattade sin byggmästargärning skrev han att en byggnadsföretagare bör ha en social syn på sitt yrke, i synnerhet om han går in för bostadsbyggande: ”Kärleken till pengarna får på inga villkor gå före kärleken till uppgiften.” Byggmästaren skulle ha en social åskådning.

Idag ropar byggföretagare på staten efter stöd för att stimulera efterfrågan och försvagning av det konsumentskydd som plan- och bygglagstiftningen och byggreglerna i praktiken utgör för att våga bygga. Ett skydd som av allt att döma snarast borde förstärkas.

Så kan man till exempel läsa att Statens Tekniska Forskningsinstitut, SP har följt upp skandalen med de enstegstätade fasaderna som läckte och ruttnade. SP har undersökt 75 byggnader som har reparerats och det visar sig att samtliga reparerade byggnader har drabbats av förnyade läckage.

Enligt Olle Engkvist skulle företagarna och finansiärerna istället för att vänta på staten ”vara aktiva, djärva, uppoffrande på ett annat sätt än hittills – de måste föregripa statliga ingripanden genom att själva gripa in först av alla”. Och de måste ta konsekvenserna av detta, socialt och ekonomiskt. Endast därigenom förtjänade de den frihet som är själva livsluften för en samhällsbyggande entreprenör.

Han oroade sig för ett spekulationsbyggande med dålig byggkvalitet som gick ut över hyresgästerna och som medverkade till att samhället fann det nödvändigt att reglera byggandet. Han kämpade på dubbla fronter; mot kollegor som inte tog ansvar och förstörde yrket och mot en statsmakt som började detaljstyra. Olle Engkvist drevs av en yrkesstolthet ”som sätter byggandets heder före byggarens intressen”, skrev författaren Gustaf Näsström.

Den välplanerade bostaden ger bostadshuset dess kvalitet och värde, menade han. Härav följer direkt behovet ”av bästa möjliga kvalitet på arkitektarbetet, alltså kravet på arkitektens ideella, konstnärliga och tekniska förmåga”.

Han förde också ett hisnande aktuellt resonemang om pris och kvalitet. Han menade att gapet mellan god och dålig kvalitet inte kan överbryggas med kontroll: ”Är byggmästaren dålig, blir arbetet dåligt, om än med strängaste kontroll”. Betänk vår tids alla reklamationer och ÄTO:or, ändrings- och tilläggsarbeten, trots kvalitetssystem och projektledning.

Och han hade lika svårt som dagens små kvalitetsbyggmästare att hävda förhållandet mellan pris och kvalitet: ”Av den ambitiöse och kunnige byggmästaren kräver man hans kvalitet, men den okunniges pris, om detta är lägre. Men den okunnige får ständigt sin kvalitet godkänd och fritages från att tillämpa den ambitiöses kvalitet”.

Det finns all anledning att ta de analyser och förslag som nu läggs fram för att öka bostadsbyggandet på stort allvar, men att inte i brådskan kasta ut barnet med badvattnet.

Lyssna till Olle Engkvist: ”Särmärket för byggnadsindustrin är och har alltid varit kriser av flera slag och anledningar än för övriga verksamheter.” Det gäller att stå fast vid det sociala ansvaret, värna kvaliteten och våga bygga även i ”den allmänna villervallan”.

Källa: Olle Engkvist Byggmästare med texter av Olle Engkvist, Gustaf Näsström, Hakon Ahlberg och Nils Ahrbom. Albert Bonnier 1949. Foto: Terrasshus, Kv. Galjonsbilden, Gröndal. Arkitekter Sven Backström och Leif Reinius 1944-46. Stiftelsen Olle Engkvist.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Att argumentera för kvalitet

Noterar att Stadsarkitektdagen i år handlar om hur man ska kunna hantera ”kvalitet och stadsbyggnadsvärden när fokus i debatten och praktiken ofta ligger på kvantitet och volymer” i bostadskrisen spår.

Ett väl valt tema, särskilt som debatten ju dessutom handlar om hur vägen till ökat bostadsbyggande påstås gå genom forcerade planeringsprocesser, minskat medborgarinflytande och avveckling av allehanda kvalitetssäkrande regler.

Kommunerna har nu i åratal läxats upp av rikspolitikerna för att inte vara smidiga och snabba nog. Samtidigt som mängder av samhällsuppgifter har lämpats över från den statliga till den kommunala nivån.

Det är ett dubbelt budskap detta att beordras bygga attraktiva, uthålliga städer och samtidigt se till att det byggs snabbt och utan detaljerad kommunal planering och kontroll. För att detta dubbla budskap inte ska urarta till ren dubbelmoral måste kvalitetsfrågan hållas levande.

Den springande punkten är hur man värderar och argumenterar för kvalitet.

I den mycket läsvärda boken ”Den omätbara kvaliteten” (Lars Strannegård, red, 2007) besvaras frågan vad kvalitet är med att det är upplevelsen av autenticitet. ”Om något håller vad det lovar, om det känns som att det är på riktigt och håller över tid, ja då ligger kvalitetsbegreppet nära till hands”. Till exempel att en stadsdel inte bara är stadsmässig, inte bara ser ut som en stad, utan är en stad.

Den nuvarande plan- och bygglagstiftningen anger inte exakt vilka kvaliteter som ska uppnås, helt enkelt därför att det skulle vara alltför låsande över tid. Varje stad och kommun söker sin egenart, sin kultur, sina livsvärden och kvaliteter. Den reglerar istället de processer som krävs för att kvalitetsfrågorna ska beaktas med hänsyn till platsen och till alla dem som berörs, de många allmänna och enskilda intressena.

När man nu från alla möjliga håll rycker och sliter i olika delar av regelsystemet finns risken att vissa av dessa processer sätts ur spel. Om man då inte klarar av att argumentera för kvalitet kommer det att vara just stadsgestaltningen som offras; stadens arkitektur, utformningen av dess gaturum, torg och parker, de gemensamma ickekommersiella mellanrummen, de sammanbindande stråken och stadens silhuett. Just det som sammanfattas i titeln på den pågående arkitekturpolitiska utredningen; ”Gestaltad livsmiljö”.

Det finns mycket att tala om på Stadsarkitektdagen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på arkitekt.se

Länk till Stadsarkitektdagen