Bimbluffen

Steget från manuell projektering till CAD togs på bara tio år i en klassisk S-kurva för genomslag av innovationer i industrin. Men det förväntade steget från CAD till bygginformationsmodellering segar betänkligt.

Redan i mitten av åttiotalet formulerades idén hos Internationella standardiseringsorganisationen om hur aktörerna i ett byggprojekt i framtiden delar data ur samma informationsmodell med alla fördelar detta skulle ha. ”A God´s gift”, utropade en ung installationsprojektör häromdagen, men med tillägget ”om bara inte de övriga projektörerna uppfann sina egna informationsmodeller”. Aktörerna vet ju inte exakt vilka data de andra behöver och så skapas onödigt stora informationsmängder och just det kaos som skulle undvikas med BIM.

Många projektörer utför idag ett heroiskt arbete med att försöka hålla koll på alla versioner och informationsleveranser, men riskabelt och dyrt är det. Man levererar både BIM, 3D- och 2D-CAD till olika aktörer i samma projekt! Tala om att det blir krångligt.

BIM har i all hemlighet blivit ett riktigt stort problem för många ingenjörs- och arkitektföretag. I styrelserna är man bekymrad över den uteblivna lönsamheten i IT-satsningarna. Det är nämligen svårt att få tillräckligt betalt för den omfattande informationshanteringen och samordningen mellan de olika delmodellerna. Och framför allt betalar inte kunderna för den nytta som var tänkt i förvaltningsskedet. Programleverantörerna höjer priserna i en monopolliknande situation och datalagringen ökar i gigantisk omfattning med ökade kostnader som följd.

Ingen vill bekänna färg. Så länge kunderna kräver det kan vi leverera det. Alla sjunger digitaliseringens lov, men svär bakom kulisserna.

Stora uppdragsgivare trycker på för att BIM ska användas trots de många ofullkomligheterna i systemen och de ännu kvarvarande bristerna i de ofullständigt standardiserade över-föringsformaten. Och trots att de själva inte fullt ut tar användning av modellerna i förvaltningen. Den förhärskande strategin är att driva på BIM-implementeringen för att på så sätt så småningom slipa ner och övervinna hindren. Detta leder till en massa merarbete med improviserad standardisering. Så kan till exempel ett tiotal arkitektkontor i Stockholm bilda arbetsgrupp och finna ut sin egen begreppsapparat för att hjälpligt ta sig igenom sina projekt.

Fokus måste istället läggas på att definiera och minimera vilken information som är nödvändig för ett byggprojekt och hur den ska klassificeras och systematiseras. Det finns dock ljus i BIM-mörkret. Det blir man klar över vid läsning av den nyutkomna boken CoClass i vilken Svensk Byggtjänst presenterar ett gemensamt, digitalt språk som är baserat på internationell standard. Nu är det dags för bygg- och fastighetsbranschen att ta gemensamt tag i denna möjlighet och vända BIM till sin fördel i en uppåtriktad S-kurva.

Bilden: Visionen visades i en artikel i tidskriften FORTUNE redan år 1956.

Publiceras även i Fastighetsnytt. Läs debatten här.

Arkitektur av det mätbara

Så här års hittar man pärlorna i läshögarna, de där skrifterna som ligger på hög för att återvända till. Tillfället kommer nu när det är dags att städa inför årsskiftet. Då finner jag en liten läcker examenstidning utgiven av studenterna vid Arkitektur och teknik på Chalmers. Den nya utbildningen som kombinerar kompetenser tvärs över institutionsgränserna. Studenterna har gjort en examensresa till New York som de dokumenterar på ett mycket läsvärt sätt under en bra rubrik: Arkitektur av det mätbara. Studenterna undersöker de digitala verktygens potential för att generera lösningsvarianter och utvärdera dem. Det finns dock ännu inte ett ”program som är en gyllene hammare, ett enda verktyg som fungerar i alla situationer”. Men med en mix av olika program åstadkommer de tankeväckande arkitektur, som i kursen Solar Decathlon där de tävlar om att forma hus med låg energiåtgång och som värms helt av solen. I kursen Material and Detail arbetar de ”från fil till fabrik” för att kunna gå från dator till produktion.

Parametrisk design gör det möjligt att hantera mer fakta i gestaltningsprocessen än tidigare. Examenstidningen ställer frågan vad det innebär för en skissande arkitekt eller ingenjör att kunna göra tusentals varianter av ett koncept; vad betyder en databaserad optimeringskultur för arkitekturen vi skapar?

De besöker byggarbetsplatsen för Santiago Calatravas ”Oculus” vid Ground Zero där man ska montera 11 000 ton stålkomponenter i unika former. Hos Skidmore, Owings & Merrill diskuterar de parametrisk design och optimering. Hos Cook + Fox är temat livscykelanalyser och ett grönt New York. De besöker Buro Happold och frågar om ”performance-based design”.

Hur besvarar de då frågan om det mätbara kontra det omätbara? Ja, de diskuterar klokt de nya verktygens möjligheter att generera lösningar i kombination med det mänskliga omdömet och erfarenheten för att analysera och välja.

Medverkande studenter: Vedad Alic, Daniel Asp, Ergin Can, Johan Cardell, Petter Egnell, Tobias Göthfelt, Erica Henrysson, Malin Landh, Ornella Lindmark, Caroline Martinsson, Malin Mirsch, Hanna Modin, Lukas Nordström, Jens Olsson, Ellen Ordell, Agnes Orstadius, Isak Regnström, Jonas Reutherborg, Anna Sandberg, Pedram Seddighzadeh, Alexander Sehlström, Marcus Stark, Mikael Stenberg, Daniel Stenqvist och Emma Svanström. Programansvarig: Karl-Gunnar Olsson.

KÄLLA: Examenstidning 2012

Runbergers mästarstycke

BILDEN: Reframe av Jonas Runberger, Dsearch, White Arkitekter, 2011.

Installationen ”Arum” av Zaha Hadid Architects på Arkitekturbiennalen leder mig till återbesök i Jonas Runbergers tankevärld; den lysande doktorsavhandlingen ”Architectural Prototypes II” och den pricksäkert kritiska diskussionen i ”Arkitekters verktyg”. Båda böckerna är alldeles nya. De gavs ut på försommaren i år.

Jonas Runbergers helhetsteckning av det digitala designfältet och de precisa djupdykningarna i frågorna om arkitekternas relation till de nya verktygen är av världsklass. Besöket i Venedig får mig att inse hur högt Jonas Runberger siktade i avhandlingen och hur hans arbete nu också verkligen utgör en del av den internationella diskursen. Med distans till uppgiften som handledare och med de nyvunna insikterna från biennalen anser jag att uppgiften att föra ut doktorsavhandlingen till bred debatt i Sverige återstår.

Jonas Runberger är konstruktivt kritiskt till ett okritiskt användande av den nya tekniken. Den diskussionen måste vi ta. Det kan inte vara rimligt att digital teknik primärt används för snabbproduktion av bygghandlingar. Det är dess användning för arkitektonisk innovation som står i centrum för avhandlingen. Men det kräver, enligt Jonas Runberger, särskilda designstrategier och ett medvetet förhållningssätt. Det kräver också nya tankefigurer, analogier och referenser. I ett av kapitlen visar författaren hur science fiction kan stimulera till detta nytänkande. Vi arkitekter arbetar med bilder av det ännu inte byggda, vi berättar om en framtid med stöd i fragment av fakta och idéer; fiktion. Steget är inte så långt till ett vetenskapligt baserat berättande om framtiden med stöd i kunskapsfragment och fantasi; politik, ekonomi, teknik, klimat och relationen mellan människor.

Doktorsavhandlingen är en vacker bok, ytterst välformulerad och nyanserad. Författaren tar ut svängarna betydligt mer i ”Arkitekters verktyg” och det är roligt att läsa när en färsk doktor också visar vad han tycker. Tillsammans är de båda böckerna inget mindre än ett mästarstycke.

KÄLLOR: Jonas Runberger, 2012, Architectural Prototypes II. Reformations, Speculations and Strategies in the Digital Field. Doctoral Thesis, KTH, Stockholm.
Jonas Runberger, 2012, Arkitekters verktyg. En kritisk diskussion om betydelsen av verktyg i förståelsen och skapandet av arkitektur. Arkus, Stockholm.