Boverket släpper taget

”Det är inte så att vi tappar bort all kunskap vi haft innan. Ibland låter det så som att om inte vi säger att det ska vara på ett visst sätt så har den kunskapen försvunnit, men det har den faktiskt inte”, säger Boverkets GD Anders Sjelvgren i Bopolpodden #218 publicerad 2024-03-04. Men stämmer det? Att kunskapen inte försvinner om man tar bort det mesta ur byggreglerna?

Jag tolkar Anders Sjelvgren så att han tänker sig att byggandets olika professioner kommer att bära kunskapen vidare. Han exemplifierar med att arkitekterna ska stå som garanter för goda bostadslösningar i ett system utan detaljerade byggregler.

Men han förbigår reglernas roll i byggandets kunskapssystem som helhet och deras funktion som kunskapsförmedlare. De ingår i en plattform som är helt avgörande för att kommunikationen och samarbetet mellan byggaktörerna ska fungera. Den innehåller begrepp och definitioner som gör det möjligt att utväxla och dela begriplig information under planerings- och byggprocessen. Frågan är vem som ska ansvara för att förvalta och vidareutveckla denna gemensamma kunskap när Boverket nu släpper taget.

Regler som är baserade på vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet förmedlar kunskap i komprimerad form. De utgör på så sätt en ytterst effektiv och arbetsbesparande uppfinning.

Regelbekämparna river i regelsystemen i förhoppning om att det ska ge möjlighet att sänka byggkostnaderna. Det kan som bekant bara ske genom effektivare byggproduktion eller minskning av ytor och kvaliteter. Problemet är att Anders Sjelvgren inte berättar vad som kommer istället eller vilka konsekvenserna blir för stadsbyggandet som helhet om centrala delar av byggandets kunskapssystem tas ur bruk. Det ska bli intressant att se, säger han lite lakoniskt i podden. Risken är stor att kommunikationen blir än mer kaotisk. Att den över åren gemensamt förvärvade kunskapen inte tas tillvara. Att det blir än svårare att samarbeta.

Det får negativa konsekvenser för överföringen av kunskaper mellan generationer och tvärs yrkesgränser. Det försvagar skyddet för byggandets konsumenter som inte vet vad de kan förvänta sig för egenskaper och kvaliteter i det byggda.

Anders Sjelvgren säger att han vill förverkliga den förändring av regelsystemet som skulle ha genomförts 1994, men som aldrig kom till stånd. Min uppfattning är; släpp taget om den gamla tanken och se framåt istället. Ta tag i den förnyelse av regelsystemet som klimatförändringarna kräver. Justa spelregler vinner vi alla på.

Inlägget även publicerat på Fråga Lou Insights 2024-03-22

Gärna bostäder, men också hus för kultur

Det omfattande bostadsbyggandet och skillnaderna i inkomst, utbildning, hälsa och livslängd mellan olika stadsdelar driver frågan om lokaler för kultur och möten. Segregationen försvagar livskvaliteten och den sociala hållbarheten. En successiv utflyttning av verksamheter från utsatta områden under många år behöver mötas av permanenta satsningar på nya verksamheter som bejakar att vi lever tillsammans i olikhet och mångfald.

Nya bostäder är dessutom ofta ytsnåla och små och bostadshusen ligger tätt på gränsen till trångt. Det behövs hus som svarar på frågan: Var ska vi ses?

Kommunerna ställs därför inför ett växande behov av nya lokaler för delvis nya ändamål. Det som fattas är mötesplatser av olika slag, hus som är allmän egendom, helt utan kommersiella biavsikter.

Dessa gemensamma mötesplatser måste vara öppna och välkomnande för alla. Inte för att passivt hänga och vänta, utan för att kunna dela kulturupplevelser med andra människor och framför allt för eget skapande och samskapande. Det öppnar för nya kontakter och ingångar i arbetslivet. Det handlar mindre om att vara åskådare och mer om att själv utöva kultur.

Gränserna mellan olika kulturformer är inte längre lika skarpa som tidigare och nya gränsöverskridande kulturformer utvecklas. Framtidens kulturlokaler erbjuder de professionella kulturutövarna scener och kontakt med sin publik, men det är just kombinationen av det professionella utövandet och invånarnas eget skapande och samskapande som står i fokus.

Bibliotek, teaterscen och evenemangssal i en mångsidigt användbar black box, verkstäder av olika slag och mötesrum och café utgör kärnfunktioner. Dessa nya byggnader ska alltså klara av flera uppgifter samtidigt. De ska vara mötesplatser, men också scener och verkstäder för kulturproduktion med tillgång till modern teknik. De ska var generella så att olika verksamheter kan bedrivas i samma lokaler vid olika tidpunkter under dygnet och flexibla så att de enkelt kan byggas om efter nya behov.

Det handlar om att kunna ställa om mellan olika verksamheter i takt med att intressena hos användarna förändras. Idag kan man se ett tydligt fokus på musik, dans, film, video-, webb- och pod-produktion, men också klassiska verksamheter som keramik, slöjd, teckning och målning. Personalen fungerar som mentorer och stöd. Med en klok lokaldisposition underlättas deras uppgift att varsamt vaka över verksamheterna.

Som mötesplatser måste de kunna rymma öppna möten dit vem som vill kan söka sig, men också enskilda möten för människor som är i direkt behov av integritet och trygghet. Det innebär både samlande öppna och avgränsande slutna rum, rum för spontana möten och rum för koncentration och avskildhet. Rum som möjliggör flexibel användning, men som fullt ut stöder varje specifik användning.

Central placering i bostadsnära lägen är avgörande för att erhålla tillräcklig exponering och inbjudan till verksamheterna i kulturhusen. Exponeringen kan förstärkas genom särpräglad arkitektur. Grundläggande är att förstå flödena i stadsdelen. Hur människor i olika åldrar och med olika bakgrund och kön rör sig i området på olika tider av dygnet. Med en klok placering av byggnaden kan man påverka, förändra och förbättra flödena i området och skapa upplysta, befolkade och trygga nya platser som alla människor vågar besöka.

Det gäller att undvika misstaget att på nytt bygga renodlade bostadsområden. Om jag fick önska så skulle det finnas många små kulturhus i bostadsnära lägen mitt i stadsdelarna som står och lyser som lyktor i vintermörkret och bjuder in till oväntade möten och nya möjligheter.

Bild: Lokstallet i Katrineholm. Framgångsrik konvertering till kulturhus. Här finns scen och dansgolv, studios och verkstäder, café och mötesrum, samt en modern black box med teaterscen, foajé och loger. Foto: Örjan Wikforss

Länk till: Framtidens kulturlokaler – publikation och bildspel

Regler är en arbetsbesparande uppfinning

Det går inte en dag utan att någon kräver färre regler. Regler ses som något onödigt ont. Bättre då att lita till den osynliga handen och att dess marknadsmekanismer styr allt till rätta med automatik. Det är så lätt att vinna poäng på krav om regelavveckling, trots att det inte finns något enda exempel på en demokratisk marknadsekonomi som klarat sig utan gemensamma regler som balanserande motkrafter till marknadsmekanismerna.

När begreppet regler används i den politiska debatten handlar det allt som oftast om statens roll i marknadsekonomin. Men regler är också ett nyckelbegrepp för olika professioner. Regelanvändning och regelförståelse är starkt förbundna med kärnan i yrkeskunnandet.

Politikens förförande lockrop om regelförenkling kan få förödande effekter om de utan eftertanke förs över till olika yrkesdomäner. Och det är dessvärre just det som nu sker inom stadsplanering, arkitektur och byggande. För vem vill inte ha modernare byggregler, snabbare planbesked och fritt fram att bygga helt efter eget huvud? Den goda viljan håller på att bli det bästas fiende.

Tillgången till regler är i själva verket en grundförutsättning för att vi överhuvud taget ska kunna föra över kunskaper mellan olika yrkesgrupper och generationer. Regler är en specifik och mycket praktisk kunskapsform. De utgör ”en mänsklig konstruktion med syfte att tjäna den praktiska diskursen”, en tids- och arbetsbesparande uppfinning, enligt filosofen Joseph Raz i ”Practical Reason and Norms” (1975).

Yrkeskunnandets omistliga tre dimensioner är påståendekunskap, färdighetskunskap och förtrogenhetskunskap. Yrkesutövaren måste inte bara besitta formella kunskaper utan också tillräcklig användningsfärdighet och förtrogenhet med den specifika situationen som reglerna tillämpas i. Reglerna fångar vetenskapligt verifierad kunskap, men också en fond av erfarenhet och beprövad kunskap. De speglar det kollaborativa i all yrkesutövning och utgör en av många uppbyggd kunskap, ett slags kollektiv intelligens.

Djupt yrkeskunnande är också att ha omdömet att inse värdet av regeln och hur den kan och inte kan tillämpas i den specifika situationen. Men också hur den kan utvecklas. Forskaren och författaren Maria Hammarén uttrycker det så här fint i avhandlingen ”Ledtråd i förvandling” (1999):

”När den verklige experten handlar i samklang med sin kunskaps innersta kvaliteter är hon med sina sinnen närvarande i en värld med historia som står öppen för nya erfarenheter”.

Utan denna insikt kan många regler te sig både obegripliga, krångliga och onödiga. Ut åker därför värdefull teoretisk och praktisk kunskap, utan att ersättas av ny, när politiken röjer i yrkesdomänerna utan att inse konsekvenserna.

Bild: Markthalle, Rotterdam Foto: Örjan Wikforss

När allmänintresset blev ett särintresse

Som ett mantra upprepas numera att den som inte är direkt berörd inte har anledning att lägga sig i plan- och byggfrågor. Nu är det raka rör, snabba spadar i jorden och inget onödigt krångel som gäller. Bortglömt är att bakom plan- och bygglagstiftningen ligger erfarenheterna av vad som saknades i den när man byggde snabbt och mycket förra gången. Hänsynen till den enskilda människan, hänsynen till naturen och hänsynen till kulturmiljön.

Det är alltför lätt att i ivern att lösa ett problem rasera värden och hela system som vi tar för självklara. Som en demokratisk planeringsprocess där enskilda och allmänna intressen balanseras på ett klokt sätt och är föremål för folkvalda politikers överväganden.

Det hela sker i små steg och börjar med inskränkning av rätten att överklaga beslut och fortsätter med minskning av kretsen som anses berörda. Och detta verkställs i ett debattklimat där planering och byggande sakta men säkert börjar betraktas som om det vore en alltigenom privat fråga. Men mer offentlig än när man bygger kan man inte vara, man visar ju upp sig på stadens scen och påverkar den gemensamma miljön utmed våra gator, torg och parker. Det är därför byggandet alltid kommer att vara en politisk fråga som går långt utanför det privata.

Vi behöver dessvärre inte resa långt bort för att finna inskränkningar i yttrandefrihet och invånardeltagande. Där den enskilda människans ord väger lätt och insynen, möjligheten att påverka och utkräva ansvar är allt annat än en självklarhet. Där en protest ses som en otillåten obstruktion.

När ett problem tas ur sitt sammanhang är det alltför enkelt att lansera fiffiga patentlösningar. Som att bygga många precis likadana hus på helt olika platser som alla i själva verket har helt olika förutsättningar för bebyggelse. Och utan att ta hänsyn till människorna, naturen och kulturmiljön på varje specifik plats.

När enskilda människor invänder mot detta stämplas de som motståndare till att lösa bostadskrisen. De kritiseras för att bara värna egenintresset och inte vara öppna och välkomnande till alla nya invånare. Det är en otroligt stark och negativ stämpling av alla dem som vill debattera hur vi bygger städer som inte bara är täta utan också gröna och som skapas med invånarmedverkan.

Lyssna noga på debatten och du kommer att upptäcka att allmänintresset numera allt oftare ses som särintresse. Det är det inte!

Även publicerad i Fastighetsnytt 5/2016.

Kampen om planeringen

Läser i Dagens Nyheter två uttalanden från inflytelserika politiker på var sida blockgränsen om hur bostadskrisen ska lösas.

Den första säger: ”Nyckeln till ökat bostadsbyggande är att vi måste komma till rätta med den ineffektiva planprocessen”. Och tillägger att ”vi behöver se över möjligheten att minska överklagandet”.

Den andra säger: ”Byggreglerna behöver förenklas för att snabba upp byggprocesserna, och vi behöver se över överklagandeprocessen”.

Den första är Ewa Thalén Finné, riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för Moderaterna. Den andra Johan Löfstrand, vice ordförande i civilutskottet och talesperson för Socialdemokraterna. Uttalandena i artikeln är till förväxling lika.

Det omedelbara intrycket är att det råder en total rundgång i debatten. En av många olika föreställningar om hur bostadskrisen kan lösas blir till ett slags vedertagen ”sanning” som upprepas oemotsagd gång på gång. Och det är så mycket som inte sägs till exempel om finansiering och de ekonomiska möjligheterna för alla invånare att skaffa sig en bostad. Eller att staten på något sätt måste ingripa för att alla ska ha råd att bo.

Men uttalandena kommer från personer som är djupt engagerade i bostadspolitiken och som naturligtvis menar vad de säger. Uttalandena kommer också under en period då de blocköverskridande samtalen pågår och man försöker finna vägar till en uppgörelse. Inför väljarna måste man kunna visa att man kan komma överens åtminstone på vissa punkter. Och då blir det abstrakta processer och regler man ger sig på – för vem vill inte ha mindre ”krångel”.

Men det är inte riskfritt. Därför att i varje regel finns inbäddad värdefull kunskap. För varje regel man slänger ut måste man kunna svara på frågan: Hur tar man vara på den kunskap och erfarenhet regeln förmedlar? Hur säkrar man den framtida kompetensen i plan- och byggprocessen? Genom forskning, utbildning, råd, regler och praktik.

Av uttalandena kan man felaktigt få intrycket att de bostadspolitiska skiljelinjerna kan utplånas, att väljarna inte kommer att kunna välja bostadspolitik i nästa val. Så är det naturligtvis inte. För om det vore så är vi illa ute. Att göra upp i en krissituation är en sak, men att lägga locket över ett centralt politikområde något annat.

Det pågår i själva verket en veritabel kamp om initiativet i samhällsplaneringen. Man överträffar varandra i förslag om att skrota regler och ta bort processteg. Men med helt olika syften. I det första fallet i övertygelsen om att om företagen på bostadsmarknaden får ta hand om saken löses problemen. I det andra fallet att om den offentliga planeringsapparaten trimmas och byggandet och boendet subventioneras kommer bostadsbyggandet att kunna nå upp till eftersträvade nivåer.

Den äkta energigivande konflikten mellan två olika politiska ståndpunkter kommer i bakgrunden när deras företrädare istället väljer att tala om justeringar av processer och regler.

Det handlar egentligen om var balanspunkten mellan de allmänna och enskilda intressena ska ligga. Och den frågan är ytterst meningsfull att diskutera.

Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Ytterst handlar detta om planeringen av våra framtida allmänna platser, gator, torg och parker, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. De robusta strukturer i vilka stadens nya rum kan byggas över tid.

Man kommer inte undan dessa frågor hur många regler man än slänger ut.

DN bilaga Moderna staden 20160515
Inlägget publiceras även på archileaks.se

Måste arkitekten vara en bråkstake?

Inför invigningen av Waterfront i Stockholm hamnade jag på en uppsluppen förhandsvisning. Särskilt skojade man om hur smidigt projektet slank igenom stadens beslutsprocesser. Det var ett bygge utan bråk.

Investerarna höjde glasen och tackade högre makter för det föreslagna kallbadhus i Riddarfjärden som samtidigt hade tagit politikens, allmänhetens och massmedias hela uppmärksamhet. Ingen tänkte på Waterfront, alla pratade om badringen.

Waterfront bekräftar iakttagelsen att riktigt bra hus sällan blir till utan bråk. Waterfront hade behövt ett rejält bråk.

”Goda strider ger god arkitektur”, menar Rasmus Wærn i den träffsäkra boken ”Bygge och bråk” (Atlantis 2015). Lägg märke till formuleringen. Det finns kunskapsbyggande konflikter som vaskar fram de avgörande frågeställningarna ur oväsentligheterna. Men det finns också de många destruktiva. Till syvende och sist hänger kvaliteten i den byggda livsmiljön samman med vår samlade förmåga att diskutera arkitektur. Inte minst i politiska församlingar och massmedia.

Rasmus Wærns bok är på så sätt också ett inlägg i diskussionen om ny arkitekturpolitik. Det utredaren Christer Larsson tyvärr förbigår i ”Gestaltad livsmiljö” gör Rasmus Wærn till huvudsak i sin bok; maktperspektivet och frågan om vem som egentligen ska bestämma – byggherren, allmänheten eller sakkunskapen.

Byggherren som är den som betalar. Allmänheten som förväntar sig att nya byggnader tillför mer än allt det kära som förloras. Eller sakkunskapen som vet att huset måste fungera även för människor som inte är med när besluten fattas.

”Att bygga är sällan en enskild angelägenhet, utan tvärtom det mest offentliga en byggherre kan ta sig för”, skriver Ramus Wærn. Och därför är balansen mellan enskilda och allmänna intressen stadsbyggandets kärnfråga sedan urminnes tider. Staden är det yttersta uttrycket för civilisation och mänskligt samarbete. Regler har sedan det allra första stadsbyggandet alltid varit de praktiska verktygen för att på ett fredligt sätt avväga enskilda och allmänna intressen.

Thomas Kalbro, professor i fastighetsvetenskap och förslagsställare till mycket av den regelutrensning som ägt rum under senare tid, har blivit över hövan bönhörd av politiken som nu tävlar i att göra kalops på de helt nödvändiga reglerna för fredlig samexistens i stadsbyggandet.

Det är inte så många fler regler som behöver rensas ut, menar Kalbro. Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen har inte ett entydigt vetenskapligt baserat svar och man kommer inte undan frågorna hur många regler man än slänger ut. Men utan praktiska regler blir beslutsprocesserna oförutsägbara, krångliga och rättsosäkra.

Och därför kommer nya byggen även framöver att bli föremål för bråk. För arkitekten gäller då att inte ducka i debatten även om den känns obekväm. Det gäller att lyssna noga till kritiken, men också att argumentera väl och inte tveka om att med kraft tillföra den egna sakkunskapen.

Utan det modet blir ingen god arkitektur byggd. I den meningen måste arkitekten våga vara bråkstake och ambassadör för sin kunskap. Men i det konsensussökande svenska samhället missförstås bråken, ses som obekväma och resultat av misslyckanden. Inget kan vara mer fel.

När David Chipperfield noggrant analyserade kritiken mot samrådsförslaget till Nobelmuseum avbröts han av en irriterad moderator som bad honom komma till saken. Hur såg det nya förslaget egentligen ut? Tålmodigt förklarade arkitekten att samrådsprocessen är en oundgänglig del av tillkomstprocessen. Hur arkitekten förmår ta vara på, tolka och omsätta synpunkterna avgör kvaliteten i det som sedan byggs.

Det handlar om en kunskapsprocess och i en sådan är det engagemang och olika åsikter som sätter fart på tänkandet om framtiden. Ett bygge utan tillräckligt mycket bråk kan bli lika problematiskt som Waterfront.

Teckningen är utförd av arkitekten Stefan Alenius 1986. Jag fick den som gåva efter min tid som ordförande i SAR, Svenska Arkitekters Riksförbund.

Detta inlägg publiceras samtidigt även på archileaks.se

700 000 Planetskötare

Vi kan alla bli planetskötare, föreslog professor Johan Rockström i sitt omtalade Vinterprogram. Låt oss börja utanför våra egna fönster, fortsatte han. Tack vare många offentliga och privata initiativ förklarade han sin övertygelse att det är möjligt att inom nuvarande system begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Nationer och framför allt städer kommer att tävla med varandra om olika klimatinitiativ som sammantagna kan rädda planeten.

Strax efter undertecknandet av Paris-avtalet inbjuder regeringen oppositionen till blocköverskridande samtal för att utveckla bostadspolitiken och bana väg för ett ökat bostadsbyggande. 700 000 bostäder på tio år bedöms behovet vara. Det är en ökning av det totala antalet bostäder i Sverige med hela 20 %. En unik möjlighet för en nation att bygga på nya sätt som minimerar klimatbelastningen, skapar goda livsmiljöer och bidrar till att nå de globala klimatmålen.

Men i realiteten är risken för det omvända stor.

Själva byggproduktionen har nämligen visat sig vara en riktig klimatbov. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA visar i rapporten ”Klimatpåverkan från byggprocessen” (2014) att den totala klimatpåverkan från byggprocesser i Sverige uppgår till 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. ”Det är av samma storleksordning som utsläppen från alla personbilar i Sverige”. I projektet studerade man särskilt klimatbelastningen vid produktion av flerfamiljshus i betong. ”Den analysen pekar på att klimatbelastningen är lika stor i byggprocessen som vid drift av huset under 50 år, då energiförsörjningen baseras på en nordisk ”elmix” och ett svenskt genomsnitt för fjärrvärme”. Att bygga ett flerbostadshus i betong tar ett år. Klimatbelastningen under detta år är lika stor som av husets energiförsörjning under 50 år.

Nu visar färsk statistik från Statistiska Centralbyrån att betong fortsätter att vara det dominerande stommaterialet. Hela 88,6 % vid byggande av flerbostadshus att jämföra med trä 8,9 % och stål 2,6 %.

När statsminister Stefan Löfven vid presskonferensen om bostadspolitiken öppnar för att det stora behovet av bostäder kan lösas med typgodkända hus måste frågan ställas om vilken klimatbelastning under själva byggproduktionen som ett typgodkännande ska medge. Många av de bostadshusbyggsatser som har utvecklats av de stora producenterna är av betong. Men det är alternativen med lägre klimatpåverkan som kan bidra till att klimatmålen nås.

I själva verket är det ju en mångfald olika boendeformer i olika typer av hus som behövs. För gamla, unga, nyanlända, för ensamma, små och stora familjer och människor som söker ett boende i kollektiv. Och varje hus ska placeras in i en unik miljö med sitt mikroklimat och ekosystem för att minimera klimatpåverkan.

Det är inte andra generationens industrialisering med massproduktion enligt T-Fordsmodellen som löser detta. Utan den fjärde som sätter användarna centrum med en omsorgsfull anpassning av byggandet till den speciella situationen och som tar vara på det faktum att vi var och en vill kunna agera planetskötare.

Publicerad i Fastighetsnytt utgåva 1 2016 och på fastighetsnytt.se

Christers felskär

Idag startar de bostadspolitiska överläggningarna mellan regeringen och oppositionen. Redan i inbjudan till samtalen pekade statsministern på hur bostadsbristen skulle kunna byggas bort med typgodkända hus som uppförs snabbt utan detaljplan eller bygglov. Detta kan bara tolkas så att på politisk toppnivå ses arkitektur och stadsbyggnad fortfarande som hinder och inte som vassa verktyg för att lösa bostadsfrågan.

Borta är kopplingen till byggprocessens klimatpåverkan och det globala klimatavtalet, hur vi bygger integrerade städer med korta avstånd, motverkar segregation och dålig hälsa och involverar invånarna i arbetet med den gemensamma miljön. Fokus är på byggproduktion, inte samhällsbyggnad.

Samtidigt pågår remissbehandlingen av den statliga utredningen Gestaltad livsmiljö med förslag till ny politik för arkitektur, form och design. Här finns chansen att föra in arkitektur- och stadsbyggnadskunnandet i den bostadspolitiska debatten. Men utredningen tar tyvärr inte vara på den möjligheten fullt ut.

Trots att utredningsarbetet har bedrivits under en period då bostadsbristen exploderat, och många unga och nyanlända inte har en chans att skaffa sig en egen bostad, saknar utredningen en konsekvensbeskrivning av om och hur utredningens förslag skulle kunna bidra till att lösa vår tids största problem i samhällsbyggandet.

Risken är därför stor att utredningen inte kommer att tillmätas den betydelse dess ämne och syfte är värda. Utredningsdirektiven och tilläggsdirektiven är skarpa och tydliga, medan utredningen däremot är mångordig, vag och innehåller få konkreta förslag. Särskilt anmärkningsvärt är detta mot bakgrund av den betydelse utredningen lägger vid att lyfta arkitektur, form och design till en övergripande samhällsnivå.

Utredaren Christer Larsson, stadsarkitekt i Malmö och med lång erfarenhet som praktiserande arkitekt, vet så väl hur svårt det är att hävda arkitektonisk kvalitet i planerings- och byggprocessen. Han satsar därför allt på ett kort i syfte att tvinga in arkitekturfrågorna i den ordinarie politiska agendan. Han föreslår inrättandet av en ny statlig myndighet, Myndigheten för Gestaltad livsmiljö och att området etableras som ett eget politikområde i statsbudgeten. Då måste partierna årligen ta ställning till området. Så här långt är utredningen tydlig och kompromisslös. Men för detta förslag betalar man ett mycket högt pris i form av nya frågor.

För det första den förvirring som uppstår när begreppet arkitektur byts mot gestaltad livsmiljö. I våra grannländer gör man tvärtom och satsar på att göra arkitektur till ett begrepp alla kan omfatta och ha nytta av.

För det andra hur en så liten statlig myndighet ska kunna göra skillnad. Det finns redan ett drygt tjugotal statliga myndigheter som på olika sätt hanterar planerings-, bygg- och kulturmiljöfrågor. En inspirationsmyndighet, tänker sig utredaren, men det behövs snarare en pragmatisk och tuff företrädare för arkitektur och stadsbyggnad om det ska bli förändring i den statliga politiken och det byggnadsindustriella komplexet. Och myndigheten bör vara departementsövergripande och ägas av både kultur-, närings- och utbildningsdepartementet.

För det tredje att myndigheten tillkommer genom en nedläggning av ArkDes, f.d. Arkitekturmuseet. Utredaren strävar efter kostnadsneutrala förslag och tar då fram skalpellen och skär bort så stora delar av ArkDes att det kan finansiera den nya myndigheten. I en kommentar på Arkitekturgalan 2015 säger utredaren att han prioriterar framtidsfrågorna före en ofullständig ritningssamling.

Men med detta felskär åker en ovärderlig kunskapskälla ut som barnet med badvattnet.

Utredningen gör ett stort nummer av skillnaden mellan att tala om vad arkitektur är och vad arkitektur gör. Men är minst lika hemlighetsfull om vad detta gör är. Och står därför svarslös inför frågan om hur man ska kunna bygga de 700 000 nya bostäder i snabb takt som också skapar goda levnadsbetingelser för de nya invånarna.

Inför dagens bostadspolitiska överläggningar vill flera partier stryka kravet på detaljplan och bygglov. Det tidigare arkitekturpolitiska handlingsprogrammet Framtidsformer (1998) ledde till en förstärkning av den lagliga grunden att hävda arkitekturens betydelse vid behandling av detaljplan och bygglov. Gestaltad livsmiljö innehåller inga förslag till förändrad lagstiftning utan hänvisar bara till framtida utvärderingar. I denna helt centrala fråga lämnar utredningen walk-over.

Remissinstansernas svåra uppgift är nu att rädda arkitekturpolitiken trots utredningens felskär. Det är satsningar, inte nedskärningar arkitekturpolitiken behöver.

Byggmästaren som vågade bygga

Läser på en näringslivssida om byggföretagen som ”inte vågar bygga” om inte staten delar ut pengar till deras kunder så att de har råd att betala hyran. På samma sida kan man läsa om byggföretagens rekordvinster.

Där tipsar aktieanalytikerna om byggföretagens höga direktavkastning och utdelning till sina aktieägare. Studerar man det finstilta i börstabellerna finner man att för det senast börsnoterade byggföretaget har kursen ökat från 84,50 vid introduktionen i juni 2014 till 188,00 i november 2015. Dom har nog vågat bygga.

När Olle Engkvist (1889-1969) sammanfattade sin byggmästargärning skrev han att en byggnadsföretagare bör ha en social syn på sitt yrke, i synnerhet om han går in för bostadsbyggande: ”Kärleken till pengarna får på inga villkor gå före kärleken till uppgiften.” Byggmästaren skulle ha en social åskådning.

Idag ropar byggföretagare på staten efter stöd för att stimulera efterfrågan och försvagning av det konsumentskydd som plan- och bygglagstiftningen och byggreglerna i praktiken utgör för att våga bygga. Ett skydd som av allt att döma snarast borde förstärkas.

Så kan man till exempel läsa att Statens Tekniska Forskningsinstitut, SP har följt upp skandalen med de enstegstätade fasaderna som läckte och ruttnade. SP har undersökt 75 byggnader som har reparerats och det visar sig att samtliga reparerade byggnader har drabbats av förnyade läckage.

Enligt Olle Engkvist skulle företagarna och finansiärerna istället för att vänta på staten ”vara aktiva, djärva, uppoffrande på ett annat sätt än hittills – de måste föregripa statliga ingripanden genom att själva gripa in först av alla”. Och de måste ta konsekvenserna av detta, socialt och ekonomiskt. Endast därigenom förtjänade de den frihet som är själva livsluften för en samhällsbyggande entreprenör.

Han oroade sig för ett spekulationsbyggande med dålig byggkvalitet som gick ut över hyresgästerna och som medverkade till att samhället fann det nödvändigt att reglera byggandet. Han kämpade på dubbla fronter; mot kollegor som inte tog ansvar och förstörde yrket och mot en statsmakt som började detaljstyra. Olle Engkvist drevs av en yrkesstolthet ”som sätter byggandets heder före byggarens intressen”, skrev författaren Gustaf Näsström.

Den välplanerade bostaden ger bostadshuset dess kvalitet och värde, menade han. Härav följer direkt behovet ”av bästa möjliga kvalitet på arkitektarbetet, alltså kravet på arkitektens ideella, konstnärliga och tekniska förmåga”.

Han förde också ett hisnande aktuellt resonemang om pris och kvalitet. Han menade att gapet mellan god och dålig kvalitet inte kan överbryggas med kontroll: ”Är byggmästaren dålig, blir arbetet dåligt, om än med strängaste kontroll”. Betänk vår tids alla reklamationer och ÄTO:or, ändrings- och tilläggsarbeten, trots kvalitetssystem och projektledning.

Och han hade lika svårt som dagens små kvalitetsbyggmästare att hävda förhållandet mellan pris och kvalitet: ”Av den ambitiöse och kunnige byggmästaren kräver man hans kvalitet, men den okunniges pris, om detta är lägre. Men den okunnige får ständigt sin kvalitet godkänd och fritages från att tillämpa den ambitiöses kvalitet”.

Det finns all anledning att ta de analyser och förslag som nu läggs fram för att öka bostadsbyggandet på stort allvar, men att inte i brådskan kasta ut barnet med badvattnet.

Lyssna till Olle Engkvist: ”Särmärket för byggnadsindustrin är och har alltid varit kriser av flera slag och anledningar än för övriga verksamheter.” Det gäller att stå fast vid det sociala ansvaret, värna kvaliteten och våga bygga även i ”den allmänna villervallan”.

Källa: Olle Engkvist Byggmästare med texter av Olle Engkvist, Gustaf Näsström, Hakon Ahlberg och Nils Ahrbom. Albert Bonnier 1949. Foto: Terrasshus, Kv. Galjonsbilden, Gröndal. Arkitekter Sven Backström och Leif Reinius 1944-46. Stiftelsen Olle Engkvist.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Kaplan = Attefall

Ett år efter det att Mehmet Kaplan utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister har han pressats tillbaka så till den grad att han nu låter som den borgerliga alliansens tidigare bostadsminister Stefan Attefall. ”Förenkla reglerna, snabba på processerna”.

Lika lite som Stefan Attefall tycks Mehmet Kaplan kunna styra över de reella möjligheterna att få fart på bostadsbyggandet. De ligger på finansdepartementets bord. Återstår då att rucka på enstaka regler i plan- och bygglagen och skälla på kommunerna.

Tanken med en stadsutvecklingsminister var alldeles lysande. Att i en tid med ett mycket stort behov av nya bostäder till överkomliga priser se till att det som byggs blir socialt väl fungerande stadsmiljöer med korta avstånd och väl utbyggd kollektivtrafik.

När det ska byggas mycket och fort är det särskilt viktigt att bygga med användning av bästa tänkbara kunskap och erfarenhet. Just därför att det ska kunna gå fort utan att det blir fel. Dels för att undvika byggkatastrofer, fusk och fiffel, dels för att nyproduktion av en halv miljon bostäder på kort tid kan hjälpa eller stjälpa klimatomställningen.

Hur har vi då i alla tider byggt upp byggkunskapen, samlat och spritt den? Jo, just i form av ”regler” och ”processer” helt enkelt därför att de är ytterst effektiva former för kunskapsöverföring.

Regler som är till hjälp när man inte har tid eller råd att börja om från början varje gång och ta reda på precis allt man behöver veta för att kunna bygga så att konstruktionerna blir stabila och brandsäkra, hälsosamma och klimatskyddande för de boende.

Processer som syftar till att just det som är relevant för det aktuella projektet ska tas i beaktande så att riskerna för obehagliga överraskningar i ett senare skede minimeras och investeringen säkras. Och för att det enstaka huset ska placeras i ett sammanhang som skapar en väl fungerande helhet över tid.

Tar man bort regler och processteg utan att ersätta dem med annan form av kunskap ökar riskerna i projekten dramatiskt.

Mehmet Kaplan har fortfarande tid på sig att förvandla bostadsbyggande till stadsbyggande. Men då måste han skippa den billiga antiregelretoriken från Stefan Attefalls tid och istället välja att ta den verkliga fighten med finansdepartementet. Stadsmiljöavtalen är en lovande början.