Etikettarkiv: medborgarinflytande

Var ska vi ses?

hander-3Bostadsbyggande ja, men det behövs också hus för kultur och möten som ett kitt i samhället. Hus som är allmän egendom, helt utan kommersiella biavsikter. Hus som svarar på frågan: Var ska vi ses?

Strävan efter bostäder till rimliga priser leder till att det man bygger är ytsnålt och tätt. Och bostadsbyggandet når nu rekordnivåer. Det driver behovet av generösa lokaler att träffas i utanför bostaden.

En successiv utflyttning av verksamheter från utsatta områden under många år måste mötas av permanenta satsningar på nya verksamheter som bejakar att vi lever tillsammans i mångfald och olikhet.

Våra mötesplatser måste vara öppna och välkomnande för alla. Inte för att passivt hänga och vänta, utan för att kunna dela kulturupplevelser med andra människor och framför allt för eget skapande och samskapande. Det öppnar för nya kontakter och ingångar i arbetslivet.

Sveriges kommuner och landsting har just presenterat ny statistik över vilka ”Anläggningar för kultur, idrott och fritid” som finns i kommunerna. Det är en intressant läsning. Kommunerna satsar stort, men byggandet av kulturhus och fritidsgårdar har stått still under senare år. I 95 kommuner finns kulturhus med den blandning av verksamheter som har förutsättningar att erbjuda olika slags kulturupplevelser, men endast en mindre del av dessa har lokaler för egen skapande verksamhet. Här finns en stor utvecklingspotential framöver.

För de kommuner som ligger i framkant handlar verksamheterna inom kultur och fritid allt mer om kultur som metod och verktyg för individens utveckling. Det handlar mindre om att vara åskådare och mer om att själv utöva kultur.

Lokaler för denna verksamhet ska klara av flera uppgifter samtidigt. De ska vara mötesplatser, men också scener och verkstäder för kulturproduktion med tillgång till modern teknik. De ska var generella så att olika verksamheter kan fungera i samma lokaler under dygnet och flexibla så att de enkelt kan byggas om efter nya behov.

Som mötesplatser måste de kunna rymma öppna möten dit vem som vill kan söka sig, men också enskilda möten för människor som är i direkt behov av trygghet och integritet.

Det finns en stark trend under de senaste årtiondena att olika verksamheter bedrivs i samma byggnad. Gränserna mellan olika kulturformer är inte längre lika skarpa som tidigare och nya gränsöverskridande kulturformer utvecklas. Framtidens kulturlokaler erbjuder de professionella kulturutövarna scener och kontakt med sin publik, men framförallt plattformar för eget skapande och personlig utveckling.

Det gäller att nu undvika misstaget att bygga nya renodlade bostadsområden. Om jag fick önska så skulle det finnas många små kulturhus i bostadsnära lägen mitt i stadsdelarna som står och lyser som lyktor i vintermörkret och bjuder in till oväntade möten och nya möjligheter.

Illustration: ”Händer” av Maria Wikforss 2017
Även publicerad i Fastighetsnytt 1/2017

Taggad , , , , , , , , , ,

När allmänintresset blev ett särintresse

skyltSom ett mantra upprepas numera att den som inte är direkt berörd inte har anledning att lägga sig i plan- och byggfrågor. Nu är det raka rör, snabba spadar i jorden och inget onödigt krångel som gäller. Bortglömt är att bakom plan- och bygglagstiftningen ligger erfarenheterna av vad som saknades i den när man byggde snabbt och mycket förra gången. Hänsynen till den enskilda människan, hänsynen till naturen och hänsynen till kulturmiljön.

Det är alltför lätt att i ivern att lösa ett problem rasera värden och hela system som vi tar för självklara. Som en demokratisk planeringsprocess där enskilda och allmänna intressen balanseras på ett klokt sätt och är föremål för folkvalda politikers överväganden.

Det hela sker i små steg och börjar med inskränkning av rätten att överklaga beslut och fortsätter med minskning av kretsen som anses berörda. Och detta verkställs i ett debattklimat där planering och byggande sakta men säkert börjar betraktas som om det vore en alltigenom privat fråga. Men mer offentlig än när man bygger kan man inte vara, man visar ju upp sig på stadens scen och påverkar den gemensamma miljön utmed våra gator, torg och parker. Det är därför byggandet alltid kommer att vara en politisk fråga som går långt utanför det privata.

Vi behöver dessvärre inte resa långt bort för att finna inskränkningar i yttrandefrihet och invånardeltagande. Där den enskilda människans ord väger lätt och insynen, möjligheten att påverka och utkräva ansvar är allt annat än en självklarhet. Där en protest ses som en otillåten obstruktion.

När ett problem tas ur sitt sammanhang är det alltför enkelt att lansera fiffiga patentlösningar. Som att bygga många precis likadana hus på helt olika platser som alla i själva verket har helt olika förutsättningar för bebyggelse. Och utan att ta hänsyn till människorna, naturen och kulturmiljön på varje specifik plats.

När enskilda människor invänder mot detta stämplas de som motståndare till att lösa bostadskrisen. De kritiseras för att bara värna egenintresset och inte vara öppna och välkomnande till alla nya invånare. Det är en otroligt stark och negativ stämpling av alla dem som vill debattera hur vi bygger städer som inte bara är täta utan också gröna och som skapas med invånarmedverkan.

Lyssna noga på debatten och du kommer att upptäcka att allmänintresset numera allt oftare ses som särintresse. Det är det inte!

Även publicerad i Fastighetsnytt 5/2016.

Taggad , , , , , ,

Egenintresset

EgenintressetFinns det ett fulare ord i stadsbyggnadsdebatten? Näriga grannar som stoppar nya bostäder om de skymmer utsikten och sänker värdet på deras dyrbart förvärvade bostadsrätter. Konservativa grannar som vill bevara den befintliga miljön till varje pris. Främlingsfientliga grannar som inte vill öppna sin stad för nya invånare.

Allt sammantaget en obehaglig motkraft till ansträngningarna att lösa bostadsbristen genom att bygga en tät, mångkulturell och levande stad där man kan hushålla med de gemensamma resurserna.

Under senare år har många ironiserat över att de som dominerar samrådsmöten och överklagar i varje instans är välsituerade vita män, femtiofem plus, som vet att hävda egenintresset in absurdum. Med denna lättvunna identifikationspoäng har kraven på att begränsa medborgarinflytandet i planering och byggande inte låtit vänta på sig.

Men under samma tidsperiod har egenintresset framhållits som föredömlig drivkraft på snart sagt varje samhällsområde: egenförsörjning, individuell lönesättning, individuella pensionsfondsval, privatisering av samhällsfunktioner för individuella val av förskola, skola, vård och omsorg. Ta hand om dig själv, se till ditt eget bästa! Så har det låtit.

Stadsbyggandet har marknadsanpassats under parollen ”förenkling och effektivisering” och de sista resterna av den sociala bostadspolitiken skrotats. Med kommersialiseringen av allmännyttan som den sista spiken i kistan för möjligheterna att bygga bostäder med överkomlig hyra. Balansen mellan enskilda och allmänna intressen har förskjutits genom en försvagning av de allmänna. Ja, vad återstår då annat än att efter bästa förmåga försöka hävda sin egen rätt?

Såväl den allmänna tidsandan som den i praktiken förda politiken uppvisar en för individen förvirrande dubbelmoral; egenintresse är ena stunden ledstjärna för att i nästa vara skampåle.

Förminskningen av begreppet medborgarinflytande till att bara betyda möjligheten att sätta sig på tvären skymmer dess djupare innebörd. Medborgarinflytande och samråd syftar ju just till att motverka att egenintressena styr genom att sätta in dem i ett större sammanhang och väga dem mot det gemensammas bästa.

Det handlar om att mobilisera medborgarna för att kunna bygga den täta, levande och mångkulturella staden och att inbjuda till det sociala samspel som livet i den täta staden förutsätter. Precis motsatsen till egenintresse.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Taggad , ,

Medborgarförståelse i städer som växer

För att kunna bygga den riktigt täta staden med blandade verksamheter måste tidigare öppna ytor tas i anspråk och gles bebyggelse ersättas med tät. Stadsdelar kan byggas samman och människors rörelsemönster utvidgas. Med fler verksamheter på gång- och cykelavstånd ökar stadsbons räckvidd och rörelsefrihet. Stadens infrastruktur kan användas effektivare och klimatpåverkan minskas. Det är ett svårslaget recept som emellertid förutsätter att stadens invånare är öppna för de stora förändringarna.

Det finns två sätt att förhålla sig till motstånd mot förändring.

Det ena är att det se det som ett hinder som ska elimineras genom att medborgarinflytandet försvagas i gällande lagstiftning. Vi kör över dom helt enkelt. Medborgarmedverkan ses som en styggelse; ett onödigt tillägg till den representativa demokratin. Det gäller att få fart på byggandet och då får lokala opinioner vika ner sig. Det är den linje som regering, byggbransch och nybyggarkommission går på.

Det andra är att se det som en viktig del av eftersträvad social hållbarhet. I fungerande sociala nätverk talar man naturligtvis om förändringar i den närmaste omgivningen. Småpratet är en stabiliserande faktor för oss alla i vardagen. Vi kalibrerar våra intryck, stämmer av, jämför och bildar oss en uppfattning. Samtalen är meningsskapande.

För att nå målet om socialt hållbara stadsmiljöer gäller det därför att stadsbon kan förstå varför förändringar sker och se det meningsfulla i dem – utan att för den skull behöva gilla allt.

Det är ju stadens autenticitet som lockar nya invånare och den inbegriper stadens byggnader, platser och verksamheter såväl som dess invånare. Det är helt ofruktbart att ”märka” stadens nuvarande invånare med epitet som ”insiders” eller ”nimby”. Det gäller istället att bejaka småpratet, även när det stiger till muller och dån, eftersom det konstituerar de önskvärda sociala nätverken. De som gör att du kan känna dig trygg i en tät stad som förändras oupphörligt, särskilt om du är nyinflyttad.

När många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin att värna och vårda de offentliga rummen så att stadsutvecklingen över tid skapar väl fungerande och för medborgaren fattbara helheter av hög kvalitet. Det handlar också om att bygga ett förtroende och en välkomnande beredskap inför förändringar.

Ingen ledare undkommer varför-frågan. Vare sig lagstiftningen har försvagat medborgarinflytandet eller inte. Förståelse skapar man genom en berättelse som är äkta och inbegriper argument som hänger samman. Stadens invånare är beredda på förändringar först när berättelsen är av den kalibern. Om berättelsen inte håller kan det vara skäl att fundera över om receptet är det rätta.

Detta inlägg publiceras även i Fastighetsnytt.

Taggad , , , , , , ,

Almedalen arkitektur summerad

Tre medlemmar i Arkitekter utan gränser har kontinuerligt rapporterat och nu också summerat sina intryck av Almedalen 2013 för Archileaks. Emilia Hallin, Pernilla Hagbert och Ingrid Svenkvist frågar sig var den ”vanliga” medborgaren får plats i Almedalen: Vems röst hörs i debatten? Var är hyresgästen, var är stadsinvånaren?

”Veckan har bjudit på en myriad av events, debatter och seminarier kring bostads- och arkitekturpolitiska frågor”, skriver de. ”Det pratas hyres-ROT, balansräkningar och miljöteknik. Man pekar på marknadsundersökningar, ägarlägenheter och incitament. Men visionerna uteblir, luften går liksom ur”.

Deras intryck är att det råder en skenbar konsensus i alltför många frågor för att det ska kännas bekvämt: Var är de obekväma diskussionerna kring människors vardag, liv och levnadsmiljöer? Almedalen är även i år ”de bekväma samhällsbyggarnas arena”. Det är lätt att vinna debatterna om inte meningsmotståndarna är inbjudna.

Det här är den första sammanfattande arkitekturkommentaren jag har funnit från Almedalen 2013. Med kuslig precision fångar den mina intryck av hela det senaste årets många konferenser om arkitektur och samhällsbyggnad. Användarna, de boende, medborgarna saknas. Det är starka aktörer med egna agendor och stora resurser som kommer till tals. Men inte användarna. Inför det år som börjar efter semestern och som avslutas med nästa Almedagsvecka är det dags att sätta användaren – ja, människan – i centrum.

KÄLLA: Emilia Hallin, Pernilla Hagbert och Ingrid Svenkvist, Almedalen 2013 – en bostadspolitisk festival? Archileaks.

Taggad , , , , ,

Medborgarens syn

Samtal med människor som läser planer för att bilda sig en uppfattning om ett förslag till förändring har lärt mig att de bedömer området som helhet, vad det innehåller, hur det fungerar och hur det ser ut. Att det är identifierbart och har originalitet och en historia att kunna relatera till. Orienterbarhet, skala och rörelsemönster är viktig faktorer, liksom att det är praktiskt, vackert och robust.

Det är fogarna, ägogränserna och förvaltningsgränserna som ställer det till och förstör helheten och den praktiska användbarheten. Användaren bedömer det hon ser, ingenting annat.

Detta innebär att det som medborgaren – användaren – bedömer som viktigt aldrig är en enskild aktörs ensak. En bra plan är ur medborgarens perspektiv alltid resultatet av flera aktörers förmåga att samverka och faktiskt lyckas bygga det tänkta, planerade och utlovade.

En bra plan tillför värden och är därför meningsfull. Den måste innehålla win-win koncept. Att bygga har tidigare varit ett tecken på framsteg, något positivt. Det gäller även för den enskilde: att bygga eller inreda sin bostad, att förbättra för familjen, att utveckla. Det har förvandlats till något negativt, något som försämrar och förstör. Ingen vill stå som Svarte Petter när staden förtätas. Därför växer misstron mot planeringen. Nu vill det till en planering som skapar värden som kan förstås och uppskattas av alla berörda – även grannar.

Det tidigare positiva begreppen samråd-medborgarinflytande-deltagande syftade till att finna dessa win-win koncept. Nu har de förbytts till sin motsats: processer som endast syftar till att nå acceptans – samrådets absoluta motsats. ”Att bygga för ett bättre samhälle” har bytts mot ”vi får nog finna oss i”.

I en bra plan kan icke-experten orientera sig, förstå skala och avstånd och med sin blick och inlevelseförmåga utläsa och bedöma planens innehåll och konsekvenser. Ärligt, begripligt och utan överdrifter.

Acceptansprocessernas planer är visualiserade till oigenkännlighet med säljande, övertalande bildretorik som förvirrar istället för att ärligt informera. Den digitala tekniken missbrukas ibland och det genomskådar medborgaren naturligtvis och det medför att förtroendet för planeringen sjunker ytterligare.

Återigen: medborgaren, användaren bedömer alltid det hon ser, det hon möter i användningen av staden. Det hon ser är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det hon ser formar hennes uppfattning om sin tid och sitt samhälle och sin framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?

I ett allt mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle, där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt, är det mer angeläget än någonsin med en översiktlig planering som håller samman stadsutvecklingen och ser till att över tid skapa väl fungerande strukturer i vilka staden kan växa på mångfacetterade sätt.

Taggad , , , ,