Etikettarkiv: samråd

Egenintresset

EgenintressetFinns det ett fulare ord i stadsbyggnadsdebatten? Näriga grannar som stoppar nya bostäder om de skymmer utsikten och sänker värdet på deras dyrbart förvärvade bostadsrätter. Konservativa grannar som vill bevara den befintliga miljön till varje pris. Främlingsfientliga grannar som inte vill öppna sin stad för nya invånare.

Allt sammantaget en obehaglig motkraft till ansträngningarna att lösa bostadsbristen genom att bygga en tät, mångkulturell och levande stad där man kan hushålla med de gemensamma resurserna.

Under senare år har många ironiserat över att de som dominerar samrådsmöten och överklagar i varje instans är välsituerade vita män, femtiofem plus, som vet att hävda egenintresset in absurdum. Med denna lättvunna identifikationspoäng har kraven på att begränsa medborgarinflytandet i planering och byggande inte låtit vänta på sig.

Men under samma tidsperiod har egenintresset framhållits som föredömlig drivkraft på snart sagt varje samhällsområde: egenförsörjning, individuell lönesättning, individuella pensionsfondsval, privatisering av samhällsfunktioner för individuella val av förskola, skola, vård och omsorg. Ta hand om dig själv, se till ditt eget bästa! Så har det låtit.

Stadsbyggandet har marknadsanpassats under parollen ”förenkling och effektivisering” och de sista resterna av den sociala bostadspolitiken skrotats. Med kommersialiseringen av allmännyttan som den sista spiken i kistan för möjligheterna att bygga bostäder med överkomlig hyra. Balansen mellan enskilda och allmänna intressen har förskjutits genom en försvagning av de allmänna. Ja, vad återstår då annat än att efter bästa förmåga försöka hävda sin egen rätt?

Såväl den allmänna tidsandan som den i praktiken förda politiken uppvisar en för individen förvirrande dubbelmoral; egenintresse är ena stunden ledstjärna för att i nästa vara skampåle.

Förminskningen av begreppet medborgarinflytande till att bara betyda möjligheten att sätta sig på tvären skymmer dess djupare innebörd. Medborgarinflytande och samråd syftar ju just till att motverka att egenintressena styr genom att sätta in dem i ett större sammanhang och väga dem mot det gemensammas bästa.

Det handlar om att mobilisera medborgarna för att kunna bygga den täta, levande och mångkulturella staden och att inbjuda till det sociala samspel som livet i den täta staden förutsätter. Precis motsatsen till egenintresse.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Märkt , ,

Medborgarens syn

Samtal med människor som läser planer för att bilda sig en uppfattning om ett förslag till förändring har lärt mig att de bedömer området som helhet, vad det innehåller, hur det fungerar och hur det ser ut. Att det är identifierbart och har originalitet och en historia att kunna relatera till. Orienterbarhet, skala och rörelsemönster är viktig faktorer, liksom att det är praktiskt, vackert och robust.

Det är fogarna, ägogränserna och förvaltningsgränserna som ställer det till och förstör helheten och den praktiska användbarheten. Användaren bedömer det hon ser, ingenting annat.

Detta innebär att det som medborgaren – användaren – bedömer som viktigt aldrig är en enskild aktörs ensak. En bra plan är ur medborgarens perspektiv alltid resultatet av flera aktörers förmåga att samverka och faktiskt lyckas bygga det tänkta, planerade och utlovade.

En bra plan tillför värden och är därför meningsfull. Den måste innehålla win-win koncept. Att bygga har tidigare varit ett tecken på framsteg, något positivt. Det gäller även för den enskilde: att bygga eller inreda sin bostad, att förbättra för familjen, att utveckla. Det har förvandlats till något negativt, något som försämrar och förstör. Ingen vill stå som Svarte Petter när staden förtätas. Därför växer misstron mot planeringen. Nu vill det till en planering som skapar värden som kan förstås och uppskattas av alla berörda – även grannar.

Det tidigare positiva begreppen samråd-medborgarinflytande-deltagande syftade till att finna dessa win-win koncept. Nu har de förbytts till sin motsats: processer som endast syftar till att nå acceptans – samrådets absoluta motsats. ”Att bygga för ett bättre samhälle” har bytts mot ”vi får nog finna oss i”.

I en bra plan kan icke-experten orientera sig, förstå skala och avstånd och med sin blick och inlevelseförmåga utläsa och bedöma planens innehåll och konsekvenser. Ärligt, begripligt och utan överdrifter.

Acceptansprocessernas planer är visualiserade till oigenkännlighet med säljande, övertalande bildretorik som förvirrar istället för att ärligt informera. Den digitala tekniken missbrukas ibland och det genomskådar medborgaren naturligtvis och det medför att förtroendet för planeringen sjunker ytterligare.

Återigen: medborgaren, användaren bedömer alltid det hon ser, det hon möter i användningen av staden. Det hon ser är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det hon ser formar hennes uppfattning om sin tid och sitt samhälle och sin framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?

I ett allt mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle, där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt, är det mer angeläget än någonsin med en översiktlig planering som håller samman stadsutvecklingen och ser till att över tid skapa väl fungerande strukturer i vilka staden kan växa på mångfacetterade sätt.

Märkt , , , ,