Etikettarkiv: stadsutveckling

Var ska vi ses?

hander-3Bostadsbyggande ja, men det behövs också hus för kultur och möten som ett kitt i samhället. Hus som är allmän egendom, helt utan kommersiella biavsikter. Hus som svarar på frågan: Var ska vi ses?

Strävan efter bostäder till rimliga priser leder till att det man bygger är ytsnålt och tätt. Och bostadsbyggandet når nu rekordnivåer. Det driver behovet av generösa lokaler att träffas i utanför bostaden.

En successiv utflyttning av verksamheter från utsatta områden under många år måste mötas av permanenta satsningar på nya verksamheter som bejakar att vi lever tillsammans i mångfald och olikhet.

Våra mötesplatser måste vara öppna och välkomnande för alla. Inte för att passivt hänga och vänta, utan för att kunna dela kulturupplevelser med andra människor och framför allt för eget skapande och samskapande. Det öppnar för nya kontakter och ingångar i arbetslivet.

Sveriges kommuner och landsting har just presenterat ny statistik över vilka ”Anläggningar för kultur, idrott och fritid” som finns i kommunerna. Det är en intressant läsning. Kommunerna satsar stort, men byggandet av kulturhus och fritidsgårdar har stått still under senare år. I 95 kommuner finns kulturhus med den blandning av verksamheter som har förutsättningar att erbjuda olika slags kulturupplevelser, men endast en mindre del av dessa har lokaler för egen skapande verksamhet. Här finns en stor utvecklingspotential framöver.

För de kommuner som ligger i framkant handlar verksamheterna inom kultur och fritid allt mer om kultur som metod och verktyg för individens utveckling. Det handlar mindre om att vara åskådare och mer om att själv utöva kultur.

Lokaler för denna verksamhet ska klara av flera uppgifter samtidigt. De ska vara mötesplatser, men också scener och verkstäder för kulturproduktion med tillgång till modern teknik. De ska var generella så att olika verksamheter kan fungera i samma lokaler under dygnet och flexibla så att de enkelt kan byggas om efter nya behov.

Som mötesplatser måste de kunna rymma öppna möten dit vem som vill kan söka sig, men också enskilda möten för människor som är i direkt behov av trygghet och integritet.

Det finns en stark trend under de senaste årtiondena att olika verksamheter bedrivs i samma byggnad. Gränserna mellan olika kulturformer är inte längre lika skarpa som tidigare och nya gränsöverskridande kulturformer utvecklas. Framtidens kulturlokaler erbjuder de professionella kulturutövarna scener och kontakt med sin publik, men framförallt plattformar för eget skapande och personlig utveckling.

Det gäller att nu undvika misstaget att bygga nya renodlade bostadsområden. Om jag fick önska så skulle det finnas många små kulturhus i bostadsnära lägen mitt i stadsdelarna som står och lyser som lyktor i vintermörkret och bjuder in till oväntade möten och nya möjligheter.

Illustration: ”Händer” av Maria Wikforss 2017
Även publicerad i Fastighetsnytt 1/2017

Taggad , , , , , , , , , ,

När allmänintresset blev ett särintresse

skyltSom ett mantra upprepas numera att den som inte är direkt berörd inte har anledning att lägga sig i plan- och byggfrågor. Nu är det raka rör, snabba spadar i jorden och inget onödigt krångel som gäller. Bortglömt är att bakom plan- och bygglagstiftningen ligger erfarenheterna av vad som saknades i den när man byggde snabbt och mycket förra gången. Hänsynen till den enskilda människan, hänsynen till naturen och hänsynen till kulturmiljön.

Det är alltför lätt att i ivern att lösa ett problem rasera värden och hela system som vi tar för självklara. Som en demokratisk planeringsprocess där enskilda och allmänna intressen balanseras på ett klokt sätt och är föremål för folkvalda politikers överväganden.

Det hela sker i små steg och börjar med inskränkning av rätten att överklaga beslut och fortsätter med minskning av kretsen som anses berörda. Och detta verkställs i ett debattklimat där planering och byggande sakta men säkert börjar betraktas som om det vore en alltigenom privat fråga. Men mer offentlig än när man bygger kan man inte vara, man visar ju upp sig på stadens scen och påverkar den gemensamma miljön utmed våra gator, torg och parker. Det är därför byggandet alltid kommer att vara en politisk fråga som går långt utanför det privata.

Vi behöver dessvärre inte resa långt bort för att finna inskränkningar i yttrandefrihet och invånardeltagande. Där den enskilda människans ord väger lätt och insynen, möjligheten att påverka och utkräva ansvar är allt annat än en självklarhet. Där en protest ses som en otillåten obstruktion.

När ett problem tas ur sitt sammanhang är det alltför enkelt att lansera fiffiga patentlösningar. Som att bygga många precis likadana hus på helt olika platser som alla i själva verket har helt olika förutsättningar för bebyggelse. Och utan att ta hänsyn till människorna, naturen och kulturmiljön på varje specifik plats.

När enskilda människor invänder mot detta stämplas de som motståndare till att lösa bostadskrisen. De kritiseras för att bara värna egenintresset och inte vara öppna och välkomnande till alla nya invånare. Det är en otroligt stark och negativ stämpling av alla dem som vill debattera hur vi bygger städer som inte bara är täta utan också gröna och som skapas med invånarmedverkan.

Lyssna noga på debatten och du kommer att upptäcka att allmänintresset numera allt oftare ses som särintresse. Det är det inte!

Även publicerad i Fastighetsnytt 5/2016.

Taggad , , , , , ,

Kampen om planeringen

Kampen om planeringenLäser i Dagens Nyheter två uttalanden från inflytelserika politiker på var sida blockgränsen om hur bostadskrisen ska lösas.

Den första säger: ”Nyckeln till ökat bostadsbyggande är att vi måste komma till rätta med den ineffektiva planprocessen”. Och tillägger att ”vi behöver se över möjligheten att minska överklagandet”.

Den andra säger: ”Byggreglerna behöver förenklas för att snabba upp byggprocesserna, och vi behöver se över överklagandeprocessen”.

Den första är Ewa Thalén Finné, riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för Moderaterna. Den andra Johan Löfstrand, vice ordförande i civilutskottet och talesperson för Socialdemokraterna. Uttalandena i artikeln är till förväxling lika.

Det omedelbara intrycket är att det råder en total rundgång i debatten. En av många olika föreställningar om hur bostadskrisen kan lösas blir till ett slags vedertagen ”sanning” som upprepas oemotsagd gång på gång. Och det är så mycket som inte sägs till exempel om finansiering och de ekonomiska möjligheterna för alla invånare att skaffa sig en bostad. Eller att staten på något sätt måste ingripa för att alla ska ha råd att bo.

Men uttalandena kommer från personer som är djupt engagerade i bostadspolitiken och som naturligtvis menar vad de säger. Uttalandena kommer också under en period då de blocköverskridande samtalen pågår och man försöker finna vägar till en uppgörelse. Inför väljarna måste man kunna visa att man kan komma överens åtminstone på vissa punkter. Och då blir det abstrakta processer och regler man ger sig på – för vem vill inte ha mindre ”krångel”.

Men det är inte riskfritt. Därför att i varje regel finns inbäddad värdefull kunskap. För varje regel man slänger ut måste man kunna svara på frågan: Hur tar man vara på den kunskap och erfarenhet regeln förmedlar? Hur säkrar man den framtida kompetensen i plan- och byggprocessen? Genom forskning, utbildning, råd, regler och praktik.

Av uttalandena kan man felaktigt få intrycket att de bostadspolitiska skiljelinjerna kan utplånas, att väljarna inte kommer att kunna välja bostadspolitik i nästa val. Så är det naturligtvis inte. För om det vore så är vi illa ute. Att göra upp i en krissituation är en sak, men att lägga locket över ett centralt politikområde något annat.

Det pågår i själva verket en veritabel kamp om initiativet i samhällsplaneringen. Man överträffar varandra i förslag om att skrota regler och ta bort processteg. Men med helt olika syften. I det första fallet i övertygelsen om att om företagen på bostadsmarknaden får ta hand om saken löses problemen. I det andra fallet att om den offentliga planeringsapparaten trimmas och byggandet och boendet subventioneras kommer bostadsbyggandet att kunna nå upp till eftersträvade nivåer.

Den äkta energigivande konflikten mellan två olika politiska ståndpunkter kommer i bakgrunden när deras företrädare istället väljer att tala om justeringar av processer och regler.

Det handlar egentligen om var balanspunkten mellan de allmänna och enskilda intressena ska ligga. Och den frågan är ytterst meningsfull att diskutera.

Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Ytterst handlar detta om planeringen av våra framtida allmänna platser, gator, torg och parker, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. De robusta strukturer i vilka stadens nya rum kan byggas över tid.

Man kommer inte undan dessa frågor hur många regler man än slänger ut.

DN bilaga Moderna staden 20160515
Inlägget publiceras även på archileaks.se

Taggad , , ,

Handel ur takt med tiden

För oss teknikfreaks är det just i dessa dagar när sexan lanseras ett faktum att den läckraste Apple-butiken inte ligger inne i stan utan i en galleria en bit ut. Det fanns igen lämplig lokal i centrum när Apple förverkligade ett i mitt tycke helt fantastiskt koncept för mötet med sina fans.

De stora städerna växer så att det knakar, folk jagar bostad för att kunna flytta in, men oroväckande mycket av handeln och kontorsarbetsplatserna flyttar ut.

Den europeiska stenstadens slutna kvarter med handel i bottenvåningen och de riktigt fina stadsvåningarna en trappa upp, där man hade kontakt med livet på gatan, är förebildlig i dagens stadsplanering. Den täta staden med gång- och cykelavstånd till det mesta. Promenadstad kallas det i Stockholm och för tankarna till ett behagligt liv för dem som har råd att bo centralt och spendera. Men faktum är att handeln flyttar ut och vad blir kvar av staden om dess ursprungliga roll som handelsplats tunnas ut?

Under ett tankeväckande seminarium på Business Arena i Göteborg i våras fick vi veta att handeln i Göteborg behöver byggas ut med en yta motsvarande fem Östra Nordstan. Men denna stora yta söktes inte i innerstaden. Scenariot innebär tvärtom att handeln i centrum skulle fortsätta att glesas ut och all ny tillkommande yta förläggas utanför staden. På det här sättet bidrog handeln till att frigöra en massa lokaler i centrum för nya verksamheter – oklart vilka – så att man skulle kunna få en levande innerstad. Ridå!

Sanningen är ju dessvärre att konsekvensen av detta är utarmning och citydöd.

Motivet för handeln är att skapa effektiva former för logistik och att kapa kostnader under hård konkurrens. Och naturligtvis en tolkning av kundönskemål och faktiskt kundbeteende. En konkurrens som i hög grad är betingad av den snabbt ökande internethandeln.

Men samtidigt söker sig människor till städerna för dess närhet till arbetsplatser, service och handel. Och den politiska fingertoppskänsligheten vad gäller att erbjuda promenadstad ska inte underskattas. Politikerna anser sig nog veta vad deras väljare önskar och styr därför stadsplaneringen ortodoxt efter flera hundra år gamla förebilder. Det blir allt en underlig ”stadsmässighet” i stadens nya kvarter om bostäderna vilar på dyrbart förhöjda bottenvåningar som gapar tomma på verksamhet. Caféer och restauranger kan inte fylla alla gator.

Lars Backemar, ledande expert på området, säger att enskilda butiker i gatuplan är en omöjlighet av ekonomiska och logistiska skäl. Butikerna måste aggregeras till inomhuscentra som i och för sig skulle kunna se ut som traditionell handel i fasad, men som måste koncentreras till vissa platser i staden. Promenaden i staden blir mellan målpunkter och inte utmed levande stadsgator.

Frågan är om det är handeln som inte har hängt med i det förnyade intresset för stadsliv och arbetar med föråldrade koncept. Eller om det är fastighetsägarna som biter sig själva i svansen med alltför höga krav på avkastning och därmed hyror som slår ut den eftertraktade traditionella stadshandeln.

För det kan väl inte vara så att stenstadsidealet som allena saliggörande form för stadsbyggnad faktiskt inte fullt ut rymmer vår tids sätt att leva, bo, arbeta och handla? Apples nya mötesplats väcker frågan.

Taggad , , ,

Medborgarförståelse i städer som växer

För att kunna bygga den riktigt täta staden med blandade verksamheter måste tidigare öppna ytor tas i anspråk och gles bebyggelse ersättas med tät. Stadsdelar kan byggas samman och människors rörelsemönster utvidgas. Med fler verksamheter på gång- och cykelavstånd ökar stadsbons räckvidd och rörelsefrihet. Stadens infrastruktur kan användas effektivare och klimatpåverkan minskas. Det är ett svårslaget recept som emellertid förutsätter att stadens invånare är öppna för de stora förändringarna.

Det finns två sätt att förhålla sig till motstånd mot förändring.

Det ena är att det se det som ett hinder som ska elimineras genom att medborgarinflytandet försvagas i gällande lagstiftning. Vi kör över dom helt enkelt. Medborgarmedverkan ses som en styggelse; ett onödigt tillägg till den representativa demokratin. Det gäller att få fart på byggandet och då får lokala opinioner vika ner sig. Det är den linje som regering, byggbransch och nybyggarkommission går på.

Det andra är att se det som en viktig del av eftersträvad social hållbarhet. I fungerande sociala nätverk talar man naturligtvis om förändringar i den närmaste omgivningen. Småpratet är en stabiliserande faktor för oss alla i vardagen. Vi kalibrerar våra intryck, stämmer av, jämför och bildar oss en uppfattning. Samtalen är meningsskapande.

För att nå målet om socialt hållbara stadsmiljöer gäller det därför att stadsbon kan förstå varför förändringar sker och se det meningsfulla i dem – utan att för den skull behöva gilla allt.

Det är ju stadens autenticitet som lockar nya invånare och den inbegriper stadens byggnader, platser och verksamheter såväl som dess invånare. Det är helt ofruktbart att ”märka” stadens nuvarande invånare med epitet som ”insiders” eller ”nimby”. Det gäller istället att bejaka småpratet, även när det stiger till muller och dån, eftersom det konstituerar de önskvärda sociala nätverken. De som gör att du kan känna dig trygg i en tät stad som förändras oupphörligt, särskilt om du är nyinflyttad.

När många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin att värna och vårda de offentliga rummen så att stadsutvecklingen över tid skapar väl fungerande och för medborgaren fattbara helheter av hög kvalitet. Det handlar också om att bygga ett förtroende och en välkomnande beredskap inför förändringar.

Ingen ledare undkommer varför-frågan. Vare sig lagstiftningen har försvagat medborgarinflytandet eller inte. Förståelse skapar man genom en berättelse som är äkta och inbegriper argument som hänger samman. Stadens invånare är beredda på förändringar först när berättelsen är av den kalibern. Om berättelsen inte håller kan det vara skäl att fundera över om receptet är det rätta.

Detta inlägg publiceras även i Fastighetsnytt.

Taggad , , , , , , ,

Äntligen rejäla tag i bostadsfrågan

Regeringen har beslutat tillsätta en parlamentarisk kommitté som ska utreda hur samordningen av bostadsförsörjningsfrågorna på regional och kommunal nivå kan förbättras och vad som bör ingå i fysisk planering på regional nivå. Regeringen anser att kommittén bör överväga ”hur arbetet för en positiv socioekonomisk utveckling i områden med utbrett utanförskap och boendesegregation bör samordnas med frågor om bostadsbyggande och den fysiska miljön i övrigt” liksom ”behovet av bättre samordning på regional nivå mellan frågor om bostadsbyggande, trafikinfrastruktur och kollektivtrafikförsörjning”. Kommittén bör analysera ”behovet av ökad samordning dels mellan regionala planer, program och strategier, dels mellan dessa och kommunernas översiktsplaner samt de kommunala riktlinjerna för bostäder”. När utredningsdirektiven presenterades av civil- och bostadsminister Stefan Attefall den 9 augusti tillade han att utredningen också ska ta hänsyn till regionala och lokala skillnader.

IVA-studien ”Staden i fokus” från 2010 granskade storstädernas aktuella översiktliga planering och berörd lagstiftning, främst Plan- och bygglagen och Miljöbalken. Studien visade bland annat att det svenska planeringssystemet präglas av fragmentering med bristande samordning som följd. Sverige saknar, till skillnad mot många andra länder, en övergripande fysisk planering med helhetsperspektiv på regional och nationell nivå. Den kommunala planeringen måste sättas in i ett större sammanhang så att sambanden med omvärlden blir tydligare. Det finns ett behov av gemensamma planeringsförutsättningar och tvärsektoriell samverkan på regional nivå och det behövs en politik som klargör ansvarsförhållanden på regional nivå. En bättre samordning mellan statlig, regional och kommunal nivå är en förutsättning för en bättre PBL-tillämpning. Bristande samordning förorsakar många av de hinder som idag fördröjer bostadsbyggandet. Det är också en förklaring till att så många påtalar behovet av regelförenkling och effektivisering.

Många kommuner saknar översiktsplaner. Som konsekvens skjuts många problem direkt till detaljplanenivå utan tillräckligt förarbete. IVA-studien fann anmärkningsvärt få kvantitativa och kvalitativa analyser i de översiktliga planerna, vilket medför att intressekonflikter och olika aktörsperspektiv förblir outredda. Det fördröjer bostadsbyggandet. Konflikterna tas alltför sent, nära byggstart, då de är riktigt svåra att hantera och tidsfördröjningar är som mest kostsamma.

En regional utvecklingsbild behövs. Det gäller att hushålla med mark- och transportresurser och att genomföra klimatomställningen. Det är inte rimligt att varje kommun gör sina bedömningar av befolkningsutveckling, sysselsättning och infrastrukturbehov på denna nivå. Det är också en fråga om att dela kostnaderna för all den kompetens som krävs för att kunna göra dessa bedömningar, beräkningar och analyser. Med en politiskt förankrad regional utvecklingsbild, baserad på underlag från de berörda kommunerna, kan den kommunala översiktsplaneringen fokusera på rumsliga och lokala frågor och förbereda för snabba byggbeslut. En fördjupad översiktsplan, på områdesnivå, kan brygga över dagens glapp mellan planering och produktion. Den är rumslig utan att vara alltför detaljerad vad avser byggnaderna. Den anger tydligt hur de allmänna platserna och gaturummen ska utformas och lämnar stort utrymme för detaljprojektering och effektiv produktion.

Med direktiven till den parlamentariska utredningen om regional planering har bostadsministern tagit ett rejält tag i frågan om att få fart på bostadsbyggandet. Hittills har lösningarna sökts i detaljer om regelförenkling. Alltför stora förhoppningar har knutits till den felaktiga bilden att man kan bygga bostäder som man bygger bilar och därför har man sökt lösningar i att likrikta byggandet. Stadsbyggande handlar till skillnad mot bilbyggande alltid och utan undantag om en unik plats, ett unikt mikroklimat, en unik social och kulturell situation. Det är det särpräglade som skapar städernas attraktionskraft, kultur och dynamik. Att tänka i ett regionernas Europa är att bejaka denna attraktionskraft.

KÄLLA: Regional planering och bostadsförsörjning, Dir. 2013:78.
Staden i fokus, Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA 2010.

Taggad , , , , , , , ,

Bygga stad eller bara stadsmässigt?

När jag vandrar runt i Norra Djurgårdsstadens först färdigställda kvarter slås jag av de omsorgsfullt utformade gaturummen och allmänna platserna. De har fina mått, proportioner och detaljer. Kvarteren är uppdelade i olika fastigheter så att flera byggherrar kan vara representerade med den variation i utformning som det möjliggör.

Men ännu är det naturligtvis tomt på gatorna och öde. Gaturummen är stadsmässigt utformade, men inte fyllda av stadens liv och rörelse. Husens fasader avbildar stadskärnans byggnader i sten och puts, men husen innehåller bara bostäder. Kvarteren saknar stadens många mikroekonomier, den blandning av tusentals verksamheter och kombinationsmöjligheter som ger staden dess ekonomiska och sociala liv.

När vi tar i som mest, som i Norra Djurgårdsstaden, bygger vi som en stad. Vi bygger stadsmässigt, men vi bygger inte en stad. Det är ett bostadsområde, monolitiskt och enahanda som tidigare, men nu med en rumskänsla som påminner oss om stadens rum. Till stadsmässighet hör hög täthet, men utan den fördel av korta avstånd mellan olika verksamheter som hör staden till.

Vi måste försöka bryta med detta femtioåriga planeringsmönster. Det kan bara göras med förståelse för hur stadens många system, med dess olika företrädare och deras drivkrafter, fungerar i vår tid. Inte med ett tillbakablickande perspektiv på hur dåtidens system fungerade, när brevbäraren kom två gånger om dagen och jag hämtade mjölken i brun glasflaska hos Lindvalls Livs hundra meter bort. Det är kunskaper om stadens ekonomiska och sociala dynamik i vår tid som kan ge oss de formande faktorerna för utformningen av stadens nya gaturum och allmänna platser.

Taggad , , , ,

Det allmännas bästa

Vi måste värna och vårda de offentliga rummen och planera robusta stadsstrukturer som kan utvecklas efter ännu okända behov och drivkrafter. Ingen av alla dessa statliga utredningar som syftar till att ”sätta spaden i marken snabbare” och förvandla planeringsprocessen till en ”autostrada” diskuterar behovet av en övergripande planering till det allmännas bästa. Men det är just de allmänna platserna, gaturummen, torgen och parkerna som bildar stadens grundstruktur.

Vi behöver planera våra framtida allmänna platser, gator, torg och parker, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. Inte i form av färdiga områden, utan strukturer i vilka stadens nya rum kan byggas över tid. Den fördjupade översiktsplanen är rumslig utan att vara alltför detaljerad vad avser byggnaderna. Den anger tydligt hur de allmänna platserna och gaturummen ska anläggas och lämnar stort utrymme för detaljprojektering och effektiv produktion av de enskilda fastigheterna.

Men allt detta riskeras när kommunerna lämpar över kostnaderna för de allmänna platserna till de enskilda fastighetsägarna. Stadens markförsäljningar bör inte främst baseras på högsta pris i ett auktionsförfarande, utan innefatta kvalitetsbedömningar och långsiktig avskrivning av extraordinära exploateringskostnader. Det är mycket tveksamt att lägga dessa utvecklingskostnader på ett enskilt objekt och därmed på dem som bor och verkar just där. Exploateringar i denna skala bör grundas på samhällsekonomiska analyser och kvalitetsvärderingar, inte enbart på företagsekonomiska analyser.

Stadsbyggandet måste ses långsiktigt värdeskapande till det allmännas bästa.

Taggad , , , ,

Medborgarens syn

Samtal med människor som läser planer för att bilda sig en uppfattning om ett förslag till förändring har lärt mig att de bedömer området som helhet, vad det innehåller, hur det fungerar och hur det ser ut. Att det är identifierbart och har originalitet och en historia att kunna relatera till. Orienterbarhet, skala och rörelsemönster är viktig faktorer, liksom att det är praktiskt, vackert och robust.

Det är fogarna, ägogränserna och förvaltningsgränserna som ställer det till och förstör helheten och den praktiska användbarheten. Användaren bedömer det hon ser, ingenting annat.

Detta innebär att det som medborgaren – användaren – bedömer som viktigt aldrig är en enskild aktörs ensak. En bra plan är ur medborgarens perspektiv alltid resultatet av flera aktörers förmåga att samverka och faktiskt lyckas bygga det tänkta, planerade och utlovade.

En bra plan tillför värden och är därför meningsfull. Den måste innehålla win-win koncept. Att bygga har tidigare varit ett tecken på framsteg, något positivt. Det gäller även för den enskilde: att bygga eller inreda sin bostad, att förbättra för familjen, att utveckla. Det har förvandlats till något negativt, något som försämrar och förstör. Ingen vill stå som Svarte Petter när staden förtätas. Därför växer misstron mot planeringen. Nu vill det till en planering som skapar värden som kan förstås och uppskattas av alla berörda – även grannar.

Det tidigare positiva begreppen samråd-medborgarinflytande-deltagande syftade till att finna dessa win-win koncept. Nu har de förbytts till sin motsats: processer som endast syftar till att nå acceptans – samrådets absoluta motsats. ”Att bygga för ett bättre samhälle” har bytts mot ”vi får nog finna oss i”.

I en bra plan kan icke-experten orientera sig, förstå skala och avstånd och med sin blick och inlevelseförmåga utläsa och bedöma planens innehåll och konsekvenser. Ärligt, begripligt och utan överdrifter.

Acceptansprocessernas planer är visualiserade till oigenkännlighet med säljande, övertalande bildretorik som förvirrar istället för att ärligt informera. Den digitala tekniken missbrukas ibland och det genomskådar medborgaren naturligtvis och det medför att förtroendet för planeringen sjunker ytterligare.

Återigen: medborgaren, användaren bedömer alltid det hon ser, det hon möter i användningen av staden. Det hon ser är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det hon ser formar hennes uppfattning om sin tid och sitt samhälle och sin framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?

I ett allt mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle, där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt, är det mer angeläget än någonsin med en översiktlig planering som håller samman stadsutvecklingen och ser till att över tid skapa väl fungerande strukturer i vilka staden kan växa på mångfacetterade sätt.

Taggad , , , ,

Inga lösa trådar


Besöker Hamburg med Sveriges Arkitekters styrelse för att planera verksamheten de kommande två åren. Får tillfälle att vandra runt i den nya stadsdelen HafenCity. Promenaden från Rådhuset är kort. Hamburg ”tar språnget över Elbe” och visar hur stadsutveckling i vattennära lägen kan gestaltas. 157 hektar, 5.800 bostäder, 12.000 invånare och 45.000 arbetsplatser anger skalan. Förutsättningarna är goda. Läget nära den gamla stadskärnan är en orsak. De stora tomterna en annan. Men framför allt för att man ser den stora hamnen med alla fartyg och all verksamhet mittemot.

Verksamheterna är blandade, även i byggnaderna. Markplanet används i vissa fall för publika aktiviteter. Det är ett resultat av tuffa exploateringsavtal. Byggnaderna är överlag väl gestaltade och ligger på rad strikt inplacerade efter stadsplanens mönster. Att den sammanhållande planläggningen verkligen har gett effekt kan man se nu när stora delar av HafenCity är färdigbyggd.

Det är ingen tvekan om att här har det planerade också blivit det byggda. Men hur är det med förhoppningarna om ett blomstrande stadsliv? Här råder ännu den lite spöklika stämning som hör till helt nya stadsdelar. Det är något som saknas, något som ligger och lurar; när vaknar den nya staden? Byggnadernas fasader överträffar varandra med kraftfulla mönstereffekter. Det är ett bombardemang av geometri och mönster.

Ute på den flytande plattformen i en av hamndockorna råder däremot ett påtagligt lugn. Jag småpratar med landskapsarkitekten Ann-Sofi Högborg från Svenska Landskap. ”Här finns inga lösa trådar. Alla trådar har samlats ihop. Det är därför det är så lugnt här.”, säger hon.

På väg tillbaka till konferensen inser jag att Ann-Sofi gav mig en ledtråd till svaret på en helt annan fråga jag funderar över: vad är en läkande miljö?

Taggad ,