Etikettarkiv: offentlig miljö

Gärna bostäder, men också hus för kultur

LokstalletDet omfattande bostadsbyggandet och skillnaderna i inkomst, utbildning, hälsa och livslängd mellan olika stadsdelar driver frågan om lokaler för kultur och möten. Segregationen försvagar livskvaliteten och den sociala hållbarheten. En successiv utflyttning av verksamheter från utsatta områden under många år behöver mötas av permanenta satsningar på nya verksamheter som bejakar att vi lever tillsammans i olikhet och mångfald.

Nya bostäder är dessutom ofta ytsnåla och små och bostadshusen ligger tätt på gränsen till trångt. Det behövs hus som svarar på frågan: Var ska vi ses?

Kommunerna ställs därför inför ett växande behov av nya lokaler för delvis nya ändamål. Det som fattas är mötesplatser av olika slag, hus som är allmän egendom, helt utan kommersiella biavsikter.

Dessa gemensamma mötesplatser måste vara öppna och välkomnande för alla. Inte för att passivt hänga och vänta, utan för att kunna dela kulturupplevelser med andra människor och framför allt för eget skapande och samskapande. Det öppnar för nya kontakter och ingångar i arbetslivet. Det handlar mindre om att vara åskådare och mer om att själv utöva kultur.

Gränserna mellan olika kulturformer är inte längre lika skarpa som tidigare och nya gränsöverskridande kulturformer utvecklas. Framtidens kulturlokaler erbjuder de professionella kulturutövarna scener och kontakt med sin publik, men det är just kombinationen av det professionella utövandet och invånarnas eget skapande och samskapande som står i fokus.

Bibliotek, teaterscen och evenemangssal i en mångsidigt användbar black box, verkstäder av olika slag och mötesrum och café utgör kärnfunktioner. Dessa nya byggnader ska alltså klara av flera uppgifter samtidigt. De ska vara mötesplatser, men också scener och verkstäder för kulturproduktion med tillgång till modern teknik. De ska var generella så att olika verksamheter kan bedrivas i samma lokaler vid olika tidpunkter under dygnet och flexibla så att de enkelt kan byggas om efter nya behov.

Det handlar om att kunna ställa om mellan olika verksamheter i takt med att intressena hos användarna förändras. Idag kan man se ett tydligt fokus på musik, dans, film, video-, webb- och pod-produktion, men också klassiska verksamheter som keramik, slöjd, teckning och målning. Personalen fungerar som mentorer och stöd. Med en klok lokaldisposition underlättas deras uppgift att varsamt vaka över verksamheterna.

Som mötesplatser måste de kunna rymma öppna möten dit vem som vill kan söka sig, men också enskilda möten för människor som är i direkt behov av integritet och trygghet. Det innebär både samlande öppna och avgränsande slutna rum, rum för spontana möten och rum för koncentration och avskildhet. Rum som möjliggör flexibel användning, men som fullt ut stöder varje specifik användning.

Central placering i bostadsnära lägen är avgörande för att erhålla tillräcklig exponering och inbjudan till verksamheterna i kulturhusen. Exponeringen kan förstärkas genom särpräglad arkitektur. Grundläggande är att förstå flödena i stadsdelen. Hur människor i olika åldrar och med olika bakgrund och kön rör sig i området på olika tider av dygnet. Med en klok placering av byggnaden kan man påverka, förändra och förbättra flödena i området och skapa upplysta, befolkade och trygga nya platser som alla människor vågar besöka.

Det gäller att undvika misstaget att på nytt bygga renodlade bostadsområden. Om jag fick önska så skulle det finnas många små kulturhus i bostadsnära lägen mitt i stadsdelarna som står och lyser som lyktor i vintermörkret och bjuder in till oväntade möten och nya möjligheter.

Bild: Lokstallet i Katrineholm. Framgångsrik konvertering till kulturhus. Här finns scen och dansgolv, studios och verkstäder, café och mötesrum, samt en modern black box med teaterscen, foajé och loger. Foto: Örjan Wikforss

Länk till: Framtidens kulturlokaler – publikation och bildspel

Taggad , , , , , , , ,

Konstens nya roll där den behövs som bäst

Vi kommer alla dit förr eller senare. Till sjukhusen som nu byggs ut i rasande fart. Tyvärr är det inte ovanligt att sjukhusmiljöer lämnar mycket i övrigt att önska vad gäller arkitektonisk och konstnärlig gestaltning.

Det tar sig uttryck i plottriga miljöer där bristande orienterbarhet kompenseras med en skyltflora som gör miljön än mer svår att hitta rätt i. Nöden har ingen lag och därför används även publika ytor för tillfällig uppställning av utrustning, rullstolar, sjukhussängar, bårar och överblivna möbler. Ja, dessvärre även för patienter som väntar på en plats i patientrummen. Bristande inköpsrutiner resulterar i en flora av möbeltyper, färger och tyger som inte passar ihop. Och det blir steg för steg en allt värre kakafoni av detta allt eftersom åren går.

Det är inte primärt fulheten som är problemet, utan att det så tydligt sänder budskapet att här fungerar inte planeringen; patienten och besökaren är inte välkommen och vi som ansvarar för sjukhuset lyckas inte hålla ihop verksamheten.

Man kan också iaktta att den ofta mycket fina konst som en gång har hängts med känsla och kunskap i väntrum, korridorer och patientrum skyms av skyltar, ställ, möbler och roll-ups med information av olika slag. Ja, man kan till och med se hur konstverken fysiskt skadas av detta.

En som helhet genomtänkt och värdig sjukhusmiljö framhåller det professionella bemötandet av patienter och besökare. Patientens och den anhöriges osäkerhet, ovisshet, otrygghet kan inte byggas bort, men miljöns gestaltning kan understryka att här blir du mottagen och behandlad på bästa tänkbara sätt. Konsten kan ge miljön en värdighet som får dig att sträcka på ryggen och erfara att någon bryr sig om dig.

Konsten är en del av den framtida sjukhusmiljön som helhet, inget som ska hängas på, smycka, läggas till eller i efterhand anpassas till något som redan är färdigbyggt. Konstnärernas uppgift är inte bara att medverka med olika verk, utan att också tillföra sin kompetens under planering och projektering av sjukhusen. Det ställer krav på arbetssätt som välkomnar det konstnärliga arbetet och gör det praktiskt möjligt att åstadkomma denna integration i byggprocessen.

Konstens uppgift är en annan än arkitekturens, den är experimentell och utmanande. Arkitekturen är den långsamma konstarten vars primära uppgift är att fylla sin funktion för dess brukare och att vara användbar och förvaltningsbar under lång tid. Men konsten kan fungera autonomt och samtidigt vara integrerad i den arkitektoniska gestaltningen.

Många sjukhusprojekt rymmer goda avsikter, men har trots det stora brister beroende på avsaknad av sammanhållande riktlinjer. Det behövs en grammatik för alla de många delbeslut på olika nivåer som resulterar i den färdiga miljön. Och det är den patienter, besökare och personal möter. Det är den vi upplever och ingenting annat.

Foto: Akademiska Sjukhuset, Uppsala, Hus B14, Ingång 85, textil av Lennart Rodhe, ”Blomsterväv” 1972. Dokumenterat av Marianne Jonsson i projektet ”Konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer”, Statens konstråd.

Inlägget publiceras även i Fastighetsnytt nr 3/2017

Taggad , , ,

Från verk till gestaltning

verk till gestaltningAtt konst i offentliga rum engagerar är Susanna Arwins staty av damen med handväskan i Växjö ett aktuellt exempel på. Regeringens ännu frysta budgetsatsning på konstnärlig gestaltning i boendemiljöer reser frågan om konst som enskilda verk och tillägg eller integrerad gestaltning.

Hur kan vi ta oss från knappa miljöer kompletterade av enstaka konstverk till gestaltade livsmiljöer det sjunger om? Hur långt kan man driva samverkan mellan olika aktörer i syfte att nå fram till en integrerad arkitektonisk och konstnärlig gestaltning i stadsbyggandet? Kan den konstnärliga processen i sig skapa länkar mellan medborgare och stadsutvecklare?

Dagens sätt att organisera byggprojekt rymmer avsevärda svårigheter att åstadkomma integrerad gestaltning, men bär paradoxalt nog samtidigt på möjligheterna att nå dit.

Svårigheterna är de många strikta gränser mellan aktörerna som rigid projektledning ofta förorsakar. Och som effektivt håller konsten borta från byggprocessen fram tills dess det är dags att hänga tavlan på väggen som utsmyckning.

Möjligheterna ligger dels i friheten att välja ut och kombinera kompetenser, dels i projektkommunikationens suveräna problemlösningsförmåga. Men då måste den konstnärliga kompetensen finnas med i byggandets huvudprocesser från allra första början.

”Jag bedömer det jag ser, ingenting annat”. Så svarade konstkännaren Ulf Linde en arkitekt som ville förklara varför det nybyggda huset såg ut som det gjorde, vad som hade hänt på vägen och vad som hade kompromissats bort.

Det vi ser och upplever med våra sinnen är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det vi förnimmer formar vår uppfattning om vår tid och vårt samhälle och vår framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?

När människor tar byggda miljöer i bruk, är det fogarna, ägogränserna, förvaltningsgränserna och kompetensgränserna som ställer till det och förstör helheten och den praktiska användbarheten. Helheten är aldrig en enskild aktörs ensak. En bra plan är resultatet av flera aktörers förmåga att samverka, men också att därefter faktiskt lyckas bygga det tänkta, planerade och överenskomna.

Det är de allmänna platserna, gaturummen, torgen och parkerna som bildar stadens grundstruktur. I ett allt mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin med en sammanhållande samhällsplanering på översiktlig och detaljerad nivå som medverkar till att över tid skapa väl fungerande helheter. Det gäller att finna en balans mellan enskilda och allmänna intressen. Att åstadkomma god samverkan över olika ansvarsgränser är därför en nyckelfråga vid gestaltning av offentliga miljöer.

Samarbete och samverkan är positivt laddade värdeord som få ifrågasätter. Men vad betyder samverkan? Det är uppenbart att det är något frivilligt, som ligger utanför bindande avtal med juridiska och ekonomiska konsekvenser. Genom samverkan ska man kunna åstadkomma något mer än vad en enskild aktör kan och det ska vara till nytta för alla medverkande. Tanken är att en kombination av flera kompetenser ger större möjligheter att finna goda lösningar och genomförandemöjligheter. Men många medverkande aktörer ställer också krav på organisering och ledarskap.

Anledningen till att det krävs ett tydligt ledarskap är att frivillig samverkan handlar om att finna och bjuda in alla aktörer, att samla dem för att gemensamt formulera en idé, vision och strategi för arbetet. Det är viktigt att det finns en framdrift i arbetet, att alla kan se att olika mått och steg vidtas som leder vidare. Någon måste inledningsvis kunna visa de ömsesidiga fördelarna av samarbetet och att det är värt alla ansträngningar och uppoffringar.

Det handlar inte minst om att ha ekonomiska resurser och kunna ta en viss risk i ett inledande skede, för att på så sätt ge de andra aktörerna tid och möjlighet att mobilisera sina resurser. När bollen väl är i rullning kan samverkansprojekt utvecklas till mycket kraftfulla organisationer som kan åstadkomma förändring. Den som törs kan ta rulltrappan ned och se på stationerna i tunnelbanan i Stockholm eller Citybanan i Malmö.

För att arkitektonisk och konstnärlig gestaltning inte ska stanna vid tillägg, utan utgöra en integrerad del av det byggda resultatet måste även gestaltningsarbetet integreras i projektorganisationen. Men de ekonomiska och tekniska aspekterna tar ofta överhanden. Här krävs förändringar från två håll. Dels måste arkitektonisk och konstnärlig gestaltning bli en naturlig del av byggandets huvudprocesser, dels måste dessa processer anpassas så att de till fullo tar vara på gestaltningskunskapen.

Gestaltningsfrågorna måste medvetandegöras. Det är först när de är formulerade i ord som de kommer att kunna finnas med i huvudprocesserna och i byggandets olika styrdokument vid upphandling och kvalitetskontroll. Projektledare och andra aktörer måste utbildas i hur de kan medverka till att gestaltningsintentionerna nås. Ingen ska kunna blunda för resultatet. Det räcker inte med att det blev uthyrt, likgiltiga miljöer har vi redan nog av.

Decemberöverenskommelsen innebär att vi nog kan förvänta oss att kulturministerns planerade satsning på 230 miljoner till kulturverksamhet och konstnärlig gestaltning i boendemiljöer dyker upp i budgeten framöver. Det är angeläget, därför att konst engagerar. Både som enstaka verk och intervention och som integrerad gestaltning av våra gemensamma rum.

Länk till boken ”Konsten att gestalta offentliga miljöer – samverkan i tanke och handling”

Mer att läsa om stadsutveckling på Statens konstråds hemsida

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks

Taggad , , , ,