Boverket släpper taget

”Det är inte så att vi tappar bort all kunskap vi haft innan. Ibland låter det så som att om inte vi säger att det ska vara på ett visst sätt så har den kunskapen försvunnit, men det har den faktiskt inte”, säger Boverkets GD Anders Sjelvgren i Bopolpodden #218 publicerad 2024-03-04. Men stämmer det? Att kunskapen inte försvinner om man tar bort det mesta ur byggreglerna?

Jag tolkar Anders Sjelvgren så att han tänker sig att byggandets olika professioner kommer att bära kunskapen vidare. Han exemplifierar med att arkitekterna ska stå som garanter för goda bostadslösningar i ett system utan detaljerade byggregler.

Men han förbigår reglernas roll i byggandets kunskapssystem som helhet och deras funktion som kunskapsförmedlare. De ingår i en plattform som är helt avgörande för att kommunikationen och samarbetet mellan byggaktörerna ska fungera. Den innehåller begrepp och definitioner som gör det möjligt att utväxla och dela begriplig information under planerings- och byggprocessen. Frågan är vem som ska ansvara för att förvalta och vidareutveckla denna gemensamma kunskap när Boverket nu släpper taget.

Regler som är baserade på vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet förmedlar kunskap i komprimerad form. De utgör på så sätt en ytterst effektiv och arbetsbesparande uppfinning.

Regelbekämparna river i regelsystemen i förhoppning om att det ska ge möjlighet att sänka byggkostnaderna. Det kan som bekant bara ske genom effektivare byggproduktion eller minskning av ytor och kvaliteter. Problemet är att Anders Sjelvgren inte berättar vad som kommer istället eller vilka konsekvenserna blir för stadsbyggandet som helhet om centrala delar av byggandets kunskapssystem tas ur bruk. Det ska bli intressant att se, säger han lite lakoniskt i podden. Risken är stor att kommunikationen blir än mer kaotisk. Att den över åren gemensamt förvärvade kunskapen inte tas tillvara. Att det blir än svårare att samarbeta.

Det får negativa konsekvenser för överföringen av kunskaper mellan generationer och tvärs yrkesgränser. Det försvagar skyddet för byggandets konsumenter som inte vet vad de kan förvänta sig för egenskaper och kvaliteter i det byggda.

Anders Sjelvgren säger att han vill förverkliga den förändring av regelsystemet som skulle ha genomförts 1994, men som aldrig kom till stånd. Min uppfattning är; släpp taget om den gamla tanken och se framåt istället. Ta tag i den förnyelse av regelsystemet som klimatförändringarna kräver. Justa spelregler vinner vi alla på.

Inlägget även publicerat på Fråga Lou Insights 2024-03-22

Till medborgardeltagandets försvar

Örjan Wikforss Foto: Knut Koivisto 2021

I tidskriften PLAN:s temanummer ”Planering och demokrati”, våren 2021, redovisas och diskuteras resultatet av en vetenskaplig undersökning av medborgardeltagande i fysisk planering. Jag har inbjudits att kort kommentera artiklarna.  

I forskningsrapporten ”Samråd i praktiken. Om medborgardeltagande i fysisk planering”, publicerad av Byggforskningsrådet 1984 sammanfattade jag resultatet av en undersökning i sju kommuner: ”Näringsliv och organisationer utövar ett starkt inflytande i planeringsprocessen och det partipolitiska spelet i planärenden dominerar beslutsprocessen. Som planerings- och beslutsprocessen i dag är organiserad är förutsättningarna för medborgardeltagande i fysisk planering små”. Därför är det med stort intresse jag tar del av dessa nya forskningsresultat. 

Mot bakgrund av en både teoretiskt väl förankrad och empiriskt väl belagd genomgång av 714 dialogaktiviteter i elva kommuner kan jag utläsa att medborgardeltagandet som påverkansform fortfarande är liten. Ja, mot bakgrund av fyrtio år av försöksverksamhet verkar den ha havererat. Nazem Tahvilzadeh sammanfattar att det bara är ”enstaka processer som är strikt informerande eller summerande och förhandlande vad gäller kommunikationsform. De allra flesta processer (81%) har också kategoriserats som konsulterande eller rådgivande vilket indikerar nivån på inflytande”. Deltagarna lyssnar som åskådare, men påverkar inte besluten.

Det hela kan liknas vid ett spel för gallerierna som saknar tydlig förankring i de politiska beslutsprocesserna. I vissa markanvisningsprocesser är det fråga om direkt vilseledande aktiviteter, resultatet är ju färdigförhandlat redan innan dialogen startar. Medborgarna beskrivs som planerarnas egen mini-allmänhet eller publik. De synpunkter och krav som medborgarna framför dokumenteras inte konsekvent och förs inte vidare på ett systematiskt sätt. 

Medborgardeltagandet liknas vid en skördefest där planerarna kan välja och vraka bland framförda synpunkter och bestämma vad som faktiskt ska och inte ska kunna påverka det byggda resultatet. Undersökningen visar ”att det som kommuner definierar som medborgardialoger sällan innebär intensiv och ömsesidig kommunikation, utan mestadels envägskommunikation från arrangörer till deltagare. Deliberation innebär att diskussioner inte bara tydliggör vad deltagarna har för preferenser, utan också att de tillsammans når en gemensam syn som tydliggör, prioriterar eller klargör vad deltagarna är eniga kring och i vilka frågor det råder oenighet. Endast fyra procent av de kartlagda aktiviteterna kan kategoriseras som deliberation.” 

Under de fyrtio år jag har läst PLAN har jag aldrig mött en hårdare kritik av planerarnas praktik och yrkesetik. Särskilt mot bakgrund av att kritiken är så väl teoretiskt och empiriskt underbyggd. Men kritiken biter också därför att den är skickligt retoriskt framförd. Den avsiktliga markeringen vid översättningen av det centrala begreppet mini-publics till planeringspublik stämmer till eftertanke och reflektion. Skulle medborgardeltagande ha ett egenvärde och vara en födkrok för planerare och andra aktörer som söker publik?

Medborgarnas möjligheter att påverka utformningen av sin närmaste omgivning har begränsats på olika sätt under senare år. Det har ansetts vara ett onödigt och försenande hinder för effektiv byggproduktion. Planeringens snåriga kostig ska omvandlas till en autostrada, ansåg dåvarande bostadsminister Stefan Attefall och läxade upp de kommunala och regionala planerarna att lyssna mera till exploatörerna än till invånarna. Det allmänna intresset har fått stå tillbaka för det enskilda intresset. Pendeln har svängt.

Som Stig Montin noterar i sin artikel ”Inbjudet medborgardeltagande i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen” ändrades rubriken för andra kapitlet i PBL om allmänna intressen till ”Allmänna och enskilda intressen” (SFS 2018:900).  Vilket han anser kan tolkas som att enskilda intressen ges företräde och i förlängningen blir identiska med allmänna intressen. Nyspråket firar triumfer, tolkningsmöjligheterna är obegränsade och villervallan total.

Artiklarna är skrivna ur ett stats- och förvaltningsvetenskapligt perspektiv. Det är de politiska implikationerna av röriga medborgardialoger med oklara syften som med all rätt kritiseras. Det som saknas i min läsning är en analys av utformningsprocessen. Det designvetenskapliga perspektivet bör tillföras diskussionen. Det går nämligen inte att utforma meningsfulla artefakter utan kontakt med användarna. För att tala med Thomas Thorild, tänka fritt är stort, tänka rätt är större. Rätt i betydelsen vad som är bra för den andre. Att tänka i enlighet med samvetet.

Kravet på att planeringsprocessen borde kompletteras med medborgardeltagande växte fram under och efter 1968-revolten. Inte minst arkitektstudenter, unga yrkesverksamma arkitekter och planerare och forskare tog initiativ till försök att involvera invånarna i förändringar i deras närmaste omgivning. Strävan var ordagrant ”att öppna processen”. Femtio år senare beskrevs skadeglatt 1968-revolten som den misslyckade revolutionen. Men vad man har bortsett ifrån i sådan historieskrivning är att den framför allt var ett uppror mot auktoriteter. Och planerarna ville inte längre själva stå långt ifrån medborgarna. Det blev en yrkesetisk fråga att alltid beakta de sociala konsekvenserna av olika förslag till förändring.

Planeringsprocessen började ses som en kunskapsprocess i vilken kunskapen om planerade förändringar stegvis byggs upp och i vilken invånarnas erfarenheter, synpunkter, krav och önskemål var oundgängliga. Kontakten med invånarna blev en helt nödvändig del av arbetet. Dialogen blev formen. Men politikerna deltog inte i dialogen. De avvaktade resultatet för att kunna förhålla sig till det fritt i ett senare skede. Det som var tänkt som en växelverkan mellan invånare, planerare och politiker reducerades till dagens medborgardialog mellan invånare och planerare.

Statsvetare kritiserade redan då den tidens former av medborgardeltagande för att det inte passade in i det representativa demokratiska systemet och dömde ut försöken. Då precis som nu. Jag ser fortfarande fram emot deras bidrag till att också föreslå lämpliga organisatoriska former för medborgardeltagande som förenar planeringsprocessen med beslutsprocessen.

Om man ser på fysisk planering som en kunskapsprocess blir begreppet dialog allt annat än urvattnat.

Johan Asplund visar i ”Genom huvudet” (2002) att problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften mellan problemställare och problemlösare och att denna dialogiska modell finns i all problemlösning. Problemlösning är aldrig monologisk. Den är kommunikatorisk. Därför kommer kvaliteten på kommunikationen att vara avgörande för kvaliteten i det byggda resultatet.

Stadsplaneringens huvuduppgift är att arrangera dessa replikskiften mellan problemställare och problemlösare. Medborgardialogen syftar till ingenting mindre än att se till att medborgaren som problemställare är närvarande i arbetet – hela tiden och överallt för att direkt och indirekt bidra med kunskap genom kommunikation. Något som är helt avgörande för framgången i arbetet.

Men här finns också ett annat skäl. Medborgardialogen låter oss möta varandra i frågor som är angelägna och meningsfulla just i vår roll som medborgare. Vi får möjlighet att komma till tals, men också lyssna på människor vi inte kände tidigare. 

Finns det någon bättre integrerande kraft i ett civiliserat samhälle?

Referenser

Asplund, J. (2002). Genom huvudet: problemlösningens socialpsykologi. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Montin, S. (2021). Inbjudet medborgardeltagande i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. Tidskriften Plan, 21/1.

Tavilzadeh, N. Planerings(re)publiken: medborgardialogens effekter. Tidskriften Plan, 21/1.

Tavilzadeh, N. Att se medborgardialoger som minipubliker. Tidskriften Plan, 21/1.

Wikforss, Ö. (1984). Samråd i praktiken: om medborgardeltagande i fysisk planering. Stockholm: Byggforskningsrådet.

Regler är en arbetsbesparande uppfinning

Det går inte en dag utan att någon kräver färre regler. Regler ses som något onödigt ont. Bättre då att lita till den osynliga handen och att dess marknadsmekanismer styr allt till rätta med automatik. Det är så lätt att vinna poäng på krav om regelavveckling, trots att det inte finns något enda exempel på en demokratisk marknadsekonomi som klarat sig utan gemensamma regler som balanserande motkrafter till marknadsmekanismerna.

När begreppet regler används i den politiska debatten handlar det allt som oftast om statens roll i marknadsekonomin. Men regler är också ett nyckelbegrepp för olika professioner. Regelanvändning och regelförståelse är starkt förbundna med kärnan i yrkeskunnandet.

Politikens förförande lockrop om regelförenkling kan få förödande effekter om de utan eftertanke förs över till olika yrkesdomäner. Och det är dessvärre just det som nu sker inom stadsplanering, arkitektur och byggande. För vem vill inte ha modernare byggregler, snabbare planbesked och fritt fram att bygga helt efter eget huvud? Den goda viljan håller på att bli det bästas fiende.

Tillgången till regler är i själva verket en grundförutsättning för att vi överhuvud taget ska kunna föra över kunskaper mellan olika yrkesgrupper och generationer. Regler är en specifik och mycket praktisk kunskapsform. De utgör ”en mänsklig konstruktion med syfte att tjäna den praktiska diskursen”, en tids- och arbetsbesparande uppfinning, enligt filosofen Joseph Raz i ”Practical Reason and Norms” (1975).

Yrkeskunnandets omistliga tre dimensioner är påståendekunskap, färdighetskunskap och förtrogenhetskunskap. Yrkesutövaren måste inte bara besitta formella kunskaper utan också tillräcklig användningsfärdighet och förtrogenhet med den specifika situationen som reglerna tillämpas i. Reglerna fångar vetenskapligt verifierad kunskap, men också en fond av erfarenhet och beprövad kunskap. De speglar det kollaborativa i all yrkesutövning och utgör en av många uppbyggd kunskap, ett slags kollektiv intelligens.

Djupt yrkeskunnande är också att ha omdömet att inse värdet av regeln och hur den kan och inte kan tillämpas i den specifika situationen. Men också hur den kan utvecklas. Forskaren och författaren Maria Hammarén uttrycker det så här fint i avhandlingen ”Ledtråd i förvandling” (1999):

”När den verklige experten handlar i samklang med sin kunskaps innersta kvaliteter är hon med sina sinnen närvarande i en värld med historia som står öppen för nya erfarenheter”.

Utan denna insikt kan många regler te sig både obegripliga, krångliga och onödiga. Ut åker därför värdefull teoretisk och praktisk kunskap, utan att ersättas av ny, när politiken röjer i yrkesdomänerna utan att inse konsekvenserna.

Bild: Markthalle, Rotterdam Foto: Örjan Wikforss

När allmänintresset blev ett särintresse

Som ett mantra upprepas numera att den som inte är direkt berörd inte har anledning att lägga sig i plan- och byggfrågor. Nu är det raka rör, snabba spadar i jorden och inget onödigt krångel som gäller. Bortglömt är att bakom plan- och bygglagstiftningen ligger erfarenheterna av vad som saknades i den när man byggde snabbt och mycket förra gången. Hänsynen till den enskilda människan, hänsynen till naturen och hänsynen till kulturmiljön.

Det är alltför lätt att i ivern att lösa ett problem rasera värden och hela system som vi tar för självklara. Som en demokratisk planeringsprocess där enskilda och allmänna intressen balanseras på ett klokt sätt och är föremål för folkvalda politikers överväganden.

Det hela sker i små steg och börjar med inskränkning av rätten att överklaga beslut och fortsätter med minskning av kretsen som anses berörda. Och detta verkställs i ett debattklimat där planering och byggande sakta men säkert börjar betraktas som om det vore en alltigenom privat fråga. Men mer offentlig än när man bygger kan man inte vara, man visar ju upp sig på stadens scen och påverkar den gemensamma miljön utmed våra gator, torg och parker. Det är därför byggandet alltid kommer att vara en politisk fråga som går långt utanför det privata.

Vi behöver dessvärre inte resa långt bort för att finna inskränkningar i yttrandefrihet och invånardeltagande. Där den enskilda människans ord väger lätt och insynen, möjligheten att påverka och utkräva ansvar är allt annat än en självklarhet. Där en protest ses som en otillåten obstruktion.

När ett problem tas ur sitt sammanhang är det alltför enkelt att lansera fiffiga patentlösningar. Som att bygga många precis likadana hus på helt olika platser som alla i själva verket har helt olika förutsättningar för bebyggelse. Och utan att ta hänsyn till människorna, naturen och kulturmiljön på varje specifik plats.

När enskilda människor invänder mot detta stämplas de som motståndare till att lösa bostadskrisen. De kritiseras för att bara värna egenintresset och inte vara öppna och välkomnande till alla nya invånare. Det är en otroligt stark och negativ stämpling av alla dem som vill debattera hur vi bygger städer som inte bara är täta utan också gröna och som skapas med invånarmedverkan.

Lyssna noga på debatten och du kommer att upptäcka att allmänintresset numera allt oftare ses som särintresse. Det är det inte!

Även publicerad i Fastighetsnytt 5/2016.

Lyckliga gatan – finns den?

Sedan en tid hämtar jag barnbarn på förskolan två gånger i veckan. Ett stort förtroende som kräver full koncentration på uppgiften. Det påminns man om av den där lilla handen som tar fatt i min när vi snubblar kring i byggsveriges slutprodukter på hemvägen.

Ja, vi snubblar bokstavligen över ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser och förundras över hur det kommer sig att det ser ut och fungerar som det gör. Det blir så uppenbart att det är det byggda slutresultatet och ingenting annat som räknas när man upplever miljöerna i barnets perspektiv. 

Utsläppt i verkligheten efter de många åren i ombonade sammanträdesrum och trygga föreläsningssalar möter jag vad en gigantisk planerings- och byggindustri producerar i innerstaden ena dagen och förorten den andra. Jag önskar mina barnbarn lyckliga gator, men vi får kämpa mot resultatet av en uppenbar obalans mellan allmänna och enskilda intressen. Det skaver rejält när det allmännas bästa har fått stå tillbaka för enskilda intressen.

Gatorna, torgen och parkerna är gemensamma rum, allas egendom och de måste värnas, vårdas, utvecklas och utökas. De måste vara välkomnande och tillgängliga för alla. Jag kan riktigt höra sammanträdesrummens snack om hur de ”bara naggas i kanten” och hur ”vi istället höjer kvaliteten på det som blir kvar”. Nonsens, det är kvadratmeter som behövs när barnen går på upptäcktsfärd. Rörelsefriheten är av avgörande betydelse för hälsa och utveckling.

Ena dagen i innerstaden med överfulla pyttesmå lekplatser i bullriga lägen, nästa dag i ytterstaden med stora fria grönytor, gång- och cykelvägar skilda från biltrafiken och ringlande promenadvägar utmed strandkanten där vi hör löven prassla. Den ena dagen i vad som anses vara mönsterstad och ”enda vägen” i stadsbyggandet, den andra i vad som kallas rena fördärvet (sic!) som förebild för framtidens stad. Och vars robusta stadsväv därför kan byggas sönder och samman eftersom den inte anses vara ”riktig stad”.

Hur kan det komma sig att man ställer den täta stadens korta avstånd och dubbelutnyttjande av infrastrukturen mot ytterstadens gröna stadslandskap med fria ytor att röra sig i, mot varandra? Att vi inte kan ha motsägande fakta i huvudet samtidigt? Det handlar ju om två saker som gäller samtidigt och parallellt: vi behöver bland annat spara energi genom täthet, korta avstånd och begränsa bilismen och ha tillgång till stora gröna fria ytor. 

Att bygga tätt, mycket och centralt har kraftfulla företrädare laddade med kapital, argument och stinna projektportföljer. Därför behöver vi starka företrädare för de allmänna intressena som förmår hävda betydelsen av gemensamma platser, fungerande gaturum, torg och parker.

Men de allmänna intressena måste också stödjas av en stark och effektiv plan- och bygglagstiftning och företrädas av myndigheter som är väl samordnade och vars ledning ser det allmännas bästa som sin huvuduppgift. Ledare som värnar medarbetarnas professionalism och integritet. Gärna samverkan, men med full respekt för varandras roller och kompetenser.

Stadsbyggande är så mycket mer än summan av enskilda projekt. Det blir så påtagligt när vi snubblar fram över allt det som har blivit över i fogarna mellan projekten, där man inte har fått ihop helheten och där de allmännas företrädare inte har tagit matchen fullt ut. 

Den upplevda helheten här och nu är det enda som räknas för den som använder staden.

Publiceras även på archileaks.se

Komprometterande utemiljöer för barn

Under våren har barnens utemiljöer i staden debatterats bland annat i en omfattande, prisbelönt artikelserie i Svenska Dagbladet ”Vi bygger miljöer vi kommer att ångra” och i tidskriften Arkitektur ”Mörka utsikter”. En av källorna till denna debatt är en ny kunskapsöversikt ”Bygga stad för barn” författad av Suzanne de Laval och utgiven av forskningsstiftelsen Arkus.

En sak som står alldeles klar när man läser in sig på denna fråga är att barnens utemiljöer tidigare stod i centrum för stadsplanering och byggande. Under 60-talet och fram till 90-talet var barnens utemiljöer något som ägnades kunskapsutveckling, inlevelse och omsorg. Det var en planeringsfaktor av högsta prioritet underbyggd av vetenskaplig forskning och systematiserad erfarenhet. Men i samband med avvecklingen av bostadspolitiken i början av 90-talet rann detta ut i sanden. Nu var det upp till marknaden att visa att den även kunde hantera barnens levnadsvillkor i den förtätade staden.

Barnens uppväxtvillkor, att de kan röra sig fritt, känna både trygghet och äventyrlighet ansågs viktiga för deras hälsa och utveckling i flera avseenden. Att själv kunna gå eller cykla till skolan istället för att som idag skjutsas av föräldrar oroliga för otrygga trafikmiljöer. Att kunna springa och leka och busa på stora ytor istället för att trängas på inhägnade ”utsläppsgårdar” med mindre utrymme per barn än vad Jordbruksverket föreskriver för grisar.

När det gäller barnens utemiljöer är kvalitet till stor del fråga om kvantitet, att det finns tillräckligt många kvadratmeter för fri lek. Att hävda att mycket små ytor av påstått högre kvalitet kan ersätta detta utrymmesbehov är falskt. Det finns en gräns som när den passeras skapar ovärdiga miljöer.

Hela idén om den förtätade staden bygger på att alla ska kunna bo och leva där. Då kan man inte tänka bort en grupp, speciellt inte barnen. Helt skruvade kompromisslösningar som att bygga uteplatser på taken eller nedsänkta under gatunivån som i Hagastaden presenteras på fullt allvar. Andra stadsdelar försvaras med att det inte är tänkt att barn ska bo här (sic!).

Fastighetsbranschen och byggbranschen hävdar stenhårt fortsatt avreglering, men sätts då obevekligen på provet att också klara av barnens utemiljöer. När balansen mellan det allmänna intresset och det enskilda förskjuts mot det enskilda, kan man inte hävda att vi kan strunta i barnen i vårt kvarter för det får det allmänna ta hand om någon annanstans. Något mer komprometterande än att begära det fulla ansvaret för att planera och bygga framtidens stad och sedan inte klara av att göra den barnvänlig finns inte.

Publicerad i Fastighetsnytt nr 3, 2016.

Kampen om planeringen

Läser i Dagens Nyheter två uttalanden från inflytelserika politiker på var sida blockgränsen om hur bostadskrisen ska lösas.

Den första säger: ”Nyckeln till ökat bostadsbyggande är att vi måste komma till rätta med den ineffektiva planprocessen”. Och tillägger att ”vi behöver se över möjligheten att minska överklagandet”.

Den andra säger: ”Byggreglerna behöver förenklas för att snabba upp byggprocesserna, och vi behöver se över överklagandeprocessen”.

Den första är Ewa Thalén Finné, riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för Moderaterna. Den andra Johan Löfstrand, vice ordförande i civilutskottet och talesperson för Socialdemokraterna. Uttalandena i artikeln är till förväxling lika.

Det omedelbara intrycket är att det råder en total rundgång i debatten. En av många olika föreställningar om hur bostadskrisen kan lösas blir till ett slags vedertagen ”sanning” som upprepas oemotsagd gång på gång. Och det är så mycket som inte sägs till exempel om finansiering och de ekonomiska möjligheterna för alla invånare att skaffa sig en bostad. Eller att staten på något sätt måste ingripa för att alla ska ha råd att bo.

Men uttalandena kommer från personer som är djupt engagerade i bostadspolitiken och som naturligtvis menar vad de säger. Uttalandena kommer också under en period då de blocköverskridande samtalen pågår och man försöker finna vägar till en uppgörelse. Inför väljarna måste man kunna visa att man kan komma överens åtminstone på vissa punkter. Och då blir det abstrakta processer och regler man ger sig på – för vem vill inte ha mindre ”krångel”.

Men det är inte riskfritt. Därför att i varje regel finns inbäddad värdefull kunskap. För varje regel man slänger ut måste man kunna svara på frågan: Hur tar man vara på den kunskap och erfarenhet regeln förmedlar? Hur säkrar man den framtida kompetensen i plan- och byggprocessen? Genom forskning, utbildning, råd, regler och praktik.

Av uttalandena kan man felaktigt få intrycket att de bostadspolitiska skiljelinjerna kan utplånas, att väljarna inte kommer att kunna välja bostadspolitik i nästa val. Så är det naturligtvis inte. För om det vore så är vi illa ute. Att göra upp i en krissituation är en sak, men att lägga locket över ett centralt politikområde något annat.

Det pågår i själva verket en veritabel kamp om initiativet i samhällsplaneringen. Man överträffar varandra i förslag om att skrota regler och ta bort processteg. Men med helt olika syften. I det första fallet i övertygelsen om att om företagen på bostadsmarknaden får ta hand om saken löses problemen. I det andra fallet att om den offentliga planeringsapparaten trimmas och byggandet och boendet subventioneras kommer bostadsbyggandet att kunna nå upp till eftersträvade nivåer.

Den äkta energigivande konflikten mellan två olika politiska ståndpunkter kommer i bakgrunden när deras företrädare istället väljer att tala om justeringar av processer och regler.

Det handlar egentligen om var balanspunkten mellan de allmänna och enskilda intressena ska ligga. Och den frågan är ytterst meningsfull att diskutera.

Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Ytterst handlar detta om planeringen av våra framtida allmänna platser, gator, torg och parker, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. De robusta strukturer i vilka stadens nya rum kan byggas över tid.

Man kommer inte undan dessa frågor hur många regler man än slänger ut.

DN bilaga Moderna staden 20160515
Inlägget publiceras även på archileaks.se

Nästa byggskandal

Sex erfarna byggforskare vid Lunds Tekniska Högskola har skrivit en mycket uppseendeväckande artikel i Svenska Dagbladet. ”Frågan är inte om det blir en ny byggskandal (efter de enstegstätade fasaderna) utan snarare när nästa stora avslöjande om brister i byggandet kommer”.

Trots en serie allvarliga byggfel, byggen som rasat och människor som förolyckats eller skadats svårt fortsätter byggbranschen ”att implementera nya eller modifierade produkter och lösningar utan att först ha testat dem på ett objektivt och kvalificerat sätt”.

Anledningen är, enligt artikelförfattarna, att branschen utgör ”en summa av ett antal särintressen där alla vill tjäna så mycket som möjligt på sin produkt eller tjänst”. Kvaliteten på tekniska lösningar blir underordnad dessa starka särintressen. Allmänintresset däremot – alla som behöver någonstans att bo – har en alltför svag ställning inom husbyggnadssektorn.

Med ett kraftig ökat byggande inom de närmaste åren finns risk att kvalitetsproblemen ökar. Därför är en oberoende byggforskning i allmänhetens tjänst nödvändig.

Men även innanför universitetens väggar dominerar särintressena på allmänintressets bekostnad, enligt författarna. De ger en bild av villkoren för byggforskningen som står i direkt motsats till vad vi i allmänhet förväntar oss av forskning vid universitet. ”I dag är universitetens forskare bundna till att genomföra tillämpad byggteknisk forskning med samfinansiering från olika särintressen. Så kan vi inte ha det”. De vill därför stärka Boverkets kritisk granskande roll, inrätta en oberoende byggkommission, stärka konsumenternas ställning och ändra principerna för forskningsfinansiering.

Två parallella händelsekedjor har succesivt resulterat i denna situation.

Dels förändringen av universitetens styrning till ren linjeorganisation, nedskurna fakultetsanslag och ökade krav på institutionerna att finna egen finansiering direkt från näringslivet. Dels en föreställning om att universiteten ska syssla med förment ”nyttig” forskning och att det är särintressena som definierar vad som är ”nyttigt”. Särintressena har också varit mycket aktiva under lång tid med att driva sina frågor.

Sammantaget har detta lett till att forskarna nu alltså själva ställer sig frågan vart den forskning tog vägen som granskar det byggda resultatet ur allmänhetens perspektiv. Den kanske allvarligaste konsekvensen är att det saknas en gedigen kunskapsgrund inför byggandet av 700 000 nya bostäder på tio år.

Det är inte så konstigt att företag som finansierar forskning vill delta i projekt som verkar kunna ge något tillbaka snabbt. Det konstiga är att inte detta slags forskning balanseras av oberoende, kritisk, grundläggande och nyskapande forskning i större utsträckning.

Och det faller delvis tillbaka på forskarsamhället som måste argumentera lika kraftfullt och övertygande som de artikelförfattare som här varnar för nästa byggskandal. Det är hög tid eftersom regeringen ska presentera nästa forskningspolitiska proposition redan nu i höst.

Visste ni förresten att enstegstätade fasader fallerade i Nordamerika tio år innan de började införas i stor skala här i landet?

Inlägget publiceras även på archileaks.se

700 000 Planetskötare

Vi kan alla bli planetskötare, föreslog professor Johan Rockström i sitt omtalade Vinterprogram. Låt oss börja utanför våra egna fönster, fortsatte han. Tack vare många offentliga och privata initiativ förklarade han sin övertygelse att det är möjligt att inom nuvarande system begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Nationer och framför allt städer kommer att tävla med varandra om olika klimatinitiativ som sammantagna kan rädda planeten.

Strax efter undertecknandet av Paris-avtalet inbjuder regeringen oppositionen till blocköverskridande samtal för att utveckla bostadspolitiken och bana väg för ett ökat bostadsbyggande. 700 000 bostäder på tio år bedöms behovet vara. Det är en ökning av det totala antalet bostäder i Sverige med hela 20 %. En unik möjlighet för en nation att bygga på nya sätt som minimerar klimatbelastningen, skapar goda livsmiljöer och bidrar till att nå de globala klimatmålen.

Men i realiteten är risken för det omvända stor.

Själva byggproduktionen har nämligen visat sig vara en riktig klimatbov. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA visar i rapporten ”Klimatpåverkan från byggprocessen” (2014) att den totala klimatpåverkan från byggprocesser i Sverige uppgår till 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. ”Det är av samma storleksordning som utsläppen från alla personbilar i Sverige”. I projektet studerade man särskilt klimatbelastningen vid produktion av flerfamiljshus i betong. ”Den analysen pekar på att klimatbelastningen är lika stor i byggprocessen som vid drift av huset under 50 år, då energiförsörjningen baseras på en nordisk ”elmix” och ett svenskt genomsnitt för fjärrvärme”. Att bygga ett flerbostadshus i betong tar ett år. Klimatbelastningen under detta år är lika stor som av husets energiförsörjning under 50 år.

Nu visar färsk statistik från Statistiska Centralbyrån att betong fortsätter att vara det dominerande stommaterialet. Hela 88,6 % vid byggande av flerbostadshus att jämföra med trä 8,9 % och stål 2,6 %.

När statsminister Stefan Löfven vid presskonferensen om bostadspolitiken öppnar för att det stora behovet av bostäder kan lösas med typgodkända hus måste frågan ställas om vilken klimatbelastning under själva byggproduktionen som ett typgodkännande ska medge. Många av de bostadshusbyggsatser som har utvecklats av de stora producenterna är av betong. Men det är alternativen med lägre klimatpåverkan som kan bidra till att klimatmålen nås.

I själva verket är det ju en mångfald olika boendeformer i olika typer av hus som behövs. För gamla, unga, nyanlända, för ensamma, små och stora familjer och människor som söker ett boende i kollektiv. Och varje hus ska placeras in i en unik miljö med sitt mikroklimat och ekosystem för att minimera klimatpåverkan.

Det är inte andra generationens industrialisering med massproduktion enligt T-Fordsmodellen som löser detta. Utan den fjärde som sätter användarna centrum med en omsorgsfull anpassning av byggandet till den speciella situationen och som tar vara på det faktum att vi var och en vill kunna agera planetskötare.

Publicerad i Fastighetsnytt utgåva 1 2016 och på fastighetsnytt.se

Christers felskär

Idag startar de bostadspolitiska överläggningarna mellan regeringen och oppositionen. Redan i inbjudan till samtalen pekade statsministern på hur bostadsbristen skulle kunna byggas bort med typgodkända hus som uppförs snabbt utan detaljplan eller bygglov. Detta kan bara tolkas så att på politisk toppnivå ses arkitektur och stadsbyggnad fortfarande som hinder och inte som vassa verktyg för att lösa bostadsfrågan.

Borta är kopplingen till byggprocessens klimatpåverkan och det globala klimatavtalet, hur vi bygger integrerade städer med korta avstånd, motverkar segregation och dålig hälsa och involverar invånarna i arbetet med den gemensamma miljön. Fokus är på byggproduktion, inte samhällsbyggnad.

Samtidigt pågår remissbehandlingen av den statliga utredningen Gestaltad livsmiljö med förslag till ny politik för arkitektur, form och design. Här finns chansen att föra in arkitektur- och stadsbyggnadskunnandet i den bostadspolitiska debatten. Men utredningen tar tyvärr inte vara på den möjligheten fullt ut.

Trots att utredningsarbetet har bedrivits under en period då bostadsbristen exploderat, och många unga och nyanlända inte har en chans att skaffa sig en egen bostad, saknar utredningen en konsekvensbeskrivning av om och hur utredningens förslag skulle kunna bidra till att lösa vår tids största problem i samhällsbyggandet.

Risken är därför stor att utredningen inte kommer att tillmätas den betydelse dess ämne och syfte är värda. Utredningsdirektiven och tilläggsdirektiven är skarpa och tydliga, medan utredningen däremot är mångordig, vag och innehåller få konkreta förslag. Särskilt anmärkningsvärt är detta mot bakgrund av den betydelse utredningen lägger vid att lyfta arkitektur, form och design till en övergripande samhällsnivå.

Utredaren Christer Larsson, stadsarkitekt i Malmö och med lång erfarenhet som praktiserande arkitekt, vet så väl hur svårt det är att hävda arkitektonisk kvalitet i planerings- och byggprocessen. Han satsar därför allt på ett kort i syfte att tvinga in arkitekturfrågorna i den ordinarie politiska agendan. Han föreslår inrättandet av en ny statlig myndighet, Myndigheten för Gestaltad livsmiljö och att området etableras som ett eget politikområde i statsbudgeten. Då måste partierna årligen ta ställning till området. Så här långt är utredningen tydlig och kompromisslös. Men för detta förslag betalar man ett mycket högt pris i form av nya frågor.

För det första den förvirring som uppstår när begreppet arkitektur byts mot gestaltad livsmiljö. I våra grannländer gör man tvärtom och satsar på att göra arkitektur till ett begrepp alla kan omfatta och ha nytta av.

För det andra hur en så liten statlig myndighet ska kunna göra skillnad. Det finns redan ett drygt tjugotal statliga myndigheter som på olika sätt hanterar planerings-, bygg- och kulturmiljöfrågor. En inspirationsmyndighet, tänker sig utredaren, men det behövs snarare en pragmatisk och tuff företrädare för arkitektur och stadsbyggnad om det ska bli förändring i den statliga politiken och det byggnadsindustriella komplexet. Och myndigheten bör vara departementsövergripande och ägas av både kultur-, närings- och utbildningsdepartementet.

För det tredje att myndigheten tillkommer genom en nedläggning av ArkDes, f.d. Arkitekturmuseet. Utredaren strävar efter kostnadsneutrala förslag och tar då fram skalpellen och skär bort så stora delar av ArkDes att det kan finansiera den nya myndigheten. I en kommentar på Arkitekturgalan 2015 säger utredaren att han prioriterar framtidsfrågorna före en ofullständig ritningssamling.

Men med detta felskär åker en ovärderlig kunskapskälla ut som barnet med badvattnet.

Utredningen gör ett stort nummer av skillnaden mellan att tala om vad arkitektur är och vad arkitektur gör. Men är minst lika hemlighetsfull om vad detta gör är. Och står därför svarslös inför frågan om hur man ska kunna bygga de 700 000 nya bostäder i snabb takt som också skapar goda levnadsbetingelser för de nya invånarna.

Inför dagens bostadspolitiska överläggningar vill flera partier stryka kravet på detaljplan och bygglov. Det tidigare arkitekturpolitiska handlingsprogrammet Framtidsformer (1998) ledde till en förstärkning av den lagliga grunden att hävda arkitekturens betydelse vid behandling av detaljplan och bygglov. Gestaltad livsmiljö innehåller inga förslag till förändrad lagstiftning utan hänvisar bara till framtida utvärderingar. I denna helt centrala fråga lämnar utredningen walk-over.

Remissinstansernas svåra uppgift är nu att rädda arkitekturpolitiken trots utredningens felskär. Det är satsningar, inte nedskärningar arkitekturpolitiken behöver.