Till medborgardeltagandets försvar

Örjan Wikforss Foto: Knut Koivisto 2021

I tidskriften PLAN:s temanummer ”Planering och demokrati”, våren 2021, redovisas och diskuteras resultatet av en vetenskaplig undersökning av medborgardeltagande i fysisk planering. Jag har inbjudits att kort kommentera artiklarna.  

I forskningsrapporten ”Samråd i praktiken. Om medborgardeltagande i fysisk planering”, publicerad av Byggforskningsrådet 1984 sammanfattade jag resultatet av en undersökning i sju kommuner: ”Näringsliv och organisationer utövar ett starkt inflytande i planeringsprocessen och det partipolitiska spelet i planärenden dominerar beslutsprocessen. Som planerings- och beslutsprocessen i dag är organiserad är förutsättningarna för medborgardeltagande i fysisk planering små”. Därför är det med stort intresse jag tar del av dessa nya forskningsresultat. 

Mot bakgrund av en både teoretiskt väl förankrad och empiriskt väl belagd genomgång av 714 dialogaktiviteter i elva kommuner kan jag utläsa att medborgardeltagandet som påverkansform fortfarande är liten. Ja, mot bakgrund av fyrtio år av försöksverksamhet verkar den ha havererat. Nazem Tahvilzadeh sammanfattar att det bara är ”enstaka processer som är strikt informerande eller summerande och förhandlande vad gäller kommunikationsform. De allra flesta processer (81%) har också kategoriserats som konsulterande eller rådgivande vilket indikerar nivån på inflytande”. Deltagarna lyssnar som åskådare, men påverkar inte besluten.

Det hela kan liknas vid ett spel för gallerierna som saknar tydlig förankring i de politiska beslutsprocesserna. I vissa markanvisningsprocesser är det fråga om direkt vilseledande aktiviteter, resultatet är ju färdigförhandlat redan innan dialogen startar. Medborgarna beskrivs som planerarnas egen mini-allmänhet eller publik. De synpunkter och krav som medborgarna framför dokumenteras inte konsekvent och förs inte vidare på ett systematiskt sätt. 

Medborgardeltagandet liknas vid en skördefest där planerarna kan välja och vraka bland framförda synpunkter och bestämma vad som faktiskt ska och inte ska kunna påverka det byggda resultatet. Undersökningen visar ”att det som kommuner definierar som medborgardialoger sällan innebär intensiv och ömsesidig kommunikation, utan mestadels envägskommunikation från arrangörer till deltagare. Deliberation innebär att diskussioner inte bara tydliggör vad deltagarna har för preferenser, utan också att de tillsammans når en gemensam syn som tydliggör, prioriterar eller klargör vad deltagarna är eniga kring och i vilka frågor det råder oenighet. Endast fyra procent av de kartlagda aktiviteterna kan kategoriseras som deliberation.” 

Under de fyrtio år jag har läst PLAN har jag aldrig mött en hårdare kritik av planerarnas praktik och yrkesetik. Särskilt mot bakgrund av att kritiken är så väl teoretiskt och empiriskt underbyggd. Men kritiken biter också därför att den är skickligt retoriskt framförd. Den avsiktliga markeringen vid översättningen av det centrala begreppet mini-publics till planeringspublik stämmer till eftertanke och reflektion. Skulle medborgardeltagande ha ett egenvärde och vara en födkrok för planerare och andra aktörer som söker publik?

Medborgarnas möjligheter att påverka utformningen av sin närmaste omgivning har begränsats på olika sätt under senare år. Det har ansetts vara ett onödigt och försenande hinder för effektiv byggproduktion. Planeringens snåriga kostig ska omvandlas till en autostrada, ansåg dåvarande bostadsminister Stefan Attefall och läxade upp de kommunala och regionala planerarna att lyssna mera till exploatörerna än till invånarna. Det allmänna intresset har fått stå tillbaka för det enskilda intresset. Pendeln har svängt.

Som Stig Montin noterar i sin artikel ”Inbjudet medborgardeltagande i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen” ändrades rubriken för andra kapitlet i PBL om allmänna intressen till ”Allmänna och enskilda intressen” (SFS 2018:900).  Vilket han anser kan tolkas som att enskilda intressen ges företräde och i förlängningen blir identiska med allmänna intressen. Nyspråket firar triumfer, tolkningsmöjligheterna är obegränsade och villervallan total.

Artiklarna är skrivna ur ett stats- och förvaltningsvetenskapligt perspektiv. Det är de politiska implikationerna av röriga medborgardialoger med oklara syften som med all rätt kritiseras. Det som saknas i min läsning är en analys av utformningsprocessen. Det designvetenskapliga perspektivet bör tillföras diskussionen. Det går nämligen inte att utforma meningsfulla artefakter utan kontakt med användarna. För att tala med Thomas Thorild, tänka fritt är stort, tänka rätt är större. Rätt i betydelsen vad som är bra för den andre. Att tänka i enlighet med samvetet.

Kravet på att planeringsprocessen borde kompletteras med medborgardeltagande växte fram under och efter 1968-revolten. Inte minst arkitektstudenter, unga yrkesverksamma arkitekter och planerare och forskare tog initiativ till försök att involvera invånarna i förändringar i deras närmaste omgivning. Strävan var ordagrant ”att öppna processen”. Femtio år senare beskrevs skadeglatt 1968-revolten som den misslyckade revolutionen. Men vad man har bortsett ifrån i sådan historieskrivning är att den framför allt var ett uppror mot auktoriteter. Och planerarna ville inte längre själva stå långt ifrån medborgarna. Det blev en yrkesetisk fråga att alltid beakta de sociala konsekvenserna av olika förslag till förändring.

Planeringsprocessen började ses som en kunskapsprocess i vilken kunskapen om planerade förändringar stegvis byggs upp och i vilken invånarnas erfarenheter, synpunkter, krav och önskemål var oundgängliga. Kontakten med invånarna blev en helt nödvändig del av arbetet. Dialogen blev formen. Men politikerna deltog inte i dialogen. De avvaktade resultatet för att kunna förhålla sig till det fritt i ett senare skede. Det som var tänkt som en växelverkan mellan invånare, planerare och politiker reducerades till dagens medborgardialog mellan invånare och planerare.

Statsvetare kritiserade redan då den tidens former av medborgardeltagande för att det inte passade in i det representativa demokratiska systemet och dömde ut försöken. Då precis som nu. Jag ser fortfarande fram emot deras bidrag till att också föreslå lämpliga organisatoriska former för medborgardeltagande som förenar planeringsprocessen med beslutsprocessen.

Om man ser på fysisk planering som en kunskapsprocess blir begreppet dialog allt annat än urvattnat.

Johan Asplund visar i ”Genom huvudet” (2002) att problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften mellan problemställare och problemlösare och att denna dialogiska modell finns i all problemlösning. Problemlösning är aldrig monologisk. Den är kommunikatorisk. Därför kommer kvaliteten på kommunikationen att vara avgörande för kvaliteten i det byggda resultatet.

Stadsplaneringens huvuduppgift är att arrangera dessa replikskiften mellan problemställare och problemlösare. Medborgardialogen syftar till ingenting mindre än att se till att medborgaren som problemställare är närvarande i arbetet – hela tiden och överallt för att direkt och indirekt bidra med kunskap genom kommunikation. Något som är helt avgörande för framgången i arbetet.

Men här finns också ett annat skäl. Medborgardialogen låter oss möta varandra i frågor som är angelägna och meningsfulla just i vår roll som medborgare. Vi får möjlighet att komma till tals, men också lyssna på människor vi inte kände tidigare. 

Finns det någon bättre integrerande kraft i ett civiliserat samhälle?

Referenser

Asplund, J. (2002). Genom huvudet: problemlösningens socialpsykologi. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Montin, S. (2021). Inbjudet medborgardeltagande i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. Tidskriften Plan, 21/1.

Tavilzadeh, N. Planerings(re)publiken: medborgardialogens effekter. Tidskriften Plan, 21/1.

Tavilzadeh, N. Att se medborgardialoger som minipubliker. Tidskriften Plan, 21/1.

Wikforss, Ö. (1984). Samråd i praktiken: om medborgardeltagande i fysisk planering. Stockholm: Byggforskningsrådet.

När allmänintresset blev ett särintresse

Som ett mantra upprepas numera att den som inte är direkt berörd inte har anledning att lägga sig i plan- och byggfrågor. Nu är det raka rör, snabba spadar i jorden och inget onödigt krångel som gäller. Bortglömt är att bakom plan- och bygglagstiftningen ligger erfarenheterna av vad som saknades i den när man byggde snabbt och mycket förra gången. Hänsynen till den enskilda människan, hänsynen till naturen och hänsynen till kulturmiljön.

Det är alltför lätt att i ivern att lösa ett problem rasera värden och hela system som vi tar för självklara. Som en demokratisk planeringsprocess där enskilda och allmänna intressen balanseras på ett klokt sätt och är föremål för folkvalda politikers överväganden.

Det hela sker i små steg och börjar med inskränkning av rätten att överklaga beslut och fortsätter med minskning av kretsen som anses berörda. Och detta verkställs i ett debattklimat där planering och byggande sakta men säkert börjar betraktas som om det vore en alltigenom privat fråga. Men mer offentlig än när man bygger kan man inte vara, man visar ju upp sig på stadens scen och påverkar den gemensamma miljön utmed våra gator, torg och parker. Det är därför byggandet alltid kommer att vara en politisk fråga som går långt utanför det privata.

Vi behöver dessvärre inte resa långt bort för att finna inskränkningar i yttrandefrihet och invånardeltagande. Där den enskilda människans ord väger lätt och insynen, möjligheten att påverka och utkräva ansvar är allt annat än en självklarhet. Där en protest ses som en otillåten obstruktion.

När ett problem tas ur sitt sammanhang är det alltför enkelt att lansera fiffiga patentlösningar. Som att bygga många precis likadana hus på helt olika platser som alla i själva verket har helt olika förutsättningar för bebyggelse. Och utan att ta hänsyn till människorna, naturen och kulturmiljön på varje specifik plats.

När enskilda människor invänder mot detta stämplas de som motståndare till att lösa bostadskrisen. De kritiseras för att bara värna egenintresset och inte vara öppna och välkomnande till alla nya invånare. Det är en otroligt stark och negativ stämpling av alla dem som vill debattera hur vi bygger städer som inte bara är täta utan också gröna och som skapas med invånarmedverkan.

Lyssna noga på debatten och du kommer att upptäcka att allmänintresset numera allt oftare ses som särintresse. Det är det inte!

Även publicerad i Fastighetsnytt 5/2016.

Lyckliga gatan – finns den?

Sedan en tid hämtar jag barnbarn på förskolan två gånger i veckan. Ett stort förtroende som kräver full koncentration på uppgiften. Det påminns man om av den där lilla handen som tar fatt i min när vi snubblar kring i byggsveriges slutprodukter på hemvägen.

Ja, vi snubblar bokstavligen över ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser och förundras över hur det kommer sig att det ser ut och fungerar som det gör. Det blir så uppenbart att det är det byggda slutresultatet och ingenting annat som räknas när man upplever miljöerna i barnets perspektiv. 

Utsläppt i verkligheten efter de många åren i ombonade sammanträdesrum och trygga föreläsningssalar möter jag vad en gigantisk planerings- och byggindustri producerar i innerstaden ena dagen och förorten den andra. Jag önskar mina barnbarn lyckliga gator, men vi får kämpa mot resultatet av en uppenbar obalans mellan allmänna och enskilda intressen. Det skaver rejält när det allmännas bästa har fått stå tillbaka för enskilda intressen.

Gatorna, torgen och parkerna är gemensamma rum, allas egendom och de måste värnas, vårdas, utvecklas och utökas. De måste vara välkomnande och tillgängliga för alla. Jag kan riktigt höra sammanträdesrummens snack om hur de ”bara naggas i kanten” och hur ”vi istället höjer kvaliteten på det som blir kvar”. Nonsens, det är kvadratmeter som behövs när barnen går på upptäcktsfärd. Rörelsefriheten är av avgörande betydelse för hälsa och utveckling.

Ena dagen i innerstaden med överfulla pyttesmå lekplatser i bullriga lägen, nästa dag i ytterstaden med stora fria grönytor, gång- och cykelvägar skilda från biltrafiken och ringlande promenadvägar utmed strandkanten där vi hör löven prassla. Den ena dagen i vad som anses vara mönsterstad och ”enda vägen” i stadsbyggandet, den andra i vad som kallas rena fördärvet (sic!) som förebild för framtidens stad. Och vars robusta stadsväv därför kan byggas sönder och samman eftersom den inte anses vara ”riktig stad”.

Hur kan det komma sig att man ställer den täta stadens korta avstånd och dubbelutnyttjande av infrastrukturen mot ytterstadens gröna stadslandskap med fria ytor att röra sig i, mot varandra? Att vi inte kan ha motsägande fakta i huvudet samtidigt? Det handlar ju om två saker som gäller samtidigt och parallellt: vi behöver bland annat spara energi genom täthet, korta avstånd och begränsa bilismen och ha tillgång till stora gröna fria ytor. 

Att bygga tätt, mycket och centralt har kraftfulla företrädare laddade med kapital, argument och stinna projektportföljer. Därför behöver vi starka företrädare för de allmänna intressena som förmår hävda betydelsen av gemensamma platser, fungerande gaturum, torg och parker.

Men de allmänna intressena måste också stödjas av en stark och effektiv plan- och bygglagstiftning och företrädas av myndigheter som är väl samordnade och vars ledning ser det allmännas bästa som sin huvuduppgift. Ledare som värnar medarbetarnas professionalism och integritet. Gärna samverkan, men med full respekt för varandras roller och kompetenser.

Stadsbyggande är så mycket mer än summan av enskilda projekt. Det blir så påtagligt när vi snubblar fram över allt det som har blivit över i fogarna mellan projekten, där man inte har fått ihop helheten och där de allmännas företrädare inte har tagit matchen fullt ut. 

Den upplevda helheten här och nu är det enda som räknas för den som använder staden.

Publiceras även på archileaks.se

Komprometterande utemiljöer för barn

Under våren har barnens utemiljöer i staden debatterats bland annat i en omfattande, prisbelönt artikelserie i Svenska Dagbladet ”Vi bygger miljöer vi kommer att ångra” och i tidskriften Arkitektur ”Mörka utsikter”. En av källorna till denna debatt är en ny kunskapsöversikt ”Bygga stad för barn” författad av Suzanne de Laval och utgiven av forskningsstiftelsen Arkus.

En sak som står alldeles klar när man läser in sig på denna fråga är att barnens utemiljöer tidigare stod i centrum för stadsplanering och byggande. Under 60-talet och fram till 90-talet var barnens utemiljöer något som ägnades kunskapsutveckling, inlevelse och omsorg. Det var en planeringsfaktor av högsta prioritet underbyggd av vetenskaplig forskning och systematiserad erfarenhet. Men i samband med avvecklingen av bostadspolitiken i början av 90-talet rann detta ut i sanden. Nu var det upp till marknaden att visa att den även kunde hantera barnens levnadsvillkor i den förtätade staden.

Barnens uppväxtvillkor, att de kan röra sig fritt, känna både trygghet och äventyrlighet ansågs viktiga för deras hälsa och utveckling i flera avseenden. Att själv kunna gå eller cykla till skolan istället för att som idag skjutsas av föräldrar oroliga för otrygga trafikmiljöer. Att kunna springa och leka och busa på stora ytor istället för att trängas på inhägnade ”utsläppsgårdar” med mindre utrymme per barn än vad Jordbruksverket föreskriver för grisar.

När det gäller barnens utemiljöer är kvalitet till stor del fråga om kvantitet, att det finns tillräckligt många kvadratmeter för fri lek. Att hävda att mycket små ytor av påstått högre kvalitet kan ersätta detta utrymmesbehov är falskt. Det finns en gräns som när den passeras skapar ovärdiga miljöer.

Hela idén om den förtätade staden bygger på att alla ska kunna bo och leva där. Då kan man inte tänka bort en grupp, speciellt inte barnen. Helt skruvade kompromisslösningar som att bygga uteplatser på taken eller nedsänkta under gatunivån som i Hagastaden presenteras på fullt allvar. Andra stadsdelar försvaras med att det inte är tänkt att barn ska bo här (sic!).

Fastighetsbranschen och byggbranschen hävdar stenhårt fortsatt avreglering, men sätts då obevekligen på provet att också klara av barnens utemiljöer. När balansen mellan det allmänna intresset och det enskilda förskjuts mot det enskilda, kan man inte hävda att vi kan strunta i barnen i vårt kvarter för det får det allmänna ta hand om någon annanstans. Något mer komprometterande än att begära det fulla ansvaret för att planera och bygga framtidens stad och sedan inte klara av att göra den barnvänlig finns inte.

Publicerad i Fastighetsnytt nr 3, 2016.

Kampen om planeringen

Läser i Dagens Nyheter två uttalanden från inflytelserika politiker på var sida blockgränsen om hur bostadskrisen ska lösas.

Den första säger: ”Nyckeln till ökat bostadsbyggande är att vi måste komma till rätta med den ineffektiva planprocessen”. Och tillägger att ”vi behöver se över möjligheten att minska överklagandet”.

Den andra säger: ”Byggreglerna behöver förenklas för att snabba upp byggprocesserna, och vi behöver se över överklagandeprocessen”.

Den första är Ewa Thalén Finné, riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för Moderaterna. Den andra Johan Löfstrand, vice ordförande i civilutskottet och talesperson för Socialdemokraterna. Uttalandena i artikeln är till förväxling lika.

Det omedelbara intrycket är att det råder en total rundgång i debatten. En av många olika föreställningar om hur bostadskrisen kan lösas blir till ett slags vedertagen ”sanning” som upprepas oemotsagd gång på gång. Och det är så mycket som inte sägs till exempel om finansiering och de ekonomiska möjligheterna för alla invånare att skaffa sig en bostad. Eller att staten på något sätt måste ingripa för att alla ska ha råd att bo.

Men uttalandena kommer från personer som är djupt engagerade i bostadspolitiken och som naturligtvis menar vad de säger. Uttalandena kommer också under en period då de blocköverskridande samtalen pågår och man försöker finna vägar till en uppgörelse. Inför väljarna måste man kunna visa att man kan komma överens åtminstone på vissa punkter. Och då blir det abstrakta processer och regler man ger sig på – för vem vill inte ha mindre ”krångel”.

Men det är inte riskfritt. Därför att i varje regel finns inbäddad värdefull kunskap. För varje regel man slänger ut måste man kunna svara på frågan: Hur tar man vara på den kunskap och erfarenhet regeln förmedlar? Hur säkrar man den framtida kompetensen i plan- och byggprocessen? Genom forskning, utbildning, råd, regler och praktik.

Av uttalandena kan man felaktigt få intrycket att de bostadspolitiska skiljelinjerna kan utplånas, att väljarna inte kommer att kunna välja bostadspolitik i nästa val. Så är det naturligtvis inte. För om det vore så är vi illa ute. Att göra upp i en krissituation är en sak, men att lägga locket över ett centralt politikområde något annat.

Det pågår i själva verket en veritabel kamp om initiativet i samhällsplaneringen. Man överträffar varandra i förslag om att skrota regler och ta bort processteg. Men med helt olika syften. I det första fallet i övertygelsen om att om företagen på bostadsmarknaden får ta hand om saken löses problemen. I det andra fallet att om den offentliga planeringsapparaten trimmas och byggandet och boendet subventioneras kommer bostadsbyggandet att kunna nå upp till eftersträvade nivåer.

Den äkta energigivande konflikten mellan två olika politiska ståndpunkter kommer i bakgrunden när deras företrädare istället väljer att tala om justeringar av processer och regler.

Det handlar egentligen om var balanspunkten mellan de allmänna och enskilda intressena ska ligga. Och den frågan är ytterst meningsfull att diskutera.

Att stadsbyggandets beslutsprocesser tar tid beror på äkta intressekonflikter och olika politiska åsikter om vem som ska ha makten att besluta om förändringar i den gemensamma miljön. Ytterst handlar detta om planeringen av våra framtida allmänna platser, gator, torg och parker, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. De robusta strukturer i vilka stadens nya rum kan byggas över tid.

Man kommer inte undan dessa frågor hur många regler man än slänger ut.

DN bilaga Moderna staden 20160515
Inlägget publiceras även på archileaks.se

Den frånvarande medborgaren

Det är djupt mänskligt med undran inför förändringar i den närmaste omgivningen. Det rör oss på ett existentiellt plan. Människan är både rotfast och rastlös. Här finns en förtvivlan över att det jag lärt mig älska plötsligt försvinner. Men också ett oupphörligt sökande efter möjligheterna i det nya.

Vi talar om det som händer utanför köksgardinen med våra närmaste och kanske med våra grannar. Vi jämför intryck, stämmer av och kalibrerar våra tankar. Det vardagliga småpratet hjälper oss att formulera en uppfattning och behålla förståndet när allt är i gungning. Ibland växer det informella småpratet till muller och dån. Vem lyssnar då och bryr sig?

Planerings- och beslutsprocessens tillkortakommanden blir de ägogränser, förvaltningsgränser och kompetensgränser som vi bokstavligen snubblar över när vi rör oss genom staden. Det byggda resultatet skriker bristande samverkan mellan olika aktörer, liksom en total brist på inlevelse i användarperspektiv. Det påminner oss om vår frånvaro och vårt främlingskap i de sammanhang där miljön formas och besluten tas.

Vi ställs inför fullbordat faktum sedan markförsäljning och exploateringsavtal är avklarade och uppgörelsen ska bekräftas i en detaljplan strax före byggstart. Det är självklart att exploatör och kommun är hypernervösa över hur det lagreglerade medborgarinflytandet ska avlöpa när allt redan är uppgjort och pengar och prestige står på spel. Så försöker man också kringskära detta inflytande genom att minska antalet sakägare, begränsa överklagandemöjligheterna och avgiftsbelägga medborgerliga invändningar.

Men det är att fullständigt missa poängen med medborgardialogen.

Johan Asplund visar i ”Genom huvudet” (2002) att problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften mellan problemställare och problemlösare och att denna dialogiska modell finns i all problemlösning. Problemlösning är aldrig monologisk. Den är kommunikatorisk. Därför kommer kvaliteten på kommunikationen att vara avgörande för kvaliteten i det byggda resultatet.

Stadsplaneringens huvuduppgift är att arrangera dessa replikskiften mellan problemställare och problemlösare. Medborgardialogen syftar till ingenting mindre än att se till att medborgaren som problemställare är närvarande i arbetet – hela tiden och överallt för att direkt och indirekt bidra med kunskap genom kommunikation. Något som är helt avgörande för framgången i arbetet.

Men här finns också ett annat skäl. Medborgardialogen låter oss möta varandra i frågor som är angelägna och meningsfulla just i vår roll som medborgare. Vi får möjlighet att komma till tals, men också lyssna på människor vi inte kände tidigare. Det är en nödvändig motvikt till det andra slags småprat som verkar instängande och konserverande.

Finns det någon bättre integrerande kraft i ett civiliserat samhälle?

Medborgarförståelse i städer som växer

För att kunna bygga den riktigt täta staden med blandade verksamheter måste tidigare öppna ytor tas i anspråk och gles bebyggelse ersättas med tät. Stadsdelar kan byggas samman och människors rörelsemönster utvidgas. Med fler verksamheter på gång- och cykelavstånd ökar stadsbons räckvidd och rörelsefrihet. Stadens infrastruktur kan användas effektivare och klimatpåverkan minskas. Det är ett svårslaget recept som emellertid förutsätter att stadens invånare är öppna för de stora förändringarna.

Det finns två sätt att förhålla sig till motstånd mot förändring.

Det ena är att det se det som ett hinder som ska elimineras genom att medborgarinflytandet försvagas i gällande lagstiftning. Vi kör över dom helt enkelt. Medborgarmedverkan ses som en styggelse; ett onödigt tillägg till den representativa demokratin. Det gäller att få fart på byggandet och då får lokala opinioner vika ner sig. Det är den linje som regering, byggbransch och nybyggarkommission går på.

Det andra är att se det som en viktig del av eftersträvad social hållbarhet. I fungerande sociala nätverk talar man naturligtvis om förändringar i den närmaste omgivningen. Småpratet är en stabiliserande faktor för oss alla i vardagen. Vi kalibrerar våra intryck, stämmer av, jämför och bildar oss en uppfattning. Samtalen är meningsskapande.

För att nå målet om socialt hållbara stadsmiljöer gäller det därför att stadsbon kan förstå varför förändringar sker och se det meningsfulla i dem – utan att för den skull behöva gilla allt.

Det är ju stadens autenticitet som lockar nya invånare och den inbegriper stadens byggnader, platser och verksamheter såväl som dess invånare. Det är helt ofruktbart att ”märka” stadens nuvarande invånare med epitet som ”insiders” eller ”nimby”. Det gäller istället att bejaka småpratet, även när det stiger till muller och dån, eftersom det konstituerar de önskvärda sociala nätverken. De som gör att du kan känna dig trygg i en tät stad som förändras oupphörligt, särskilt om du är nyinflyttad.

När många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer angeläget än någonsin att värna och vårda de offentliga rummen så att stadsutvecklingen över tid skapar väl fungerande och för medborgaren fattbara helheter av hög kvalitet. Det handlar också om att bygga ett förtroende och en välkomnande beredskap inför förändringar.

Ingen ledare undkommer varför-frågan. Vare sig lagstiftningen har försvagat medborgarinflytandet eller inte. Förståelse skapar man genom en berättelse som är äkta och inbegriper argument som hänger samman. Stadens invånare är beredda på förändringar först när berättelsen är av den kalibern. Om berättelsen inte håller kan det vara skäl att fundera över om receptet är det rätta.

Detta inlägg publiceras även i Fastighetsnytt.

Angripa bullerkällan eller tåla lite mer?

Bullerreglerna ses nu över och samordnas i syfte att möjliggöra ökat bostadsbyggande. Det finns goda skäl till denna översyn, men det finns också anledning att reflektera över varför dessa regler så väl behövs ur ett användarperspektiv.

Jag har haft många och långa samtal med Tor Kihlman, professor emeritus i byggnadsakustik på Chalmers. Han är starkt drivande i ett internationellt samarbete mot buller. I korthet är det de mest utsatta grupperna i samhället som lever i de mest bullerstörda miljöerna. Människor blir sjuka och dör av buller, enligt Tor. Det finns mycket att göra för att eftertänksamt planera och bygga så att bullerstörningar inte uppstår, men framför allt kan man eliminera eller minska störningarna från bullerkällor som fordon, däck och beläggning. Vid ett möte med stora lastbilstillverkare, som jag deltog i på IVA, berättade de helt öppet att eftersom politikerna prioriterar avgaserna är det där de sätter in stöten och resurserna för sitt utvecklingsarbete – och låter åtgärder mot fordonsbullret bero tillsvidare.

I en artikel i Dagens Nyheter den 12 september i år möter förslaget om att töja på bullergränserna på kritik från medicinskt håll.

”Bostadsbyggande i bullriga områden innebär en ren hälsorisk, enligt Göran Pershagen, professor vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska institutet. Buller ger upphov till stressreaktioner och ett ökat påslag av kroppens stresshormon kortisol.

Sambandet mellan buller och högt blodtryck är väl underbyggt, och man har också sett samband mellan buller och hjärtinfarkt. Det är olyckligt att förslaget kommer nu då vi har fått allt starkare underlag för sambandet mellan buller och negativa hälsoeffekter, säger Göran Pershagen”.

Jag förvånas över ofta framförda argument som att ”Stockholm inte hade kunnat byggas om man följt bullerreglerna” eller att man kan ”välja var man vill bo” (borgarrådet Madeleine Sjöstedt på Business Arena 19 september), för det kan de flesta inte göra. Speciellt inte de som är mest utsatta för buller i Europas städer.

Man hade kunnat angripa bullerkällorna för att göra det lättare att leva i staden. Man hade kunnat ifrågasätta bilismen och visa hur framsynt stadsplanering kan dämpa dånet. Tagit matchen med bilindustrin istället för att töja på bullergränserna.

Inomhusbuller i bostäder kan man försöka bygga bort, men bullret i utomhusmiljön i städerna är inget man kan skydda sig mot med hjälp av treglasfönster. Har just läst intervjuer med barn och ungdomar som verkligen lider av höga ljudnivåer på platser de inte kan fly ifrån, t.ex. sina skolmiljöer.

Precis som läkarna värnar patienten, ska arkitekter och planerare värna de boende och de bostadslösa. Alla kan inte välja, det är därför bullerreglerna finns.

KÄLLOR: DN-artikel Kommuner vill bygga i bullriga miljöer
Delbetänkande från Bullersamordningsutredningen Samordnade bullerregler för att underlätta bostadsbyggandet SOU 2013:57
Tor Kihlman på DN Debatt Buller – icke önskat ljud och icke önskad fråga

Magnussons modiga förslag

I betänkandet ”En effektivare plan- och bygglovsprocess” föreslår utredaren Lars Magnusson en förstärkning av den översiktliga planeringen i kommunerna. I en fördjupad, tydlig och aktuell översiktsplan, benämnd områdesplan, ska den huvudsakliga indelningen i allmänna platser, kvartersmark och vattenområden visas. Liksom principerna för bebyggelsens utformning och trafikförsörjning.

Detta är ett överraskande, efterlängtat och modigt förslag.

Vi behöver planera våra framtida allmänna platser, gator och torg, rörelserum och vistelserum, länkar och noder. Inte i form av färdiga områden, utan strukturer i vilka stadens nya rum kan byggas över tid. Den fördjupade översiktsplanen är rumslig utan att vara alltför detaljerad vad avser byggnaderna. Den anger tydligt hur de allmänna platserna och gaturummen ska anläggas och lämnar stort utrymme för detaljprojektering och effektiv produktion av de enskilda fastigheterna. Det är i detta stadium som dialogen med medborgarna är meningsfull. Det är här balansen mellan det enskilda och allmänna intresset avgörs.

Kulturgeografen Torsten Hägerstrand skrev 1983 om behovet av nya organisationsprinciper i stadsplaneringen, som med förslaget om områdesplan har fått ett vasst verktyg:

”Den hittillsvarande organisationsprincipen – den ”fixa idén” – som inneburit specialisering och särskiljande har varit utomordentligt framgångsrik vad gäller att tillgodose materiella behov. För de sociala och psykologiska behovens skull kan det vara på tiden att släppa fram den alldeles motsatta organisationsprincipen: mångsyssleri och hopfogning. Omtolkat i energitermer betyder en sådan ny ”fix idé” inte en enda dominerande lösning utan många i kombination. Omtolkad i sociala och psykologiska termer betyder den en omgestaltning inifrån av såväl innerstäder och sovstäder från ensidiga uppgifter till blandade. Att lägga bostäder, arbetsplatser och andra mötespunkter nära varandra borde vara ett självklart sätt att spara in transporter. Resultatet blir också en socialt intressantare och för barnen mer lärorik struktur än vad uppdelningsfilosofin fört med sig.”

Med områdesplanen öppnar sig stora möjligheter för organisering av den framtida staden enligt nya principer. Arkitekter och planerare har nu fått ett gyllene tillfälle att återta initiativet och skaffa sig tolkningsföreträde till hur områdesplanen kan användas för detta nytänkande.

KÄLLOR: En effektivare plan- och bygglovsprocess, SOU 2013:34, Ett betänkande av plangenomförandeutredningen.
Torsten Hägerstrand, 1983, Det energisnåla samhället, publicerad i Om tingens vidd och tingens ordning, Byggforskningsrådet 1991.

Framtidens slavar

Planering är förutseendets konst. Men vi kan vara så sysselsatta med framtiden att vi inte är närvarande här och nu. Hur ska vi kunna planera för framtiden om vi inte på djupet förstår det vardagliga livets alla komplikationer? Är ”future” verkligen viktigare än ”everyday life”? Dadaisterna kritiserade futuristerna för att vara framtidens slavar. Det är därför barnperspektivet är så viktigt att ha med i planering. För barnen gäller här och nu: Jag är hungrig. NU!

Uppsnappad lunchfundering på Bildmuseets restaurang vid älvstranden i Umeå.