Besöker Hamburg med Sveriges Arkitekters styrelse för att planera verksamheten de kommande två åren. Får tillfälle att vandra runt i den nya stadsdelen HafenCity. Promenaden från Rådhuset är kort. Hamburg ”tar språnget över Elbe” och visar hur stadsutveckling i vattennära lägen kan gestaltas. 157 hektar, 5.800 bostäder, 12.000 invånare och 45.000 arbetsplatser anger skalan. Förutsättningarna är goda. Läget nära den gamla stadskärnan är en orsak. De stora tomterna en annan. Men framför allt för att man ser den stora hamnen med alla fartyg och all verksamhet mittemot.
Verksamheterna är blandade, även i byggnaderna. Markplanet används i vissa fall för publika aktiviteter. Det är ett resultat av tuffa exploateringsavtal. Byggnaderna är överlag väl gestaltade och ligger på rad strikt inplacerade efter stadsplanens mönster. Att den sammanhållande planläggningen verkligen har gett effekt kan man se nu när stora delar av HafenCity är färdigbyggd.
Det är ingen tvekan om att här har det planerade också blivit det byggda. Men hur är det med förhoppningarna om ett blomstrande stadsliv? Här råder ännu den lite spöklika stämning som hör till helt nya stadsdelar. Det är något som saknas, något som ligger och lurar; när vaknar den nya staden? Byggnadernas fasader överträffar varandra med kraftfulla mönstereffekter. Det är ett bombardemang av geometri och mönster.
Ute på den flytande plattformen i en av hamndockorna råder däremot ett påtagligt lugn. Jag småpratar med landskapsarkitekten Ann-Sofi Högborg från Svenska Landskap. ”Här finns inga lösa trådar. Alla trådar har samlats ihop. Det är därför det är så lugnt här.”, säger hon.
På väg tillbaka till konferensen inser jag att Ann-Sofi gav mig en ledtråd till svaret på en helt annan fråga jag funderar över: vad är en läkande miljö?
Kort sagt 