Etikettarkiv: pbl

När allmänintresset blev ett särintresse

skyltSom ett mantra upprepas numera att den som inte är direkt berörd inte har anledning att lägga sig i plan- och byggfrågor. Nu är det raka rör, snabba spadar i jorden och inget onödigt krångel som gäller. Bortglömt är att bakom plan- och bygglagstiftningen ligger erfarenheterna av vad som saknades i den när man byggde snabbt och mycket förra gången. Hänsynen till den enskilda människan, hänsynen till naturen och hänsynen till kulturmiljön.

Det är alltför lätt att i ivern att lösa ett problem rasera värden och hela system som vi tar för självklara. Som en demokratisk planeringsprocess där enskilda och allmänna intressen balanseras på ett klokt sätt och är föremål för folkvalda politikers överväganden.

Det hela sker i små steg och börjar med inskränkning av rätten att överklaga beslut och fortsätter med minskning av kretsen som anses berörda. Och detta verkställs i ett debattklimat där planering och byggande sakta men säkert börjar betraktas som om det vore en alltigenom privat fråga. Men mer offentlig än när man bygger kan man inte vara, man visar ju upp sig på stadens scen och påverkar den gemensamma miljön utmed våra gator, torg och parker. Det är därför byggandet alltid kommer att vara en politisk fråga som går långt utanför det privata.

Vi behöver dessvärre inte resa långt bort för att finna inskränkningar i yttrandefrihet och invånardeltagande. Där den enskilda människans ord väger lätt och insynen, möjligheten att påverka och utkräva ansvar är allt annat än en självklarhet. Där en protest ses som en otillåten obstruktion.

När ett problem tas ur sitt sammanhang är det alltför enkelt att lansera fiffiga patentlösningar. Som att bygga många precis likadana hus på helt olika platser som alla i själva verket har helt olika förutsättningar för bebyggelse. Och utan att ta hänsyn till människorna, naturen och kulturmiljön på varje specifik plats.

När enskilda människor invänder mot detta stämplas de som motståndare till att lösa bostadskrisen. De kritiseras för att bara värna egenintresset och inte vara öppna och välkomnande till alla nya invånare. Det är en otroligt stark och negativ stämpling av alla dem som vill debattera hur vi bygger städer som inte bara är täta utan också gröna och som skapas med invånarmedverkan.

Lyssna noga på debatten och du kommer att upptäcka att allmänintresset numera allt oftare ses som särintresse. Det är det inte!

Även publicerad i Fastighetsnytt 5/2016.

Taggad , , , , , ,

Lyckliga gatan – finns den?

lyckliga-gatanSedan en tid hämtar jag barnbarn på förskolan två gånger i veckan. Ett stort förtroende som kräver full koncentration på uppgiften. Det påminns man om av den där lilla handen som tar fatt i min när vi snubblar kring i byggsveriges slutprodukter på hemvägen.

Ja, vi snubblar bokstavligen över ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser och förundras över hur det kommer sig att det ser ut och fungerar som det gör. Det blir så uppenbart att det är det byggda slutresultatet och ingenting annat som räknas när man upplever miljöerna i barnets perspektiv. 

Utsläppt i verkligheten efter de många åren i ombonade sammanträdesrum och trygga föreläsningssalar möter jag vad en gigantisk planerings- och byggindustri producerar i innerstaden ena dagen och förorten den andra. Jag önskar mina barnbarn lyckliga gator, men vi får kämpa mot resultatet av en uppenbar obalans mellan allmänna och enskilda intressen. Det skaver rejält när det allmännas bästa har fått stå tillbaka för enskilda intressen.

Gatorna, torgen och parkerna är gemensamma rum, allas egendom och de måste värnas, vårdas, utvecklas och utökas. De måste vara välkomnande och tillgängliga för alla. Jag kan riktigt höra sammanträdesrummens snack om hur de ”bara naggas i kanten” och hur ”vi istället höjer kvaliteten på det som blir kvar”. Nonsens, det är kvadratmeter som behövs när barnen går på upptäcktsfärd. Rörelsefriheten är av avgörande betydelse för hälsa och utveckling.

Ena dagen i innerstaden med överfulla pyttesmå lekplatser i bullriga lägen, nästa dag i ytterstaden med stora fria grönytor, gång- och cykelvägar skilda från biltrafiken och ringlande promenadvägar utmed strandkanten där vi hör löven prassla. Den ena dagen i vad som anses vara mönsterstad och ”enda vägen” i stadsbyggandet, den andra i vad som kallas rena fördärvet (sic!) som förebild för framtidens stad. Och vars robusta stadsväv därför kan byggas sönder och samman eftersom den inte anses vara ”riktig stad”.

Hur kan det komma sig att man ställer den täta stadens korta avstånd och dubbelutnyttjande av infrastrukturen mot ytterstadens gröna stadslandskap med fria ytor att röra sig i, mot varandra? Att vi inte kan ha motsägande fakta i huvudet samtidigt? Det handlar ju om två saker som gäller samtidigt och parallellt: vi behöver bland annat spara energi genom täthet, korta avstånd och begränsa bilismen och ha tillgång till stora gröna fria ytor. 

Att bygga tätt, mycket och centralt har kraftfulla företrädare laddade med kapital, argument och stinna projektportföljer. Därför behöver vi starka företrädare för de allmänna intressena som förmår hävda betydelsen av gemensamma platser, fungerande gaturum, torg och parker.

Men de allmänna intressena måste också stödjas av en stark och effektiv plan- och bygglagstiftning och företrädas av myndigheter som är väl samordnade och vars ledning ser det allmännas bästa som sin huvuduppgift. Ledare som värnar medarbetarnas professionalism och integritet. Gärna samverkan, men med full respekt för varandras roller och kompetenser.

Stadsbyggande är så mycket mer än summan av enskilda projekt. Det blir så påtagligt när vi snubblar fram över allt det som har blivit över i fogarna mellan projekten, där man inte har fått ihop helheten och där de allmännas företrädare inte har tagit matchen fullt ut. 

Den upplevda helheten här och nu är det enda som räknas för den som använder staden.

Publiceras även på archileaks.se

Taggad , , , , , ,

Komprometterande utemiljöer för barn

Under våren har barnens utemiljöer i staden debatterats bland annat i en omfattande, prisbelönt artikelserie i Svenska Dagbladet ”Vi bygger miljöer vi kommer att ångra” och i tidskriften Arkitektur ”Mörka utsikter”. En av källorna till denna debatt är en ny kunskapsöversikt ”Bygga stad för barn” författad av Suzanne de Laval och utgiven av forskningsstiftelsen Arkus.

En sak som står alldeles klar när man läser in sig på denna fråga är att barnens utemiljöer tidigare stod i centrum för stadsplanering och byggande. Under 60-talet och fram till 90-talet var barnens utemiljöer något som ägnades kunskapsutveckling, inlevelse och omsorg. Det var en planeringsfaktor av högsta prioritet underbyggd av vetenskaplig forskning och systematiserad erfarenhet. Men i samband med avvecklingen av bostadspolitiken i början av 90-talet rann detta ut i sanden. Nu var det upp till marknaden att visa att den även kunde hantera barnens levnadsvillkor i den förtätade staden.

Barnens uppväxtvillkor, att de kan röra sig fritt, känna både trygghet och äventyrlighet ansågs viktiga för deras hälsa och utveckling i flera avseenden. Att själv kunna gå eller cykla till skolan istället för att som idag skjutsas av föräldrar oroliga för otrygga trafikmiljöer. Att kunna springa och leka och busa på stora ytor istället för att trängas på inhägnade ”utsläppsgårdar” med mindre utrymme per barn än vad Jordbruksverket föreskriver för grisar.

När det gäller barnens utemiljöer är kvalitet till stor del fråga om kvantitet, att det finns tillräckligt många kvadratmeter för fri lek. Att hävda att mycket små ytor av påstått högre kvalitet kan ersätta detta utrymmesbehov är falskt. Det finns en gräns som när den passeras skapar ovärdiga miljöer.

Hela idén om den förtätade staden bygger på att alla ska kunna bo och leva där. Då kan man inte tänka bort en grupp, speciellt inte barnen. Helt skruvade kompromisslösningar som att bygga uteplatser på taken eller nedsänkta under gatunivån som i Hagastaden presenteras på fullt allvar. Andra stadsdelar försvaras med att det inte är tänkt att barn ska bo här (sic!).

Fastighetsbranschen och byggbranschen hävdar stenhårt fortsatt avreglering, men sätts då obevekligen på provet att också klara av barnens utemiljöer. När balansen mellan det allmänna intresset och det enskilda förskjuts mot det enskilda, kan man inte hävda att vi kan strunta i barnen i vårt kvarter för det får det allmänna ta hand om någon annanstans. Något mer komprometterande än att begära det fulla ansvaret för att planera och bygga framtidens stad och sedan inte klara av att göra den barnvänlig finns inte.

Publicerad i Fastighetsnytt nr 3, 2016.

Taggad , , , , ,

Kampen om planeringen

Kampen om planeringenLäser i Dagens Nyheter två uttalanden från inflytelserika politiker på var sida blockgränsen om hur bostadskrisen ska lösas.

Den första säger: ”Nyckeln till ökat bostadsbyggande är att vi måste komma till rätta med den ineffektiva planprocessen”. Och tillägger att ”vi behöver se över möjligheten att minska överklagandet”.

Den andra säger: ”Byggreglerna behöver förenklas för att snabba upp byggprocesserna, och vi behöver se över överklagandeprocessen”.

Den första är Ewa Thalén Finné, riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för Moderaterna. Den andra Johan Löfstrand, vice ordförande i civilutskottet och talesperson för Socialdemokraterna. Uttalandena i artikeln är till förväxling lika.

Det omedelbara intrycket är att det råder en total rundgång i debatten. En av många olika föreställningar om hur bostadskrisen kan lösas blir till ett slags vedertagen ”sanning” som upprepas oemotsagd gång på gång. Och det är så mycket som inte sägs till exempel om finansiering och de ekonomiska möjligheterna för alla invånare att skaffa sig en bostad. Eller att staten på något sätt måste ingripa för att alla ska ha råd att bo.

Men uttalandena kommer från personer som är djupt engagerade i bostadspolitiken och som naturligtvis menar vad de säger. Uttalandena kommer också under en period då de blocköverskridande samtalen pågår och man försöker finna vägar till en uppgörelse. Inför väljarna måste man kunna visa att man kan komma överens åtminstone på vissa punkter. Och då blir det abstrakta processer och regler man ger sig på – för vem vill inte ha mindre ”krångel”.

Men det är inte riskfritt. Därför att i varje regel finns inbäddad värdefull kunskap. För varje regel man slänger ut måste man kunna svara på frågan: Hur tar man vara på den kunskap och erfarenhet regeln förmedlar? Hur säkrar man den framtida kompetensen i plan- och byggprocessen? Genom forskning, utbildning, råd, regler och praktik.

Av uttalandena kan man felaktigt få intrycket att de bostadspolitiska skiljelinjerna kan utplånas, att väljarna inte kommer att kunna välja bostadspolitik i nästa val. Så är det naturligtvis inte. För om det vore så är vi illa ute. Att göra upp i en krissituation är en sak, men att lägga locket över ett centralt politikområde något annat.

Det pågår i själva verket en veritabel kamp om initiativet i samhällsplaneringen. Man överträffar varandra i förslag om att skrota regler och ta bort processteg. Men med helt olika syften. I det första fallet i övertygelsen om att om företagen på bostadsmarknaden får ta hand om saken löses problemen. I det andra fallet att om den offentliga planeringsapparaten trimmas och byggandet och boendet subventioneras kommer bostadsbyggandet att kunna nå upp till eftersträvade nivåer.

Den äkta energigivande konflikten mellan två olika politiska ståndpunkter kommer i bakgrunden när deras företrädare istället väljer att tala om justeringar av processer och regler.

Det handlar egentligen om var balanspunkten mellan de allmänna och enskilda intressena ska ligga. Och den frågan är ytterst meningsfull att diskutera.

Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Ytterst handlar detta om planeringen av våra framtida allmänna platser, gator, torg och parker, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. De robusta strukturer i vilka stadens nya rum kan byggas över tid.

Man kommer inte undan dessa frågor hur många regler man än slänger ut.

DN bilaga Moderna staden 20160515
Inlägget publiceras även på archileaks.se

Taggad , , ,

Måste arkitekten vara en bråkstake?

SARInför invigningen av Waterfront i Stockholm hamnade jag på en uppsluppen förhandsvisning. Särskilt skojade man om hur smidigt projektet slank igenom stadens beslutsprocesser. Det var ett bygge utan bråk.

Investerarna höjde glasen och tackade högre makter för det föreslagna kallbadhus i Riddarfjärden som samtidigt hade tagit politikens, allmänhetens och massmedias hela uppmärksamhet. Ingen tänkte på Waterfront, alla pratade om badringen.

Waterfront bekräftar iakttagelsen att riktigt bra hus sällan blir till utan bråk. Waterfront hade behövt ett rejält bråk.

”Goda strider ger god arkitektur”, menar Rasmus Wærn i den träffsäkra boken ”Bygge och bråk” (Atlantis 2015). Lägg märke till formuleringen. Det finns kunskapsbyggande konflikter som vaskar fram de avgörande frågeställningarna ur oväsentligheterna. Men det finns också de många destruktiva. Till syvende och sist hänger kvaliteten i den byggda livsmiljön samman med vår samlade förmåga att diskutera arkitektur. Inte minst i politiska församlingar och massmedia.

Rasmus Wærns bok är på så sätt också ett inlägg i diskussionen om ny arkitekturpolitik. Det utredaren Christer Larsson tyvärr förbigår i ”Gestaltad livsmiljö” gör Rasmus Wærn till huvudsak i sin bok; maktperspektivet och frågan om vem som egentligen ska bestämma – byggherren, allmänheten eller sakkunskapen.

Byggherren som är den som betalar. Allmänheten som förväntar sig att nya byggnader tillför mer än allt det kära som förloras. Eller sakkunskapen som vet att huset måste fungera även för människor som inte är med när besluten fattas.

”Att bygga är sällan en enskild angelägenhet, utan tvärtom det mest offentliga en byggherre kan ta sig för”, skriver Ramus Wærn. Och därför är balansen mellan enskilda och allmänna intressen stadsbyggandets kärnfråga sedan urminnes tider. Staden är det yttersta uttrycket för civilisation och mänskligt samarbete. Regler har sedan det allra första stadsbyggandet alltid varit de praktiska verktygen för att på ett fredligt sätt avväga enskilda och allmänna intressen.

Thomas Kalbro, professor i fastighetsvetenskap och förslagsställare till mycket av den regelutrensning som ägt rum under senare tid, har blivit över hövan bönhörd av politiken som nu tävlar i att göra kalops på de helt nödvändiga reglerna för fredlig samexistens i stadsbyggandet.

Det är inte så många fler regler som behöver rensas ut, menar Kalbro. Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen har inte ett entydigt vetenskapligt baserat svar och man kommer inte undan frågorna hur många regler man än slänger ut. Men utan praktiska regler blir beslutsprocesserna oförutsägbara, krångliga och rättsosäkra.

Och därför kommer nya byggen även framöver att bli föremål för bråk. För arkitekten gäller då att inte ducka i debatten även om den känns obekväm. Det gäller att lyssna noga till kritiken, men också att argumentera väl och inte tveka om att med kraft tillföra den egna sakkunskapen.

Utan det modet blir ingen god arkitektur byggd. I den meningen måste arkitekten våga vara bråkstake och ambassadör för sin kunskap. Men i det konsensussökande svenska samhället missförstås bråken, ses som obekväma och resultat av misslyckanden. Inget kan vara mer fel.

När David Chipperfield noggrant analyserade kritiken mot samrådsförslaget till Nobelmuseum avbröts han av en irriterad moderator som bad honom komma till saken. Hur såg det nya förslaget egentligen ut? Tålmodigt förklarade arkitekten att samrådsprocessen är en oundgänglig del av tillkomstprocessen. Hur arkitekten förmår ta vara på, tolka och omsätta synpunkterna avgör kvaliteten i det som sedan byggs.

Det handlar om en kunskapsprocess och i en sådan är det engagemang och olika åsikter som sätter fart på tänkandet om framtiden. Ett bygge utan tillräckligt mycket bråk kan bli lika problematiskt som Waterfront.

Teckningen är utförd av arkitekten Stefan Alenius 1986. Jag fick den som gåva efter min tid som ordförande i SAR, Svenska Arkitekters Riksförbund.

Detta inlägg publiceras samtidigt även på archileaks.se

Taggad , , , , ,

Byggmästaren som vågade bygga

galjonsbildenLäser på en näringslivssida om byggföretagen som ”inte vågar bygga” om inte staten delar ut pengar till deras kunder så att de har råd att betala hyran. På samma sida kan man läsa om byggföretagens rekordvinster.

Där tipsar aktieanalytikerna om byggföretagens höga direktavkastning och utdelning till sina aktieägare. Studerar man det finstilta i börstabellerna finner man att för det senast börsnoterade byggföretaget har kursen ökat från 84,50 vid introduktionen i juni 2014 till 188,00 i november 2015. Dom har nog vågat bygga.

När Olle Engkvist (1889-1969) sammanfattade sin byggmästargärning skrev han att en byggnadsföretagare bör ha en social syn på sitt yrke, i synnerhet om han går in för bostadsbyggande: ”Kärleken till pengarna får på inga villkor gå före kärleken till uppgiften.” Byggmästaren skulle ha en social åskådning.

Idag ropar byggföretagare på staten efter stöd för att stimulera efterfrågan och försvagning av det konsumentskydd som plan- och bygglagstiftningen och byggreglerna i praktiken utgör för att våga bygga. Ett skydd som av allt att döma snarast borde förstärkas.

Så kan man till exempel läsa att Statens Tekniska Forskningsinstitut, SP har följt upp skandalen med de enstegstätade fasaderna som läckte och ruttnade. SP har undersökt 75 byggnader som har reparerats och det visar sig att samtliga reparerade byggnader har drabbats av förnyade läckage.

Enligt Olle Engkvist skulle företagarna och finansiärerna istället för att vänta på staten ”vara aktiva, djärva, uppoffrande på ett annat sätt än hittills – de måste föregripa statliga ingripanden genom att själva gripa in först av alla”. Och de måste ta konsekvenserna av detta, socialt och ekonomiskt. Endast därigenom förtjänade de den frihet som är själva livsluften för en samhällsbyggande entreprenör.

Han oroade sig för ett spekulationsbyggande med dålig byggkvalitet som gick ut över hyresgästerna och som medverkade till att samhället fann det nödvändigt att reglera byggandet. Han kämpade på dubbla fronter; mot kollegor som inte tog ansvar och förstörde yrket och mot en statsmakt som började detaljstyra. Olle Engkvist drevs av en yrkesstolthet ”som sätter byggandets heder före byggarens intressen”, skrev författaren Gustaf Näsström.

Den välplanerade bostaden ger bostadshuset dess kvalitet och värde, menade han. Härav följer direkt behovet ”av bästa möjliga kvalitet på arkitektarbetet, alltså kravet på arkitektens ideella, konstnärliga och tekniska förmåga”.

Han förde också ett hisnande aktuellt resonemang om pris och kvalitet. Han menade att gapet mellan god och dålig kvalitet inte kan överbryggas med kontroll: ”Är byggmästaren dålig, blir arbetet dåligt, om än med strängaste kontroll”. Betänk vår tids alla reklamationer och ÄTO:or, ändrings- och tilläggsarbeten, trots kvalitetssystem och projektledning.

Och han hade lika svårt som dagens små kvalitetsbyggmästare att hävda förhållandet mellan pris och kvalitet: ”Av den ambitiöse och kunnige byggmästaren kräver man hans kvalitet, men den okunniges pris, om detta är lägre. Men den okunnige får ständigt sin kvalitet godkänd och fritages från att tillämpa den ambitiöses kvalitet”.

Det finns all anledning att ta de analyser och förslag som nu läggs fram för att öka bostadsbyggandet på stort allvar, men att inte i brådskan kasta ut barnet med badvattnet.

Lyssna till Olle Engkvist: ”Särmärket för byggnadsindustrin är och har alltid varit kriser av flera slag och anledningar än för övriga verksamheter.” Det gäller att stå fast vid det sociala ansvaret, värna kvaliteten och våga bygga även i ”den allmänna villervallan”.

Källa: Olle Engkvist Byggmästare med texter av Olle Engkvist, Gustaf Näsström, Hakon Ahlberg och Nils Ahrbom. Albert Bonnier 1949. Foto: Terrasshus, Kv. Galjonsbilden, Gröndal. Arkitekter Sven Backström och Leif Reinius 1944-46. Stiftelsen Olle Engkvist.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Taggad , , , , , ,

Kaplan = Attefall

pblEtt år efter det att Mehmet Kaplan utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister har han pressats tillbaka så till den grad att han nu låter som den borgerliga alliansens tidigare bostadsminister Stefan Attefall. ”Förenkla reglerna, snabba på processerna”.

Lika lite som Stefan Attefall tycks Mehmet Kaplan kunna styra över de reella möjligheterna att få fart på bostadsbyggandet. De ligger på finansdepartementets bord. Återstår då att rucka på enstaka regler i plan- och bygglagen och skälla på kommunerna.

Tanken med en stadsutvecklingsminister var alldeles lysande. Att i en tid med ett mycket stort behov av nya bostäder till överkomliga priser se till att det som byggs blir socialt väl fungerande stadsmiljöer med korta avstånd och väl utbyggd kollektivtrafik.

När det ska byggas mycket och fort är det särskilt viktigt att bygga med användning av bästa tänkbara kunskap och erfarenhet. Just därför att det ska kunna gå fort utan att det blir fel. Dels för att undvika byggkatastrofer, fusk och fiffel, dels för att nyproduktion av en halv miljon bostäder på kort tid kan hjälpa eller stjälpa klimatomställningen.

Hur har vi då i alla tider byggt upp byggkunskapen, samlat och spritt den? Jo, just i form av ”regler” och ”processer” helt enkelt därför att de är ytterst effektiva former för kunskapsöverföring.

Regler som är till hjälp när man inte har tid eller råd att börja om från början varje gång och ta reda på precis allt man behöver veta för att kunna bygga så att konstruktionerna blir stabila och brandsäkra, hälsosamma och klimatskyddande för de boende.

Processer som syftar till att just det som är relevant för det aktuella projektet ska tas i beaktande så att riskerna för obehagliga överraskningar i ett senare skede minimeras och investeringen säkras. Och för att det enstaka huset ska placeras i ett sammanhang som skapar en väl fungerande helhet över tid.

Tar man bort regler och processteg utan att ersätta dem med annan form av kunskap ökar riskerna i projekten dramatiskt.

Mehmet Kaplan har fortfarande tid på sig att förvandla bostadsbyggande till stadsbyggande. Men då måste han skippa den billiga antiregelretoriken från Stefan Attefalls tid och istället välja att ta den verkliga fighten med finansdepartementet. Stadsmiljöavtalen är en lovande början.

Taggad , , , , , , ,

Blåsningen i Almedalen

almedalenTvå år i Tyskland, tio år i Sverige! Kommer ni ihåg Almedalen 2012 och paragraf 34-lanseringen, att bygga utan detaljplan med Tyskland som förebild?

Frilansjournalisten Bitte Nord avslöjar blåsningen i Almedalen i en artikel i Tidskriften Stadsbyggnad 2/2015 med rubriken ”Så fick NCC politikerna i sin hand” och ställer frågan: ”Men hur kunde ett så dåligt underbyggt påstående som NCC:s få reservationslös uppbackning av media, av opinionsbildare och av den politiska makten. Var det ingen av alla dem som uttalade sig och som uppfattade ’två år i Tyskland, tio år i Sverige’ som en sanning, som läste Almedalsskriften?”

På pr-byråns hemsida kan man fortfarande läsa: ”Grunden för påverkansarbetet blev en idéskrift som visade hur de politiska spelreglerna bidrar till att göra byggandet långsammare och dyrare än i t ex Tyskland. Flera aktiviteter under Almedalsveckan 2012 genomfördes och följdes upp med en debattartikel i Dagens Industri. Genomslaget blev stort. Medialt, men också i både alliansens och socialdemokraternas bostadspolitiska programarbete. Bostadsminister Stefan Attefall lovade att se över planprocesserna.”

Både regering och opposition infogade propagandan i den egna retoriken. Så sa till exempel dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju i SvD 26/3 2014: ”Processer som i andra länder kan ta ett eller två år kan i Sverige ta tio år. Det säger sig självt att det inte går att få ihop kalkylerna, och det säger byggarna till oss.”

Så här står det i idéskriften: ”Vi har jämfört tre likartade projekt som NCC genomfört i Sverige, Tyskland och Finland som inte varit drabbade av tidsödande överklaganden. Vi kan konstatera att det var två års plantid i Sverige, ett års plantid i Finland och fyra månaders plantid i Tyskland. Den totala tiden från ide till färdigt hus i Sverige var tio år, medan den i Finland var fyra och i Tyskland bara två. Det tog alltså åtta år längre att bygga bostäder i Sverige än i Tyskland.”

Men vilka projekt som jämfördes angavs inte och om de verkligen var likartade var det ingen som tog reda på.

När Bitte Nord frågar NCC ”vilka byggprojekt man har jämfört med varandra får vi veta att det tyska projektet avser uppförande av 52 radhus i Berlin och att det svenska bygget utgörs av den första etappen av ny bostadsbebyggelse på den tidigare sjukhusfastigheten Beckomberga i Stockholm”.

”De tyska radhusen byggdes i kvarter planerade för och redan bebyggda med bostadshus med all infrastruktur på plats. NCC var ensam byggherre och bygget ingick inte i ett utvecklingsprojekt. Exemplet Beckomberga är den första utbyggnadsetappen i omvandlingen av hela det gamla sjukhusområdet till bostadsområde. Ett gigantiskt projekt som hanterar 44 hektar mark med många kulturhistoriskt värdefulla miljöer. På sikt ska här rymmas omkring 900 nya bostäder, handel, service, skolor och dagis.”

Hon konstaterar att eftersom ”rapporten beskriver de båda byggprojekten som ’likartade’ bör avsikten rimligen vara att projekten ska uppfattas ha jämförbara förutsättningar men i själva verket finns det få gemensamma nämnare.”

Man jämförde äpplen och päron och blåsningen gick nästan hela vägen till lagändring. Men där tog det stopp. Åtminstone tillfälligt. Förvirringen lever dessvärre vidare i debatten om bostadsbyggandet och regelsystemet.

Detaljplanen är ju i själva verket en förutsättning för att lösa frågor där tre berättigade intressen ställs mot varandra: markägarens/byggherrens, grannens och medborgarnas (allmänna intressen). En detaljplan ger förutsägbarhet för alla parter och projekteringstrygghet för den som ska investera och bygga, inte minst för de mindre aktörerna. Utan detaljplan finns ingen rätt för fastighetsägare att bygga och ingen skyldighet för kommunen att bygga ut gator och allmänna platser. Den är helt nödvändig eftersom Sverige till skillnad mot Tyskland saknar juridiskt bindande översiktsplaner.

Snart öppnar årets Almedalsvecka. Vilka blåsningar väntar där? En bra förberedelse är att läsa Tidskriften Stadsbyggnad och hålla ögonen öppna.

Trevlig sommar!

Inlägget publiceras också på archileaks.se

Taggad , , , ,

Att argumentera för kvalitet

Noterar att Stadsarkitektdagen i år handlar om hur man ska kunna hantera ”kvalitet och stadsbyggnadsvärden när fokus i debatten och praktiken ofta ligger på kvantitet och volymer” i bostadskrisen spår.

Ett väl valt tema, särskilt som debatten ju dessutom handlar om hur vägen till ökat bostadsbyggande påstås gå genom forcerade planeringsprocesser, minskat medborgarinflytande och avveckling av allehanda kvalitetssäkrande regler.

Kommunerna har nu i åratal läxats upp av rikspolitikerna för att inte vara smidiga och snabba nog. Samtidigt som mängder av samhällsuppgifter har lämpats över från den statliga till den kommunala nivån.

Det är ett dubbelt budskap detta att beordras bygga attraktiva, uthålliga städer och samtidigt se till att det byggs snabbt och utan detaljerad kommunal planering och kontroll. För att detta dubbla budskap inte ska urarta till ren dubbelmoral måste kvalitetsfrågan hållas levande.

Den springande punkten är hur man värderar och argumenterar för kvalitet.

I den mycket läsvärda boken ”Den omätbara kvaliteten” (Lars Strannegård, red, 2007) besvaras frågan vad kvalitet är med att det är upplevelsen av autenticitet. ”Om något håller vad det lovar, om det känns som att det är på riktigt och håller över tid, ja då ligger kvalitetsbegreppet nära till hands”. Till exempel att en stadsdel inte bara är stadsmässig, inte bara ser ut som en stad, utan är en stad.

Den nuvarande plan- och bygglagstiftningen anger inte exakt vilka kvaliteter som ska uppnås, helt enkelt därför att det skulle vara alltför låsande över tid. Varje stad och kommun söker sin egenart, sin kultur, sina livsvärden och kvaliteter. Den reglerar istället de processer som krävs för att kvalitetsfrågorna ska beaktas med hänsyn till platsen och till alla dem som berörs, de många allmänna och enskilda intressena.

När man nu från alla möjliga håll rycker och sliter i olika delar av regelsystemet finns risken att vissa av dessa processer sätts ur spel. Om man då inte klarar av att argumentera för kvalitet kommer det att vara just stadsgestaltningen som offras; stadens arkitektur, utformningen av dess gaturum, torg och parker, de gemensamma ickekommersiella mellanrummen, de sammanbindande stråken och stadens silhuett. Just det som sammanfattas i titeln på den pågående arkitekturpolitiska utredningen; ”Gestaltad livsmiljö”.

Det finns mycket att tala om på Stadsarkitektdagen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på arkitekt.se

Länk till Stadsarkitektdagen

Taggad , , , ,

Regionernas Sverige och planeringsparadoxen

Regionernas Sverige Det finns kartbilder som i ett slag förändrar ens syn på världen. Regionernas Europa var en sådan enkel karta som visualiserade begreppet med sällsynt kraft. Fyra hundra regioner, var och en med sin historia och framtid, representerade en tankeväckande mångfald. Det var naturligtvis så man skulle se på Europa!

Inte de många små, inåtvända kommunerna eller de nationalistiska staterna, utan regionerna som bildades av just de kommuner som vinner på samspel. Det fina var också att regionerna överbryggade motsättningen mellan centrum och periferi. De innehöll ju alla både stad och land och gjorde det till en styrka. Och de var stora nog för att klara av investeringar i länkar och noder som öppnade hela regionen för ett fungerande kultur- och samhällsliv och kontakt med omvärlden.

Ett föråldrat, utvecklingsoptimistiskt 60-talsbegrepp? Optimistiskt ja, föråldrat nej. Regionerna i Europa spelar idag en mycket stor roll. Dock inte i Sverige, som är ett av få länder som saknar en regional planeringsnivå. Trots att denna geografiska indelning är så praktisk för arbetet med klimatomställning, ett fungerande näringsliv med korta transportavstånd, boende och samhällsservice, byggnadskultur och arkitektur. Frågan om en eventuell uppgradering av det regionala perspektivet behandlas överraskande nog i den bostadsparlamentariska kommittén som ska redovisa resultatet av sitt uppdrag i slutet av mars.

Det var nämligen det alltför låga och framför allt ojämna bostadsbyggandet i kommunerna i Stockholmsregionen som ledde till att regeringen, efter påtryckningar från den dåvarande oppositionen, beslöt tillsätta en parlamentarisk kommitté ”för att utreda och vid behov föreslå sådana förändringar i de regelverk som styr fysisk planering och framtagande av planeringsunderlag på regional nivå som behövs för att tillgodose bostadsförsörjningsbehovet och en långsiktigt hållbar utveckling i alla delar av landet”. Det gällde att hitta bättre samarbetsformer över kommungränserna, men också att samordna de många riksintressena som inte sällan kolliderar med bostads- och infrastrukturbyggandet.

Man kan också se initiativet som den dåvarande oppositionens motdrag till bostadsministerns många enpersonsutredningar och detaljpetande i plan- och bygglagstiftningen; till exempel de i sammanhanget löjeväckande attefallbodarna mot bostadsbristen. I denna utredning, benämnd ”Regional planering och bostadsförsörjning” tar man ett rejälare tag i frågan och här är också riksdagspartierna representerade, vilket gör den särskilt intressant.

När den nya bostads- och stadsutvecklingsministern Mehmet Kaplan svarar på frågan hur den nya regeringen ska få fart på bostadsbyggandet i DN 16 januari, nämner han den bostadsparlamentariska kommittén som ”ett embryo” till ett bredare samarbete, likt det som regeringen och allianspartierna har om pensionssystemet.

För regeringar i minoritet gäller det som bekant att söka en bred politisk enighet och särskilt om frågan som här gäller på vilken nivå beslut med långsiktiga konsekvenser ska tas. Kan man förstärka den mellankommunala planeringen utan att rubba kommunernas planmonopol? Kan man både sätta sin tillit till planering på regional nivå för att få fart på bostads- och infrastrukturbyggandet, och samtidigt ha inställningen att planering i allmänhet är ett hinder för ett marknadsfinansierat byggande? Hur ska regering och alliansen få ihop dessa både perspektiv? Just hur beröringsskräcken för samhällsplanering ska tacklas över blockgränserna ska bli intressant att följa. I den senaste revideringen av PBL år 2011 gavs ju den översiktliga planeringen en mycket svag ställning. Går det att åstadkomma ett blockövergripande stöd för att ändra på denna paradox; att både tro och inte tro på nyttan av planering?

Jag har haft möjlighet att delta i två arbetsseminarier där konturerna av de kommande förslagen skisserades. Och det finns all anledning att här komma tillbaka när de slutliga förslagen presenteras. Utredningen vilar på stadig och saklig grund, inte minst omvärldsanalysen av hur regional planering fungerar i andra länder är tankeväckande. Liksom utredarnas djupa kunskap om flernivådemokrati; stadsdelsnämnd, kommunfullmäktige, landsting, regionfullmäktige, riksdag och Europaparlament.

Men här finns dessvärre också en ambivalens om den regionala planeringen ska vara frivillig eller obligatorisk, hur den geografiska indelningen ska göras och vilken aktör som ska vara huvudaktör och ansvarig för planeringen. Den regionala planeringen syftar ju till att lösa målkonflikter så att spår och vägar kan dras mellan kommuner och bebyggelsen planeras i samband med detta. Det kräver en tydlighet i det eventuella nya systemet. Och just denna tydlighet är det politiska problem som den parlamentariska kommittén måste lösa.

Jag tror att det är först när man har kartbilden av Regionernas Europa på näthinnan som man kan komma över meningsskiljaktigheterna om planeringens roll och ställning. Det är då man inser kraften i och nyttan av gemensam planering.

Detta inlägg publiceras även på Archileaks.

Taggad , , ,