Etikettarkiv: örjan wikforss

Vattenytor

Små vattendrag kantade av överhängande, täta lövträd och det starka solljuset under sensommardagar framkallar en djup svärta i vattnet med reflexer och speglingar i oändliga mönster. Så startade mitt intresse för det som utspelar sig ovan, på och strax inunder vattenytan i oansenliga vattendrag vår, sommar, höst och tidig vinter.

Min hemvist under sommaren är norra Uppland med sina många bruksmiljöer och mer eller mindre vildvuxna parker. Här finns de många små vattendragen.

Platserna är Öregrund, Johannisfors, Forsmark, Lövstabruk, Österbybruk och Ramnäs i Västmanland som jag besökte om och om igen vid olika tidpunkter, väderlekar och ljusförhållanden under åren 2015 till 2019 med min mätsökarkamera, det oumbärliga stativet och ett polarisationsfilter för att kunna visa precis vad jag såg över och under vattenytan. En enstaka fotografering kan ta flera timmar för att få ljus, spegling, reflex, rörelse, skärpa och skärpedjup att stämma.

Än mer tid tar övergången från tankar om allt möjligt till full koncentration på ett ensamt grönt löv som seglar omkring i höstgul omgivning. Till en början finns inga motiv, inget att hämta och inget att fotografera. Allt är bara brunt. Men vandringen i naturen tar till sist överhanden, allt annat kommer i bakgrunden och lätt svettig flera timmar senare vaknar man upp ur ett fotoflöde som kanske, kanske gav ett riktigt napp.

För en man som ingenting vet är berg endast berg, vatten endast vatten och träd endast träd. Men när han har studerat och lärt sig litet är berg inte mera berg, vatten inte mera vatten och träd inte mera träd. Men när han helt har förstått, är berg åter berg, vatten åter vatten och träd åter träd.
/Indiskt ordspråk/

Successivt började jag ordna bilderna i sekvenser och söka efter musik. Jag har velat låta varje bild vila stilla en stund utan rörelse för att sedan försiktigt tona över i nästa. Till sist fann jag en jazzhymn komponerad och framförd av Andreaz Hedén på piano i ett akustiskt levande rum. Till min glädje har kompositör och skivbolag gett mig möjlighet att använda den.

Videofilmen är HD-format vilket gör det möjligt att spela upp eller spegla den från en dator eller smartphone på stor skärm med riktigt fin skärpa och hög ljudkvalitet.

Titel: Vattenytor
Foto: Örjan Wikforss
Musik: Andreaz Hedén
Skivbolag: Compunctio
Längd: 9.29 min
Format: HD 1080p
Distribution: Youtube
© 2019 Örjan Wikforss

Märkt , , , , , , , , , , ,

Blogg blir bok: Bygga stad eller bara stadsmässigt?

Bloggen har blivit bok. De utvalda texterna har fokus på stadsplanering. I min förra bok ”Kort sagt – 33 kolumner om det tänkta och det byggda” (2011) var fokus på processen, kommunikationen, projektledningen och förmågan att få det tänkta och drömda att också bli det byggda. Texterna presenterades i den ordning de skrivits. Här är det istället användarperspektivet på det byggda resultatet som står i centrum och hur väl dagens stadsplanering förmår hävda de allmänna intressena. En blogg skriver du ju löpande, utan att veta vad som komma ska. Under redigeringen fann jag ett antal återkommande frågeställningar och testade att ställa samman texterna tematiskt.

Baksidestext
2010-talet var ett årtionde då stadsplaneringen i Sverige förändrades i grunden. Enkla recept som att bygga tätt och högt överallt vann gehör. Den erfarenhetsbaserade kunskapen städades bort under paroller som effektivisering, avreglering och marknadsanpassning.

Balansen mellan allmänna och enskilda intressen kom inte bara att rubbas, tyngdpunkten förflyttades till förfång för det allmänna. Öppna platser, torg, parker och skolgårdar, ja allt som inte redan var bebyggt blev nu öppet mål för exploatering.

I den villervalla som uppstod lämnades de stora frågorna om livet i staden åt sitt öde medan bostadsbyggandet nådde rekordnivåer.

Under den här tioårsperioden skrev Örjan Wikforss korta texter allteftersom i sin blogg Kort sagt. Utgångspunkten är en övertygelse om rummets betydelse för människan och glädjen över att dela en vacker och väl fungerande omgivning med andra människor.

Bokens temarubriker
Till staden hör vardagsbestyren * Om undran inför förändringar i närmaste omgivningen * Den vilda jakten på byggbar mark * En oberoende byggforskning i allmänhetens tjänst * Arkitektarbetet är aldrig knutet till en ensam hjälte * Triangeldramat mellan människa, rum och föremål


Boksläpp
Boksläppet ägde rum på Blekinge Tekniska Högskola när utbildningen i Fysisk planering firade sitt 30-årsjubileum den 31 oktober 2019. Det var en mycket fin dag med många kloka inlägg och där den nya professionen planeringsarkitekter stod i centrum, liksom hela det kunskapsfält som successivt växt fram och som nu utgör bas för utbildningen. Hela boklådan tog slut, kul att få berätta och signera!

Team
Förläggare på Svensk Byggtjänst är Helén Strandgren. Thomas Schiöler är redaktör. Petra Fagerlind svarar för den grafiska utformningen. Manfred Otterheim gjorde filmen. Tack för fint samarbete som har tillfört mycket till helheten.

Tack
Tack också till Suzanne de Laval för tuff motläsning med vassa synpunkter och Maria Wikforss som hjälpte mig att sätta upp bloggen och som har läst och lämnat sypunkter på många av texterna. Hennes användarperspektiv har varit ovärderligt. Tack också till er som publicerat många av texterna under årens lopp. Redaktörerna på Fastighetsnytt Daniel Bergstrand och Mattias Fröjd, presschef Elisabet Näslund som är redaktör för Sveriges Arkitekters blogg och arkitekt Martin Nordahl på Archileaks.

Beställ boken
Läs mer och beställ boken

Se filmen

Märkt , , , , , ,

Bimbluffen


Steget från manuell projektering till CAD togs på bara tio år i en klassisk S-kurva för genomslag av innovationer i industrin. Men det förväntade steget från CAD till bygginformationsmodellering segar betänkligt.

Redan i mitten av åttiotalet formulerades idén hos Internationella standardiseringsorganisationen om hur aktörerna i ett byggprojekt i framtiden delar data ur samma informationsmodell med alla fördelar detta skulle ha. ”A God´s gift”, utropade en ung installationsprojektör häromdagen, men med tillägget ”om bara inte de övriga projektörerna uppfann sina egna informationsmodeller”. Aktörerna vet ju inte exakt vilka data de andra behöver och så skapas onödigt stora informationsmängder och just det kaos som skulle undvikas med BIM.

Många projektörer utför idag ett heroiskt arbete med att försöka hålla koll på alla versioner och informationsleveranser, men riskabelt och dyrt är det. Man levererar både BIM, 3D- och 2D-CAD till olika aktörer i samma projekt! Tala om att det blir krångligt.

BIM har i all hemlighet blivit ett riktigt stort problem för många ingenjörs- och arkitektföretag. I styrelserna är man bekymrad över den uteblivna lönsamheten i IT-satsningarna. Det är nämligen svårt att få tillräckligt betalt för den omfattande informationshanteringen och samordningen mellan de olika delmodellerna. Och framför allt betalar inte kunderna för den nytta som var tänkt i förvaltningsskedet. Programleverantörerna höjer priserna i en monopolliknande situation och datalagringen ökar i gigantisk omfattning med ökade kostnader som följd.

Ingen vill bekänna färg. Så länge kunderna kräver det kan vi leverera det. Alla sjunger digitaliseringens lov, men svär bakom kulisserna.

Stora uppdragsgivare trycker på för att BIM ska användas trots de många ofullkomligheterna i systemen och de ännu kvarvarande bristerna i de ofullständigt standardiserade över-föringsformaten. Och trots att de själva inte fullt ut tar användning av modellerna i förvaltningen. Den förhärskande strategin är att driva på BIM-implementeringen för att på så sätt så småningom slipa ner och övervinna hindren. Detta leder till en massa merarbete med improviserad standardisering. Så kan till exempel ett tiotal arkitektkontor i Stockholm bilda arbetsgrupp och finna ut sin egen begreppsapparat för att hjälpligt ta sig igenom sina projekt.

Fokus måste istället läggas på att definiera och minimera vilken information som är nödvändig för ett byggprojekt och hur den ska klassificeras och systematiseras. Det finns dock ljus i BIM-mörkret. Det blir man klar över vid läsning av den nyutkomna boken CoClass i vilken Svensk Byggtjänst presenterar ett gemensamt, digitalt språk som är baserat på internationell standard. Nu är det dags för bygg- och fastighetsbranschen att ta gemensamt tag i denna möjlighet och vända BIM till sin fördel i en uppåtriktad S-kurva.

Bilden: Visionen visades i en artikel i tidskriften FORTUNE redan år 1956.

Publiceras även i Fastighetsnytt. Läs debatten här.

Märkt , , , , ,

Gärna bostäder, men också hus för kultur

LokstalletDet omfattande bostadsbyggandet och skillnaderna i inkomst, utbildning, hälsa och livslängd mellan olika stadsdelar driver frågan om lokaler för kultur och möten. Segregationen försvagar livskvaliteten och den sociala hållbarheten. En successiv utflyttning av verksamheter från utsatta områden under många år behöver mötas av permanenta satsningar på nya verksamheter som bejakar att vi lever tillsammans i olikhet och mångfald.

Nya bostäder är dessutom ofta ytsnåla och små och bostadshusen ligger tätt på gränsen till trångt. Det behövs hus som svarar på frågan: Var ska vi ses?

Kommunerna ställs därför inför ett växande behov av nya lokaler för delvis nya ändamål. Det som fattas är mötesplatser av olika slag, hus som är allmän egendom, helt utan kommersiella biavsikter.

Dessa gemensamma mötesplatser måste vara öppna och välkomnande för alla. Inte för att passivt hänga och vänta, utan för att kunna dela kulturupplevelser med andra människor och framför allt för eget skapande och samskapande. Det öppnar för nya kontakter och ingångar i arbetslivet. Det handlar mindre om att vara åskådare och mer om att själv utöva kultur.

Gränserna mellan olika kulturformer är inte längre lika skarpa som tidigare och nya gränsöverskridande kulturformer utvecklas. Framtidens kulturlokaler erbjuder de professionella kulturutövarna scener och kontakt med sin publik, men det är just kombinationen av det professionella utövandet och invånarnas eget skapande och samskapande som står i fokus.

Bibliotek, teaterscen och evenemangssal i en mångsidigt användbar black box, verkstäder av olika slag och mötesrum och café utgör kärnfunktioner. Dessa nya byggnader ska alltså klara av flera uppgifter samtidigt. De ska vara mötesplatser, men också scener och verkstäder för kulturproduktion med tillgång till modern teknik. De ska var generella så att olika verksamheter kan bedrivas i samma lokaler vid olika tidpunkter under dygnet och flexibla så att de enkelt kan byggas om efter nya behov.

Det handlar om att kunna ställa om mellan olika verksamheter i takt med att intressena hos användarna förändras. Idag kan man se ett tydligt fokus på musik, dans, film, video-, webb- och pod-produktion, men också klassiska verksamheter som keramik, slöjd, teckning och målning. Personalen fungerar som mentorer och stöd. Med en klok lokaldisposition underlättas deras uppgift att varsamt vaka över verksamheterna.

Som mötesplatser måste de kunna rymma öppna möten dit vem som vill kan söka sig, men också enskilda möten för människor som är i direkt behov av integritet och trygghet. Det innebär både samlande öppna och avgränsande slutna rum, rum för spontana möten och rum för koncentration och avskildhet. Rum som möjliggör flexibel användning, men som fullt ut stöder varje specifik användning.

Central placering i bostadsnära lägen är avgörande för att erhålla tillräcklig exponering och inbjudan till verksamheterna i kulturhusen. Exponeringen kan förstärkas genom särpräglad arkitektur. Grundläggande är att förstå flödena i stadsdelen. Hur människor i olika åldrar och med olika bakgrund och kön rör sig i området på olika tider av dygnet. Med en klok placering av byggnaden kan man påverka, förändra och förbättra flödena i området och skapa upplysta, befolkade och trygga nya platser som alla människor vågar besöka.

Det gäller att undvika misstaget att på nytt bygga renodlade bostadsområden. Om jag fick önska så skulle det finnas många små kulturhus i bostadsnära lägen mitt i stadsdelarna som står och lyser som lyktor i vintermörkret och bjuder in till oväntade möten och nya möjligheter.

Bild: Lokstallet i Katrineholm. Framgångsrik konvertering till kulturhus. Här finns scen och dansgolv, studios och verkstäder, café och mötesrum, samt en modern black box med teaterscen, foajé och loger. Foto: Örjan Wikforss

Länk till: Framtidens kulturlokaler – publikation och bildspel

Märkt , , , , , , , ,

När allmänintresset blev ett särintresse

skyltSom ett mantra upprepas numera att den som inte är direkt berörd inte har anledning att lägga sig i plan- och byggfrågor. Nu är det raka rör, snabba spadar i jorden och inget onödigt krångel som gäller. Bortglömt är att bakom plan- och bygglagstiftningen ligger erfarenheterna av vad som saknades i den när man byggde snabbt och mycket förra gången. Hänsynen till den enskilda människan, hänsynen till naturen och hänsynen till kulturmiljön.

Det är alltför lätt att i ivern att lösa ett problem rasera värden och hela system som vi tar för självklara. Som en demokratisk planeringsprocess där enskilda och allmänna intressen balanseras på ett klokt sätt och är föremål för folkvalda politikers överväganden.

Det hela sker i små steg och börjar med inskränkning av rätten att överklaga beslut och fortsätter med minskning av kretsen som anses berörda. Och detta verkställs i ett debattklimat där planering och byggande sakta men säkert börjar betraktas som om det vore en alltigenom privat fråga. Men mer offentlig än när man bygger kan man inte vara, man visar ju upp sig på stadens scen och påverkar den gemensamma miljön utmed våra gator, torg och parker. Det är därför byggandet alltid kommer att vara en politisk fråga som går långt utanför det privata.

Vi behöver dessvärre inte resa långt bort för att finna inskränkningar i yttrandefrihet och invånardeltagande. Där den enskilda människans ord väger lätt och insynen, möjligheten att påverka och utkräva ansvar är allt annat än en självklarhet. Där en protest ses som en otillåten obstruktion.

När ett problem tas ur sitt sammanhang är det alltför enkelt att lansera fiffiga patentlösningar. Som att bygga många precis likadana hus på helt olika platser som alla i själva verket har helt olika förutsättningar för bebyggelse. Och utan att ta hänsyn till människorna, naturen och kulturmiljön på varje specifik plats.

När enskilda människor invänder mot detta stämplas de som motståndare till att lösa bostadskrisen. De kritiseras för att bara värna egenintresset och inte vara öppna och välkomnande till alla nya invånare. Det är en otroligt stark och negativ stämpling av alla dem som vill debattera hur vi bygger städer som inte bara är täta utan också gröna och som skapas med invånarmedverkan.

Lyssna noga på debatten och du kommer att upptäcka att allmänintresset numera allt oftare ses som särintresse. Det är det inte!

Även publicerad i Fastighetsnytt 5/2016.

Märkt , , , , , ,

Vattenrörelser

Videofilmen Vattenrörelser är inspelad i Ramnäs, Johannisfors, Lövsta och Forsmark. En liten undersökning av vad som kan rymmas i oansenliga vattendrag om man stannar till, tittar och lyssnar tillräckligt länge. Ovanför, på och under vattenytan. Den visades offentligt första gången på en utställning under Konst på väg i norra Uppland påsken 2011.

Märkt , ,

Bostadskatastrofens glömda orsak

Bostadsbristens orsaker söks av regeringen i villkoren för byggproduktionen. Av andra i finansiering och markpolitik. När ingen vill ta risken att investera i bostäder för dem som har det svårast växer problemen dag för dag. Men det finns också en annan orsak. Det är avsaknaden av kunskapsutveckling och nytänkande kring alternativa boendeformer.

Forskningspolitik är ett hett politikområde därför att det man väljer att satsa på får konsekvenser i alla led. Och det man avstår ifrån sjunker i betydelse. Det var inte bara bostadsdepartementet som avvecklades när den borgerliga regeringen tillträdde 1991. Byggforskningen lades också ned och med den finansieringen av den bostadsforskning som hade gjort Sverige till ett föregångsland inom bostadsbyggande.

Bostadsforskningens rötter går tillbaka till 1940-talet och dess kvinnliga pionjärer Carin Boalt och Brita Åkerman som med mod och envishet drev fram en forskning som tog användarens perspektiv på bostaden och boendet. De ville att de boende – inte minst kvinnorna som då arbetade i hemmet – skulle få en starkare ställning gentemot producenterna. En konsumentmakt som skulle komma att få stor betydelse för utformningen av bostaden och dess praktiska funktioner och utrustning.

Resultatet blev ytekonomiska lägenheter med väl genomtänkta planlösningar som gjorde drömmen om en egen god bostad möjlig att uppnå för alla. Än idag tillhör dessa bostäder de mest eftertraktade.

Till en början starkt ifrågasatt kom deras forskning att få betydelse även för svensk exportindustri när företag som Electrolux kunde presentera användarvänlig hushållsutrustning baserad på deras forskningsresultat och utvärderingar. Det var alltså ett helt innovationssystem som skrotades när bostadsforskningen medvetet ströps på 1990-talet och forskarna bokstavligen fick lämna institut och universitet.

Den kanske största negativa konsekvensen av detta idag är avsaknaden av aktuell kunskap om olika alternativa boendeformer för ett mångkulturellt samhälle. Då kunskapade man om studentboende, generationsboende, kollektivt boende, äldreboende, vårdboende och boenden tillgängliga för alla. Nu vet vi att marknaden aldrig tog över ansvaret för denna kunskapsutveckling. Den samlade kunskapen gick upp i rök. Det har bidragit till att de bostadssökande har en svag ställning, vilket hämmar drivkrafterna till produktutveckling och konkurrens.

Följden av detta är enahanda, konventionella och dyra bostadsrättslägenheter. Ingen törs pröva någonting nytt så länge samma planlösning kan krängas gång på gång. Kundnöjdhetsindex från en liten homogen kundgrupp är inte detsamma som en oberoende, kritisk forskning som granskar det byggda ur de bostadssökandes perspektiv.

Vi behöver nu veta så mycket mer om en mångfald alternativa boendeformer och boendegemenskaper. Ett aktivt kunskapande om boende – och inte bara om byggproduktion – är en förutsättning för en fungerande bostadsmarknad.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Märkt , , , , ,

Medborgarförståelse i städer som växer

För att kunna bygga den riktigt täta staden med blandade verksamheter måste tidigare öppna ytor tas i anspråk och gles bebyggelse ersättas med tät. Stadsdelar kan byggas samman och människors rörelsemönster utvidgas. Med fler verksamheter på gång- och cykelavstånd ökar stadsbons räckvidd och rörelsefrihet. Stadens infrastruktur kan användas effektivare och klimatpåverkan minskas. Det är ett svårslaget recept som emellertid förutsätter att stadens invånare är öppna för de stora förändringarna.

Det finns två sätt att förhålla sig till motstånd mot förändring.

Det ena är att det se det som ett hinder som ska elimineras genom att medborgarinflytandet försvagas i gällande lagstiftning. Vi kör över dom helt enkelt. Medborgarmedverkan ses som en styggelse; ett onödigt tillägg till den representativa demokratin. Det gäller att få fart på byggandet och då får lokala opinioner vika ner sig. Det är den linje som regering, byggbransch och nybyggarkommission går på.

Det andra är att se det som en viktig del av eftersträvad social hållbarhet. I fungerande sociala nätverk talar man naturligtvis om förändringar i den närmaste omgivningen. Småpratet är en stabiliserande faktor för oss alla i vardagen. Vi kalibrerar våra intryck, stämmer av, jämför och bildar oss en uppfattning. Samtalen är meningsskapande.

För att nå målet om socialt hållbara stadsmiljöer gäller det därför att stadsbon kan förstå varför förändringar sker och se det meningsfulla i dem – utan att för den skull behöva gilla allt.

Det är ju stadens autenticitet som lockar nya invånare och den inbegriper stadens byggnader, platser och verksamheter såväl som dess invånare. Det är helt ofruktbart att ”märka” stadens nuvarande invånare med epitet som ”insiders” eller ”nimby”. Det gäller istället att bejaka småpratet, även när det stiger till muller och dån, eftersom det konstituerar de önskvärda sociala nätverken. De som gör att du kan känna dig trygg i en tät stad som förändras oupphörligt, särskilt om du är nyinflyttad.

När många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin att värna och vårda de offentliga rummen så att stadsutvecklingen över tid skapar väl fungerande och för medborgaren fattbara helheter av hög kvalitet. Det handlar också om att bygga ett förtroende och en välkomnande beredskap inför förändringar.

Ingen ledare undkommer varför-frågan. Vare sig lagstiftningen har försvagat medborgarinflytandet eller inte. Förståelse skapar man genom en berättelse som är äkta och inbegriper argument som hänger samman. Stadens invånare är beredda på förändringar först när berättelsen är av den kalibern. Om berättelsen inte håller kan det vara skäl att fundera över om receptet är det rätta.

Detta inlägg publiceras även i Fastighetsnytt.

Märkt , , , , , , ,