Kategoriarkiv: Politik

Var ska vi ses?

hander-3Bostadsbyggande ja, men det behövs också hus för kultur och möten som ett kitt i samhället. Hus som är allmän egendom, helt utan kommersiella biavsikter. Hus som svarar på frågan: Var ska vi ses?

Strävan efter bostäder till rimliga priser leder till att det man bygger är ytsnålt och tätt. Och bostadsbyggandet når nu rekordnivåer. Det driver behovet av generösa lokaler att träffas i utanför bostaden.

En successiv utflyttning av verksamheter från utsatta områden under många år måste mötas av permanenta satsningar på nya verksamheter som bejakar att vi lever tillsammans i mångfald och olikhet.

Våra mötesplatser måste vara öppna och välkomnande för alla. Inte för att passivt hänga och vänta, utan för att kunna dela kulturupplevelser med andra människor och framför allt för eget skapande och samskapande. Det öppnar för nya kontakter och ingångar i arbetslivet.

Sveriges kommuner och landsting har just presenterat ny statistik över vilka ”Anläggningar för kultur, idrott och fritid” som finns i kommunerna. Det är en intressant läsning. Kommunerna satsar stort, men byggandet av kulturhus och fritidsgårdar har stått still under senare år. I 95 kommuner finns kulturhus med den blandning av verksamheter som har förutsättningar att erbjuda olika slags kulturupplevelser, men endast en mindre del av dessa har lokaler för egen skapande verksamhet. Här finns en stor utvecklingspotential framöver.

För de kommuner som ligger i framkant handlar verksamheterna inom kultur och fritid allt mer om kultur som metod och verktyg för individens utveckling. Det handlar mindre om att vara åskådare och mer om att själv utöva kultur.

Lokaler för denna verksamhet ska klara av flera uppgifter samtidigt. De ska vara mötesplatser, men också scener och verkstäder för kulturproduktion med tillgång till modern teknik. De ska var generella så att olika verksamheter kan fungera i samma lokaler under dygnet och flexibla så att de enkelt kan byggas om efter nya behov.

Som mötesplatser måste de kunna rymma öppna möten dit vem som vill kan söka sig, men också enskilda möten för människor som är i direkt behov av trygghet och integritet.

Det finns en stark trend under de senaste årtiondena att olika verksamheter bedrivs i samma byggnad. Gränserna mellan olika kulturformer är inte längre lika skarpa som tidigare och nya gränsöverskridande kulturformer utvecklas. Framtidens kulturlokaler erbjuder de professionella kulturutövarna scener och kontakt med sin publik, men framförallt plattformar för eget skapande och personlig utveckling.

Det gäller att nu undvika misstaget att bygga nya renodlade bostadsområden. Om jag fick önska så skulle det finnas många små kulturhus i bostadsnära lägen mitt i stadsdelarna som står och lyser som lyktor i vintermörkret och bjuder in till oväntade möten och nya möjligheter.

Illustration: ”Händer” av Maria Wikforss 2017
Även publicerad i Fastighetsnytt 1/2017

Taggad , , , , , , , , , ,

När allmänintresset blev ett särintresse

skyltSom ett mantra upprepas numera att den som inte är direkt berörd inte har anledning att lägga sig i plan- och byggfrågor. Nu är det raka rör, snabba spadar i jorden och inget onödigt krångel som gäller. Bortglömt är att bakom plan- och bygglagstiftningen ligger erfarenheterna av vad som saknades i den när man byggde snabbt och mycket förra gången. Hänsynen till den enskilda människan, hänsynen till naturen och hänsynen till kulturmiljön.

Det är alltför lätt att i ivern att lösa ett problem rasera värden och hela system som vi tar för självklara. Som en demokratisk planeringsprocess där enskilda och allmänna intressen balanseras på ett klokt sätt och är föremål för folkvalda politikers överväganden.

Det hela sker i små steg och börjar med inskränkning av rätten att överklaga beslut och fortsätter med minskning av kretsen som anses berörda. Och detta verkställs i ett debattklimat där planering och byggande sakta men säkert börjar betraktas som om det vore en alltigenom privat fråga. Men mer offentlig än när man bygger kan man inte vara, man visar ju upp sig på stadens scen och påverkar den gemensamma miljön utmed våra gator, torg och parker. Det är därför byggandet alltid kommer att vara en politisk fråga som går långt utanför det privata.

Vi behöver dessvärre inte resa långt bort för att finna inskränkningar i yttrandefrihet och invånardeltagande. Där den enskilda människans ord väger lätt och insynen, möjligheten att påverka och utkräva ansvar är allt annat än en självklarhet. Där en protest ses som en otillåten obstruktion.

När ett problem tas ur sitt sammanhang är det alltför enkelt att lansera fiffiga patentlösningar. Som att bygga många precis likadana hus på helt olika platser som alla i själva verket har helt olika förutsättningar för bebyggelse. Och utan att ta hänsyn till människorna, naturen och kulturmiljön på varje specifik plats.

När enskilda människor invänder mot detta stämplas de som motståndare till att lösa bostadskrisen. De kritiseras för att bara värna egenintresset och inte vara öppna och välkomnande till alla nya invånare. Det är en otroligt stark och negativ stämpling av alla dem som vill debattera hur vi bygger städer som inte bara är täta utan också gröna och som skapas med invånarmedverkan.

Lyssna noga på debatten och du kommer att upptäcka att allmänintresset numera allt oftare ses som särintresse. Det är det inte!

Även publicerad i Fastighetsnytt 5/2016.

Taggad , , , , , ,

Kampen om planeringen

Kampen om planeringenLäser i Dagens Nyheter två uttalanden från inflytelserika politiker på var sida blockgränsen om hur bostadskrisen ska lösas.

Den första säger: ”Nyckeln till ökat bostadsbyggande är att vi måste komma till rätta med den ineffektiva planprocessen”. Och tillägger att ”vi behöver se över möjligheten att minska överklagandet”.

Den andra säger: ”Byggreglerna behöver förenklas för att snabba upp byggprocesserna, och vi behöver se över överklagandeprocessen”.

Den första är Ewa Thalén Finné, riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för Moderaterna. Den andra Johan Löfstrand, vice ordförande i civilutskottet och talesperson för Socialdemokraterna. Uttalandena i artikeln är till förväxling lika.

Det omedelbara intrycket är att det råder en total rundgång i debatten. En av många olika föreställningar om hur bostadskrisen kan lösas blir till ett slags vedertagen ”sanning” som upprepas oemotsagd gång på gång. Och det är så mycket som inte sägs till exempel om finansiering och de ekonomiska möjligheterna för alla invånare att skaffa sig en bostad. Eller att staten på något sätt måste ingripa för att alla ska ha råd att bo.

Men uttalandena kommer från personer som är djupt engagerade i bostadspolitiken och som naturligtvis menar vad de säger. Uttalandena kommer också under en period då de blocköverskridande samtalen pågår och man försöker finna vägar till en uppgörelse. Inför väljarna måste man kunna visa att man kan komma överens åtminstone på vissa punkter. Och då blir det abstrakta processer och regler man ger sig på – för vem vill inte ha mindre ”krångel”.

Men det är inte riskfritt. Därför att i varje regel finns inbäddad värdefull kunskap. För varje regel man slänger ut måste man kunna svara på frågan: Hur tar man vara på den kunskap och erfarenhet regeln förmedlar? Hur säkrar man den framtida kompetensen i plan- och byggprocessen? Genom forskning, utbildning, råd, regler och praktik.

Av uttalandena kan man felaktigt få intrycket att de bostadspolitiska skiljelinjerna kan utplånas, att väljarna inte kommer att kunna välja bostadspolitik i nästa val. Så är det naturligtvis inte. För om det vore så är vi illa ute. Att göra upp i en krissituation är en sak, men att lägga locket över ett centralt politikområde något annat.

Det pågår i själva verket en veritabel kamp om initiativet i samhällsplaneringen. Man överträffar varandra i förslag om att skrota regler och ta bort processteg. Men med helt olika syften. I det första fallet i övertygelsen om att om företagen på bostadsmarknaden får ta hand om saken löses problemen. I det andra fallet att om den offentliga planeringsapparaten trimmas och byggandet och boendet subventioneras kommer bostadsbyggandet att kunna nå upp till eftersträvade nivåer.

Den äkta energigivande konflikten mellan två olika politiska ståndpunkter kommer i bakgrunden när deras företrädare istället väljer att tala om justeringar av processer och regler.

Det handlar egentligen om var balanspunkten mellan de allmänna och enskilda intressena ska ligga. Och den frågan är ytterst meningsfull att diskutera.

Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Ytterst handlar detta om planeringen av våra framtida allmänna platser, gator, torg och parker, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. De robusta strukturer i vilka stadens nya rum kan byggas över tid.

Man kommer inte undan dessa frågor hur många regler man än slänger ut.

DN bilaga Moderna staden 20160515
Inlägget publiceras även på archileaks.se

Taggad , , ,

Måste arkitekten vara en bråkstake?

SARInför invigningen av Waterfront i Stockholm hamnade jag på en uppsluppen förhandsvisning. Särskilt skojade man om hur smidigt projektet slank igenom stadens beslutsprocesser. Det var ett bygge utan bråk.

Investerarna höjde glasen och tackade högre makter för det föreslagna kallbadhus i Riddarfjärden som samtidigt hade tagit politikens, allmänhetens och massmedias hela uppmärksamhet. Ingen tänkte på Waterfront, alla pratade om badringen.

Waterfront bekräftar iakttagelsen att riktigt bra hus sällan blir till utan bråk. Waterfront hade behövt ett rejält bråk.

”Goda strider ger god arkitektur”, menar Rasmus Wærn i den träffsäkra boken ”Bygge och bråk” (Atlantis 2015). Lägg märke till formuleringen. Det finns kunskapsbyggande konflikter som vaskar fram de avgörande frågeställningarna ur oväsentligheterna. Men det finns också de många destruktiva. Till syvende och sist hänger kvaliteten i den byggda livsmiljön samman med vår samlade förmåga att diskutera arkitektur. Inte minst i politiska församlingar och massmedia.

Rasmus Wærns bok är på så sätt också ett inlägg i diskussionen om ny arkitekturpolitik. Det utredaren Christer Larsson tyvärr förbigår i ”Gestaltad livsmiljö” gör Rasmus Wærn till huvudsak i sin bok; maktperspektivet och frågan om vem som egentligen ska bestämma – byggherren, allmänheten eller sakkunskapen.

Byggherren som är den som betalar. Allmänheten som förväntar sig att nya byggnader tillför mer än allt det kära som förloras. Eller sakkunskapen som vet att huset måste fungera även för människor som inte är med när besluten fattas.

”Att bygga är sällan en enskild angelägenhet, utan tvärtom det mest offentliga en byggherre kan ta sig för”, skriver Ramus Wærn. Och därför är balansen mellan enskilda och allmänna intressen stadsbyggandets kärnfråga sedan urminnes tider. Staden är det yttersta uttrycket för civilisation och mänskligt samarbete. Regler har sedan det allra första stadsbyggandet alltid varit de praktiska verktygen för att på ett fredligt sätt avväga enskilda och allmänna intressen.

Thomas Kalbro, professor i fastighetsvetenskap och förslagsställare till mycket av den regelutrensning som ägt rum under senare tid, har blivit över hövan bönhörd av politiken som nu tävlar i att göra kalops på de helt nödvändiga reglerna för fredlig samexistens i stadsbyggandet.

Det är inte så många fler regler som behöver rensas ut, menar Kalbro. Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen har inte ett entydigt vetenskapligt baserat svar och man kommer inte undan frågorna hur många regler man än slänger ut. Men utan praktiska regler blir beslutsprocesserna oförutsägbara, krångliga och rättsosäkra.

Och därför kommer nya byggen även framöver att bli föremål för bråk. För arkitekten gäller då att inte ducka i debatten även om den känns obekväm. Det gäller att lyssna noga till kritiken, men också att argumentera väl och inte tveka om att med kraft tillföra den egna sakkunskapen.

Utan det modet blir ingen god arkitektur byggd. I den meningen måste arkitekten våga vara bråkstake och ambassadör för sin kunskap. Men i det konsensussökande svenska samhället missförstås bråken, ses som obekväma och resultat av misslyckanden. Inget kan vara mer fel.

När David Chipperfield noggrant analyserade kritiken mot samrådsförslaget till Nobelmuseum avbröts han av en irriterad moderator som bad honom komma till saken. Hur såg det nya förslaget egentligen ut? Tålmodigt förklarade arkitekten att samrådsprocessen är en oundgänglig del av tillkomstprocessen. Hur arkitekten förmår ta vara på, tolka och omsätta synpunkterna avgör kvaliteten i det som sedan byggs.

Det handlar om en kunskapsprocess och i en sådan är det engagemang och olika åsikter som sätter fart på tänkandet om framtiden. Ett bygge utan tillräckligt mycket bråk kan bli lika problematiskt som Waterfront.

Teckningen är utförd av arkitekten Stefan Alenius 1986. Jag fick den som gåva efter min tid som ordförande i SAR, Svenska Arkitekters Riksförbund.

Detta inlägg publiceras samtidigt även på archileaks.se

Taggad , , , , ,

700 000 Planetskötare

Vi kan alla bli planetskötare, föreslog professor Johan Rockström i sitt omtalade Vinterprogram. Låt oss börja utanför våra egna fönster, fortsatte han. Tack vare många offentliga och privata initiativ förklarade han sin övertygelse att det är möjligt att inom nuvarande system begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Nationer och framför allt städer kommer att tävla med varandra om olika klimatinitiativ som sammantagna kan rädda planeten.

Strax efter undertecknandet av Paris-avtalet inbjuder regeringen oppositionen till blocköverskridande samtal för att utveckla bostadspolitiken och bana väg för ett ökat bostadsbyggande. 700 000 bostäder på tio år bedöms behovet vara. Det är en ökning av det totala antalet bostäder i Sverige med hela 20 %. En unik möjlighet för en nation att bygga på nya sätt som minimerar klimatbelastningen, skapar goda livsmiljöer och bidrar till att nå de globala klimatmålen.

Men i realiteten är risken för det omvända stor.

Själva byggproduktionen har nämligen visat sig vara en riktig klimatbov. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA visar i rapporten ”Klimatpåverkan från byggprocessen” (2014) att den totala klimatpåverkan från byggprocesser i Sverige uppgår till 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. ”Det är av samma storleksordning som utsläppen från alla personbilar i Sverige”. I projektet studerade man särskilt klimatbelastningen vid produktion av flerfamiljshus i betong. ”Den analysen pekar på att klimatbelastningen är lika stor i byggprocessen som vid drift av huset under 50 år, då energiförsörjningen baseras på en nordisk ”elmix” och ett svenskt genomsnitt för fjärrvärme”. Att bygga ett flerbostadshus i betong tar ett år. Klimatbelastningen under detta år är lika stor som av husets energiförsörjning under 50 år.

Nu visar färsk statistik från Statistiska Centralbyrån att betong fortsätter att vara det dominerande stommaterialet. Hela 88,6 % vid byggande av flerbostadshus att jämföra med trä 8,9 % och stål 2,6 %.

När statsminister Stefan Löfven vid presskonferensen om bostadspolitiken öppnar för att det stora behovet av bostäder kan lösas med typgodkända hus måste frågan ställas om vilken klimatbelastning under själva byggproduktionen som ett typgodkännande ska medge. Många av de bostadshusbyggsatser som har utvecklats av de stora producenterna är av betong. Men det är alternativen med lägre klimatpåverkan som kan bidra till att klimatmålen nås.

I själva verket är det ju en mångfald olika boendeformer i olika typer av hus som behövs. För gamla, unga, nyanlända, för ensamma, små och stora familjer och människor som söker ett boende i kollektiv. Och varje hus ska placeras in i en unik miljö med sitt mikroklimat och ekosystem för att minimera klimatpåverkan.

Det är inte andra generationens industrialisering med massproduktion enligt T-Fordsmodellen som löser detta. Utan den fjärde som sätter användarna centrum med en omsorgsfull anpassning av byggandet till den speciella situationen och som tar vara på det faktum att vi var och en vill kunna agera planetskötare.

Publicerad i Fastighetsnytt utgåva 1 2016 och på fastighetsnytt.se

Taggad , ,

Christers felskär

SkalpellIdag startar de bostadspolitiska överläggningarna mellan regeringen och oppositionen. Redan i inbjudan till samtalen pekade statsministern på hur bostadsbristen skulle kunna byggas bort med typgodkända hus som uppförs snabbt utan detaljplan eller bygglov. Detta kan bara tolkas så att på politisk toppnivå ses arkitektur och stadsbyggnad fortfarande som hinder och inte som vassa verktyg för att lösa bostadsfrågan.

Borta är kopplingen till byggprocessens klimatpåverkan och det globala klimatavtalet, hur vi bygger integrerade städer med korta avstånd, motverkar segregation och dålig hälsa och involverar invånarna i arbetet med den gemensamma miljön. Fokus är på byggproduktion, inte samhällsbyggnad.

Samtidigt pågår remissbehandlingen av den statliga utredningen Gestaltad livsmiljö med förslag till ny politik för arkitektur, form och design. Här finns chansen att föra in arkitektur- och stadsbyggnadskunnandet i den bostadspolitiska debatten. Men utredningen tar tyvärr inte vara på den möjligheten fullt ut.

Trots att utredningsarbetet har bedrivits under en period då bostadsbristen exploderat, och många unga och nyanlända inte har en chans att skaffa sig en egen bostad, saknar utredningen en konsekvensbeskrivning av om och hur utredningens förslag skulle kunna bidra till att lösa vår tids största problem i samhällsbyggandet.

Risken är därför stor att utredningen inte kommer att tillmätas den betydelse dess ämne och syfte är värda. Utredningsdirektiven och tilläggsdirektiven är skarpa och tydliga, medan utredningen däremot är mångordig, vag och innehåller få konkreta förslag. Särskilt anmärkningsvärt är detta mot bakgrund av den betydelse utredningen lägger vid att lyfta arkitektur, form och design till en övergripande samhällsnivå.

Utredaren Christer Larsson, stadsarkitekt i Malmö och med lång erfarenhet som praktiserande arkitekt, vet så väl hur svårt det är att hävda arkitektonisk kvalitet i planerings- och byggprocessen. Han satsar därför allt på ett kort i syfte att tvinga in arkitekturfrågorna i den ordinarie politiska agendan. Han föreslår inrättandet av en ny statlig myndighet, Myndigheten för Gestaltad livsmiljö och att området etableras som ett eget politikområde i statsbudgeten. Då måste partierna årligen ta ställning till området. Så här långt är utredningen tydlig och kompromisslös. Men för detta förslag betalar man ett mycket högt pris i form av nya frågor.

För det första den förvirring som uppstår när begreppet arkitektur byts mot gestaltad livsmiljö. I våra grannländer gör man tvärtom och satsar på att göra arkitektur till ett begrepp alla kan omfatta och ha nytta av.

För det andra hur en så liten statlig myndighet ska kunna göra skillnad. Det finns redan ett drygt tjugotal statliga myndigheter som på olika sätt hanterar planerings-, bygg- och kulturmiljöfrågor. En inspirationsmyndighet, tänker sig utredaren, men det behövs snarare en pragmatisk och tuff företrädare för arkitektur och stadsbyggnad om det ska bli förändring i den statliga politiken och det byggnadsindustriella komplexet. Och myndigheten bör vara departementsövergripande och ägas av både kultur-, närings- och utbildningsdepartementet.

För det tredje att myndigheten tillkommer genom en nedläggning av ArkDes, f.d. Arkitekturmuseet. Utredaren strävar efter kostnadsneutrala förslag och tar då fram skalpellen och skär bort så stora delar av ArkDes att det kan finansiera den nya myndigheten. I en kommentar på Arkitekturgalan 2015 säger utredaren att han prioriterar framtidsfrågorna före en ofullständig ritningssamling.

Men med detta felskär åker en ovärderlig kunskapskälla ut som barnet med badvattnet.

Utredningen gör ett stort nummer av skillnaden mellan att tala om vad arkitektur är och vad arkitektur gör. Men är minst lika hemlighetsfull om vad detta gör är. Och står därför svarslös inför frågan om hur man ska kunna bygga de 700 000 nya bostäder i snabb takt som också skapar goda levnadsbetingelser för de nya invånarna.

Inför dagens bostadspolitiska överläggningar vill flera partier stryka kravet på detaljplan och bygglov. Det tidigare arkitekturpolitiska handlingsprogrammet Framtidsformer (1998) ledde till en förstärkning av den lagliga grunden att hävda arkitekturens betydelse vid behandling av detaljplan och bygglov. Gestaltad livsmiljö innehåller inga förslag till förändrad lagstiftning utan hänvisar bara till framtida utvärderingar. I denna helt centrala fråga lämnar utredningen walk-over.

Remissinstansernas svåra uppgift är nu att rädda arkitekturpolitiken trots utredningens felskär. Det är satsningar, inte nedskärningar arkitekturpolitiken behöver.

Taggad , , , , , , , ,

Byggmästaren som vågade bygga

galjonsbildenLäser på en näringslivssida om byggföretagen som ”inte vågar bygga” om inte staten delar ut pengar till deras kunder så att de har råd att betala hyran. På samma sida kan man läsa om byggföretagens rekordvinster.

Där tipsar aktieanalytikerna om byggföretagens höga direktavkastning och utdelning till sina aktieägare. Studerar man det finstilta i börstabellerna finner man att för det senast börsnoterade byggföretaget har kursen ökat från 84,50 vid introduktionen i juni 2014 till 188,00 i november 2015. Dom har nog vågat bygga.

När Olle Engkvist (1889-1969) sammanfattade sin byggmästargärning skrev han att en byggnadsföretagare bör ha en social syn på sitt yrke, i synnerhet om han går in för bostadsbyggande: ”Kärleken till pengarna får på inga villkor gå före kärleken till uppgiften.” Byggmästaren skulle ha en social åskådning.

Idag ropar byggföretagare på staten efter stöd för att stimulera efterfrågan och försvagning av det konsumentskydd som plan- och bygglagstiftningen och byggreglerna i praktiken utgör för att våga bygga. Ett skydd som av allt att döma snarast borde förstärkas.

Så kan man till exempel läsa att Statens Tekniska Forskningsinstitut, SP har följt upp skandalen med de enstegstätade fasaderna som läckte och ruttnade. SP har undersökt 75 byggnader som har reparerats och det visar sig att samtliga reparerade byggnader har drabbats av förnyade läckage.

Enligt Olle Engkvist skulle företagarna och finansiärerna istället för att vänta på staten ”vara aktiva, djärva, uppoffrande på ett annat sätt än hittills – de måste föregripa statliga ingripanden genom att själva gripa in först av alla”. Och de måste ta konsekvenserna av detta, socialt och ekonomiskt. Endast därigenom förtjänade de den frihet som är själva livsluften för en samhällsbyggande entreprenör.

Han oroade sig för ett spekulationsbyggande med dålig byggkvalitet som gick ut över hyresgästerna och som medverkade till att samhället fann det nödvändigt att reglera byggandet. Han kämpade på dubbla fronter; mot kollegor som inte tog ansvar och förstörde yrket och mot en statsmakt som började detaljstyra. Olle Engkvist drevs av en yrkesstolthet ”som sätter byggandets heder före byggarens intressen”, skrev författaren Gustaf Näsström.

Den välplanerade bostaden ger bostadshuset dess kvalitet och värde, menade han. Härav följer direkt behovet ”av bästa möjliga kvalitet på arkitektarbetet, alltså kravet på arkitektens ideella, konstnärliga och tekniska förmåga”.

Han förde också ett hisnande aktuellt resonemang om pris och kvalitet. Han menade att gapet mellan god och dålig kvalitet inte kan överbryggas med kontroll: ”Är byggmästaren dålig, blir arbetet dåligt, om än med strängaste kontroll”. Betänk vår tids alla reklamationer och ÄTO:or, ändrings- och tilläggsarbeten, trots kvalitetssystem och projektledning.

Och han hade lika svårt som dagens små kvalitetsbyggmästare att hävda förhållandet mellan pris och kvalitet: ”Av den ambitiöse och kunnige byggmästaren kräver man hans kvalitet, men den okunniges pris, om detta är lägre. Men den okunnige får ständigt sin kvalitet godkänd och fritages från att tillämpa den ambitiöses kvalitet”.

Det finns all anledning att ta de analyser och förslag som nu läggs fram för att öka bostadsbyggandet på stort allvar, men att inte i brådskan kasta ut barnet med badvattnet.

Lyssna till Olle Engkvist: ”Särmärket för byggnadsindustrin är och har alltid varit kriser av flera slag och anledningar än för övriga verksamheter.” Det gäller att stå fast vid det sociala ansvaret, värna kvaliteten och våga bygga även i ”den allmänna villervallan”.

Källa: Olle Engkvist Byggmästare med texter av Olle Engkvist, Gustaf Näsström, Hakon Ahlberg och Nils Ahrbom. Albert Bonnier 1949. Foto: Terrasshus, Kv. Galjonsbilden, Gröndal. Arkitekter Sven Backström och Leif Reinius 1944-46. Stiftelsen Olle Engkvist.

Detta inlägg publiceras samtidigt på archileaks.se

Taggad , , , , , ,

Kaplan = Attefall

pblEtt år efter det att Mehmet Kaplan utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister har han pressats tillbaka så till den grad att han nu låter som den borgerliga alliansens tidigare bostadsminister Stefan Attefall. ”Förenkla reglerna, snabba på processerna”.

Lika lite som Stefan Attefall tycks Mehmet Kaplan kunna styra över de reella möjligheterna att få fart på bostadsbyggandet. De ligger på finansdepartementets bord. Återstår då att rucka på enstaka regler i plan- och bygglagen och skälla på kommunerna.

Tanken med en stadsutvecklingsminister var alldeles lysande. Att i en tid med ett mycket stort behov av nya bostäder till överkomliga priser se till att det som byggs blir socialt väl fungerande stadsmiljöer med korta avstånd och väl utbyggd kollektivtrafik.

När det ska byggas mycket och fort är det särskilt viktigt att bygga med användning av bästa tänkbara kunskap och erfarenhet. Just därför att det ska kunna gå fort utan att det blir fel. Dels för att undvika byggkatastrofer, fusk och fiffel, dels för att nyproduktion av en halv miljon bostäder på kort tid kan hjälpa eller stjälpa klimatomställningen.

Hur har vi då i alla tider byggt upp byggkunskapen, samlat och spritt den? Jo, just i form av ”regler” och ”processer” helt enkelt därför att de är ytterst effektiva former för kunskapsöverföring.

Regler som är till hjälp när man inte har tid eller råd att börja om från början varje gång och ta reda på precis allt man behöver veta för att kunna bygga så att konstruktionerna blir stabila och brandsäkra, hälsosamma och klimatskyddande för de boende.

Processer som syftar till att just det som är relevant för det aktuella projektet ska tas i beaktande så att riskerna för obehagliga överraskningar i ett senare skede minimeras och investeringen säkras. Och för att det enstaka huset ska placeras i ett sammanhang som skapar en väl fungerande helhet över tid.

Tar man bort regler och processteg utan att ersätta dem med annan form av kunskap ökar riskerna i projekten dramatiskt.

Mehmet Kaplan har fortfarande tid på sig att förvandla bostadsbyggande till stadsbyggande. Men då måste han skippa den billiga antiregelretoriken från Stefan Attefalls tid och istället välja att ta den verkliga fighten med finansdepartementet. Stadsmiljöavtalen är en lovande början.

Taggad , , , , , , ,

Vilket värdeskapande och för vem?

vardeskapandeTill de många värdeladdade orden – attraktiv! stadsmässig! – läggs nu värdeskapande!

Modeorden förvirrar. Ställd inför dessa känner man sig övertalad och mållös. Försöker man invända hamnar man utanför. De här orden förstör språket med vilket vi skulle kunna diskutera våra gemensamma angelägenheter. Väl definierade begrepp däremot är praktiska verktyg för att nå ömsesidig klarsyn och lägger grund för nydanande samarbete.

Värdeskapande stadsbyggande genom samverkan mellan privat och offentligt låter väl bra, men testa antitesen icke värdeskapande stadsbyggande. Vad är det? Genast reser sig frågan vilket värdeskapande och för vem? Och vilka hamnar utanför?

Kundvärde, bytesvärde eller användarvärde? Många säger värdeskapande, men talar inte om vad av detta eller annat de avser.

Begreppet värdeskapande finner vi i industriell produktionsplanering och värdeflödesanalys där man söker eliminera så kallade icke värdeskapande aktiviteter för att maximera kundvärdet. Men stadsbon är inte i första hand kund utan just stadsbo och jämställd medborgare.

Kundvärdesmaximering i stadsbyggande ställer svaga kundgrupper åt sidan; barnen, ungdomarna, de bostadslösa, låginkomsttagare, nyanlända och flyktingar. Så minimeras skolgårdar och fotbollsplaner byggs bort, bostadsbyggande kanaliseras till dyrbara bostadsrätter och samhället står rådvillt inför att lösa bostadsfrågan för nyanlända och unga som söker sin första bostad. Politik och medborgardeltagande ses som icke värdeskapande störningar och kommunal planering som ett gissel.

Att det privata kapitalet i allt större utsträckning står för investeringarna har gett andra förutsättningar för stadsbyggandet än när det offentliga stod för fiolerna.

I en globaliserad ekonomi söker det internationellt lättrörliga kapitalet värdeskapande investeringar. Var är räntegapet tillräckligt stort just nu? Var blir avkastningen på investeringen tillräckligt mycket högre än priset på pengarna med riskpremien inräknad. Investeringar vars avkastning beräknas efter deras bytesvärde vid exit.

Men bytesvärde vid snabb exit är inte detsamma som långsiktigt användarvärde.

Med ekonomismens språkbruk förskjuts fokus bort från användarvärdet. Det är ett försåtligt språkbruk som gör det alldeles hopplöst att argumentera för det som borde vara självklart; rättvis tillgång till stadens resurser och justa levnadsvillkor för alla invånare.

Nej, nu ska resurserna gå till särskilt utvalda platser. Platser som bedöms kunna göras attraktiva och få ett högt bytesvärde genom samverkan mellan det privata och det offentliga. Medan andra platser inte bedöms ha dessa förutsättningar och därför lämnas åt sitt öde.

Det är milt uttryckt lättare att få till detta värdeskapande i Västra hamnen än i Rosengård. Trots att användarvärdet av investeringarna hade varit så mycket högre där.

Bytesvärdeskapande exploatering är ett inslag i, men inte samma sak som samhällsplanering och stadsbyggande. Det är därför styrkeförhållandena mellan de privata och offentliga intressena måste hållas i balans.

Politiken får inte abdikera från en samhällsplanering som omfattar stad och land, rika och fattiga stads- och landsdelar och som håller användarvärdet av investeringarna högt. För samhällsplaneringen och politiken finns ingen bekväm exit när räntegapet är mer lockande någon annanstans.

Taggad , , ,

Blåsningen i Almedalen

almedalenTvå år i Tyskland, tio år i Sverige! Kommer ni ihåg Almedalen 2012 och paragraf 34-lanseringen, att bygga utan detaljplan med Tyskland som förebild?

Frilansjournalisten Bitte Nord avslöjar blåsningen i Almedalen i en artikel i Tidskriften Stadsbyggnad 2/2015 med rubriken ”Så fick NCC politikerna i sin hand” och ställer frågan: ”Men hur kunde ett så dåligt underbyggt påstående som NCC:s få reservationslös uppbackning av media, av opinionsbildare och av den politiska makten. Var det ingen av alla dem som uttalade sig och som uppfattade ’två år i Tyskland, tio år i Sverige’ som en sanning, som läste Almedalsskriften?”

På pr-byråns hemsida kan man fortfarande läsa: ”Grunden för påverkansarbetet blev en idéskrift som visade hur de politiska spelreglerna bidrar till att göra byggandet långsammare och dyrare än i t ex Tyskland. Flera aktiviteter under Almedalsveckan 2012 genomfördes och följdes upp med en debattartikel i Dagens Industri. Genomslaget blev stort. Medialt, men också i både alliansens och socialdemokraternas bostadspolitiska programarbete. Bostadsminister Stefan Attefall lovade att se över planprocesserna.”

Både regering och opposition infogade propagandan i den egna retoriken. Så sa till exempel dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju i SvD 26/3 2014: ”Processer som i andra länder kan ta ett eller två år kan i Sverige ta tio år. Det säger sig självt att det inte går att få ihop kalkylerna, och det säger byggarna till oss.”

Så här står det i idéskriften: ”Vi har jämfört tre likartade projekt som NCC genomfört i Sverige, Tyskland och Finland som inte varit drabbade av tidsödande överklaganden. Vi kan konstatera att det var två års plantid i Sverige, ett års plantid i Finland och fyra månaders plantid i Tyskland. Den totala tiden från ide till färdigt hus i Sverige var tio år, medan den i Finland var fyra och i Tyskland bara två. Det tog alltså åtta år längre att bygga bostäder i Sverige än i Tyskland.”

Men vilka projekt som jämfördes angavs inte och om de verkligen var likartade var det ingen som tog reda på.

När Bitte Nord frågar NCC ”vilka byggprojekt man har jämfört med varandra får vi veta att det tyska projektet avser uppförande av 52 radhus i Berlin och att det svenska bygget utgörs av den första etappen av ny bostadsbebyggelse på den tidigare sjukhusfastigheten Beckomberga i Stockholm”.

”De tyska radhusen byggdes i kvarter planerade för och redan bebyggda med bostadshus med all infrastruktur på plats. NCC var ensam byggherre och bygget ingick inte i ett utvecklingsprojekt. Exemplet Beckomberga är den första utbyggnadsetappen i omvandlingen av hela det gamla sjukhusområdet till bostadsområde. Ett gigantiskt projekt som hanterar 44 hektar mark med många kulturhistoriskt värdefulla miljöer. På sikt ska här rymmas omkring 900 nya bostäder, handel, service, skolor och dagis.”

Hon konstaterar att eftersom ”rapporten beskriver de båda byggprojekten som ’likartade’ bör avsikten rimligen vara att projekten ska uppfattas ha jämförbara förutsättningar men i själva verket finns det få gemensamma nämnare.”

Man jämförde äpplen och päron och blåsningen gick nästan hela vägen till lagändring. Men där tog det stopp. Åtminstone tillfälligt. Förvirringen lever dessvärre vidare i debatten om bostadsbyggandet och regelsystemet.

Detaljplanen är ju i själva verket en förutsättning för att lösa frågor där tre berättigade intressen ställs mot varandra: markägarens/byggherrens, grannens och medborgarnas (allmänna intressen). En detaljplan ger förutsägbarhet för alla parter och projekteringstrygghet för den som ska investera och bygga, inte minst för de mindre aktörerna. Utan detaljplan finns ingen rätt för fastighetsägare att bygga och ingen skyldighet för kommunen att bygga ut gator och allmänna platser. Den är helt nödvändig eftersom Sverige till skillnad mot Tyskland saknar juridiskt bindande översiktsplaner.

Snart öppnar årets Almedalsvecka. Vilka blåsningar väntar där? En bra förberedelse är att läsa Tidskriften Stadsbyggnad och hålla ögonen öppna.

Trevlig sommar!

Inlägget publiceras också på archileaks.se

Taggad , , , ,