Kategoriarkiv: Arkitekter

Måste arkitekten vara en bråkstake?

SARInför invigningen av Waterfront i Stockholm hamnade jag på en uppsluppen förhandsvisning. Särskilt skojade man om hur smidigt projektet slank igenom stadens beslutsprocesser. Det var ett bygge utan bråk.

Investerarna höjde glasen och tackade högre makter för det föreslagna kallbadhus i Riddarfjärden som samtidigt hade tagit politikens, allmänhetens och massmedias hela uppmärksamhet. Ingen tänkte på Waterfront, alla pratade om badringen.

Waterfront bekräftar iakttagelsen att riktigt bra hus sällan blir till utan bråk. Waterfront hade behövt ett rejält bråk.

”Goda strider ger god arkitektur”, menar Rasmus Wærn i den träffsäkra boken ”Bygge och bråk” (Atlantis 2015). Lägg märke till formuleringen. Det finns kunskapsbyggande konflikter som vaskar fram de avgörande frågeställningarna ur oväsentligheterna. Men det finns också de många destruktiva. Till syvende och sist hänger kvaliteten i den byggda livsmiljön samman med vår samlade förmåga att diskutera arkitektur. Inte minst i politiska församlingar och massmedia.

Rasmus Wærns bok är på så sätt också ett inlägg i diskussionen om ny arkitekturpolitik. Det utredaren Christer Larsson tyvärr förbigår i ”Gestaltad livsmiljö” gör Rasmus Wærn till huvudsak i sin bok; maktperspektivet och frågan om vem som egentligen ska bestämma – byggherren, allmänheten eller sakkunskapen.

Byggherren som är den som betalar. Allmänheten som förväntar sig att nya byggnader tillför mer än allt det kära som förloras. Eller sakkunskapen som vet att huset måste fungera även för människor som inte är med när besluten fattas.

”Att bygga är sällan en enskild angelägenhet, utan tvärtom det mest offentliga en byggherre kan ta sig för”, skriver Ramus Wærn. Och därför är balansen mellan enskilda och allmänna intressen stadsbyggandets kärnfråga sedan urminnes tider. Staden är det yttersta uttrycket för civilisation och mänskligt samarbete. Regler har sedan det allra första stadsbyggandet alltid varit de praktiska verktygen för att på ett fredligt sätt avväga enskilda och allmänna intressen.

Thomas Kalbro, professor i fastighetsvetenskap och förslagsställare till mycket av den regelutrensning som ägt rum under senare tid, har blivit över hövan bönhörd av politiken som nu tävlar i att göra kalops på de helt nödvändiga reglerna för fredlig samexistens i stadsbyggandet.

Det är inte så många fler regler som behöver rensas ut, menar Kalbro. Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen har inte ett entydigt vetenskapligt baserat svar och man kommer inte undan frågorna hur många regler man än slänger ut. Men utan praktiska regler blir beslutsprocesserna oförutsägbara, krångliga och rättsosäkra.

Och därför kommer nya byggen även framöver att bli föremål för bråk. För arkitekten gäller då att inte ducka i debatten även om den känns obekväm. Det gäller att lyssna noga till kritiken, men också att argumentera väl och inte tveka om att med kraft tillföra den egna sakkunskapen.

Utan det modet blir ingen god arkitektur byggd. I den meningen måste arkitekten våga vara bråkstake och ambassadör för sin kunskap. Men i det konsensussökande svenska samhället missförstås bråken, ses som obekväma och resultat av misslyckanden. Inget kan vara mer fel.

När David Chipperfield noggrant analyserade kritiken mot samrådsförslaget till Nobelmuseum avbröts han av en irriterad moderator som bad honom komma till saken. Hur såg det nya förslaget egentligen ut? Tålmodigt förklarade arkitekten att samrådsprocessen är en oundgänglig del av tillkomstprocessen. Hur arkitekten förmår ta vara på, tolka och omsätta synpunkterna avgör kvaliteten i det som sedan byggs.

Det handlar om en kunskapsprocess och i en sådan är det engagemang och olika åsikter som sätter fart på tänkandet om framtiden. Ett bygge utan tillräckligt mycket bråk kan bli lika problematiskt som Waterfront.

Teckningen är utförd av arkitekten Stefan Alenius 1986. Jag fick den som gåva efter min tid som ordförande i SAR, Svenska Arkitekters Riksförbund.

Detta inlägg publiceras samtidigt även på archileaks.se

Taggad , , , , ,

Dom kallar oss konsulter

oslo

Organisering har betydelse. Det trodde jag inte som ung arkitekt, då stod jag över sådana inskränkta byråkratiska begrepp. Fälten låg öppna, möjligheterna var oändliga. Det var andra som satt fast i förutbestämda fack i svåröverskådliga projekthierarkier. Och gnällde över sakernas tillstånd, pinsamt medelålders tyckte jag.

Själv rörde jag mig till synes obehindrad tvärs över organisatoriska gränser. Åtminstone fram tills dess det var dags att ställas inför de första större avgörandena. Då började insikten växa att sättet på vilket vi organiserar arkitektarbetet är avgörande för vår förmåga att utöva yrket och hävda arkitekturkunskapen.

Det tycks ligga en stor frestelse i att strömlinjeforma arkitektkontoren efter generella konsultmodeller. Timpris, debiteringsgrad, faktureringstider och projektrisker är de fyra parametrar som nu tycks styra mer än arkitektur som kunskap och arkitektarbetets särpräglade processer. Ängslig offentlig upphandling, snäva ramavtal, uppdragsgivare som spelar ut arkitekter mot varandra i olika faser inom ett och samma projekt pressar tillbaka arkitekterna. Faran är att den basala konsultaffären tar överhanden över arkitektarbetets organisering, att arkitektföretagen organiseras som konsultmaskiner.

Till och med internt på arkitektkontoren finns föreställningen att projektledarnas sätt att organisera byggprojekt också är det sätt på vilket arkitektarbetet ska organiseras. Ett självplågeri som hotar arkitektprofessionen och en bristande självsäkerhet som går ut över kvaliteten i arkitekturen. Traditionell detaljpillande projektledning har ju kommit till vägs ände, någon som illustreras dagligen i byggbranschen vars kaos döljs bakom ett falskt sken av ordning och reda.

Arkitektverksamheten får inte vara överorganiserad, säger Kjetil Trædal Thorsen, en av grundarna till Snøhetta, när jag besöker kontoret och Oslooperan (bilden). Det måste finnas ofullkomligheter i organisationen, spänningar som skärper tanken och som öppnar för överraskande omgrupperingar och kombinationer av kompetenser. Det handlar om vår förmåga att på djupet analysera och förstå uppdraget och vad som är politiskt möjligt, att finna var gränserna går om man tänjer ut dem till bristningsgränsen. Det är så vi söker efter det intressanta och meningsskapande, att vi är nyfikna och hela tiden öppna för nya vägar.

När andra söker efter specialisering som organisatorisk form, eftersträvar Snøhetta breddning. Det är i det interdisciplinära de säger sig hitta lusten och lösningarna. Arkitektarbetet är aldrig knutet till en ensam hjälte, det är alltid och utan undantag ett teamarbete.

Organisationsforskaren Mats Alvesson (2004) stöder detta sätt att tänka om organisering när han skriver att det som utmärker framgångsrika kunskapsföretag bland annat är hög grad av autonomi, nedtoning av den organisatoriska hierarkin och användning av ad hoc-artade organisationsformer.

Arkitekturen är ett kunskapsområde i sin egen rätt, med egna villkor som inte sammanfaller med något annat områdes, skrev professor Björn Linn (1998). I dessa tider av social och politisk oro är de olika professionernas stabila kunskapsgrunder en stor tillgång för samhället. Visst kan vi lära något av andra om den underliggande konsultaffären, men den får aldrig bli överordnad. Arkitektoniskt ledarskap kan vi bara skapa själva.

Dom kallar oss konsulter. Men vi är arkitekter.

Referenser
Björn Linn 1998: Arkitektur som kunskap. Byggforskningsrådet.
Mats Alvesson 2004: Kunskapsarbete och kunskapsföretag. Liber.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Taggad , , , ,

Citronproblemet

CitronproblemetAlla praktiserande arkitekter har då och då anledning att fundera över varför man blir anlitad eller inte. Upphandlingens logik är smått förvirrande och ibland känns det som om där inte finns någon logik och rättvisa över huvud taget.

Men vänd på perspektivet och fundera över hur beställaren ska veta vilken arkitekt som är mest lämplig att anlita. Hur beskriver arkitekter sina kunskaper och tjänster? Titta på kontorens hemsidor till exempel och inta beställarens position. Tala om knepiga val! Det är svårt att beskriva sin expertkunskap, men det är ännu svårare att beskriva vilken kunskap man behöver få tillgång till om man inte har expertkunskapen.

Ska beställaren anta budet från den mest påstridige leverantören, den med lägsta budet och till synes bästa villkoren? Hur vet beställaren att just den leverantören är bäst skickad, ställer upp med bästa laget och fullföljer uppdraget som utlovat? Den mest påstridige är kanske den mest desperate som till varje pris behöver få uppdraget och därför lovar guld och gröna skogar, men som inte kan leverera när det kommer till kritan. Beställaren har ju ingen möjlighet att i förväg veta exakt vilken expertkunskap som behövs och hur uppdraget kommer att genomföras.

Fenomenet är känt inom företagsekonomin som ”the lemon problem”. Ska du köpa ett parti citroner kan du inte med säkerhet veta om alla citronerna i partiet är färska och fina. Även om leverantören så försäkrar. Ja, det räcker inte med att provsmaka. Du kan inte provsmaka alla citroner. Du måste lita på leverantören.

Problemet för beställaren är att leverantören alltid har större kunskap om kvaliteten och leveransförmågan. Det handlar om en så kallad informationsasymmetri till beställarens nackdel, som beställare numera försöker kompensera genom allt mer komplicerade upphandlingsprocedurer, utvärderingar och detaljrika kontrakt. Procedurer som är kostsamma för båda parter och som leder till en byråkratisering både av upphandlingen i sig och den följande projekterings- och byggprocessen.

Frågan är då om kostnaden för dessa procedurer – transaktionskostnaden – uppvägs av nyttan med dem. Enligt min mening har vi kommit till vägs ände med denna byråkratisering av byggprocessen, där korkade tillämpningar av lagen om offentlig upphandling tillhör det mest kontraproduktiva. Alternativet är att bygga långsiktiga och förtroendefulla relationer.

Men gång på gång frestas leverantörer att svika sina beställare med förseningar och tilläggsdebiteringar, vilket i sin tur leder till att beställarna höjer garden ytterligare. En ond cirkel som bara kan brytas av föregångare i branschen som bygger förtroendefulla relationer med varandra – och aldrig sviker förtroendet!

Ju tätare man samarbetar, desto svårare att bryta sina löften. Minst ett gemensamt projektsamarbete om året krävs för att hålla den goda relationen igång, kan man utläsa av företagsekonomisk forskning.

Vi behöver komma ifrån de enstaka projekten och istället samarbeta kring projektportföljer som innehåller ett antal på varandra följande projekt. Då kan ett verkligt effektivt och förtroendefullt samarbete byggas upp.

Till syvende och sist är detta en fråga om etik, fair play och vilken byggbransch vi vill ha.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Taggad , , , , ,

Arkitekturekonomi

Sju byggherrar skriver på SvD Opinion (2014-07-22) om hur de anser att man kan få igång investeringar i nya hyresrätter. Snart sagt alla har utrett frågan, men vår röst har saknats i debatten; vi som ska göra jobbet. Det är inte politiker (ramarna) och byggbolag (uppförandet) som bygger. Det är vi fastighetsägare som bygger!

Deras poäng är att hyresrätten har en betydligt högre skattebelastning än övriga upplåtelseformer och att det därför alltid är gynnsammare att bygga bostadsrätter vid samma markpris. Den politiska risken att bygga hyresrätter är alltför hög och det leder till att inte minst de mindre och medelstora fastighetsägarna avstår från att investera i bostäder. Vilket i sin tur begränsar konkurrensen och gör det dyrare att bo. En översyn av beskattningen är motiverad, anser debattörerna.

Byggbolagen har ju länge drivit debatten – och bostadsministern – med fokus på regelsystem och planprocess. Alliansen annonserade en infrastruktursatsning kopplad till ökat bostadsbyggande i Almedalen. Socialdemokraterna föreslår statliga kreditgarantier för att få igång byggandet av små hyreslägenheter. Byggherrarna pekar nu på markpriserna och skattesystemet.

Det är ingen tvekan om att ju närmare valet vi kommer, desto mer kommer bostadsfrågan i centrum. De många debattinläggen diskuterar nu dessbättre tunga frågor som markpris, beskattning och finansiering i stället för små detaljer i regelsystemet.

Arkitektyrket handlar till stor del om ekonomi; att planera för begränsad resursanvändning och hushålla med ytor och material. Att bygga uthålligt och robust för användning under lång tid framöver. Att planera för mångsidighet och finna de smarta lösningarna, konstruktionerna och rumsligheterna som öppnar för nya möjligheter med begränsade resurser. Att ta vara på platsens förutsättningar utan att göra våld på natur och kultur.

I dessa frågor har byggherrarna i artikeln och arkitekterna en gemensam uppgift: att framhålla långsiktigheten i de ekonomiska kalkylerna.

Vi behöver föra in det arkitekturekonomiska kunnandet i debatten för att komplettera de fastighetsekonomiska, företagsekonomiska och nationalekonomiska perspektiven.

Detta inlägg publiceras samtidigt på nya arkitekt.se

Taggad , , ,

Ingen sommarfluga

Så blev bostadsfrågan äntligen en valfråga. Almedalsveckans alla initierade debatter om bostadsbyggande och infrastruktur klingade inte ohörda. Den blev inte bara en sommarfluga. Nu har både regeringspartierna och oppositionen tagit tag i frågan och spelat ut sina skilda perspektiv på marknadslösningar kontra samhällsansvar, finansiering och plan- och bygglagstiftning.

Därmed är ett viktigt arkitekturpolitiskt mål uppnått; (bo-)stadsbyggandet har kommit upp på agendan i rikspolitiken och massmedia. Fira och pusta ut? Nej, tvärtom. Det är nu det arkitekturpolitiska arbetet börjar på allvar.

För oss som har arkitektur och planering som yrke har ett helt nytt läge uppstått. Nu är det inte längre vi som ensamma försöker övertyga om frågornas vikt. Tvärtom får vi blixtsnabba och tvärsäkra besked om hur de ska lösas med allt ifrån särskilda förhandlingspersoner, till beskattning och lagstiftning.

Partiledare som aldrig tidigare tagit ord som ”exploateringsavtal” i sin mun står nu inför jättepublik i direktsändning och lär oss hur de ska användas. Vi får veta att medborgarinflytande och kulturmiljöhänsyn är ett otyg som ska få stå tillbaka för att inte hindra snabba byggstarter genom ändringar i lagstiftningen. Borta är insikten att lagstiftningen om medborgarinflytande och kulturmiljöhänsyn kom till senast vi behövde bygga mycket för att säkra kvaliteten och balansera enskilda och allmänna intressen.

Man tar sig för pannan och tänker att där blev vi allt bönhörda över all förväntan. Men det är ju så här det går till. När en fråga till sist får genomslag blir den dessbättre en fråga för många. Det är då vår kunskap behövs som bäst. Och det är inte vi som bestämmer tempot.

Nu gäller det att hänga med i svängarna och försöka ligga före. Det är nu vi ska finnas till hands med fakta och förklaringar i utredningar och debatter. Sveriges Arkitekter ställs på prov och varje arkitekt måste vara ambassadör för arkitektur.

Detta inlägg publiceras samtidigt på nya arkitekt.se

Taggad , , ,

Projekthelvetet

Vi tar projektformen som det enda sättet att organisera arkitektarbete. Under många år på arkitektkontor visste jag inte annat. Det var en självklarhet som ingen av oss reflekterade över. Både de externa uppdragen för kunderna och det interna arbetet på kontoret organiserades i projektform med allt som hör därtill. Projektritualerna, rollspelet, hackordningen, upphandlingarna, kontrollfunktionerna, administrationen, tidrapporterna, hetsen.

Inte förrän jag mitt i livet lärde känna projektforskare, industriella ekonomer och filosofer på KTH insåg jag att så här behöver det inte vara. De kallade projekt för temporär organisering och i deras värld var detta något alldeles speciellt i jämförelse med exportindustrins ”steady state”. Inte minst de forskare som studerade arbetsmiljö intresserade sig för projektet som arbetsform eftersom det ansågs riskabelt för medarbetarnas hälsa och välbefinnande. Särskilt multiprojekt – att delta i flera projekt samtidigt – uppmärksammades. I en studie fann de en ingenjör som deltog i 108 projekt. Frågan var hur han bar sig åt och överlevde. Projektet här som den ultimata formen för att ta ut allt som går och lite till ur arbetsstyrkan.

Till projektorganisering hör också de många med korta anställningskontrakt. De många som tvingas hoppa mellan olika projekt utan att ha en bas i form av en tillsvidareanställning. Frihet ja, men också gnagande osäkerhet och garanterat sämre sjukdoms-, föräldra- och semesterersättningar. För att inte tala om den framtida pensionen eller möjligheten att få bostadslån på vettiga villkor.

Tidningen Arkitekten rapporterar i majnumret om de låga arvodesnivåerna för arkitektarbete och alla inser att något är rejält fel. Prisdumpning, illojal konkurrens och alltför låga timpriser. Javisst, det är bedrövligt. Men det handlar inte i första hand om nivåer och gräl mellan arkitektkontor. Det handlar om organisering och ledarskap.

Arkitekten har med den industriella ekonomens språkbruk förvandlats från huvudleverantör till underleverantör. Vår roll har med detta språkbruk förskjutits nedåt i värdekedjan och längre bort från kunden. I projektens organisationsscheman finner jag arkitekterna allt längre ut i periferin. Där är enda sättet att få uppdrag – som underleverantör med litet inflytande – att konkurrera med lägsta pris.

Vi måste inta rollen som byggherrens förtrogne, bli samarbetspartner och huvudleverantör och tillsammans med byggherren organisera uppdragen på ett mycket mer kommunikativt sätt än idag. Den gamla hierarkiska projektformen är ingen självklarhet längre. Nu handlar det om att välja sina samarbetspartners och arbeta tillsammans under lång tid. Med en ”steady state” kan man tillsammans bygga gemensam kunskap och erbjuda vettiga arbetsvillkor.

Detta inlägg publiceras samtidigt på nya arkitekt.se

Taggad , , ,

Dags för arkitektledda byggprocesser

Två korsande processer Kort sagtDet behövs alternativ till den byggföretagsledda byggprocessen. De tjänstemannatäta byggföretagens byråkrati tynger byggandet på flera sätt. Det blir dyrt, omständligt och inte sällan fantasilöst. Samma formel upprepas gång på gång: håll arkitekter och teknikkonsulter i korta tyglar och framför allt håll dem borta från direkt samverkan med byggherren. Byggföretaget vill äga kunden ensam och göra produktionen till projektets huvudsak. Men det är den inte.

Projektets huvuduppgift är att finna ut vad som ska byggas, ett koncept som är ändamålsenligt, attraktivt, ekonomiskt och som håller över en byggnads hela livscykel. Det handlar om projektutveckling, inte produktion.

Byggproduktionsprocessen korsar projektutvecklingsprocessen på en enda punkt: i produktionen. Men för kunden är det naturligtvis projektutvecklingen som är huvudsaken. Det är ju där värdet skapas som motiverar investeringen.

Det är att komma underfund om vilka lokaler som är bäst lämpade för kundens kunder, att finna den rätta platsen och förvärva den bästa tomten, att förhandla om byggrätter och lösa finansieringen, att välja arkitektoniskt och tekniskt koncept och ordna myndighetstillstånd, att projektera täta bygghandlingar som säkrar att det tänkta blir det byggda i varje detalj, att välja ett byggföretag man kan lita på och noggrant följa produktionen, att marknadsföra, hyra ut och förvalta under lång tid. Ja, att besvara frågan ”vilken byggnad blir en hit?” är något annat än att bygga den.

Byggproduktionsprocessen gäller handel i flera led – och att kunna hantera den mäktiga materialindustrin – med inköp och logistik, plattformsutveckling, produktionsplanering, produktion och överlämnande. En kort parentes i en byggnads livscykel, förvisso viktig men sett ur användarens perspektiv relativt snabbt övergående.

De två processerna har helt olika logiker och ställer helt olika krav på kompetens. Projektutveckling är en sökprocess i flera steg där kunden måste ha möjlighet att växla mellan olika alternativ och kunna skala upp och ned eller gå in och ur processen utan stora förluster, byta perspektiv gång på gång fram till den punkt då beslutet kan tas: att starta produktionen. Det är en designprocess där svaren inte är givna av omständigheterna. De söks genom upplösning och omformulering av en preliminär problemställning. Riskfyllt ja, men det är bara genom att ta risk och våga tänka nytt som nya värden kan skapas.

Att göra produktionen till projektets huvudfråga i ett alltför tidigt skede är att kollra bort kunden. De tidiga skedena kräver helt andra kompetenser än vad produktionen gör. Att ensidigt sätta produktionen i fokus innebär att fel kompetenser tynger processens tidiga skeden. Processen blir som en framtung eka, där alla ska stå i fören och peka med risk att hela ekipaget kapsejsar.

Det är hög tid att arkitektkontoren kompletterar sina kompetenser med projektledning och ekonomi och erbjuder en arkitektledd byggprojektutvecklingsprocess. För den som är snabbfotad öppnas nu möjligheter att organisera och leda agil projektutveckling med just de kompetenskombinationer som behövs vid varje tillfälle.

Källa och illustration: Bearbetning efter Göran Sundell ”Handel och byggproduktion” i Byggandets informationsteknologi, red. Örjan Wikforss, Svensk Byggtjänst 2003.

Detta inlägg publiceras samtidigt på Archileaks.

Taggad , ,

Projektledning vid vägs ände

OrganisationsplanArkitektens möjlighet att kunna fullfölja sitt uppdrag och se till att det tänkta, utlovade och drömda också blir det byggda beror av en mängd omständigheter. Till en väsentlig del beror det naturligtvis på den egna förmågan, kompetensen och kuraget, men också yttre omständigheter som hur projektet är organiserat och leds, spelar avgörande roll.

”Jag bedömer det jag ser, ingenting annat”, sa Ulf Linde till några arkitekter som ville förklara varför huset såg ut som det gjorde. Och i denna sanna kompromisslöshet känner vi alla igen oss. Den som ska bo och verka i en byggnad ställs inför det byggda resultatet, produkten. Inga bortförklaringar i världen kompenserar användaren för bristande funktionalitet och utformning.

Alla ansträngningar måste läggas på att hålla de bärande idéerna levande genom hela processen. Nyckeln heter ändamålsenlig organisering av samverkande kompetenser. Och att ett tydligt ansvar för den arkitektoniska helheten anförtros arkitekten som är utbildad och tränad för denna specialitet. Ansvarsfördelningen mellan arkitekten och projektledaren måste därför klaras ut. Armbrytningen dem emellan måste ersättas med en ömsesidig respekt för betydelsen av den arkitektoniska helheten (arkitekten) och den byggadministrativa uppgiften (projektledaren).

Den särskilda förmågan, att få det ritade byggt som tänkt, utmärker ledande arkitekter. ”My best skill as an architect is that I’m able to transfer a sketch into a model into the building”, menar Frank Gehry, känd för okuvlig genomförandeförmåga. Men då måste också de yttre omständigheterna tillåta att denna förmåga tas till vara. Och så är det inte längre i den svenska byggbranschen.

Jag vill påstå att det sätt på vilket svenska byggprojekt vanligen leds och organiseras har kommit till vägs ände. Den slags projektledning som tillämpas i den svenska byggbranschen ännu idag hämtar sina förebilder från 1940-talets amerikanska krigsindustri. För länge sedan övergivna i annan industri tillämpas de bokstavstroget i byggandet med fragmentarisering, ineffektivitet och bristande kvalitet i det byggda resultatet som konsekvens.

Hierarkisk organisation och för tidig nedbrytning av projektet i fasta delprocesser (”vattenfallsmodellen”) med omfattande dokumentationsbehov, passar särskilt illa för utformningsarbete. Projektdeltagarna drunknar i interna dokumentationskrav, möteshysteri och formell kvalitetssäkring utan att se nyttan av allt detta arbete.

I organisationsplanen för en mindre renovering av en tunnelbaneplattform ingick 42 aktörer. Ett medelstort byggprojekt dokumenterades i 6099 originalhandlingar. I samma projekt utbytte projektgruppen i genomsnitt 140 arbetsdokument om dagen under två år. Ett annat projekt höll sig med dryga tjugotalet olika mötestyper och sexton ledarbefattningar. Inte konstigt att man behövde en särskild samverkansledare för att hålla ordning på de övriga.

För varje medverkande aktör upprättas ett kontrakt – efter upphandling i konkurrens där lägsta pris ofta är en avgörande faktor – i vilket respektive arbetsinsats och informationsleverans noga specificeras. Allt upphandlas och avtalas, även ledarskap och kommunikation. Allt ”onödigt” utrymme rensas bort i syfte att sänka kostnader och korta produktionstider. Relationen tid, kostnad och kvalitet optimeras. De risker detta medför rör möjligheterna att parera de oförutsedda händelser som utan undantag hör projekt till.

Den stora floran av kontrakt skapar också gränser mellan aktörerna och behov av kontrollpunkter. Varje medverkande aktör måste ju bevaka sitt åtagande i projektet – vad som ligger inom och utom kontrakterad arbetsinsats och informationsleverans – för att affärsmässigt ro hem det egna uppdraget. Projektmötena tenderar därför till att ha karaktären av en ständigt pågående förhandling. I en förhandling vinner som bekant den som har ett informationsövertag. Det kan därför vara smart att inte berätta allt, att hålla inne med information fram till den tidpunkt när det gynnar det egna företaget. Detta försvårar kommunikationen och den gemensamma problemlösningen. Kommunikationen blir en kamp i en upphandlad värld.

Man får inte den bästa kombinationen av kompetenser genom att upphandla var och en i teamet efter lägsta pris. Man missar möjligheten att bygga det utlovade genom att först låta en skicklig arkitekt se till att man vinner den eftertraktade markanvisningen för att därefter byta till den billiga byrån som inte kan fullfölja de bärande idéerna. ”Vattenfallsmodellens” uppsplittring i aktörer och skeden försvårar dessutom möjligheterna till lärande under processen och för framtida samarbete.

Allt detta bygger på ett gigantiskt missförstånd; att byggandet skulle vara tillverkningsindustri. Men byggandet är ingen tillverkningsindustri, skriver världsledande projektforskaren Graham Winch i ”Managing construction projects” (2010). Byggandet är en tjänst och ska organiseras och ledas som en sådan. När projektledare och andra klagar över friktionen i samarbetet med arkitekter är den bakomliggande förklaringen att deras ledningsideal är illa anpassat för uppgiften – inte tvärtom.

Arkitekterna upprätthåller i själva verket bara designarbetets ännu fördolda rationalitet; det flexibla pendlandet mellan del och helhet i ett sökande efter den bästa lösningen versus de noga analyserade förutsättningarna. Denna ”flödesmodell” används i ledande kunskapsföretag i andra branscher där traditionella projektorganisationer faktiskt är portförbjudna på grund av deras ineffektivitet och interna byråkrati. Det är inte att bygga hus som på fabrik som är frågan. Det är att införa organiserings- och ledningsprinciper som passar för uppgiften att i nära samarbete med uppdragsgivaren finna den bästa lösningen och ha förmågan att se till att det är just den som också byggs.

Läs vidare: Kommunikation och probemlösningsförmåga

Detta inlägg publiceras även på Archileaks

Taggad , , , ,

Arkitekt i ekonomismens tid

EkonomismVi lever i en tid med blind tilltro till det ekonomiska kunnandets förmåga. I varje debatt, utredning eller förslag är det ekonomens begreppsapparat och förklaringsmodell som står i förgrunden. Det ekonomiska perspektivet genomsyrar alla samhällssektorer, inte minst arkitektur och stadsbyggnad. Andra perspektiv förminskas med det effektiva epitetet ”särintresse”.

Det har nu gått så långt att alla verkar ta det ekonomiska perspektivet för givet. Att man inte ens försöker hävda arkitekturen i sin egen rätt. Det närmast desperata argumentet i Arkitektur Stockholm, att arkitektur är ett verktyg för att nå tillväxtmål, illustrerar vad som håller på att ske. Man hävdar arkitekturens betydelse med ekonomismens argument och reducerar därmed arkitektur som kultur. Men så godkände också Stadsbyggnadsnämnden arkitekturstrategin.

Jag tror att vi i framtiden kommer att se tillbaka på denna tidsperiod och fråga oss hur det kom sig att ekonomismen tilläts begränsa synen på arkitektur så till den grad. Det arkitektoniska kunnandet måste nu visa sin förmåga att behandla och lösa samtidens problemställningar. Hur arkitektur som kultur kan bryta ny mark och få oss att se helt nya möjligheter. Kulturell förändring föregår alltid politisk förändring. Det är därför arkitekturen under långa tidsperioder har spelat en så viktig roll för samhällenas utveckling. Arkitekturens uppgift är att ligga strax före. Det är den bästa nya arkitekturen som kan få oss att se världen med nya ögon; som i ett slag kan uppenbara ofullkomligheterna i det samtida och göra det alldeles omöjligt att fortsätta som tidigare.

Men framtidens byggande ses enbart som en fråga om produktion; hur man kan bygga hus på fabrik. Alla och envar luras in en debatt om löpandet bandet och underbjuder varandra med hur ”billigt” man kan bygga. Men det är ett hundra år gammalt synsätt! Industriell dynamik handlar ju istället om tillgången till nya idéer, synsätt och lösningar. Hur i hela världen har denna agenda kunna sättas, där hundra år gamla produktionsmetoder anses viktigare än hur människor vill leva, bo och verka?

I denna tidsanda kan ekonomer, byggare och bostadspolitiker i skön förening kalla medborgardeltagande för en ”styggelse” och under applåder lägga förslag som kraftigt begränsar människors delaktighet i förändringar av den gemensamma miljön. Och samtidigt ifrågasätta kommunernas kompetens och rätt att leda stadsbyggandet. Det bör ske på högre nivå i planeringshierarkin, heter det. Därför kastar man ut de förkättrade ”regler” som syftar till att balansera de enskilda och allmänna intressena till det gemensammas bästa. Alltså tre åtgärder som samtliga leder bort från det lokala och till det centrala. Allt för att det ska gå enkelt och smärtfritt att producera likadana hus överallt. Tron på ”den effektiva processen” har blivit långt viktigare än kvaliteten på det byggda resultatet.

Och detta slår naturligtvis hårt rakt in i livet på arkitektkontoren. Att vara arkitekt i ekonomismens tid är att bli upphandlad till lägsta pris. Inte att bli anlitad i förtroende. Att vara arkitekt i ekonomismens tid är att riskera att bli utbytt efter levererade idéskisser därför att någon annan erbjöd sig att producera bygghandlingarna till lägre pris. Att vara arkitekt i ekonomismens tid är att vinna arkitekttävlingen, men se någon annan slutföra arbetet. Snedvriden konkurrens, prisdumpning, åsidosatt upphovsrätt.

Arkitekterna pressas till extremt hög debiteringsgrad eftersom arkitektarbetet värderas lågt med låga timpriser som följd. Om man lever på att sälja det man alltid har ont om – tid – blir arbetsvillkoren pressade med stress och personlig utslagning som konsekvens. Men det värsta är den gradvisa förskjutningen i argumentationen för en arkitektonisk lösning, från dess kvaliteter för de människor som ska verka i byggnaden till hur mycket pengar man kan tjäna på den.

Vi behöver ersätta ekonomismen med ett samlat kunnande i arkitektur, teknik och ekonomi.

Detta inlägg publiceras även på Archileaks

Taggad , ,

Arkitektonisk intervention

Jag möter ofta praktiserande arkitekter som är bekymrade över villkoren för sin yrkesutövning. De talar om en försvagning av arkitektens position och oklarheter kring yrkesrollen. Samtalen kommer inte sällan att handla om upphandling av arkitektens tjänster, urholkning av upphovsrätten och ersättning för arbetet. Orsakerna till allt detta kokar allt som oftast ner till att kunskapen om arkitektur är alltför låg hos beslutsfattare och allmänhet, de ekonomiska incitamenten alltför kortsiktiga och arkitektutbildningen alltför dåligt anpassad till marknadens villkor. Att kämpa för bättre förutsättningar för kvalificerat arkitektarbete är naturligtvis nödvändigt, men vad är orsak och vad är verkan?

Intravention omslagI boken Intravention, Durations, Effects från UMA, Arkitekthögskolan i Umeå, ges en annan förklaring till yrkets svaga ställning i vår tid. Arkitektyrket tolkas och utövas idag som för hundra år sedan, trots att samhället har genomgått en total förvandling. Då var arkitektur lösningen på många av samtidens problem och arkitekterna viktiga aktörer i samhällsomvandlingen. Så fungerar det inte längre. Författarna hävdar att det är hög tid att förstå och formulera arkitekturens nya uppgifter och söka nya roller för arkitekterna. Detta kräver också en ny utbildning och en sådan bygger man nu upp med ”Laboratory of Immediate Architectural Intervention”. En modig handling långt ute i Europas periferi som kräver aktivt nätverkande med konstnärer, filosofer och arkitekter runtom i världen. Författarna gnäller inte över arkitektens nuvarande villkor, utan menar att det är arkitekterna själva som ska visa vad arkitekturen och arkitekterna kan bidra med i samhällsbyggandet i vår tid.

TrappenLaboratoriet utvecklar metoder för arkitektoniskt ingripande som får invånarna på platsen att se sin omgivning med nya ögon. Det handlar om tillfälliga arrangemang och överraskande installationer här och nu mitt i människors vardagsliv. Man ber inte om lov och man går grundligt tillväga.

Det startar med en noggrann kartläggning – mapping – av platsen och den lokala kunskapen. Studenterna utforskar sociala, ekonomiska, kulturella, ekologiska och topografiska aspekter och redovisar resultaten visuellt. Framför allt utforskar de platsens alla rum: geografiska, tidsmässiga, politiska, fysiska. De ser alla rum som skapade, inga är givna. De grafiska representationen tillåter studier av sambanden mellan olika aspekter. Åskådligheten kommunicerar kunskapen. Växelverkan skiss, modell och bygge i full skala utgör ett slags research by design där medveten formgivning, återanvändning av material och systematisk reflektion i varje steg är viktiga inslag. Det här är nog det närmaste man kan komma en eftersträvad integration mellan arkitektutbildning och arkitekturforskning. Till processen hör insamlande och dokumentation av reaktioner och motreaktioner. Arkitektur som praktisk estetik är meningsskapande och förändrar. Ingripandet i andra människors miljö kräver eftertanke och reflektion och ställer arkitekterna inför etiska överväganden.

Laboratoriet strävar efter att utvidga den sfär inom vilken arkitekter kan verka. De ansvariga lärarna och redaktörerna för boken gäckar läsaren som söker efter en skarp definition av begreppen intervention och immediate. Med forskning och praktiskt formande – thinking/making – undersöker laboratoriet de ännu öppna begreppen. Boken är full av ledtrådar som den bästa deckare, men på en punkt är de tydliga. Arkitektens viktigaste förmåga är produktion av rumslighet, inte produktion av hus. Med arkitektoniska interventioner undersöker de arkitekturens betydelse för ”the often inexplicable and inarticulate making of the city and the world”.

Arkitekterna har fjärmat sig från det lokala och platsunika och från de människor som direkt berörs för att istället arbeta utifrån generella koncept som typisering, industrialisering och upprepning och accepterat de förutsättningar som ges av anonyma investerare. Eller anammat stjärnkulturen som premierar exklusiva, luxuösa prototyper och som övertolkar en enskild byggnads betydelse som om den vore det centrum kring vilket allt annat kretsar. Men är inte dessa prototyper just arkitektoniska interventioner? Nej, inte i vår mening, skriver redaktörerna. Arkitektur är ”a complex and relational practice that comes about in various ‘fields’, and takes place in collaboration with things and people”. Vi vill vara på insidan av det som händer, ”we want to architect”. Arkitektur som ett verb. Intravention i bokens titel är också ett exempel på att undersökning pågår. Med intravention understryker man inifrånperspektivet.

Den nya arkitektrollen, vilken är den enligt författarna? Ja, de hänvisar till Teddy Cruz och skriver ”the future of urbanization will no longer be led by the production of new buildings, but will instead require a fundamental reorganization of socioeconomic relations, which is also a design challenge in which we must take active part”. Boken innehåller en generös revy över en lång rad genomförda interventioner; ”architecture through other ways of eating”, ”norrlands productive hinterland”, ”fair city project” och ”non figurative urban commons” för att bara nämna några. De är idé- och formmässigt mycket starka. Men mitt i allvaret finns här också ett anslag av humor, glimten i ögat, en busighet som tilltalar och öppnar för ett leende, en kontakt och ett samtal. Där ligger nog inte en så liten del av framgången för detta experiment med en ny arkitektroll.

BOKEN: Intravention, Duration, Effects: Notes of Expansive Sites and Relational Architectures, edited by Alberto Altés Arlandis and Oren Liberman, Umeå School of Architecture, Spurbuchverlag 2013. Texter av: Alberto Altés, Oren Lieberman, Hélène Frichot, Peter Kjaer, Roemer van Troon, Susan Kelly, Karin Berggren, Javier Rodrigo, Antonio Collados, Aida Sánchez de Serdio och Per Nilsson. Intervju med: Francesco Apuzzo och Axel Timm. Medverkande studenter: Kimberley Beauprez, Veronica Gerini, Erika Henriksson, Maria Hudl, Paula Idun, Christina Kousgaard, Martin Livian, Johan Marklund, Anna Misharina, Olga Oreshkina, Febe Roels, Kristine Skyum, Audingas Sumskas, Sofia Sjölin och Tobias Westerlund.

Inlägget publiceras även på Archileaks

Taggad , , , , , , ,