Etikettarkiv: skönhetsrådet

Låt David Chipperfield gå all-in med Nobelhuset

Nobel CenterDetaljplaneförslaget för Nobel Center avstyrkes, skriver Stockholms skönhetsråd ampert i sitt remissvar. Och det är de inte ensamma om. Men både på och mellan raderna kan man utläsa att det vore ändå bra fint om Stockholm kunde tillföras ett Nobelmuseum som också ska få synas. Och inte heller denna önskan är Skönhetsrådet ensamma om.

Dock på Stockholmsvis lite mindre, lite lägre och helt underordnat byggnaderna runt omkring. Skönhetsrådet vädjar till Nobelstiftelsen att banta programmet och därmed banta bort monumentaliteten i förslaget. Lika fullt önskar man en verklig märkesbyggnad.

Tvehågset, minst sagt. Att driva uppfattningen att den nya byggnaden ska underordna sig kringliggande byggnader och helt anpassas till den äldre arkitekturen, samtidigt som man önskar sig en märkesbyggnad och ett samtida tillskott till stadens förgrundsbyggnader.

I en tid utan en dominerande arkitekturstil sätts bedömaren på prov. Så här kan man också läsa förslaget, tycker jag:

Byggnaden reser sig ovanför hustaken runt omkring. Här uppe ligger ett vackert auditorium som öppnar sig för himlen över Stockholm. Vilken upplevelse att samlas i förväntansfullt sorl i de glasade foajéerna i vinterkvällen inför utdelningen av årets Nobelpris och att där andas ut en stund före den efterföljande båtfärden till Stadshuset. Att få vara au milieu, precis mitt i den lysande storstaden, här på skärgårdens innersta ö.

Det skimrar av mässing om fasaderna på dagen. På kvällen lyser de milt bärnstensfärgade. En solitär märkesbyggnad som ansluter till kvarteren ytterst på Blasieholmen, men som med en liten förskjutning ändå står fritt, markerande att detta är något alldeles speciellt.

Med planförslaget tillförs staden ett nytt torg med upprustade kajer och enastående vyer över Nybroviken. Men byggnaden tillför också staden och dess invånare publika rum som inte är kommersiella. Som tidskriften Arkitektur påpekar har detta inte skett sedan Kulturhuset öppnade 1976: ”Nobel Center kan bli den motvikt som Stockholm city anno sent 2010-tal behöver”.

I David Chipperfields vinnande förslag är huset utformat som ett drömskrin, fyllt av möjligheter att i utställningar, möten och seminarier levandegöra vetenskap och innovation. Det är ett allkonstverk i vardande med sina många funktioner, sin teknik och ekonomi, sin tolkning av platsen och människornas rörelse i stadsrummet och genom byggnaden; upplevelsen av rummen, materialen, ljuset, akustiken, konsten och symbolerna.

Detta är en av få byggnader som kan och ska bilda förgrund. Därför ska den ha en stark form och vara jämbördig med Nationalmuseum och synlig från Slottet. Det stora vattenrummet tål denna volym.

I detta skede, när förslaget till detaljplan behandlas brukar arkitekten ha kommit ungefär en tredjedel på väg i arbetet med den slutliga utformningen. Samråds- och remissprocessen fångar in kritik, iakttagelser och kunskaper som kan arbetas in i förslaget. Och det är också vad arkitekten själv säger i en kommentar. Det är inget ovanligt med det. Samrådssynpunkterna utgör några av de modifierande faktorer som medverkar till att utveckla de bärande idéerna.

Så mycket återstår alltså, men utan ett klartecken genom en antagen detaljplan kan arbetet inte fortsätta särskilt länge. Kommer Stockholm stad att ge Nobelstiftelsen och arkitekten fortsatt förtroende att vidareutveckla det vinnande förslagets starka bärande arkitektoniska idéer? Eller kommer politiska kompromisser att ännu en gång stympa en konstnärlig helhet?

Låt David Chipperfield gå all-in!

Foto: Del av fasad. © David Chipperfield Architects.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Märkt , , , ,

Baracker åt barnen

Utbildningsminister Gustav Fridolins välbehövliga miljard till bättre skolbyggnader har kastat ljus på det faktum att det som byggs åt barnen allt oftare bara är baracker. Skolorna har satts på undantag, det är ett svek mot eleverna. De borde istället vara stadens verkliga märkesbyggnader, hävdar Stockholms skönhetsråd.

Arkitekturen uttrycker vad samhället anser vara viktiga gemensamma angelägenheter. Och vad man kan strunta i. Men hur kan man förklara de låga ambitionerna med elevernas och lärarnas arbetsmiljö och det överlag kärva arkitekturklimatet i Sverige?

Samhället har låg förförståelse för arkitekturens betydelse, sa arkitekturkritikern Rasmus Waern vid en debatt på Liljevalchs nyligen. Den som försöker diskutera arkitektur på publika arenor vet att man måste börja från början och förklara vad arkitektur är. Med en större förförståelse som på andra samhällsområden skulle man kunna komma till saken direkt. Ekonomer behöver inte förklara varför ekonomi är viktigt. Så borde det vara också inom arkitektur och stadsbyggnad.

Hur förberedda är vi egentligen på att utrycka oss om arkitekturen och våra upplevelser av rummet, byggnaden och staden? Ja, skolan har hittills inte tränat oss i detta och usla skolmiljöer lär oss inte ett dugg om god arkitektur. Rummet är ständigt närvarande, men för de flesta av oss bara i bakgrunden, latent i våra sinnen.

Konstutställning kopiaArkitektur handlar om triangeldramat mellan människa, rum och föremål. Det blir tydligt om man till exempel betraktar en besökare på en konstutställning som plötsligt försjunker i meditation över ett konstverk. Någonstans där i bakgrunden anas rymdbubblan som stör eller stödjer konstupplevelsen. Väggarna, taket och golvet som bildar utrymmet runt besökaren och konstverket. Dörröppningarna och fönstrens placering som bestämmer hur andra människor samtidigt rör sig i rummet. Färgerna och de olika materialen med sina texturer och dofter, liksom detaljernas kvalitet och utförande. Det direkta och indirekta dagsljuset och dess kombination med konstljuset. Inomhusklimatet, luftens kvalitet och omsättning, temperaturen. Ventilationsanläggningens dova muller och rummets akustik och förmåga att stödja koncentrationen på konstupplevelsen.

Och det här triangeldramat pågår hela tiden och överallt och i alla skalor. På sjukhuset, i skolan och äldreomsorgen. På arbetsplatsen och i bostaden, staden och landskapet. Rummet är ständigt närvarande, men närmast omedvetet trots att balansorganet i örat hela tiden arbetar med att hålla oss på rätt köl.

Om vi inte har andra ord än ”låda” för att uttrycka våra rumsliga erfarenheter, hur ska vi då kunna utveckla dem? Tanke och språk hänger samman. Saknar vi språket kan vi inte utveckla tänkandet.

Här har skolan en viktigt arkitekturpedagogisk uppgift som handlar om att uppleva, reflektera och kommunicera arkitektur. Och denna kunskap tränas bäst genom att man rör sig i rummet, byggnaden och staden och upplever arkitekturen med alla sinnen. Arkitekturpedagogik handlar om att träna vår förmåga att kommunicera våra rumsliga erfarenheter.

Mycket bra om skolorna på nytt kan bli samtida märkesbyggnader, men ännu bättre om skolan också lär oss ett språk så att vi kan tala med varandra om saken. Ett arkitekturland bygger inte baracker åt barnen.

Detta inlägg publiceras samtidigt på fastighetsnytt.se

Märkt , , ,