Kategoriarkiv: Kommunikation

Projekthelvetet

Vi tar projektformen som det enda sättet att organisera arkitektarbete. Under många år på arkitektkontor visste jag inte annat. Det var en självklarhet som ingen av oss reflekterade över. Både de externa uppdragen för kunderna och det interna arbetet på kontoret organiserades i projektform med allt som hör därtill. Projektritualerna, rollspelet, hackordningen, upphandlingarna, kontrollfunktionerna, administrationen, tidrapporterna, hetsen.

Inte förrän jag mitt i livet lärde känna projektforskare, industriella ekonomer och filosofer på KTH insåg jag att så här behöver det inte vara. De kallade projekt för temporär organisering och i deras värld var detta något alldeles speciellt i jämförelse med exportindustrins ”steady state”. Inte minst de forskare som studerade arbetsmiljö intresserade sig för projektet som arbetsform eftersom det ansågs riskabelt för medarbetarnas hälsa och välbefinnande. Särskilt multiprojekt – att delta i flera projekt samtidigt – uppmärksammades. I en studie fann de en ingenjör som deltog i 108 projekt. Frågan var hur han bar sig åt och överlevde. Projektet här som den ultimata formen för att ta ut allt som går och lite till ur arbetsstyrkan.

Till projektorganisering hör också de många med korta anställningskontrakt. De många som tvingas hoppa mellan olika projekt utan att ha en bas i form av en tillsvidareanställning. Frihet ja, men också gnagande osäkerhet och garanterat sämre sjukdoms-, föräldra- och semesterersättningar. För att inte tala om den framtida pensionen eller möjligheten att få bostadslån på vettiga villkor.

Tidningen Arkitekten rapporterar i majnumret om de låga arvodesnivåerna för arkitektarbete och alla inser att något är rejält fel. Prisdumpning, illojal konkurrens och alltför låga timpriser. Javisst, det är bedrövligt. Men det handlar inte i första hand om nivåer och gräl mellan arkitektkontor. Det handlar om organisering och ledarskap.

Arkitekten har med den industriella ekonomens språkbruk förvandlats från huvudleverantör till underleverantör. Vår roll har med detta språkbruk förskjutits nedåt i värdekedjan och längre bort från kunden. I projektens organisationsscheman finner jag arkitekterna allt längre ut i periferin. Där är enda sättet att få uppdrag – som underleverantör med litet inflytande – att konkurrera med lägsta pris.

Vi måste inta rollen som byggherrens förtrogne, bli samarbetspartner och huvudleverantör och tillsammans med byggherren organisera uppdragen på ett mycket mer kommunikativt sätt än idag. Den gamla hierarkiska projektformen är ingen självklarhet längre. Nu handlar det om att välja sina samarbetspartners och arbeta tillsammans under lång tid. Med en ”steady state” kan man tillsammans bygga gemensam kunskap och erbjuda vettiga arbetsvillkor.

Detta inlägg publiceras samtidigt på nya arkitekt.se

Taggad , , ,

Medborgarförståelse i städer som växer

För att kunna bygga den riktigt täta staden med blandade verksamheter måste tidigare öppna ytor tas i anspråk och gles bebyggelse ersättas med tät. Stadsdelar kan byggas samman och människors rörelsemönster utvidgas. Med fler verksamheter på gång- och cykelavstånd ökar stadsbons räckvidd och rörelsefrihet. Stadens infrastruktur kan användas effektivare och klimatpåverkan minskas. Det är ett svårslaget recept som emellertid förutsätter att stadens invånare är öppna för de stora förändringarna.

Det finns två sätt att förhålla sig till motstånd mot förändring.

Det ena är att det se det som ett hinder som ska elimineras genom att medborgarinflytandet försvagas i gällande lagstiftning. Vi kör över dom helt enkelt. Medborgarmedverkan ses som en styggelse; ett onödigt tillägg till den representativa demokratin. Det gäller att få fart på byggandet och då får lokala opinioner vika ner sig. Det är den linje som regering, byggbransch och nybyggarkommission går på.

Det andra är att se det som en viktig del av eftersträvad social hållbarhet. I fungerande sociala nätverk talar man naturligtvis om förändringar i den närmaste omgivningen. Småpratet är en stabiliserande faktor för oss alla i vardagen. Vi kalibrerar våra intryck, stämmer av, jämför och bildar oss en uppfattning. Samtalen är meningsskapande.

För att nå målet om socialt hållbara stadsmiljöer gäller det därför att stadsbon kan förstå varför förändringar sker och se det meningsfulla i dem – utan att för den skull behöva gilla allt.

Det är ju stadens autenticitet som lockar nya invånare och den inbegriper stadens byggnader, platser och verksamheter såväl som dess invånare. Det är helt ofruktbart att ”märka” stadens nuvarande invånare med epitet som ”insiders” eller ”nimby”. Det gäller istället att bejaka småpratet, även när det stiger till muller och dån, eftersom det konstituerar de önskvärda sociala nätverken. De som gör att du kan känna dig trygg i en tät stad som förändras oupphörligt, särskilt om du är nyinflyttad.

När många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin att värna och vårda de offentliga rummen så att stadsutvecklingen över tid skapar väl fungerande och för medborgaren fattbara helheter av hög kvalitet. Det handlar också om att bygga ett förtroende och en välkomnande beredskap inför förändringar.

Ingen ledare undkommer varför-frågan. Vare sig lagstiftningen har försvagat medborgarinflytandet eller inte. Förståelse skapar man genom en berättelse som är äkta och inbegriper argument som hänger samman. Stadens invånare är beredda på förändringar först när berättelsen är av den kalibern. Om berättelsen inte håller kan det vara skäl att fundera över om receptet är det rätta.

Detta inlägg publiceras även i Fastighetsnytt.

Taggad , , , , , , ,

Många till många II

Mosaik IIMånga till många-kommunikationen är fascinerande på flera sätt. I samtalstrådarna kan nya kopplingar uppstå, kompetenser kombineras, idéer utvecklas.

Den informella kommunikationen i ett stort projekt fungerar som en många till många-kommunikation och medverkar till att en projektorganisation, med kanske hundratalet specialister som inte känner varandra närmare, kan hjälpas åt att lösa avancerade tekniska, ekonomiska och estetiska problem på ett alldeles lysande sätt.

Men så fel det kan gå.

Ta de sociala medierna som exempel: hur helt oförutsägbara samtalstrådar utvecklas med kedjebrevens fart. Jag vet kanske vilka jag kommunicerar med i ett första steg, men inte i nästa. Det personliga tilltalet är naturligt till att börja med. Men hur kan man uttrycka sig så att det fortfarande fungerar i steget efter det första?

Förr eller senare är missförståndet där. Hur kan man då nå alla innan det slutar med förskräckelse?

Ett alldagligt exempel är maillistan ”alla anställda”. Någon påpekar någon annans eventuella feltänk inför alla andra. Och denna någon ska inför alla andra förklara sig.

Känn ingen press…

Om alternativa sociala nätverk: Sonja Buchegger, 2009, Ubiquitous Social Networks

Taggad ,

Många till många

Piazza del PopoloAtt kommunicera en till en, en till många eller många till många är olika saker.

En till en, det är det förtroliga samtal vi övar på hela livet. En till många, det är den övertygandets konst vi önskar att vi bemästrade. Men många till många – vad vet vi om det?

Ändå är det normaltillståndet i projektvärlden. Var och en behöver informera alla andra och framför allt behöver vi diskutera hur vi löser olika frågor i oändliga kombinationer av personer med olika kompetenser. Ju mer fakta vi samlar i gemensamma modeller för att rationalisera informationshanteringen, desto fler frågor reses om urval av fakta och bedömningar.

Det personliga omdömet står högt i kurs, alla behöver tala med alla.

Socialpsykologin hjälper oss att förstå hur vi påverkas av andra, en till en. Retoriken lär oss hur vi samlar, ordnar och framför våra argument, en till många. Men vad hjälper oss att förstå vad som händer när alla försöker hålla varandra informerade i varje ögonblick, många till många?

Det behövs kanske en många till många-teori? En teori som förklarar och en metodik som vägleder och visar hur man kan gå till väga för att det hela ska fungera.

Taggad ,

Att ta steget ut över tvivlets avgrund

Träffar femton arkitekter och ingenjörer under trettio som har fått välja tema för en diskussion. De har valt etik och moral. Vi reder ut begreppen tillsammans och lär oss att moral handlar om vad som är det goda eller rätta, det vill säga det som ligger bortom den egna fördelen. Etiken är läran om moralen. Det här är unga välutbildade personer som alla arbetar mitt i samhällsbyggnadssektorn och som dagligen ställs inför beslutssituationer av betydelse för andra människor – men också för dem själva. Hur ska vi kunna fatta beslut när situationen inte talar om för oss hur vi ska handla? Vi vill så gärna tro att bara vi anstränger oss och samlar ännu mer information så väntar den ”rätta” lösningen på oss någonstans därute. Men vi söker efter en exakthet som inte finns, vi når inte fram till en slutlig bedömning hur vi än anstränger oss, enligt rationalitetens principer. Vi måste ändå fatta beslut för att komma vidare och kan bara hoppas att det egna omdömet vägleder oss på ett vettigt sätt. Vi vet att vi blir bedömda efter våra beslut och vi vet att vi måste kunna svara på varför-frågan. Vi måste kunna reda ut skälen till vår bedömning och vårt beslut eftersom det har konsekvenser för andra människor. Vi kommer fram till att det är först när vi format en egen inre berättelse som vi vågar ta steget ut över tvivlets avgrund och det är också först då vi kan göra reda för hur vi tänkt. Men mod krävs det, massor av mod.

EVENT: Svensk Byggtjänst Unga talanger 2013
KÄLLA: Bertil Guve 2003, Att bestämma sig utan grund, doktorsavhandling, KTH.

Taggad ,

Allt är ombyggnad

Unga alumner rapporterar från Stockholmsmarknaden att ”alla projekt är ombyggnadsprojekt”. Även helt nya byggnader projekteras som om det vore fråga om ombyggnad. Lite tillspetsat kanske, men deras verklighet är en helt annan än branschens idealbild av en rationell byggprocess med industriell produktion på tidigare obebyggd mark.

IRL konstruerar de byggnader:

– på tomter i trängda lägen
– med komplicerade grundförhållanden
– i fastigheter ovanpå varandra
– där det råder komplicerade trafikförhållanden
– med vibrationer och bullerstörningar
– under stort risktagande

Brådskan är så stor att produktionen startar långt innan projekteringen är klar. I takt med att de tekniska förutsättningarna och kundönskemålen klarnar måste man därför göra ändringar, inte bara i den virtuella byggmodellen, utan också på byggplatsen. Medan man konstruerar den nya byggnaden måste man omkonstruera de delar som redan är byggda.

Detta är i linje med erfarna projektledares iakttagelse att CM-metoden (construction management) för organisering och upphandling tillämpas i allt större utsträckning i Stockholm. Man köper alltså konsulttjänster och särskilda entreprenörer för varje del av byggnaden. Helt enkelt för att över huvud taget och i sista stund få tag på resurser. Följden är en mycket stor mängd kontrakt och många aktörer att hålla reda på. Alla lurpassar på varandra för att rädda sitt eget skinn. ”Det är projektets sak”, säger man och skjuter frågorna ifrån sig. Som om ”projektet” vore något annat än de personer som arbetar i projektet.

Mitt i denna röra försöker de unga konstruktörerna hålla ordning på all information. De känner ansvar för att hålla ihop konstruktionen som helhet, men undrar hur branschen egentligen är beskaffad.

Taggad , ,

Medborgarens syn

Samtal med människor som läser planer för att bilda sig en uppfattning om ett förslag till förändring har lärt mig att de bedömer området som helhet, vad det innehåller, hur det fungerar och hur det ser ut. Att det är identifierbart och har originalitet och en historia att kunna relatera till. Orienterbarhet, skala och rörelsemönster är viktig faktorer, liksom att det är praktiskt, vackert och robust.

Det är fogarna, ägogränserna och förvaltningsgränserna som ställer det till och förstör helheten och den praktiska användbarheten. Användaren bedömer det hon ser, ingenting annat.

Detta innebär att det som medborgaren – användaren – bedömer som viktigt aldrig är en enskild aktörs ensak. En bra plan är ur medborgarens perspektiv alltid resultatet av flera aktörers förmåga att samverka och faktiskt lyckas bygga det tänkta, planerade och utlovade.

En bra plan tillför värden och är därför meningsfull. Den måste innehålla win-win koncept. Att bygga har tidigare varit ett tecken på framsteg, något positivt. Det gäller även för den enskilde: att bygga eller inreda sin bostad, att förbättra för familjen, att utveckla. Det har förvandlats till något negativt, något som försämrar och förstör. Ingen vill stå som Svarte Petter när staden förtätas. Därför växer misstron mot planeringen. Nu vill det till en planering som skapar värden som kan förstås och uppskattas av alla berörda – även grannar.

Det tidigare positiva begreppen samråd-medborgarinflytande-deltagande syftade till att finna dessa win-win koncept. Nu har de förbytts till sin motsats: processer som endast syftar till att nå acceptans – samrådets absoluta motsats. ”Att bygga för ett bättre samhälle” har bytts mot ”vi får nog finna oss i”.

I en bra plan kan icke-experten orientera sig, förstå skala och avstånd och med sin blick och inlevelseförmåga utläsa och bedöma planens innehåll och konsekvenser. Ärligt, begripligt och utan överdrifter.

Acceptansprocessernas planer är visualiserade till oigenkännlighet med säljande, övertalande bildretorik som förvirrar istället för att ärligt informera. Den digitala tekniken missbrukas ibland och det genomskådar medborgaren naturligtvis och det medför att förtroendet för planeringen sjunker ytterligare.

Återigen: medborgaren, användaren bedömer alltid det hon ser, det hon möter i användningen av staden. Det hon ser är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det hon ser formar hennes uppfattning om sin tid och sitt samhälle och sin framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?

I ett allt mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle, där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt, är det mer angeläget än någonsin med en översiktlig planering som håller samman stadsutvecklingen och ser till att över tid skapa väl fungerande strukturer i vilka staden kan växa på mångfacetterade sätt.

Taggad , , , ,

Projektkommunikation, samverkan och BIM

Pantheon

En av byggandets särskilda förmågor är dess problemlösningsförmåga där olika kompetenser samverkar under intensiv kommunikation för att anpassa en lösning till de speciella förutsättningarna för det enskilda projektet. I centrum för kommunikationen står modellen och bilden av det ännu inte byggda. Det är angeläget att denna förmåga vidmakthålls i framtidens organisering av byggandet.

Kommunikationen i byggandet kan inte längre bara tas för given. Nya samverkansformer och särskilt införandet av bygginformationsmodellering ställer byggandet inför två olika synsätt på hur kommunikation och problemlösning ska organiseras i framtiden.

Antingen genom hierarkisk organisering i trädstruktur med formell kommunikation enligt bestämda beslutsvägar, fördelning av arbetsuppgifter genom upphandling och kontrakt, kvalitetssäkring och projektledning genom checklistor och med kommunikation som kontrollerad dokumentutväxling och standardiserad informationsmodellering.

Eller genom tillit och förtroende med nätverksliknande organisering för samverkan och informell kommunikation, kvalitetssäkring genom engagemang, kunskap och ansvarstagande, interaktiv kommunikation kring modeller för successiv minskning av osäkerheter genom användning av sociala medier.

Min slutsats är att det är först när man förstår att kombinera de två synsätten på formell och informell kommunikation som bygginformationsmodellering kan komma till sin fulla rätt. Denna kan då få samma revolutionerande betydelse för arkitekturen och byggandet som ritningen hade för fem tusen år sedan och centralperspektivet för sex hundra år sedan. Det är en revolution i många små steg och med åtskilliga anpassningar av såväl tekniken som arbetsformerna.

Kommunikationen och problemlösningsförmågan kommer fortfarande att bygga på den mänskliga dialogen kring modellen och bilden av det ännu inte byggda. Men modellen har funnit en ny form. Det finns inget antingen eller utan ett både och.

Läs hela artikeln från 2011 Kommunikation och problemlösningsförmåga

Taggad , ,

Problemlösningsförmågan

Från ”Arum Installation” av Zaha Hadid Architects på Arkitekturbiennalen. Ur installationen framgår hur arkitekterna replikerar på andra arkitekter och tidigare arbeten, hur det nya sprängs fram ur en gemensam kunskapsgrund.

Vår föreställning om tänkande och problemlösning är att det är knutet till individen och att det sker ”i huvudet och bara i huvudet” skriver socialpsykologen Johan Asplund (2002) i ”Genom huvudet. Problemlösningens socialpsykologi”. Han illustrerar denna vår föreställning med uttryck som ”läshuvud”, ”ljushuvud”, ”ta sig för pannan” och tillägger att talesättet ”slå sina kloka huvuden ihop” bättre återger vad problemlösning handlar om. Asplund visar att problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften och att denna dialogiska modell finns i all problemlösning.

Problemlösning är lika med kommunikation. Även när vi i ensamhet tänker tyst tänker vi dialogiskt, inte monologiskt. Vi talar med oss själva när vi tänker, spelar ett parti enpersonsschack med en virtuell motståndare/medspelare, möter bilden av den skisserade lösningen på papperet, eller skärmen framför oss, och justerar den steg för steg som i ett replikskifte.

Om problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften kommer kvaliteten på projektkommunikationen att vara avgörande för kvaliteten i det byggda resultatet. Med denna definition blir projektkommunikationen lika med projektets problemlösningsförmåga, dess intelligens om vi så vill. Och då går det inte att ta kommunikationen för given och låta den vara en fråga som inte är värd att hantera. Kommunikationen blir istället den centrala frågan för projektledningen att lösa. Den förskjuter också på ett tankeväckande sätt fokus från projektledaren till projektmedlemmarna. Det är deras förmåga att bygga upp replikskiften och bidra med kunskap genom kommunikation som är avgörande för framgången.

Detta är en av byggandets allra största förmågor: interaktiv problemlösning i förtroende mellan företrädare för olika professioner och kompetenser. Paradoxalt nog ryms inte denna förmåga i de formella organisationsplanerna. Den tillämpas informellt, men med stor kraft. Till hjälp i denna kommunikation används byggandets förnämsta teknologi: modellen och bilden av det ännu inte byggda.


”Arum Installation” av Zaha Hadid Architects.

Läs hela artikeln Kommunikation och problemlösningsförmåga

Taggad , ,

Hur löser man problem?

Så har då samverkansledaren etablerat sig i byggandet, som ytterligare en typ av ledare att sälla till de många andra som kallar sig ledare. Samverkansledaren förväntas agera coach för att överbrygga gränserna och få aktörerna att samverka och samarbeta bättre. Ofta sker detta utan att kontraktsformerna och affärsmodellerna förändras och då blir uppgiften svår. Projektledaren avhänder sig en central kommunikationsuppgift. Det finns därmed en risk att förvirringen ökar kring vem som i praktiken leder projektet.

För att motverka detta tillgrips den arsenal av redskap som nutida projektledning kan bidra med. Det sker i form av certifierade arbetssätt och checklistor som syftar till att hantera, administrera, tidplanera, minimera, övervaka, kontrollera, revidera, säkra och återrapportera. I utförliga progressrapporter redovisar projektledaren regelbundet för styrgruppen hur arbetet fortskrider. En iakttagelse är att projektledningssystemen till stor del stödjer hantering (management) inte ledning. Projekt betyder ursprungligen just idé, att utveckla något nytt, att ta risk för att uppnå vinst. Projektledning ses numera snarare som det vardagliga genomförandet av något andra har tänkt ut.

Trots alla dessa ansträngningar att kontrollera informationsflödet och styra det i enlighet med beslutsvägarna söker sig informationen andra vägar. Uttryck som att organisationen ”läcker som ett såll” och att ”information är som vatten” som tar sig fram precis över allt, kors och tvärs mellan aktörerna, betecknar väl vad det är fråga om. I förstone kan det hända att man blir förskräckt inför detta synbara kaos, inte minst med tanke på den stora komplexiteten i byggandet och de stora värden som står på spel. Men vid närmare iakttagelse framstår denna informella kommunikation som oljan i maskineriet som får projektorganisationen att fungera.

Anledningen till detta ges av svaret på frågan: hur löser man problem?

Läs hela artikeln Kommunikation och problemlösningsförmåga

Taggad ,